För mig är det viktigt att dela med mig av den kunskap jag har. Inte bara ämneskunskap utan även livskunskap. På senare år vet mina elever mer om mig än min egen familj. Jag skulle aldrig dela med mig av saker ur mitt liv, min uppväxt och mina tankar om jag inte trodde att jag inte är ensam om det.
Så jag föreläser emellanåt. Både för mina elever som redan träffar mig, men också för elever på andra skolor. Inte för att jag kan, måste eller blir tvingad - utan för att jag vill och vet att jag har någonting att säga som dagens ungdomar kan behöva höra.
Idag känner jag mig klar med presentationssidan av min föreläsning.
Dela den gärna med dina kolleger, skolor och skolledare.
Tack!
http://www.strikingly.com/kiltedteacher
Visar inlägg med etikett Läraruppskattning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Läraruppskattning. Visa alla inlägg
100 oprofessionella kramar senare
Den 21 januari varje år är det numera, för den som missat, "Kramens dag". En dag som så klart egentligen inte borde finnas, som "Kanelbullens dag", eftersom vi skulle behöva kramar och kanelbulle dagligen. Obegränsat. Mitt mål denna morgon var att krama 100 av mina kolleger och elever innan kl.14. 13.55 gick kram nummer 100 till en kollega.
Det är någonting med en kram. Den kan vara en av de finaste gåvor man kan ge en människa utan att det ska betyda någonting. Fast ändå gör det det. En kram är mänsklig värme, uppskattning och omtanke. Att få ge bort en kram betyder mycket för mig. Att få en kram, mycket det också. 100 kramar på fem timmar, inte omöjligt. I skolan är vi drygt 800 själar under ett och samma tak. Nästa gång blir det 100 fler.
Att observera vad som händer en dag som denna är bara det en glädje. Att gå in i lärarrummet och proklamera högt och ljudligt "Upp och hoppa, det är "Kramens dag" idag så gör er redo!" och höra skratten, se trötta kollegor lysa upp och sedan få en ordentlig kram. Inte den där fega försiktiga halvkramen, utan en bastant kram som sprider värme i hela kroppen. Det skrattades, det logs, det blev med ens varmare och trevligare.
Och så tar jag mig an eleverna. De står på kö, väntar tålmodigt medan jag kramar en efter en med orden: "Vad kul att du är här idag!" Och så skuttar de iväg, börjar krama sina kompisar, glada i hågen och med leendet uppe vid öronen. Jag förde aldrig någon statestik, men de som var både först och flest med att kramas var killar.
Och här kan säkert en och annan börja gasta och ifrågasätta (vilket har hänt idag). Det är lugnt. Jag kan ta det. Någon tycker det är oprofessionllt som lärare att krama sina elever, även om det är ok vid avslutningar innan längre lov (antar jag?). Kanske kan det låta märkligt för en del, t.ex. de som inte känner mig, läser min blogg eller är bekant med mig - men att bli kallad för oprofessionell som lärare är ungefär samma sak som att någon skulle säga: "Du är ta mig fan inte klok" - helt enkelt en komplimang. Eller som en elev som skrev i sin utvärdering: "Jesper, du är så himla omogen! Och det är därför du är så jävla bra!".
Jag är lärare, jag är människa. Må hända att jag på flera områden skiljer mig från den traditionella bilden av lärare (den professionella) genom mitt sätt att vara och sköta mitt jobb. Herre min je, jag skiljer mig så mycket (?) från professionella lärare att jag nog är tämligen olämplig som lärare. Här, några bevis:
- Jag strippar framför eleverna när stunden kräver det
- Jag sjunger för mina elever på avslutningen
- Jag berättar för mina elever att min mamma var en hora
- Jag spelar World of Warcraft med dem
- Jag berättar för mina elever hur det är att vara mobbad, fet, blatte och samtidigt mobba andra
- Jag gör en film till mina elever där jag följer dem under en termin som en gåva från mig
... Nä alltså, jag gör nog mitt bästa för att inte vara en traditionell professionell lärare.
Och det konstiga är: det fungerar! Och just vad "fungerar" handlar om så - ja, då handlar det om kanske det enda professionella som jag tar fasta på i mitt yrke (beteende och hur man är som person, har ingenting med professionalitet att göra): att mina elever ska utvecklas, gå vidare i livet stolta över sina betyg och nå sina drömmar. Och att krama dem är bara ett sätt att göra det på.
Att observera vad som händer en dag som denna är bara det en glädje. Att gå in i lärarrummet och proklamera högt och ljudligt "Upp och hoppa, det är "Kramens dag" idag så gör er redo!" och höra skratten, se trötta kollegor lysa upp och sedan få en ordentlig kram. Inte den där fega försiktiga halvkramen, utan en bastant kram som sprider värme i hela kroppen. Det skrattades, det logs, det blev med ens varmare och trevligare.
