Min nya hobby - att hjälpa mina medmänniskor

För något år sedan befann jag mig på centralstationen i Stockholm och väntade på att resa söderut. Jag sitter på en bänk vid rulltrappan som leder upp mot Klarabergsviadukten och läser metro. Det är lördag och stationen är full av stressande människor som krockar, tappar, svär, stressar och missar.

I ögonvrån ser jag hur en dam faller i rulltrappan och fortsätter resan ner på rygg, sprattlandes med ben och armar. Jag var garanterat inte den enda som ser henne men jag var den enda som sprang fram. Hon blödde från ett sår i armen och var mycket omtumlad. Jag hjälpte henne upp, gav henne papper att torka sig med, frågade om jag skulle hämta hjälp eller ringa någon. Förutom att hon var liten chockad och hade ont i armen mådde hon bra och jag såg till att hon fick med sig sin väska och erbjöd mig att följa henne dit hon skulle. Hon tackade ödmjukt nej och innan vi skiljdes tittade hon mig i ögonen och sa:
- Se så mycket människor det är här runt omkring, så många, men ändå var det bara du som kom för att hjälpa mig. Tack.

Efter det åker jag fortfarande till centralstationen, någon gång i månaden, någon eller ett par timmar. Och så sitter jag där, går runt och tittar efter situationer där jag kan göra någonting för någon annan. Jag vet inte hur många väskor och barnvagnar jag burit och lyft upp för trapporna, hur många vantar och mössor jag plockat upp från marken och jagat efter ägarna eller turister jag hjälpte att hitta.

Det får mig att må bra.

IKT i skolan - det är inte längre ett val

Jag är av naturen en person som tillåter mig själv att byta åsikt lite titt som tätt och det är ingenting jag skäms för. Tvärt om tror jag att det visar på att jag är en lyhörd tänkare som stöter och blöter och funderar och analyserar. Du som följer mig på Twitter eller har nätverkat med mig en tid vet att jag svänger i uppfattning och det ganska ofta. Lyhördhet är en god egenskap och någonting som också är utvecklande.
  IKT i skolan är ett typiskt exempel där jag ofta kan känna mig förvirrad och splittrad och det jag tänker idag behöver inte vara samma som jag tänker imorgon - men det är en del av och en viktig faktor i ett utvecklingstänk. Jag ämnar ändå försöka sammanfatta mina tankar om IKT i skolan som de ser ut just idag och i största möjliga mån välja de grundtankar jag har. 

1. Skolan måste utbilda moderna elever i en modern värld med moderna metoder.
  Det säger sig självt. En institution som har som uppdrag att utbilda och utveckla för framtiden måste vara en del av den. Eller åtminstone nutiden. Där är vi inte. Fortfarande år 2013 är det en oroväckande stor del elever som när de går in i en skola hamnar i en miljö som den var för tjugo trettio år sedan och förväntas där lära sig inför framtiden. Visst, det fungerar och de flesta elever kommer ut ur skolan och växer upp till utmärkta medborgare. Men frågan är hur länge det håller. Den värld vi ber våra unga att ta över är en högteknologisk digital värld och det är ett måste att man förbereds inför denna i en miljö som reflekterar verkligheten.
 
2. En dator till varje elev är ett naturligt steg mot en modern skola
  Idén med en dator till varje elev, 1-1, har från första början varit ett sätt att anpassa skolan till den moderna världen och bedriva undervisning genom moderna metoder. Det som är viktigt att förstå här är att dagens elever knappast behöver genomgå en förändring (de har trots allt vuxit upp med tekniken) eller förändra sitt sätt att lära - de som måste förändras är skolan och pedagogerna som måste förändra sitt sätt att lära ut och det är den svåraste biten.
  Jag har inte varit en ihärdig förespråkare av 1-1 just för att det krävs en hel del för att det ska fungera. Därför är jag försiktig med att föreslå det för någon som undrar eftersom det handlar om en stor kostnad för skolorna och vill det sig illa, även en nedgång i undervisningskvalité. 1-1 är ett lämpligt sätt att modernisera skolor och undervisning, men moderniseringen måste börja någon annanstans - hos pedagogen. Många av de skolor som satsar på 1-1 går det säkert bra för, men minst lika många skulle jag tro, misslyckas och man tvingas utvärdera och komma fram till att man gjort fel från början.
  Jag är av den bestämda uppfattningen att det är nödvändigt att innan en skola satsar pengar på 1-1, måste hela lärarkåren vara med på tåget genom att vara väl förberedda (fortbildning) och förstå meningen med satsningen (nytt tänk). Innan detta är gjort ser jag ingen anledning att satsa pengarna.
  Däremot är det också viktigt att tillägga att tiden då man kan välja att satsa eller inte, snart är förbi. 1-1 är ett naturligt steg mot en modern skola för moderna elever och det borde således ligga högt i listan över förändringar hos varje skolledare.Självklart följer också satsningar på att fortbilda och förbereda pedagogerna inför den moderna skolan.

