Nyårskrönika 2013

En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!

RIKTIGA MÄN BÄR KILT

  Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
  2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
  Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
  När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.

LIVRÄDDAREN

   En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
  Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
  Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
  Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.

MÄNNISKOMÖTEN

2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
  Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
  Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.

GAMLA OCH NYA JOBB

    Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
   Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
 Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)


TOKYO - EN ANDRA RESA

Shinjuku, Tokyo

När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
  Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
  Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.


Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.

God fortsättning!

Ovän blev govän - ett människomöte som förändrade två liv

Här följer samtliga texter runt mitt människomöte som efter fyra lördagsfikor övergått i en vänskap. Texterna är skrivna på mobil direkt efter att jag och "L" skiljts åt.

LÖRDAG 11/5

Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:

Människomöte lördag:

Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.

"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.
"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".

Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "

Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.

I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."

LÖRDAG 18/5

När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar. 
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen. 
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka. 

"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe. 
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut. 
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt. 
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar. 
"Jo, det har du nog rätt i". 

Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present. 
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag. 
L ser förvånad ut. 
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck. 
"Konstigt, undrar varför det är så."

Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det. 
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående. 
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler. 
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme. 

L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag. 
L tänker en kort stund. 
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."

Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem. 
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."

Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas. 
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare. 
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa". 
Jag nickar. 
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser. 
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper". 
"Det samma, L, det samma! "

Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet. 
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag. 
L stannar upp och ler med hela ansiktet. 
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt. 
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren. 

Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket". 

Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.

LÖRDAG 25/5

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.

SÖNDAG 2/6

L och jag har nu känt varandra i en månad. Och faktiskt, nu är det vänskap och därför kommer det inte bli några fler upplevelser återberättade här. Det är inte intressant längre. Inte ens helgens träff blev någonting annat än en stunds trevligt språkande med en trevlig människa. 

Men visst, det har varit en anmärkningsvärd resa och fyra möten som utvecklades från en omöjlig vänskap till en fullt möjlig och dessutom mycket givande. 

Första mötet:
"Är du mulatt? Jag hatar negrer och mulatter. Jag är rasist och nazist!"

Andra mötet:
"Hur är det att vara adopterad och se ut som en utlänning och en mulatt?"
"Det är trevligt att träffas så här, Jesper Isaksson!"

Tredje mötet:
"Jag förstår varför det som händer i Husby händer. Som psykiskt sjuk och långtidssjukskriven vet jag vad utanförskap är och hur det känns."
"Jag har bara en vän. Min gamla bildlärare från gymnasiet. Är du min vän nu? Då har jag två! "

Fjärde mötet:
" Jag ser fram emot våra träffar, de ger mig otroligt mycket. Tänk att det blev som det blev - vem trodde det första gången vi träffades? Vi ses nästa vecka, Jesper - min andra vän! "

L sa någonting idag som satte sig. 
"Man ska aldrig tolka samhället utan beskriva det. Det är när man börjar tolka som människor börjar missförstå varandra." 

Och visst har han rätt, min vän. Jag vet inte hur han tänker under veckorna på sina långa promenader, om han funderar på vår vänskap och hur det blev. Jag vet att jag gör det 
Mycket, faktiskt. Det ligger nog i min natur att samla på människor och möten med dessa. Och om man slutar tolka dem och istället beskriver dem så kan man utifrån det göra vad som är rätt - och alltid sträva efter att göra det. Det rätta. 

Kanske har jag blivit en del av en trasig människas väg mot en helhet och bättre hälsa. Jag hoppas det. Det känns i så fall väldigt fint och bra. 

Nästa gång vi ses ska jag berätta hur mycket han fått betyda för mig och hur hela det här äventyret fått mig att se möjligheter i allt som sker. Men för att det ska fungera måste jag sluta tolka situationen och istället se den för vad den är. Och i den verkligheten finns inte utrymme för fördomar, förutfattade meningar eller antaganden - bara en människa precis som jag. Och precis som jag behöver lära sig att det är också allt som är viktigt. Att beskriva och inte tolka och sedan därifrån, göra det rätta. 

Jag lägger därmed ett av mina viktigaste Människomöten till handlingarna och ser fram emot flera nya framöver. För nu är det inte ett Människomöte längre - det är att träffa en vän.

Människomöte: Fika nummer tre

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.

Läs också hur det började och fortsatte:

Människomöte, lördag 11 maj
Människomöte: Fika nummer två

Människomöte: Fika nummer två

När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar. 
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen. 
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka. 

"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe. 
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut. 
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt. 
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar. 
"Jo, det har du nog rätt i". 

Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present. 
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag. 
L ser förvånad ut. 
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck. 
"Konstigt, undrar varför det är så."

Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det. 
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående. 
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler. 
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme. 

L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag. 
L tänker en kort stund. 
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."

Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem. 
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."

Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas. 
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare. 
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa". 
Jag nickar. 
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser. 
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper". 
"Det samma, L, det samma! "

Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet. 
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag. 
L stannar upp och ler med hela ansiktet. 
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt. 
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren. 

Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket". 

Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.

Människomöte, lördag 11 maj

Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:

Människomöte lördag:



Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.




"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.

"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".

Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "

Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.

I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."