Och så tar jag mig an eleverna. De står på kö, väntar tålmodigt medan jag kramar en efter en med orden: "Vad kul att du är här idag!" Och så skuttar de iväg, börjar krama sina kompisar, glada i hågen och med leendet uppe vid öronen. Jag förde aldrig någon statestik, men de som var både först och flest med att kramas var killar.
Och här kan säkert en och annan börja gasta och ifrågasätta (vilket har hänt idag). Det är lugnt. Jag kan ta det. Någon tycker det är oprofessionllt som lärare att krama sina elever, även om det är ok vid avslutningar innan längre lov (antar jag?). Kanske kan det låta märkligt för en del, t.ex. de som inte känner mig, läser min blogg eller är bekant med mig - men att bli kallad för oprofessionell som lärare är ungefär samma sak som att någon skulle säga: "Du är ta mig fan inte klok" - helt enkelt en komplimang. Eller som en elev som skrev i sin utvärdering: "Jesper, du är så himla omogen! Och det är därför du är så jävla bra!".
Jag är lärare, jag är människa. Må hända att jag på flera områden skiljer mig från den traditionella bilden av lärare (den professionella) genom mitt sätt att vara och sköta mitt jobb. Herre min je, jag skiljer mig så mycket (?) från professionella lärare att jag nog är tämligen olämplig som lärare. Här, några bevis:
- Jag strippar framför eleverna när stunden kräver det
- Jag sjunger för mina elever på avslutningen
- Jag berättar för mina elever att min mamma var en hora
- Jag spelar World of Warcraft med dem
- Jag berättar för mina elever hur det är att vara mobbad, fet, blatte och samtidigt mobba andra
- Jag gör en film till mina elever där jag följer dem under en termin som en gåva från mig
... Nä alltså, jag gör nog mitt bästa för att inte vara en traditionell professionell lärare.
Och det konstiga är: det fungerar! Och just vad "fungerar" handlar om så - ja, då handlar det om kanske det enda professionella som jag tar fasta på i mitt yrke (beteende och hur man är som person, har ingenting med professionalitet att göra): att mina elever ska utvecklas, gå vidare i livet stolta över sina betyg och nå sina drömmar. Och att krama dem är bara ett sätt att göra det på.
8 Elevtyper Och Hur Du Lyckas Med Dem
Att vara lärare är utan tvekan världens roligaste, häftigaste, intressantaste, mest utvecklande och lärorikaste jobb. Ingen dag är den andra lik. En lärare är en mentor, en förebild och en vägvisare och för varje elev och människa en av de viktigaste personerna vi alla möter under ett liv. Därför är läraryrket också ett hedervärt och ärofullt uppdrag.
Alla elever är olika, men jag tänkte lista 8 vanliga typer, deras egenskaper och förmågor och hur en lärare kan och bör förhålla sig till dem för att lyckas i sitt uppdrag.
Lärarelden flammar på nytt - kärlek!
Sitter på bussen hem efter dag 3 på nya skolan och dag 2 med nya elever. Kroppen är slut, huvudet likaså, men hjärtat klappar hårdare än vad det gjort på länge. Från att under hösten planera lägga lärarkarriären på hyllan för gott, till att sväva på rosa moln mellan lektioner.
Det är nästan så att jag undrar vad tusan jag gjort, vad tusan jag ställt till med, för jag har aldrig varit med om maken. De här två dagarna som vikarie (till att börja med innan jag tar över ordinarie klasser när kollegan går på barnledighet) har helt enkelt blåst liv i en svag glöd och fått den att flamma upp till en eld så stark att mitt hjärta är till bristningsgränsen fyllt med en lycka, som jag inte kan minnas senast jag upplevde. Eller jo, när jag var upp över öronen kär i Lotta som 19-åring och hon till slut erkände att det var ömsesidigt.
Jag blev tvungen att säga det till sista klassen idag:- Jag är kär. Tack för två fantastiska dagar!
Tre elever kommer in i lärarrummet.
- Vi vill bara säga att du är den bästa läraren vi haft och vi längtar till nästa lektion.
Mina nya kolleger gapar. Jag rodnar och känner hur elden flammar upp och börjar värma en nedkyld själ.
- Vi vill bara säga att du är den bästa läraren vi haft och vi längtar till nästa lektion.
Mina nya kolleger gapar. Jag rodnar och känner hur elden flammar upp och börjar värma en nedkyld själ.
Halva klassen stannar kvar efter lektionen, trängs för att ta min hand.
- Tack Jesper, det här var den bästa lektionen jag varit med om!
Jag skakar händer, tar emot leenden, klappar på axeln och komplimanger som gör mig alldeles knäsvag.