3. När lärarna får allt mindre tid för eleverna är tekniken ett nödvändigt verktyg
  När jag ska förklara hur komplext läraryrket är brukar jag jämföra en lärare med en datorprogrammerare. Medan programmeraren använder en dator och kanske tre till sex olika programmeringsspråk, måste läraren läraren använda 100 datorer och lika många olika programmeringsspråk och då tänker jag på varje elev som man undervisar som en dator med ett eget språk. Ingen elev är nämligen den andra lik, alla har olika sätt att tänka, fungera, lära och olika förutsättningar att ta emot information och använda den. En dator gör som du säger enligt de parametrar du anger.
  Den dator eller platta vi sätter i händerna på våra elever är mycket begränsade och kommer aldrig kunna ersätta en lärare. Ett fel som jag tror många gör är att man tänker att tekniken undervisar eleverna och därmed kan läraren ta ett steg åt sidan. Undervisningen står läraren fortfarande för och tekniken måste ses som ett läromedel och ett verktyg och inte någonting som ersätter lärarens undervisning. Datorn kan nämligen inte bedöma kunskap, ha koll på kriterier eller ens individanpassa till varje elev, något som en duktig lärare kan.
  Men i takt med att lärarna får fler arbetsuppgifter utanför klassrummet och allt mindre tid för att undervisa eleverna, blir tekniken viktig. Även om den inte kan anpassa sig själv efter eleven, så kan eleven och läraren anpassa tekniken så att varje elev får största möjliga nytta av den. Då krävs det att läraren vet hur detta går till och vet man det, är tekniken mer eller mindre nödvändig för en lärare som fortfarande vill kunna bry sig om sina elever och deras skolgång.
  Lärarens otroligt viktiga roll i undervisningen kan illustreras med ett moment som "Retorik och muntligt framförande", som jag hade med en nia i våras. De elever som valde att klara sig på egen hand och skriva och bearbeta sitt tal, nådde medelmåttiga resultat. Men de elever som hade ständig kontakt med mig, bad om hjälp, tips och råd, nådde högre och högsta resultat. Det här kan också ses som en skillnad mellan teknik och läraren - teknik kan hjälpa eleverna en bit, medan läraren som vet vad som krävs, som kan individanpassa sin undervisning för varje individ, kan hjälpa eleven ännu längre. Därför är också lärarens roll i klassrummet odiskutabel - den gör skillnaden för varje individ och varje elev och får aldrig någonsin stå tillbaka för någonting annat.


  IKT i skolan är snart inte någonting skolor kan välja att ha eller inte ha. Om skolan ska följa de nya läroplanerna kan man inte längre stå utanför. Förutom att vara en del av att modernisera och anpassa skolan till dagens samhälle är det också en hjälp och ett stöd för lärarens undervisning och elevens inlärning. I en tid då vi också blir allt mer stimulansberoende för att åstadkomma saker är det ovärderligt. Grundskolan må vara obligatorisk, men att lära sig frivilligt. Med teknik, en modern arbetsmiljö, kan vi locka och stimulera till utveckling och kunskap. Frågar du mig kan bristen på teknik i skolorna vara det största hotet mot dagens skola och mycket väl den största anledningen till varför den svenska skolan under en tid sett sjunkande resultat. Är teknik räddningen? Nej. Räddningen ligger i ett nytt modernt tänk och med den kommer tekniken in naturligt, samt lärare, skolledare och politiker som förstår att dagens moderna elever måste få utvecklas i en modern skola som är navet i en modern värld.
 
