4 sjukskrivningar, 8 skolor, 12 år - nu räcker det

Jag har jobbat som lärare i tolv år och jag har älskat varje dag på jobbet. Dessvärre har jag jobbat som obehörig och olegitimerad lärare (fy!) i tolv år, men jag har ändå älskat varje dag på jobbet. Men nu måste jag för min egen och mina elevers skull, byta yrke. Mina elever är värda bättre.



 Efter ett besök hos läkaren för ett par dagar sedan, konstaterade man att jag är farligt nära utmattning (den berömda väggen). Symptom fanns där. Allt från att vissa arbetsdagar dra mig undan en kort stund mellan lektioner för att gråta, dämpa panikångestattacker och finna energi för att orka spela en roll igen, till att vissa mornar inte kunna ta sig ur sängen.

 Jag blev sjukskriven på 100% i två veckor. Att jag blev sjukskriven "för att vara farligt nära" försöker jag se som någonting positivt. För saken är den att jag har krockat med väggen tre gånger tidigare - under 12 år!


 Jag tror faktiskt att jag måste sluta vara lärare. Visserligen gick jag lärarutbildningen men har ett par kurser kvar som släpar, men ändå. Hela tiden får jag sagt till mig att jag ska se till att få tummen ur och ta de där sista sketna poängen så att jag kan få känna mig som och titulera mig som en riktigt jäkla bra lärare.  
  Men det finns ett problem. Ja, förutom att jag är inne på min fjärde sjukskrivning: jag är dessutom inne på min åttonde skola på tolv år.
  Det är så det ser ut. Jag har åtta gånger gått igenom processen att vara ny kollega på ny skola och jag har åtta gånger arbetat hårt för att vinna mina elevers tycke och respekt. Och du som är lärare vet att det inte är en dans på rosor. Du som över huvud taget jobbar och har erfarenhet av att byta jobb, vet förmodligen också vad jag pratar om. Kanske förstår du också då att tummen då sitter jäkligt långt in.


 Jag hade äran att sitta ned med en irländsk lärare på en flickskola norr om Dublin, för en massa år sedan. Hon sa någonting som jag burit med mig under mina tolv år.
- Dagen då jag inte älskar mitt jobb eller gör det bra, då måste jag sluta vara lärare. Det är jag skyldig mina elever.
 Jag älskar mitt jobb, trots olegitimerad lärare, men det faktum att jag aldrig kan få känna mig som en lärare, få följa mina elever under högstadiet och istället behöva gråtande bli avtackad, krama gråtande elever som jag vet vill ha mig kvar - det knäcker mig! Det knäcker mig för att jag vill inget hellre än att själv vara kvar! Den enda anledningen till att jag fortsätter är på grund av att jag älskar mitt jobb och det är inte jobbet som gör mig sjuk, utan allt det andra.
 Och i nuläget, efter en fjärde sjukskrivning så är jag nog skyldig mina elever, och mig själv, att sluta med det jag gör och hitta någonting annat.


 Allt prat om lärarbrist och skolkris. Eftersom jag inte räknas som riktig lärare utan någon som "fyller upp en tjänst" i statistiken, tänker jag att om jag slutar som lärare så märks det inte och ingen märker det. Men jag undrar om alla fantastiska lärare där ute som fyller upp tjänster skulle sluta med det de gör, vilken grad av lärarkris skulle vi ha då? Och jag kan inte sluta att fundera på om det finns ett samband mellan mina fyra sjukskrivningar, de åtta skolorna och det faktum att jag är olegitimerad.

Det blir med all säkerhet inte en nionde skola.