- Tack Jesper, det här var den bästa lektionen jag varit med om!
Jag skakar händer, tar emot leenden, klappar på axeln och komplimanger som gör mig alldeles knäsvag.
Det är nästan så att det är jobbigt. Efter knappt två dagar verkar skolans alla 700 elever veta vem jag är. De visar, pekar ler och höjer på ögonbrynen, håller upp dörrar hälsar artigt. Jag svävar fram genom korridorerna, generad, brinnande och lika upp över öronen kär som jag var då, för 20 år sedan.
Kär i mitt yrkesval, kär i människor, kär i allt och alla.
Jag känner mig ovärdig all denna ynnest. Men tacksam. Så otroligt tacksam att jag känner tårarna pressas mot mina trötta ögon.
Jag kommer sova som en stock i natt och veta att imorgon svävar jag vidare. Och jag sörjer det faktum att det sedan är helg och ett jag måste vänta i två dygn innan jag får möta min kärlek igen.
Att vinna en klass
Jag är ödmjukt medveten om att jag egentligen som lärare till utseendet är ett typiskt offer för en klass som kanske från början bestämt sig att ha en viss inställning till lärare och vikarier. Överviktig, mörkhyad, billiga kläder, hängande brallor, glasögon, manstuttar - 100% mobbningsoffer, helt enkelt. Men jag har aldrig förlorat.
Kanske har jag börjat få rutin på det här med att skapa ett bestående och positivt första intryck, för jag har än så länge aldrig misslyckats. Varför, funderar jag på. Jag hade som elev mobbat mig som lärare redan efter ett par minuter. Förmodligen har jag byggt upp ett slags vinnande koncept som bygger på ett antal viktiga moment utan någon särskild ordning och jag förfinar det varje gång jag står inför en ny klass. Allt görs med mycket humor, energi, rörelse och entusiasm.
En hel "introduktion" kan ta allt från 20 minuter till en timme beroende på gruppen och hur den svarar på det jag säger och gör.
Självklart hjälper det att jag är en skådespelare med brett register, kan och vågar utmana bilden av hur lärare ska vara och kan tala ett språk som ungdomarna förstår.
Nyårskrönika 2013
En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!
RIKTIGA MÄN BÄR KILT
Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.
LIVRÄDDAREN
En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.
MÄNNISKOMÖTEN
2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.
GAMLA OCH NYA JOBB
Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)
TOKYO - EN ANDRA RESA
När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.
Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.
God fortsättning!
RIKTIGA MÄN BÄR KILT
2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.
LIVRÄDDAREN
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.
MÄNNISKOMÖTEN
Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.
GAMLA OCH NYA JOBB
Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)
TOKYO - EN ANDRA RESA
 |
| Shinjuku, Tokyo |
Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.
Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.
God fortsättning!
Lärare - världens mest uppskattade yrke!
I dag hör det liksom till att gnälla på skolan och lärare. Det verkar vara mer regel än undantag. Människor överallt gnäller på skolan och lärarna, politikerna gnäller på skolan och lärarna och lärarna gnäller på skolan och sig själva - och på alla andra som gnäller på skolan och lärarna.
Det är helt enkelt förbannat mycket gnäll.
I allt det här förbannade gnället tänker jag komma här och komma här och kalla läraryrket för världens mest uppskattade yrke. Herreminje - hur är jag funtad! Man får aldrig något tack, ingen uppskattar det man gör, alla är bara gnälliga, sura och missnöjda.
Här har jag ett val. Antingen så väljer jag att lyssna på pöbeln och gnällspikarna eller så väljer jag att lyssna på dem jag jobbar med. Och för. Mina elever. För så är det - det är knappast Jan Björklund som får mig att älska mitt jobb, det är knappast twitterpedagogerna som diskuterar lärarstatus så fort man får chansen, det är knappast media som tar alla chanser att svartmåla skolan och dess personal.
Sorry, jag kan inte bry mig mindre om vad ni säger.
Däremot bryr jag mig om vad mina elever säger. Och jag har aldrig känt mig så uppskattad i hela mitt liv som när jag lyssnar på dem.
TERMINENS UTVÄRDERING (15 elever än så länge, en del missnöjda, andra nöjda)
Klicka på bilden för större och läsbarare text...
ANDRA ELEVER VISAR UPPSKATTNING
Jag samlar på dem. Jag tittar på dem när jag känner mig deppig. Och så mår jag bra igen.
Och så glömmer jag aldrig varför jag gör vad jag gör - och det är det minst egoistiska jag någonsin kan göra.
Det är helt enkelt förbannat mycket gnäll.
I allt det här förbannade gnället tänker jag komma här och komma här och kalla läraryrket för världens mest uppskattade yrke. Herreminje - hur är jag funtad! Man får aldrig något tack, ingen uppskattar det man gör, alla är bara gnälliga, sura och missnöjda.