 

Min ovän internet

  Sedan den första uppringda uppkopplingen med ett 28kbit-modem för en himla massa år sedan så har jag varit en vän av internet. De senare åren börjar jag dock bli lite ovän med det eftersom jag allt oftare blir ledsen, besviken och sårad av det. En sådan vän vill väl ingen ha? Hade jag en sådan vän skulle jag tvingas göra upp med hen och ta ett snack. Men det är lite svårt med internet. "Hörru, internet, du gör mig arg och ledsen, lägg av!". Det känns föga fruktbart.
  Utvecklingen har pågått ett bra tag och det var väl också oundvikligt. Förr eller senare skulle internet bli en förlängning av samhället. Och det blev det. Förr så sa man när man diskuterade ungdomarnas språk och attityd på de tidiga nätforumen som Lunarstorm och Playahead att man fann en trygghet i att vara anonym, att kunna gömma sig bakom sin skärm och ingen visste vem man var. Så är det fortfarande, vi gömmer oss bakom våra skärmar och är anonyma. Ett större bekymmer är dock att vi på senare tid börjar bli mindre anonyma och skyltar med våra riktiga namn och visar upp verkliga bilder på oss själva, så har vi ändå överfört ett beteende som vi använde när vi faktiskt var anonyma bakom det där aliaset och den där skärmen. Vi skriver nedsättande, vi hatar, vi dissar, vi diskriminerar och vi smutskastar i vår alldeles egna verkliga person (eller profil).
  Är det bara en tidsfråga till vi för med oss den biten ut på stan, funderar jag på. När jag tittar på mina elever  märker jag ett hårdnande språk där man kastar ur sig saker som man kanske inte gjorde tidigare. Ungefär som om att det är lika lätt att skriva ett "bögjävel" som kommentar till en bild på Instagram som att säga det till en klasskamrat i skolan. Tydligen så är det det. Än så länge verkar det dock vara vanligast bland unga. Än så länge.
  Eller till i höstas. Då började även vuxna säga saker på stan till andra människor som vi tidigare inte direkt slängde ur oss så himla lätt. Då haglade orden. Och de kom från folkvalda politiker. Och kan folkvalda politiker göra det så lär fler göra det. Och kanske gör.
  Så jag ska nog ta mig ett snack med min vän internet och jag ska nog ta mig en funderare över huruvidare vi ska fortsätta vara vänner. För en vän som beter sig illa med jämna mellanrum och som frambringar det värsta hos människor är knappast en bra vän.
Jag ska åtminstone hålla hen på replängds avstånd.
 
 

Zombie Stockholm

Vid Hötorget stannar jag till tvärt. Jag böjer mig framåt och börjar hosta. Torget är tomt och öde. Bakom mig hör jag hur horden närmar sig från Stureplan upp mot Kungsgatan. Den bör vara halvvägs upp, tänker jag. Trots att min kondition inte är bättre än den hos en nypensionerad lastbilschaufför, är jag ändå snabbare.

Frukt- och grönsaksstånden står fortfarande kvar. Den enda skillnaden från ig
år är att då var det full rulle, full kommers med hojtande försäljare som på ett ibland smått hånande sätt försökte fånga föripasserades uppmärksamhet.
- Du där, du behöver kantareller så det står härliga till! Kompispris för dig, bara 99 kronor kilot! I morse var Anders Borg här, han fick betala 299 kronor! 99 kronor bara för dig! Du, damen! Jag ser att du tittar på mina bananer! Jag har en extra stor banan om du vill se!

"Så länge ni håller på så där lär ni inte få sålt varken bananer eller svamp", tänker jag för mig själv när jag stapplar fram mot en fruktlåda med äpplen. Även om det inte finns en människa i närheten, förmodligen inte någonstans, så tittar jag mig ändå oroligt om innan jag snabbt sliter åt mig ett rött vackert glansigt besprutat äpple. Jag slänger av mig ryggsäcken och slänger ner ytterligare sju.

