Nyårskrönika 2013

En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!

RIKTIGA MÄN BÄR KILT

  Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
  2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
  Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
  När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.

LIVRÄDDAREN

   En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
  Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
  Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
  Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.

MÄNNISKOMÖTEN

2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
  Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
  Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.

GAMLA OCH NYA JOBB

    Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
   Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
 Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)


TOKYO - EN ANDRA RESA

Shinjuku, Tokyo

När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
  Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
  Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.


Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.

God fortsättning!

Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 

Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:

- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 

- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.

- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.

Bästa flygresan

Kathy

"Det skedde en liten dubbelbokning", fick jag veta när jag boardade flyget från Peking till Frankfurt. "Går det bra att sitta här i stället?". Jag blir visad till en två-rad längst fram vid den tunna väggen som delar första och andra klass. 

"Absolut", tänker jag och njuter av tanken att kunna sträcka ut benen lite extra. 

   Strax där efter kommer en mamma med ett barn och slår sig ned bredvid mig. Flickan börjar direkt gråta och inte ens när personalen placerar barnsängen på den utfällbara ställningen i väggen, blir hon tyst. "Så mycket för extra benutrymme och en lugn resa hem", tänker jag irriterat för mig själv och förstår att jag har 8 timmar av barnskrik framför mig. Och då menar jag framför mig - barnsängen hamnar mer eller mindre i mitt knä.

  Den kinesiska mamman med den lilla flickan är synligt besvärad av hela situationen och försöker få tyst på flickan. Tjugo minuter efter att vi lyft, gråter flickan fortfarande. Ohejdat och ilsket. Det är då jag kommer ihåg att jag in mitt handbagage har en liten pandanalle som jag köpt till min systerdotter. Genast plockar jag upp den och ställer den på barnsängskanten och börjar vicka lite på den fram och tillbaka. Flickan tystnar och tittar på mig, på nallen och tillbaka på mig med sina stora rödgråtna ögon. Och så börjar hon skratta. Och så börjar hon klappa pandanallen. Och så börjar hon leka med den. Och så blir hon helt lugn.

  Så där fortsätter det i ett par timmar. Flickan och jag blir bästa vänner och vi leker tillsammans. Hon hoppar från barnsängen ned i min famn, jag lyfter upp henne tillbaka i barnsängen - och så hoppar hon igen. Efter ett par timmar så blir hon trött, lägger sig för att sova. Och jag sitter där och tittar på henne och väntar på att hon ska vakna igen. Efter en timme så vaknar hon och tittar upp mot mig på nytt. Och så leker vi igen.

  När hon sedan sitter där i mitt knä, sträcker hon ut en hand mot min kind, klappar mig och tittar mig djupt in i ögonen och säger "Baba". Då är det någonting som brister inom mig. Fast det brister inte av smärta eller sorg, utan snarare av kärlek. Mamman bredvid mig tycker det är pinsamt, säger någonting på kinesiska till flickan, som på nytt klappar mig på kinden. 

  När vi landar får jag en bild på oss tre tillsammans. Jag får veta att hon är 20 månader gammal och heter "Kathy". Tror jag. Jag lyssnade inte så noga utan plågades snarare av en slags separationsångest. Vi skiljs åt inne i terminalen och jag känner mig mycket ledsen och tung i hjärtat. När flickan vinkar farväl till mig är tårarna inte långt borta. Jag springer fram till henne, ger henne pandanallen. Hon tar den i sin famn och kramar den hårt. Sedan försvinner hon in bakom passkontrollen. Och jag känner mig så ensam. Så ensam.

  Än idag, två år efter, undrar jag om hon har kvar min pandanalle. Om mamman påminner henne om flygresan och den roliga killen som gav den till henne. Jag undrar om hon mår bra. Ibland tittar jag på bilder som jag har av henne när hon leker och kan fortfarande bli alldeles varm i hjärta.

Det som kunde blivit min värsta flygresa någonsin, förvandlades till den bästa - tack vare en 20 månader gammal kinesisk flicka.

Mitt folk. Mitt land. Ditt paradis.

Jag vet inte riktigt om jag är hemma. Om jag har något hem. Och vad det skulle vara för hem. Det är inte i Lidköping där jag är uppvuxen. Det är inte i Thailand där jag är född och det är inte i Stockholm där jag bor nu. Jag undrar om man vet när man känner sig hemma? 

När jag fyllde 18 år åkte pappa och jag till Thailand för en två veckor lång semester. Det var första gången jag var tillbaka sedan jag adopterades och det var med blandade känslor jag åkte dit. Även om jag aldrig har tillåtit mig att tänka allt för mycket på mitt ursprung eller ens haft behov av det, så var det självklart att jag inte skulle kunna resa dit utan att beröras. Och det är framför allt fyra händelser som fortfarande sitter kvar i mig djupt i själen från dessa två veckor.