Här har jag ett val. Antingen så väljer jag att lyssna på pöbeln och gnällspikarna eller så väljer jag att lyssna på dem jag jobbar med. Och för. Mina elever. För så är det - det är knappast Jan Björklund som får mig att älska mitt jobb, det är knappast twitterpedagogerna som diskuterar lärarstatus så fort man får chansen, det är knappast media som tar alla chanser att svartmåla skolan och dess personal.
Sorry, jag kan inte bry mig mindre om vad ni säger.
Däremot bryr jag mig om vad mina elever säger. Och jag har aldrig känt mig så uppskattad i hela mitt liv som när jag lyssnar på dem.
TERMINENS UTVÄRDERING (15 elever än så länge, en del missnöjda, andra nöjda)
Klicka på bilden för större och läsbarare text...
ANDRA ELEVER VISAR UPPSKATTNING
Jag samlar på dem. Jag tittar på dem när jag känner mig deppig. Och så mår jag bra igen.
Och så glömmer jag aldrig varför jag gör vad jag gör - och det är det minst egoistiska jag någonsin kan göra.
Att göra eld av glöd
Det är dags för terminens först kvällskonferens på mitt nya jobb, min nya skola. Vi ska få resultatet av vårens medarbetarenkät, dels lokalt på skolan men också på en kommunal nivå. Siffrorna som presenteras är låga. För låga. Det verkar som ingen förväntar sig någonting annat heller. Jag blir förtvivlad och på en fråga vi får att fundera över “Om du skulle vakna upp en morgon och komma till den perfekta skolan där alla dina önskningar har slagit in, vad skulle du möta?” så svara jag:
- Kolleger som är stolta över att vara lärare som uträttar mirakel varje dag och som vet om det.
På mitt förra jobb där jag jobbade i tre år blev jag alltid inbjuden till åttornas arbetslivsdag. Man bjuder in olika yrken som finns inom skolan och som för berätta vad just deras yrke handlar om. Eleverna får sedan skatta varje yrke efter en summa pengar där man lagt ihop våra sammanslagna löner och sätta månadslön efter vad man kommer fram till. Så det är jag som lärare, det är en städerska, en från köket, vaktmästare, skolsyster eller kurator och så rektor. När jag presenterar vad jag gör låter det så här:
“Hej, jag heter Jesper och jag är systemvetare. Fast det som skiljer mig från någon IT-nörd som pluggat ynka 4 år på KTH och som sitter framför en och samma skärm och jobbar med ett och samma operativsystem och program, är att jag i dagsläget kan och behärskar ca 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk. Dess 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk utgör varje elev som jag haft äran att möta och undervisa under mina 12 år som lärare. Säg mig, tror du att Bill Gates, Steve Jobs eller någon annan framgångsrik IT-gurur hade kunnat göra samma sak? Inte en chans! Jag är systemvetare, jag är en trollkarl, jag är en superhjälte - jag får nämligen mina elever att lära sig om vad empati, tolerans, demokrati, medmänsklighet, grammatik, språkhistoria, språkriktighet, hur man talar inför en grupp, hur man skriver för tidningar och böcker, hur man kombinerar ett antal streck till att bli ord och meningar - och det på 2000 olika språk! Snacka om multitasking! Snacka om kompetens! Snacka om att ha superkrafter! Dessutom, kära vänner - är det världens bästa yrke!”
I elevernas skattningar har jag aldrig haft en lön på under 40,000 kr/månaden.
Jag har börjat erkänna det för mig själv som om det vore någonting fult, någonting tabu bland lärare - jag har börjat se mig som en lärare som brinner för det jag gör och som älskar varje sekund av det. Under samma kvällskonferens var jag en av två av en personalstyrka på 70 pedagoger som räckte upp handen på frågan om man går till jobbet glad, förväntansfull och motiverad. Under samma kvällskonferens hör jag kolleger som undrar hur man gör för att känna arbetsglädje. Under samma kvällskonferens diskuterar man avsaknaden av resurser, pengar, teknik som boven i dramat - medan jag sitter på nålar och vill resa mig upp och säga att det skulle inte spela någon roll om eleverna har en läsplatta i varje hand, om du har miljoner i månadslön eller om din rektor skulle överösa dig med rosor varje morgon och säga hur bra du är. Det spelar ingen roll om du går på en glöd som är så svag att du själv knappt känner värmen från den.
Och det gör mig ärligt talat förtvivlad och sorgsen.