Horden närmar sig upp från Kungsgatan och nu hör jag den tydligt. Det är märkligt hur hundratals olika röster kan smälta samman och bli till en enda. "Som jävla Orpheu Drängar", tänker jag och börjar skratta för mig själv.
- Sköna maj välkommen till vår bygd igen!
- RAAAAWWWRRRRRR, svarar horden som nu borde vara någonstans vid korsningen Kungsgatan och Sveavägen.
- Fri som en fågel i morgonstunden, jag...
- RAAAAAAWWWWRR!

Jag lämnar Hötorget bakom mig, svänger ned på Drottninggatan och tar mig snabbt söder ut. Framme utanför Åhléns stannar jag till, sliter åt min en Cola-burk från den obemannade korvståndet. De förkolnade korvarna låter jag bli, men jag funderar på om jag ska ta med mig en flaska ketchup om inte annat. "Äpple och ketchup? Är du dum i huvet, Jesper?". En annan gång.

Nerifrån Vasagatan hör jag hur den västra horden närmar sig. Den lite större horden, men av någon anledning tystare än den östra. Medan den östra vrålar mest hela tiden, verkar det som om den västra snarare fokuserar på att röra sig snabbare. För det gör den. Jag tänker att om ett par minuter har den hunnit upp till Drottninggatan och slås ihop med den östra horden. Tanken på en gigantisk hord som både rör sig snabbt och som vrålar får mig att bli lite orolig.

- Sergels torg ned mot Hamngatan och båtarna eller Gamla stan, Jesper? Make up your fucking mind!
Tar jag mig till båtarna kan jag med lite tur starta en av dem och ta mig ut på öppet vatten. Men då måste jag ha tur. I Gamla stan kan jag gömma mig bland gränderna, leka katt och råtta för en stund.
- Slottet! Som i "Ivanhoe"!
Som liten var "Ivanhoe" en tradition. Jag satt klistrad framför teven på nyårsafton och med öppen mun och stora ögon såg hur Robin Hood och hans modiga män stormade slottet och han den där "Bjabjibjä". Nu hette han Brian de Bois-Guilbert, men det lät som "Bjabjibjä" så det fick han heta. Ett slott, en borg, var på den tiden det ultimata skyddet för anfallare, även om det rörde sig om grönklädda vildar eller om...skrikandes, illaluktande och döda...Stockholmare.

Jag lägger benen på ryggen och rusar med andan i halsen längs Drottninggatan. Bakom mig har den östra och den västra horden blivit till en enda hord. "Den norra". När jag kommer ned mot Regeringsgatan och Regeringshuset tar jag en minuts rast. Sliter upp ett äpple ur ryggsäcken, tar några tuggor, går upp på den lilla trappan in mot huvudentrén på regeringsbyggnaden, drar ned blixtlåset och släpper lös min vätska.
- Ahhhh...här får ni, era jävlar! Här får ni för bolagsskatten, för slakten av välfärden, för sänkta skatter, för privatiseringar och för skolan! Ni var så jävla upptagna med er själva att ni inte såg slutet... FUUUUCK YOU!!!!


Jag spottar på glasdörren, riktar en spark mot askkoppen som står bredvid och rusar vidare. När jag ser slottet ser jag mig själv snart stå där upp på balkongen där diverse kungligheter tidigare stått och vinkat med sina pinsamt fåniga leenden. Bara det att när jag kommer stå där så kommer jag inte vinka ut över en glad, hurrandes folksamling. Jag kommer stå där och titta ut över den norra horden, över tusentals fräsande, illaluktande och vrålande döda Stockholmare. Och som alla vill äta upp mig. "Antar jag, eller vafan är det de vill?"

Jag når slottet samtidigt som den norra horden stannat till utanför regeringsbyggnaden. Ett "Ahhhhhhhhhhhhhhhh!!" ljuder genom luften när ett par tusen zombies drar ned sin blixlås och dränker Sveriges regering i sin illluktande, frätande svarta urin.