  När vi checkade in på hotellet i Bangkok ville vakten på hotellet inte släppa in mig i hissen. Han började dividera med pappa som blev allt mer upprörd. Diskussionen flyttades till receptionsdisken där fler blandades in i diskussionen. Men så fick vi klartecken och vi kunde åka upp i hissen tillsammans till vårt rum.        Det tog en stund innan jag riktigt förstod vad det var som hade hänt. Vakten ville inte släppa in mig eftersom han trodde att jag var en thailändsk pojke. Och pappa en västerländsk man. Inte far och son. Tillslut efter att noggrant tittat på mitt pass bad man om ursäkt. Men jag glömde aldrig den händelsen.

Under vår Bangkok-vistelse hade vi en thailändsk kvinnlig guide under två dagar. Hon såg mitt pass och såg mitt thailändska namn. Och bestämde sig för att kalla mig för just det, Chai-Anon. Och så blev det - när hon talade till mig gjorde hon det med att adressera mig vid mitt thailändska namn och jag, jag svarade på det som om det vore det mest naturliga i hela världen.

I Phuket gick jag vilse en kväll och hamnade på en bargata. Det här var 1993, då var Phuket relativt litet och inhemskt och de stora turistinvasionerna var långt borta. Men det jag såg där på bargatan etsades fast i mitt minne och väcker fortfarande ilska i mig. Tjocka feta män med unga vackra thailändska flickor och pojkar som sällskap. Mina landsmän. Mina bröder och systrar.

  På flyget på vägen hem från Thailand kom tårarna. Och känslan av att åka bort. Inte hem. I Thailand hade det varit pappa som var den som stack ut i folkmängden, det var han som var annorlunda, inte jag. Och jag grät när jag såg mitt hemland försvinna bland molnen under mig.

Kanske var Thailand hemma för mig under två veckor. Kanske inte. Vår tolk sade vid ett tillfälle att "jag klär mig som en västerlänning, jag rör mig som en västerlänning men i mina ådror flyter thailändskt blod". När jag kom tillbaka till Sverige var det framför allt med en stolthet över att vara thailändare och svensk på en och samma gång - det bästa från två världar. Men idag upprörs jag över den exploatering av landet. Mitt hemland. Jag upprörs över alla tusentals svenskar som åker till Thailand utan att se, eller som väljer att inte se, vad det är för land de reser till. Ett land med djupa sår och konflikter och militärdiktatur som blir rikare och rikare på sex- och slavturism och droghandel.
  Men jag säger inte att man ska sluta att resa dit. Jag säger att man ska resa dit men också lära sig någonting och inte bara äta, sola och bada i flera veckor. Res dit, reflektera över livet, reflektera över var dina pengar går någonstans, reflektera över hur människorna lever och har det när du har åkt hem. Gör det för allt i världen och glöm det inte.

Jag skrev om det en gång på Vagabond.se och fick till svar att jag förstörde för "oss svenskar som bara vill resa till solen och stränderna ett tag". Jag var en glädjedödare och därför skulle jag hålla käften. Det sårade mig.

Så känner jag och jag gör det eftersom jag vet att jag kunde varit en av de som satt i knät på en av de stora feta tyskarna och svenskarna på bargatan. Jag känner så för att jag vet att jag finns till som ett resultat av hela den här industrin som vinner på att västerlänningar inte reser dit med öppna ögon. Så känner jag för att det handlar om mitt folk och mitt land. Mitt hem.

Vad vet jag om krig? Inget.

Det är länge sedan nu. 11 år sedan för att vara exakt. Det är lång tid nu för tiden och det mesta som hände under mina resor i England har börjat falla i glömska. Men det finns berättelser, människor och öden som jag aldrig kommer att glömma och som känns lika påtagliga idag som det gjorde då. Det här är berättelsen om en Steven Spielberg-film, en 70 årig pensionerad amerikansk officer och en 14 årig somalisk pojke och vad de har gemensamt.

Jag befinner mig i Bristol och har just checkat in på vandrarhemmet. Jag bor där gratis eftersom jag jobbar inom YHA England and Wales i Salisbury, nästan tre timmars bussresa söder om stan. Klockan är två på eftermiddagen och jag har just köpt en biljett till den tidiga premiärvisningen av Steven Spielbergs film "Rädda Menige Ryan". De tjugo första minuterna ska tydligen vara någonting alldeles extra, har jag hört. 