Jag tänker på barnen. Jag tänker på mina lärarkolleger. Och jag tänker på hur mycket jag vill att de ska må bra. Och jag tänker att jag skulle vilja hjälpa. Få mina kolleger att uppleva det jag ser varje gång jag går in i ett klassrum, varje gång jag sitter med en elev vars ögon plötsligt börjar tindra, varje gång en elev kommer fram till mig och vill kramas, varje gång jag mottar anonyma brev, sms eller meddelanden genom sociala medier där man tackar för lektioner, för vad jag fått betyda för dem eller för att jag hjälpt dem komma vidare. Saken är att det händer säkert mina kolleger, även de vars glöd håller på att slockna - men man märker det inte längre. Man har glömt hur man gör för att blåsa liv i glöden och få det att börja brinna igen.
Och jag vill så gärna hjälpa. Och jag försöker.
En månad in på mitt nya jobb. Det tog en vecka innan jag fick höra av mina kolleger att jag kom som en frisk vind som blåste genom de gamla tråkiga lokalerna. Jag kommer till skolan iklädd en fånig kilt på fredagar (japp, det är sant), jag sjunger högt i korridorerna, jag berättar solskenshistorier som jag varit med om som lärare och jag är glad, sprudlande glad, hela tiden. Kanske räcker det för vissa. Jag hoppas det. Några kolleger har redan börjat klä sig i skjorta på fredagar (ingen i kilt än, men snart…), några har börjat skoja till det lite mer med eleverna. Det känns så klart bra och det känns så klart underbart om jag nu kunnat få vara en frisk vind.
Vad mer kan jag göra, undrar jag. Jag är ny på skolan, jag har inte riktigt börjat våga “ta för mig”. Än. Men snart, tänker jag.
Men det finns ett problem som jag brottas med:
- För varje gång jag blåser på andras glöd, märker jag att min egen eld veknar.
Det blir tungt, helt enkelt. Jag vet att jag inte kan rädda alla mina elever även om jag gör allt för dem. Kan jag även rädda mina kolleger? Till vilket pris? Jag vet inte.
Om ärligheten ska fram, så har jag allt mer börjat tänka i banor som att lämna undervisningen och bara fokusera på individer. Kanske föreläsa för barn och ungdomar om tolerans, medmänsklighet och empati. Kanske bara peppra trötta lärare med upplyftande peptalk om hur fantastiska de är, hur viktiga de är och vilka hjältar de är.
Nä, jag vet inte. Det enda jag vet är jag imorgon åker till jobbet och förutom att förändra 70 ungdomars liv och framtid, ska jag ta mig tusan också krama varenda kollega jag möter. För en kram kan, och det vet jag och det har jag sett, om än för en stund blåsa liv i en annars döende glöd. Tror du mig inte? Jag gör det. Just watch me!
Hemmasittaren som förändrade mitt liv
“Jag vill att du tar dig an en elev som heter Peter. Han har inte varit i skolan på ett halvår och han vägrar komma eftersom han blir retad av de andra. Som det är nu sitter han mest bara hemma och spelar World of Warcraft. Han går i sexan.”
Så blir det också. Det är början på ett äventyr som fortfarande inte slutat och som jag vägrar avsluta. För det som händer under den där vårterminen är en av mina största upplevelser som lärare. En utmaning som jag till en början inte visste hur jag skulle ta mig an. Det fick ta tid, helt enkelt. Det var det viktigaste.
Första gången jag träffar Peter tittar han inte ens på mig. Han sitter där framför sin splitternya speldator med megastor skärm, helt uppslukad av World of Warcraft. Hans rum är fullt av böcker. Här finns fantasy, biografier, faktaböcker om historiska krig och människor.
“Hej, Peter! Jesper heter jag, jag är lärare på din skola. Vad gör du?” Jag närmar mig honom där han sitter, svagt framåtlutande och avståndet mellan näsa och datorskärm kan inte vara mer än tre fyra decimeter. Hans fingrar far över tangentbordet i rasande takt, han låter musen dansa bredvid, fram och tillbaka, upp och ned. Det smattrar och detl klickar i takt till larmet som kommer ur datorhögtalarna. På skärmen händer det saker. Gubbar springer omkring, det blinkar, smäller, exploderar. Ljud- och bildeffekterna är många och varierande.
“Vad är det du spelar?”, försöker jag igen. Peter verkar inte ens ha märkt att jag är i rummet. Han har inte släppt skärmen med blicken. Jag slår mig ned i en röd soffa bakom honom, läser av bokryggarna i bokhyllan, tittar på Peter där han sitter i den svarta kontorsstolen. Peter är stor för att gå i sexan. Kraftigt byggd men också överviktig. Han har en smutsig t-shirt på sig med svettringar under armarna och lukten i rummer avslöjar att han förmodligen inte duschat på ett par dagar. Hade jag inte vetat att han gick i sexan skulle jag lätt ta honom för en nia.