Svar på en av livets största gåtor

Frågan har gnagt i mig i ett dygn och nu tog jag mod till mig. Nervös, darrig och med hårt klappande hjärta närmar jag mig. 
-Hej... Ursäkta men jag måste få fråga en sak... 
Min mun blir torr, som sandpapper och jag känner hur jag börjar rodna, någonting jag nästan aldrig gör. Jag fortsätter stammande:
- Jo, det är så här att jag har tänkt mycket på dig det senaste dygnet och låg nästan sömnlös i natt efter att jag igår såg dig. Jag måste fråga en sak. 
Två ögon möter mina, mörka och vänliga. 
- Fråga på du, vad kan jag hjälpa dig med? 
Jag sväljer hårt både en och två gånger. Och i en gigantisk kraftsamling forsar orden ur mig. 
-Jag har velat fråga dig i ett dygn nu hur det kommer sig att alla skomakare även håller på med nyckelkopiering och nycklar och sånt för det känns inte som en naturlig kombination... 
Mannen skrattar högt för att direkt se fundersam ut. 

Och så pratar han om förr, gamla tider, om hur skomakare ofta hade lite jobb och små arbetsplatser och att man ville utöka sin verksamhet med något mer men ändå lite. Jag frågar om det är en tradition inom yrkeskåren och han nickar fundersamt. 
-Ja det har nog blivit det. Men du har rätt, det är rätt konstigt. 

Jag tackar honom så mycket och skuttar ut från skomakarens lilla skyffe, nöjd med mig själv över att jag fått svar på en av livets alla största gåtor.

Möte med en överlevare

80-åriga Malcolm från USA. En kort, tunn man som sedan 50-talet rest runt i Europa på den amerikanska militärens bekostnad. Som veteran kunde han resa gratis med militärflyg. Jag träffar Malcolm på ett vandrarhem i södra England där jag jobbade. Han kom in i receptionen iklädd en vit och blå-randig tröja, jeans och en jeansjacka. I handen höll han en brun sliten liten skinnväska. Det var allt, det var hela hans packning. Mer behövdes inte, förklarade han senare, han var ju inte ute efter att flirta med kvinnor ändå så då spelade det ingen roll hur han klädde sig eller hur ofta han bytte kallingar.




Malcolm och jag satt en kväll i vandrarhemmets matsal och pratade. Han pratade och jag lyssnade. Den 6 juni 1944 hade han lämnat Portsmouth tillsammans med tusentals andra. Senare på morgonen hade han sprungit för sitt liv från vattenbrynet på Omaha Beach, klivit över döda kamrater, krypt genom taggtråd och bråte och tillslut kommit i skydd för tyskarnas eld. När Malcolm berättar det här, gråter han. Jag gråter också. Och så fortsätter han berätta hur han kom till Paris och Berlin. Hur han kom hem till USA, gifte sig, fick barn och sedan slutet på 50-talet började en slags pilgrimsresa runt om i Europa för att försäkra sig om att han aldrig skulle glömma.
- Men Omaha Beach åker jag aldrig till. Jag har för många döda kamrater kvar på den där stranden...

Malcolm stannar på vandrarhemmet ett par dagar, sedan reser han vidare till Portsmouth. Det här var 1998 och jag tänker fortfarande på honom. Han var pigg redan då och jag tänker att han fortfarande reser runt i Europa, varje år, samma resa. Ett par veckor senare reser jag själv ner till Portsmouth och det D-day-museum som finns där. Jag bläddrar i en gästbok vid entrén och läser några rader som har stannat hos mig sedan dess: “I survived the first world war, I survived the second world war. Someone must really love me!” Jag tänkte att det kanske var Malcolm, även om det inte riktigt skulle fungera med hans ålder, så tänkte jag ändå att det var han. Malcolm var en av de där få människorna som under ett par timmar visade för mig så mycket livsglädje och ödmjukhet som man kanske bara får av att veta att man är en överlevare.

Ytterligare någon vecka senare sitter jag i en biosalong i Bristol för att se premiären av Steven Speilbergs film “Saving Private Ryan”. Klockan är 14 på eftermiddagen och jag är yngst i hela den slutsålda salongen. Runt om mig sitter äldre människor, män och kvinnor. Några har militäruniform på sig, andra bär pins och veterankeps. Under filmens första blodiga och hemska 20 minuter flyttas D-dagen in i biosalongen. Den äldre mannen bredvid mig begraver sitt ansikte i sina händer och snyftar i mörkret. En kvinna hjälper en äldre man att lämna biosalongen, han haltar ut med en näsduk tryckt över ögonen. Överallt i salongen snyftas det, händer kramas hårdare och flera blundar med sänkta huvuden.