Jag är först in i salongen. Ur högtalarna strömmar dämpad klassisk musik och salongen är i stort sett helt tom förutom ett äldre par som sitter några rader bakom mig. Jag tittar mot dem och undrar om de inte har gått fel - det här kan väl aldrig vara en film för en gamla gubbar och tanter. Fler människor kommer in i salongen och snart går det upp för mig: jag är yngst. Bredvid mig sätter sig en äldre herre iklädd en slags uniformsjacka. Snett framför sitter ytterligare tre äldre herrar, de också iklädda samma sorts uniformsjacka. Jag förstår ingenting.

Men så släcks ljuset och på filmduken rullar landstigningen på Omaha beach igång - det är intensivt, det är otäckt. Någonstans mitt i detta helvete sneglar jag åt de tre äldre männen framför mig. En har begravt sitt ansikte i sina händer, en håller handen för munnen och en tittar med gapande mun. Den äldre herren bredvid mig snyftar i mörkret. Och det är då jag förstår, det är då det går upp för mig: alla de här äldre människorna som sitter i samma salong som jag, sitter här för att minnas, inte för att underhållas. För mig resulterade den här upplevelsen i ett helt nytt perspektiv. Mer om det senare.

Nu tänker jag på Ben. Han är en kort man i 75 årsåldern och han kommer in i receptionen på vandrarhemmet i Salisbury en tidig eftermiddag. Han har ljusa jeans, en blåvitrandig t-shirt, en jeansjacka och en lite söt seglarhatt på huvudet. Och en svart liten skinnväska som innehåller allt han behöver. Jag får senare veta av mina kolleger att Ben har kommit till vandrarhemmet varje år sedan början på 80-talet som ett stopp på hans årliga Europa-resa. Han åker samma rutt: flyg till London från USA, Salisbury - Portsmouth - Paris - USA.

Ben väcker en nyfikenhet i mig som bara växer sig starkare för varje dag och jag bestämmer mig för att jag måste prata med honom. Så en tidig kväll söker jag Ben i restaurangen och ber om att hålla honom sällskap. Han blir glad och vi hälsar på varandra och kall pratar lite. Och så sätter han igång och berättar om hans resor till Europa och hur det började på 60-talet någon gång. Hur han har tagit samma resrutt sedan dess, samma rutt som han tog 1944-1945 som officer i amerikanska infanteriet. Ben berättar om hur han landsteg i den andra vågen på en av stränderna i Normandie den 6 juni 1944. Han berättar hur han kom till Paris och hur han blev mottagen där mot slutet av kriget. Jag frågar om han varit tillbaka i Normandie och då tittar han på mig och jag ser hur hans ögon vattnas och så säger han:

- No, never. I have been in most places in Europe again after the war, but not Normandie. I have been there once and I have no desire to go back there. I had to leave too many friends on that beach and I don't think I could face them again. It would be too difficult. 

Ben fortsätter att berätta och snart har har timmarna gått och det börjar bli dags att skiljas för kvällen. Ben stannar på vandrarhemmet ett par dagar till och han åker utan att jag kan säga farväl. Men jag glömmer aldrig Ben eller de där rödgråtna ögonen. 

Och så har vi Abbe, en 14-årig pojke som är född i Somalia och som bott i Sverige i sex år. Han är en av de gladaste och trevligaste elever som jag har nöjet att undervisa nu i år. Vi pratar mycket, Abbe och jag och han berättade att han och hans familj flydde från inbördeskriget för i Somalia. Än har han inte sagt så mycket mer, men ändå påverkade det mig. Abbes unga liv och det han har varit med om har mycket gemensamt med 75-årige Ben. De har båda upplevt och varit med om krig.

För en som är uppvuxen i trygga Sverige, ett land som inte varit i krig på drygt 200 år, är det svårt att riktigt greppa. Vi går till biograferna och tittar på krigsfilm och blir underhållna. De 20 första minuterna i "Rädda Menige Ryan" är coola och häftiga. För andra är det flashbacks till verkliga händelser som framkallar svåra minnen och tankar. Vi glömmer att vi svenskar är unika med vår ringa krigshistoria. Vi är unika i Europa. Om vi åker väster ut till Norge, öster ut till Finland eller söder ut till Danmark - då träffar vi människor som har klara och tydliga minnen om en tid där släkt, familj och vänner fick sätta livet till. 

Jag vet ingenting om krig för jag har tack och lov aldrig behövt uppleva det. Men Abbe, Ben och en Hollywood-rulle har fått mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag gör mitt bästa att ta lärdom av dessa människor och möten och tänker minsann fortsätta med det så länge jag lever. Jag tror nämligen att människor och möten är det som kan förändra oss till det bättre om vi bara vågar att ta dem till oss.