Det blir inte så mycket mer än så här. Matteboken ligger kvar i min väska och jag fick aldrig tillfälle att ens visa den för honom. “Hej, då Peter! Vi ses på torsdag!”. Peters fingrar fortsätter dansa över tangentbordet. Jag lämnar honom.
Första mötet med Peter blev som det blev. Jag diskuterade med hans ordinarie lärare och fick lite mer information. Han har diagnosen Asperger, är otroligt historieintresserad och älskar att skriva. Han är mycket duktig på engelska. När torsdag kom och jag gick de hundra meterna från skolan hem till Peter, hade jag tänkt ut en ny strategi. Jag kände att jag aldrig skulle kunna hjälpa honom i ett enda skolämne om han först inte fick lära mig någonting.
“Tjenare, Peter! Nu är jag här igen, du slipper mig inte!”
Jag går raka vägen fram till Peter som sitter i samma kläder och han är idag i ännu större behov av att tvätta sig än två dagar innan. På skärmen händer samma saker. Gubbar som springer runt, det blinkar, exploderar i allsköns olika färger. Jag hämtar en stol i köket, sätter mig bredvid honom och böjer mig fram för att visa mitt intresse.
“Vad gör du nu, varför tryckte du på den knappen?”, frågar jag och känner hur jag sugs in i spelet. Peter rycker till litet, sneglar på mig och drar en djup suck och med en något irriterad ton säger han: “Jag dödar monster.” Jag fortsätter titta, utropar emellanåt små exalterade ord så som “Wow!” och “Shit va coolt!”.
Timmen går, lektionen är slut. Innan jag går säger jag till Peter att nästa vecka vill jag lära mig allt om det där spelet. Peter mumlar ett dämpat “Whatever”. Jag går.
Jag förstår någonstans att det finns en hel del problem här. Dels så har jag att göra med en pojke som är för stor för att gå i sexan och för den sakens skull blir retad och mobbad och dels en pojke med en Asperger-diagnos och som för tillfället är helt uppslukad av ett datorspel. Jag funderar mycket på om datorspelet är en flykt från någonting annat eller om det har blivit ett beroende. Jag kommer fram till att det är svårt att avgöra, men att det kanske inte heller behöver spela någon roll.
Den tredje träffen börjar precis som de tidigare två. Jag hejar glatt när jag kommer in i rummet, Peter sitter vid datorn och spelar precis som de två tidigare gångerna. Idag har han andra kläder på sig och luktar fräscht. Hans hår är blött och det ligger en fuktig handduk slängd i soffan.
“Hur är läget idag, Peter?”, undrar jag. Han vänder sig om snabbt och grymtar någonting om att pappa tvingade honom att duscha.
“Härligt! En dusch är aldrig fel, vilken tid på dygnet det än är”, bedyrar jag. Peter grymtar. Som vanligt plockar jag fram en stol, sätter mig bredvid honom och stirrar på datorskärmen.
“Okej, Peter, jag fattar absolut ingenting om vad det här spelet går ut på. Visa!”
Som vanligt dansar Peters fingrar över tangentbordet i rasande fart. Och plötsligt så stannar han upp, vänder sig mot mig och säger:
“Du har aldrig spelat dataspel va?”
Jag blir både förbluffad och överraskad och skakar på huvudet och ler försiktigt.
Så börjar han visa mig hur det fungerar, vad varje knapp gör, hur man ska flytta sin spelgubbe, hur man dödar djur och monster och hur man tar sig runt i den där världen som är World of Warcraft. Och jag stirrar, ställer frågor, ber att få prova och snart sitter jag där och styr min alldeles egna “dvärgjägare”.
När det är dags att gå, får jag för första gången ett svar när jag säger att vi ses, om än bara ett korthugget grymtande “Ses!”.
Peter har inte lämnat huset på ett halvår. Han har inte varit utanför dörren. Pappan berättar sorgset hur han försöker gång på gång, men han får inte pojken utanför huset - inte ens för att gå och handla eller ens åka till mormor och morfar som får åka till familjen i stället. Pappan berättar om hur Peters skolgång varit fram tills nu. I och med ett lärarbyte försvann en trygghet och Peter blev allt mer tillbakadragen. Och så började trakasserierna och mobbningen och sedan gick allt åt skogen. Och skolan, ja inte hände mycket där. EVK, möten och elevhälsoteam och hela paketet.
 |
| Den här "bilden" gjorde jag till Peter och har använt till andra unga killar som är "gamers" (en del av World of Warcraft - när man i spelet hittar saker/loot har de ett värde för spelgubben) |
“Nu har du lärt mig World of Warcraft, nu ska jag lära dig att räkna!” Peter fortsätter oja sig och suckar och stönar djupare och ljudligare. Men jag anar ett leende hela tiden. Vi sätter igång med ett tal. Peter vrider och vänder på sig och tycker det är rent ut sagt skitjobbigt. Vi löser det tillsammans.