Jag tänker på Malcolm. Jag tänker på alla gråtande människor i biosalongen. Och så tänker jag på vad de har lärt mig om livet, om ondska och om död. Men de har också lärt mig att bli mer ödmjuk inför människor. Därför kommer mötet med människan alltid vara det som jag uppskattar mest av allt.

I Tokyo röker du bara i rökrutan

 
Det första som händer när jag kommer hem till Sverige efter tre veckor i Tokyo, är att DN har en artikel om att det funderas över huruvida det även skall bli rökförbud på offentliga platser i Sverige, så som parker, busshållsplatser och där det rör sig mycket människor. Någon dag efter skrivs sura insändare och debattinlägg från gemena man men också högt uppsatta politiker och man pratar om "moraliserande lagar". Jag blir helt förstummad. I mina ögon är moral samma som något som är självklart och i det här fallet är ledordet HÄNSYN. Skulle rökförbud vara moraliserande? Skulle det vara moraliserande att ta hänsyn till andra människor?
I Tokyo anses det nämligen fult att röka där du inte ska eller få röka. Vi snackar en multimiljonstad på världskartan, en metropol dit alla viktiga och stora människor någon gång i livet åker till - och här får du veta om du röker på fel ställe. På ett ställe annat än de rökrutor som finns lite här och var i staden. Oftast nära tågstationerna och de är alla skyltade med tydliga rutor som skriker att här och ingen annan stans får du röka. Under mina tre veckor såg jag tre, 3, som bröt mot dessa regler och som skamset tog ett par bloss långt ifrån dessa platser. Mycket skamset, ska tilläggas.
Jag har inte gjort någon vidare research hur japanerna reagerade på beslutet att införa rökrutor i stan - blev det ramaskri? Skrev arga rökare och ickerökare sura insändare till tidningen och kallade det moraliserande lagar? Eller tyckte man det var helt okej? Jag har faktiskt en känsla av att man tyckte det var helt okej, för det är min känsla av hela det japanska folket. De lever nämnligen efter en slags filosofi som handlar om ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. I Sverige skriker och gormar vi för att man inkräktar på rättigheten att blåsa giftig rök i ansiktet på människor som inte vill andas giftig rök, i Japan skulle kan tycka att det är självklart att ingen som vill andas giftig rök ska behöva göra det. Vi här jämfört med Japan, har ett skevt tänk, kan jag tycka.
I Tokyo röker du bara i de bestämda rökrutorna som finns i stan. Vet du inte var, så finns det kartor att tillgå där varje rökruta är fint utmarkerad. Och alla i Tokyo verkar röka. Faktiskt. Det är nog så att andelen rökare i Tokyo är bra mycket större än i Stockholm. Och, utan att veta säkert, kan jag tänka mig att ingen av dessa rökare gnällde utan tvärt om, tyckte det var helt i sin rätt. Jag vill gärna tro att man snarare tänkte:
- Självklart ska jag som rökare inte röka på ställen där andra som inte röker ska tvingas stå ut med tobaksrök. Jag vet, alla vet, att tobak inte är nyttigt, så varför ska de som är smarta nog att inte röka, lida för att jag röker? Näevetduvad, de som inte vill andas in giftig rök ska inte behöva det! Jag får självkalrt se till att röka på de platser som blivit uppsatta för mig och mina rökande medmänniskor.
Det är samma filosofi som ligger bakom att japaner tar på sig ett munskydd om de känner sig krassliga och sjuka. Man gör av hänsyn för att inte smitta andra. Ingen ska behöva bli sjuk eller oroas över att bli sjuk för att jag är det, därför bär jag munskydd.

Jag vet vilken värld jag lever i. Jag vet vilken värld jag vill leva i. I min värld är jag inte ensam, i min värld är vi många. VI. Inte JAG. Hur är din värld?