Jag reste till Japan och skämdes när jag kom hem

  En dröm som gick i uppfyllelse. Jag har gått på affärsgatan i Ginza och besökt Yamaha-husets alla sju våningar. Jag har köat för sushi på en av stadens bästa sushiställen i Shinjuku. Jag har gått vilse i Shinjuku. Jag har suttit på uppvärmda toalettstolar. Jag har klättrat ett heligt berg. Jag har sett utsikten från Tokyo Park Hyatt där Bill och Scarlett var i "Lost in Translation". Jag har vandrat genom vackra parker, trängts på tunnelbanestationer, känt harmonin i att skapa ikebana-kreationer. 

  Många upplevelser, men det som ändå stannar kvar hos mig längst så här ett par dag efter hemkomst, är inte upplevelserna i staden, utan upplevelserna av människorna, deras liv och en syn på medmänniskor som vi verkar sakna helt här på andra sidan av klotet. Den vetskapen och känslan är kanske det som drabbat mig hårdast och som får mig att bli ännu mer folkskygg nu när jag är tillbaka i Sverige. 

  Frågar du mig så är det inte så konstigt att vi här i väst kämpar mot allsköns olika kriser - pengar, ekonomi, konjunjktur, moral - alla möjliga kriser på en och samma gång, känns det som. Och frågar du mig så kan alla dessa härledas till några saker: hur vi ser på varandra, världen och livet. Efter två resor till Kina, en resa till Thailand och nu senast, en resa till Japan, så blir det hela allt mer självklart. Det sitter inte i naturen, helgedomar, palats, stränder, maten eller mäktiga städer - det sitter djupt inne i själen i människorna i dessa länder. Saker som vi älskar och beundrar men av någon anledning ändå inte lär oss av och tar efter.

  Vi kallar thailänderna "det leende folket". Vi reser dit och njuter av och älskar gästfriheten, värmen och omtänksamheten. När vi i detta land drabbas av en ofattbar katastrof, är det människornas hjälpsamhet och värme som räddar oss. Kina är på gång och hör idag till världens nya supermakt vad gäller ekonomi, produktion och inflytande. Här bor 1,3 miljarder hårdhudade kinser som under ett par tusen år utvecklat ett tänk och livsstil som gör dem till vinnare när resten av världen förlorar. I Japan trängs tusentals människor i tunnebanan och du har sett det på film, tv och bilder; japaner med vita munskydd. Dessa munskydd bär man av hänsyn till andra - inte av rädsla för andra. Känner du dig lite sjuk en dag, då tar du på dig ett munskydd för att inte smitta andra. 

  I Stockholm för några år sedan drabbades stan av sådan kyla att bussar och tåg inte gick alls eller med stora förseningar. Jag stod då vid Liljeholmen och såg hur människor slogs för att komma in i bussarna. Jag såg hur människor skällde på bussförare och personal som med all säkerhet inte kan råda över vädret. Jag såg människor som levde i sin lilla värld där det bara finns plats för en enda person. Här tar vi på oss munskydd av rädsla för andra, inte av hänsyn. 

När man går in i en butik i Japan blir man mött med en djup bugning och den varmaste hälsningsfras du kan tänka dig. När man går in i en butik i Sverige händer för det mesta ingenting. I vissa fall får du en blick av personalen, i sällsynta fall ett leende och ett hej, men inte så mycket mer. Under de dagar jag varit hemma i Sverige efter min Japan-resa har jag sett så mycket smärta hos människor jag mött. Allt verkar vara jobbigt, tungt och hårt. En kund som kommer in i butiken innebär att man måste vara trevlig och det är ju jobbigt. 

  I Kina, Thailand och Japan och runt om i Asien, finns ett tänk som vi helt saknar. Här är människor viktiga och det spelar ingen roll om det är okända människor, nära vänner, potentiella kunder eller bara en ytlig kontakt. Hur du behandlar den du möter är av allra största vikt, hur andra människor ser dig är avgörande. Det här skulle kunna bli jobbigt, men ändå får jag känslan av att ingen här tycker det. För vänlighet, gästfrihet, värme och omtanke kan väl aldrig bli något vi tröttnar på?

  Det är inte konstigt att människorna här i Asien håller på att leda sina länder mot toppen. De har rätt inställning, rätt tro på sig själva och varandra och framför allt, de vet hur man ska mötas. Här är människan nummer ett, pengarna nummer två. För gör man det på rätt sätt, så kan uppenbarligen det leda till framgång och rikedom. Om det nu är något att sträva efter. 