“Om jag dödar fem troll och det fanns 25 troll från början, hur många finns kvar?” Peter skrattar och tycker det är jobbigt att han ändå tycker det är lite roligt. Han räknar och tänker till.
“20!”
Jag gör det där ljudet som man hör i spelet när spelgubben “levlar upp” (kommer upp en nivå i spelet) “Pheewwwwwwaaaoooooboiiing! Du är nu level 2 - BRA JOBBAT!
Vi gör några tal till, sedan ser jag hur svetten börjar lacka på hans panna och vi bryter. Kör en halvtimme World of Warcraft innan dagen är slut.
Terminen fortsätter så här. Vi får allt mer gjort. Mot slutet av terminen kör vi bara 20 minuter spel och sedan en timme plugg. Och det går bättre och bättre. Vi skrattar tillsammans, lär oss matte och samhällskunskap med hjälp av troll, alver, monster och fantasty-gubbar. Peters engelska är på en gymnasienivå och jag lämnar ämnet helt till fördel för andra ämnen som inte går lika bra. Grammatik är svårt, speciellt verbtempus, i både engelska och svenska, något som ofta hör till Peters diagnos.
När våren kommer och solen börjar steka och björkarna har slagit ut sitter vi som vanligt i köket med matten. Jag testar:
“Om du löser tio tal nu så går vi till centrum och köper glass”, säger jag och tittar Peter djupt in i ögonen. Jag väntar mig protester eftersom han fortfarande inte lämnat huset. Han stönar och suckar. Och så räknar han tio tal och klarar dem galant.
“Vi tar fem till va?”
Peter morrar, räknar fem tal till.
“Ska vi gå då?” Jag reser på mig, helt säker på att Peter inte gör det samma. Men han reser på sig. Han följer med mig ut i hallen. Vi hittar ett par skor, en tunn jacka och när vi är på väg ut genom dörren kommer Peters pappa hem. Han följer oss choackad med blicken när vi försvinner mot centrum för att köpa glass. Det blev den godaste glassen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Peter strålade när han vände ansiktet mot solen och blundade och njöt. Och jag njöt.
Terminen tog slut, Peter kom inte tillbaka till skolan. Efter sommaren fick han plats i specialklass för elever med Asperger. Åren går och jag lämnar skolan. Ibland träffade jag på Peters pappa i centrum som berättade om allt som hänt. Hur Peter tog studenten, hur han kom in på KTH - och jag glömmer aldrig hur pappan lade sin hand på min arm och med röda ögon, utan att säga någonting, ändå förmedlade en tacksamhet som jag lever på än idag. Och för någon månad sedan, möter jag Peter och pappa tillsammans. En lång ståtlig och stilig ung man som skiner upp när han ser mig och som ivrigt berättar hur det går med hans studier på KTH och pappa är så stolt så att han håller på att gå sönder. Och jag är överväldigad, mållös och rörd. När vi kramats och jag går hem. Då gråter jag och känner mig så lycklig och glad för Peters skull.
Fråga mig aldrig mer igen varför jag är lärare - här är svaret.
Status och stolthet går hand i hand - någonting annat vet jag inte om
Jag har varit lärare i runt 12 år om man räknar med studieavbrott och vikariat, ändå känner jag mig inte speciellt duktig på att vara lärare. Min förmåga att vara självkritisk är så klart en hjälp, men min oförmåga att förändra mig och förändra mitt arbetssätt är någonting som jag också vet är till en last. Beroende på humör kan jag känna mig stolt över den jag är på jobbet och ta till mig komplimanger och beröm. Dessvärre handlar det mesta om min person och kanske inte direkt min lärarroll även om de två går hand i hand.
Jag är mycket väl medveten om vad jag är dålig på, vissa så grundläggande saker som att ha koll på frånvaro, skriva LPP:er och planera lektioner. Typiska saker som förväntas att en lärare ska vara duktig på, helt enkelt. Jag vet också vad jag är bra på - skapa relationer med elever och kolleger, skapa ett tillåtande och utvecklande klassrumsklimat, få elevernas förtroende och entusiasmera eleverna till lärande.
I bland undrar jag om det ena måste utesluta det andra. Om jag ska bli “bättre lärare” behöver jag onekligen lägga mer tid på det administrativa och mindre tid på eleverna och ibland känns det som om jag gör ett medvetet val. För det administrativa är tråkigt, ofta känns det onödigt men framför allt gör det mig till en tråkigare människa och lärare. Det är nämligen viktigt för mig att trivas med det jag gör och som det är nu, när jag medvetet eller omedvetet, prioriterar eleverna främst, så gör det mig till en gladare och lyckligare människa. Så har det alltid varit.