Skolans svek mot barnen får mig att välja nytt

  Jag tillbringade en termin på Irland jobbandes på en skola i en liten stad norr om Dublin. Det var meningen att det skulle bli ett år, men av olika anledningar bestämde jag mig för att resa hem till jul. En spännande, givande och lärorik termin på många sätt och jag utvecklades själv som lärare och människa. Många var kulturkrockarna och många var olikheterna mellan mina irländska kolleger och mig på skola, utbildning och lärarrollen och tillslut var det också det som gjorde att jag inte kunde stanna kvar, om sanningen ska fram. 
  Vid ett tillfälle mötte jag en kvinnlig lärare som jobbade på flickskolan i andra änden av staden. En mycket trevlig kvinna som också var den första lärare som jag kände delade mycket av min syn på läraryrket. Hon sade någonting till mig som jag aldrig glömmer och som jag än idag har som ett slags motto i min egna lärarroll. Hon sade:

"Den dagen då jag inte finner det roligt att gå till jobbet, att umgås med barnen och att finnas bland dem så måste jag sluta mitt jobb som lärare. Det är jag skyldig dem."
 Jag känner efter varje dag när jag går till jobbet och lyssnar in mig själv. I snart tio år så har jag dock alltid gått till jobbet med en känsla av tillfredsställelse, passion och glädje. Jag älskar helt enkelt fortfarande mitt jobb.
  Trots att jag går till jobbet med ett leende på läpparna och ofta lämnar det med ett ännu större leende på läpparna, så har en tanke börjat växa sig i mig och jag har börjat omformulera det den irländska läraren sade till mig.

 "Den dagen då jag inte längre känner att jag av olika anledningar förmår att hålla barnen i centrum så måste jag sluta som lärare."

  Det finns ett problem med detta. Jag vet inte om jag måste sluta som lärare. Kanske är det tvärt om. Kanske borde jag i stället kämpa på - jag älskar trots allt mitt jobb. Men det är bara det att min passion för jobbet håller på att ersättas av en sorg och en frustration. En sorg och en frustration över att de som borde vara i centrum inte längre är det. Och denna sorg och frustration tär sakta men säkert på min självkänsla, mitt samvete och min tro på att jag åstadkommer någonting gott. För det tror jag att jag har gjort och det har också varit det som drivit mig genom åren. Läraryrket är för mig inte ett kneg, det är ett kall, en livsstil - en förmån.
   Den sorg jag känner inför att jag inte längre har tid att se alla mina elever och verkligen sätta dem i centrum, har blivit läraryrkets stora problem anser jag. Ibland tror jag att det är mig det är fel på, att jag inte har energin, kraften eller förmågan att ändå fixa det. Kanske är det så - kanske är det jag som helt enkelt inte håller måttet. Det gör i slutändan att jag gång på gång sviker barnen och mina elever. Och detta svek, denna sorg, börjar bli allt för tung för mig att bära och det påverkar mitt jobb.
  Även under mina korta tio år som lärare så har jag märkt en skillnad i min arbetsbeskrivning. Den sägs finnas där för elevens bästa när jag förväntas bedöma allt yngre barn, förväntas dokumentera allt de gör och inte gör, förväntas uppfostra och ta ansvar saker som egentligen inte borde ligga på mig. Men problemet är att allt det här är kontraproduktivt - fokus är inte längre barnen och eleverna.
  Om barnen verkligen var i centrum skulle jag ha så mycket tid som möjligt med dem. Jag skulle tillbringa så mycket mer tid för undervisning, mentorskap och samtal. Då hade barnen varit i centrum. I stället tvingas jag lämna dem allt oftare för att dokumentera, rapportera och analysera - allt till en kostnad av barnens framtid, utveckling och möjligheter.
  Skolans stora problem är att eleverna halkar efter kunskapsmässigt. Det försöker man åtgärda genom att ge dem mindre planerad och passionerad undervisning genom att sakta men säkert trötta ut och "aventusiasmera" lärarna. I min värld är det inte på något sätt rätt väg att gå. I min värld är det tvärt om.

  Jag har svårt att stå ut med skolans, mitt och vuxenvärldens svek mot barnen och den yngre generationen. Så  svårt att jag känner att jag måste lämna den. Jag undrar i mitt inre om Ja Björklund med flera någonsin kommer att känna dåligt samvete när vi om en inte allt för avlägsen framtid kommer se resultatet av en skolpolitik som i dagsläget innebär att svika en hel generation. Jag skulle åtminstone ha svårt att sova.Därför vet jag att min karriär som lärare sakta men säkert närmar sig sitt slut.