En del av mig dog i en fors i Tennessee

En gång i tiden var jag ung och orädd. Jag kastade mig ut för de brantaste pisterna, jag tittade på de läskigaste filmerna och jag älskade fart och kraft. Även om jag inte var i närheten att kallas för extrem, så vågade jag ändå bra mycket mer då än jag vågar idag. En bilolycka satte stopp för min kärlek till fart och kraft, en veckas mardrömmar får mig idag att stänga av ljudet när det blir för läskigt. När jag satte mig i den stora gummiflotte som skulle ta mig ned längs en fors i Smoky Mountains, Tennessee, var det alltså en liten seger. 

  Har man aldrig varit i Tennessee är det så klart inte så lätt att veta att förutom vidsträckta fält och vackra pittoreska småstäder, finns även en bergskedja strax sydöst om Knoxville. Det ser helt knasigt ut om man tänker efter - här kommer man och kör i det amerikanska platta söderlandskapet och plötsligt går det uppåt, uppåt och mer uppåt. Vägarna kantas av tät barrskog som blir tätare ju högre upp man kommer. Nord Amerika är fullt av dylika överraskningar. Här finns också vad som känns som tusentals olika fritidsanläggningar och just river rafting verkar vara det som toppar listan över aktiviteter i detta område. Det har så klart att göra med det faktum att det faktiskt finns en ganska trevlig liten fors just här, The Big Pigeon River. Den går från toppen av bergskedjan till lite längre ned och turen vi väljer tar runt en timme.

  Innan vi sex flottrännare sätter oss i den gula gigantiska flotten av hårt gummi, får vi en snabblektion i hur man gör. Alltid en hand längst ut på paddeln och flytvästen ska sitta hårdare än hårdast. Om man mot förmodan ramlar i vattnet ska man se till att man flyter med fötterna först längs forsen och aldrig försöka att sätta ned dem i någon sorts botten. Lätt som en plätt helt enkelt och jag känner att till och med en fegis som jag kommer fixa det utan några problem. Runt om mig ser jag hur pensionärer med kryckor får sina flytvästar åtdragna, små barn sätter på sig hjälmar och alla skrattar och är glada. Inga problem, det här fixar till och med jag.

  En kort busstur upp på berget och vi är framme vid statsgränsen. En tjugometer lång springsession och jag står med en fot i Tennessee och en i North Carolina. Vi hoppar i flotten, skvätter kallt bergsvatten på varandra och skrattar hjärtligt. Och så bär det iväg ned längs forsen. Vår guide, Mike, är ung och kan inte vara ett år över 16. Det visar sig att han är 19, men ändå en skillad forsrännare. Han guidar oss mellan olika passager som benämns efter svårighetsgrad. Hela gruppen av vuxna människor tjuter förtjust när vi tar oss igenom en grade 4 passage.

Någonstans halvvägs ned i forsen vill Mike att vi ska vända flotten och styra in oss i ett gap av forsande och hårt strömmande flodhål. Han vrålar sina instruktioner och vi kämpar med våra åror. Någon skrattar högt, någon annan skriker. Sen blir det svart.  När jag finner mig igen befinner jag mig under vatten och jag börjar tänka och fundera. Hur gör jag nu? Vi har uppenbarligen vält. Upp med benen, det kommer jag ihåg. Var är min paddel? Var är ytan? Jag försöker ta det lugnt och tänker på alla program jag sett på Discovery om hur man hittar upp till ytan. Så jag fokuserar, letar efter bubblor att följa upp mot luft och frihet. Men jag ser ingenting. Inte en enda bubbla. 

  Det är då jag börjar tänka på döden. Mina fötter finner fast mark och jag tar sats och skjuter mig i motsatt riktning. Upp, upp, upp! Mitt huvud slår emot någonting - en vägg av gul hård gummi och jag inser att jag ligger under den stora flotten. Nu tänker jag mer på döden och jag funderar på hur mina föräldrar ska ta emot beskedet om att deras son drunknade i en fors i Tennessee. Hur ska min kropp komma hem? Kommer man berätta om det på nyheterna? Hur mycket kan man stämma företaget på, vi är ju trots allt i landet där man kan bli miljonär enkom genom att stämma folk? Medan jag ligger under flotten och slår i dess undersida och försöker hitta ut, börjar luften ta slut. Paniken sätter in. Alla dessa filmer man sett där folk sugs in under isen och i panik försöker komma fram till vaken - där är jag nu. Jag kämpar för att hitta ut, vatten börjar sippra in genom näsan, luften är snart slut och jag är säker på att jag kommer att dö. Jag dör där i en fors i Smoky Mountains, Tennessee och jag får aldrig uppleva hur det är att gifta sig, få barn, uppfostra barn, gå i pension...