Därför ser du mig sällan vid mitt skrivbord eller i lärarrummet. Det är samma sak när jag på somrarna är ute och reser som språkreseledare - du hittar mig där ungdomarna är. Inte i fikarummet eller arbetsrummet. Jag tycker ärligt att det är både roligare, trevligare och mer givande att umgås med unga än med vuxna.
Det fanns en tid där jag hade dåligt samvete över mina prioriteringar, speciellt eftersom yrket i allt större utsträckning handlar om mer administrativt arbete än egentlig undervisning. Jag kände mig sämre som lärare för jag visste att mina kolleger och min skolledning ansåg att jag slarvade med “den andra biten” av yrket. Nu har jag inte fått det bekräftat att någon elev tagit skada av det, utan det är snarare tvärt om men jag tänker att jag fortsätter tills dess att läraryrket blir så uppstyrt och reglerat att det inte finns utrymme för mig. Då glädjen jag känner inför en arbetsdag försvinner - då byter jag bana, sadlar om och försöker hitta någonting annat. För jag tror nämligen inte man kan vara superduktig på både det administrativa och det andra utan att antingen vara en slags superhjälte eller så bränner man ut sig illa kvickt. Det gör yrket inte bara komplext utan även i någon mån självutplånande - den bästa läraren enligt lag, arbetsbeskrivning och idé har en kort karriär idag.
Det heter att dagens lärare inte längre är lärare utan en kombination mellan en mängd olika yrken, ändå är det lärare du blir och studerar till på lärarutbildningarna och sedan förväntas du att behärska de andra utan utbildning i dem. Samtidigt som jag kan tycka att det är just tjusningen med yrket, att det är så brett och mångfasetterat, kan jag också se att det gör att det det ställer, ibland, orimliga krav på den person som tar sig utmaningen. Vem som helst klarar det inte. Vem som helst äger inte rätt värderingar, rätt sociala förmågor, rätt egenskaper eller rätt psyke, för den delen. Att ha klarat mig i tolv år som lärare och fortfarande går till jobbet sprudlande glad och på små rosa moln, är nog få förunnat. Och det är det här som gör läraryrket speciellt och det är det här som gör lärare till speciella människor - och det är det här man borde använda för att få tillstånd lite status, som tydligen mer eller mindre är borta enligt vissa. Jag har ingen aning om vad man pratar om då.
Status. Jag vet inte riktigt vad det är, om jag ska vara ärlig. Eller varför jag behöver det. Eller om det skulle förändra någonting. Ett papper där det står att jag är “legitimerad att undervisa”, är det status? Eller ett par tusen kronor mer i börsen på löningsdagen? Nä, jag tror hela den där diskussionen har tappat fotfästet och blivit till någonting som definitivt skadar mer än hjälper. Därför lägger jag mig sällan i debatter och diskussioner runt lön och status. Därför reser jag på mig och går när kollegerna kommer igång i fikasoffan. Därför följer jag inte speciellt många lärare på Twitter eller andra sociala medier.
Jag tror nämligen att status och stolthet går hand i hand men det måste börja med stolthet. 10 000
Jag värnar om och vårdar min stolthet och det är när jag går genom skolans korridorer med högt huvud och säkra och stolta steg, det är då jag känner att jag har status. Stolthet och status kommer inifrån och det bästa av allt - den smittar!
En lärares farväl
Att hålla ett tal till elever man är fäst vid, kolleger man älskar och en skola man stortrivts på - svår utmaning när det inte är ens eget beslut att lämna. Orden räckte inte till så jag återanvände andra ord, gjorde några ändringar och sjöng. Med sorg i hjärtat, darrande röst men ändå på mitt egna sätt. Och det får sammanfatta mina tre år på en fantastisk skola, med fantastiska elever och kolleger.
And now, the day is here;
And so I face the final lesson.
My friends, I'll say it clear,
I'll rest my case, of this I'm certain.
I've done a job that's full.
I've walked you through ev'ry schoolday;
But more, much more than this,
I did it my way.
Mistakes, I've done a few;
But then again, too few to mention.
I did what I had to do
I did it all without exception.
I planned each charted course;
Each careful step through the hallway,
But more, much more than this,
I did it my way.
Yes, there were times, I'm sure you knew
When you bit off more than you could chew.
But through it all, when you had doubt,
I did my best to pull you out
I faced it all and I stood tall;
And did it my way.
I've loved, I've laughed and cried.
I've had my fill; my share of losing.
And now, as tears subside,
I find it all so confusing.
To think I did all this;
And may I say - not in a shy way,
"No, oh no not me,
I did it my way".
For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things I truly feel;
These are my words, these are real:
The record show I took the blow -
‘Cos I did it my way!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)