  Det är märkligt, men det stämmer: när man är på väg att dö så tänker man faktiskt. Man tänker på de som står en nära, man undrar hur de har det, hur de kommer att få det när man är borta. Man ser glimtar ur livet som om man vill vara säker på att de kommer med till det som kommer efteråt. Medan mina händer slår emot hård gul gummi, mina ben sparkar och kämpar och luften tar slut - då tänker jag på livet. 

  Jag vet inte hur länge jag låg där under flotten och kämpade för mitt liv. Ingen aning. Kanske var det bara några sekunder, kanske var det en minut. Men luften tog slut och vatten började fylla mina lungor. Som i en film känner jag i samma sekund som jag bestämmer mig för att låta de oundvikliga ske, en hand som hårt och ryckigt sliter tag i min flytväst och upp mot ytan. Först när jag kommer upp kan jag inte andas. Jag har för mycket vatten i mig. Jag hostar kraftigt och jag har kraftig smärta i bröstet. Mike står över mig och jag ser paniken i hans ögon när han greppar tag med båda händerna i min flytväst, tar spjärn med fötterna mot flottens reling och sliter in i mig i tryggheten. Det susar i öronen och jag hör någonstans hur mina medpassagerare skrattar glatt över äventyret. Jag har ont. Jag andas stötvis, hostar upp vatten och försöker få liv i min kropp som nästan är paralyserad. Jag ligger där över relingen i säkert fem minuter, innan jag kan säga någonting. De andra skrattar och skojar, någon ger mig en hård dask på rumpan, någon annan undrar hur det är med mig.  "I lost my paddle...", säger jag medan jag kippar efter andan. 

  Resten av forsränningen får ett sken av overklighet över sig. Jag är i USA, landet där människor kan skoja i de mest allvarliga situationerna. Jag har nästan drunknat i en fors, men levererar "film-oneliners" på löpande band. Jag är i chock men tillräckligt rolig för att resten av färden nedströms ska bli riktigt rolig. "So, Mike, how much can I sue you for?", "I almost died, I am happy you wouldn't miss me and you can still laugh about it", "Since I lost my paddle, I'll just sit back and enjoy the ride".

  En del av mig dog där i en fors i Smoky Mountains. Det händer att jag vaknar på nätterna efter drömmar om att drunkna. Fortfarande. Men det konstiga är att jag ändå måste säga att jag fick smak för forsränning. Det var roligt, trevligt och spännande. Att glida fram i en gummiflotte längs en ibland lugn och stilla fors, höra fåglar sjunga, se rådjur dricka längs forsstränderna och låta solen värma efter ett ofrivilligt bad i det kyliga bergsvattnet. Det är helande för kropp och själ. Så kanske, var det någonting som dog i den där forsen, var det kanske den del av mig som jag så länge föraktat. Den fega jag. Den som aldrig vågar göra saker som är lite farliga. Idag vågar jag se på skräckfilmer utan att stänga av ljudet. Idag är jag inte lika rädd när det går för fort på motorvägen. Dör jag, så dör jag och det finns ingenting jag kan göra åt det.

  - Again, let's go again! 

I Tokyo röker du bara i rökrutan

Jag står där i mitten. Lila tröja.

  Det första som händer när jag kommer hem till Sverige efter tre veckor i Tokyo, är att DN har en artikel om att det funderas över huruvida det även skall bli rökförbud på offentliga platser i Sverige, så som parker, busshållsplatser och där det rör sig mycket människor. Någon dag efter skrivs sura insändare och debattinlägg från gemena man men också högt uppsatta politiker och man pratar om "moraliserande lagar". Jag blir helt förstummad. I mina ögon är moral samma som något som är självklart och i det här fallet är ledordet HÄNSYN. Skulle rökförbud vara moraliserande? Skulle det vara moraliserande att ta hänsyn till andra människor?

  I Tokyo anses det nämligen fult att röka där du inte ska eller få röka. Vi snackar en multimiljonstad på världskartan, en metropol dit alla viktiga och stora människor någon gång i livet åker till - och här får du veta om du röker på fel ställe. På ett ställe annat än de rökrutor som finns lite här och var i staden. Oftast nära tågstationerna och de är alla skyltade med tydliga rutor som skriker att här och ingen annan stans får du röka. Under mina tre veckor såg jag tre, 3, som bröt mot dessa regler och som skamset tog ett par bloss långt ifrån dessa platser. Mycket skamset, ska tilläggas.

  Jag har inte gjort någon vidare research hur japanerna reagerade på beslutet att införa rökrutor i stan - blev det ramaskri? Skrev arga rökare och ickerökare sura insändare till tidningen och kallade det moraliserande lagar? Eller tyckte man det var helt okej? Jag har faktiskt en känsla av att man tyckte det var helt okej, för det är min känsla av hela det japanska folket. De lever nämnligen efter en slags filosofi som handlar om ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. I Sverige skriker och gormar vi för att man inkräktar på rättigheten att blåsa giftig rök i ansiktet på människor som inte vill andas giftig rök, i Japan skulle kan tycka att det är självklart att ingen som vill andas giftig rök ska behöva göra det. Vi här jämfört med Japan, har ett skevt tänk, kan jag tycka.

  I Tokyo röker du bara i de bestämda rökrutorna som finns i stan. Vet du inte var, så finns det kartor att tillgå där varje rökruta är fint utmarkerad. Och alla i Tokyo verkar röka. Faktiskt. Det är nog så att andelen rökare i Tokyo är bra mycket större än i Stockholm. Och, utan att veta säkert, kan jag tänka mig att ingen av dessa rökare gnällde utan tvärt om, tyckte det var helt i sin rätt. Jag vill gärna tro att man snarare tänkte: 

  - Självklart ska jag som rökare inte röka på ställen där andra som inte röker ska tvingas stå ut med tobaksrök. Jag vet, alla vet, att tobak inte är nyttigt, så varför ska de som är smarta nog att inte röka, lida för att jag röker? Näevetduvad, de som inte vill andas in giftig rök ska inte behöva det! Jag får självkalrt se till att röka på de platser som blivit uppsatta för mig och mina rökande medmänniskor. 

  Det är samma filosofi som ligger bakom att japaner tar på sig ett munskydd om de känner sig krassliga och sjuka. Man gör av hänsyn för att inte smitta andra. Ingen ska behöva bli sjuk eller oroas över att bli sjuk för att jag är det, därför bär jag munskydd.

  Jag vet vilken värld jag lever i. Jag vet vilken värld jag vill leva i. I min värld är jag inte ensam, i min värld är vi många. VI. Inte JAG. Hur är din värld?

Därför är Japan så dyrt

En morgon vaknde jag med ett ryck i min hårda säng i Tokyo. Jag har aldrig varit med om liknande och då brukar jag tro att jag är en kul kille som kan komma på roliga saker lite då och då. Men jag har aldrig fnurlat ut något i sömnen och vaknat med "det" på läpparna. Som nu.

Jag vet inte, kanske är det en gammal vits, men jag ska ärligt säga att jag har aldrig hört det tidigare och hoppas därför att jag faktiskt är först med att komma på det. Och det jag kom på och som fick mig att vakna en morgon klarvaken och skratta så att tårarna rann, var följande:

- Vet du varför är det så dyrt i Japan?- Nä, jag har ingen aning.- Man måste betala allt i yen!

Så nu vet du. Snälla säg att jag var först!

Möte med en överlevare

80-åriga Malcolm från USA. En kort, tunn man som sedan 50-talet rest runt i Europa på den amerikanska militärens bekostnad. Som veteran kunde han resa gratis med militärflyg. Jag träffar Malcolm på ett vandrarhem i södra England där jag jobbade. Han kom in i receptionen iklädd en vit och blå-randig tröja, jeans och en jeansjacka. I handen höll han en brun sliten liten skinnväska. Det var allt, det var hela hans packning. Mer behövdes inte, förklarade han senare, han var ju inte ute efter att flirta med kvinnor ändå så då spelade det ingen roll hur han klädde sig eller hur ofta han bytte kallingar.




Malcolm och jag satt en kväll i vandrarhemmets matsal och pratade. Han pratade och jag lyssnade. Den 6 juni 1944 hade han lämnat Portsmouth tillsammans med tusentals andra. Senare på morgonen hade han sprungit för sitt liv från vattenbrynet på Omaha Beach, klivit över döda kamrater, krypt genom taggtråd och bråte och tillslut kommit i skydd för tyskarnas eld. När Malcolm berättar det här, gråter han. Jag gråter också. Och så fortsätter han berätta hur han kom till Paris och Berlin. Hur han kom hem till USA, gifte sig, fick barn och sedan slutet på 50-talet började en slags pilgrimsresa runt om i Europa för att försäkra sig om att han aldrig skulle glömma.
- Men Omaha Beach åker jag aldrig till. Jag har för många döda kamrater kvar på den där stranden...

Malcolm stannar på vandrarhemmet ett par dagar, sedan reser han vidare till Portsmouth. Det här var 1998 och jag tänker fortfarande på honom. Han var pigg redan då och jag tänker att han fortfarande reser runt i Europa, varje år, samma resa. Ett par veckor senare reser jag själv ner till Portsmouth och det D-day-museum som finns där. Jag bläddrar i en gästbok vid entrén och läser några rader som har stannat hos mig sedan dess: “I survived the first world war, I survived the second world war. Someone must really love me!” Jag tänkte att det kanske var Malcolm, även om det inte riktigt skulle fungera med hans ålder, så tänkte jag ändå att det var han. Malcolm var en av de där få människorna som under ett par timmar visade för mig så mycket livsglädje och ödmjukhet som man kanske bara får av att veta att man är en överlevare.

Ytterligare någon vecka senare sitter jag i en biosalong i Bristol för att se premiären av Steven Speilbergs film “Saving Private Ryan”. Klockan är 14 på eftermiddagen och jag är yngst i hela den slutsålda salongen. Runt om mig sitter äldre människor, män och kvinnor. Några har militäruniform på sig, andra bär pins och veterankeps. Under filmens första blodiga och hemska 20 minuter flyttas D-dagen in i biosalongen. Den äldre mannen bredvid mig begraver sitt ansikte i sina händer och snyftar i mörkret. En kvinna hjälper en äldre man att lämna biosalongen, han haltar ut med en näsduk tryckt över ögonen. Överallt i salongen snyftas det, händer kramas hårdare och flera blundar med sänkta huvuden.

Jag tänker på Malcolm. Jag tänker på alla gråtande människor i biosalongen. Och så tänker jag på vad de har lärt mig om livet, om ondska och om död. Men de har också lärt mig att bli mer ödmjuk inför människor. Därför kommer mötet med människan alltid vara det som jag uppskattar mest av allt.

I Tokyo röker du bara i rökrutan

 
Det första som händer när jag kommer hem till Sverige efter tre veckor i Tokyo, är att DN har en artikel om att det funderas över huruvida det även skall bli rökförbud på offentliga platser i Sverige, så som parker, busshållsplatser och där det rör sig mycket människor. Någon dag efter skrivs sura insändare och debattinlägg från gemena man men också högt uppsatta politiker och man pratar om "moraliserande lagar". Jag blir helt förstummad. I mina ögon är moral samma som något som är självklart och i det här fallet är ledordet HÄNSYN. Skulle rökförbud vara moraliserande? Skulle det vara moraliserande att ta hänsyn till andra människor?
I Tokyo anses det nämligen fult att röka där du inte ska eller få röka. Vi snackar en multimiljonstad på världskartan, en metropol dit alla viktiga och stora människor någon gång i livet åker till - och här får du veta om du röker på fel ställe. På ett ställe annat än de rökrutor som finns lite här och var i staden. Oftast nära tågstationerna och de är alla skyltade med tydliga rutor som skriker att här och ingen annan stans får du röka. Under mina tre veckor såg jag tre, 3, som bröt mot dessa regler och som skamset tog ett par bloss långt ifrån dessa platser. Mycket skamset, ska tilläggas.
Jag har inte gjort någon vidare research hur japanerna reagerade på beslutet att införa rökrutor i stan - blev det ramaskri? Skrev arga rökare och ickerökare sura insändare till tidningen och kallade det moraliserande lagar? Eller tyckte man det var helt okej? Jag har faktiskt en känsla av att man tyckte det var helt okej, för det är min känsla av hela det japanska folket. De lever nämnligen efter en slags filosofi som handlar om ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. I Sverige skriker och gormar vi för att man inkräktar på rättigheten att blåsa giftig rök i ansiktet på människor som inte vill andas giftig rök, i Japan skulle kan tycka att det är självklart att ingen som vill andas giftig rök ska behöva göra det. Vi här jämfört med Japan, har ett skevt tänk, kan jag tycka.
I Tokyo röker du bara i de bestämda rökrutorna som finns i stan. Vet du inte var, så finns det kartor att tillgå där varje rökruta är fint utmarkerad. Och alla i Tokyo verkar röka. Faktiskt. Det är nog så att andelen rökare i Tokyo är bra mycket större än i Stockholm. Och, utan att veta säkert, kan jag tänka mig att ingen av dessa rökare gnällde utan tvärt om, tyckte det var helt i sin rätt. Jag vill gärna tro att man snarare tänkte:
- Självklart ska jag som rökare inte röka på ställen där andra som inte röker ska tvingas stå ut med tobaksrök. Jag vet, alla vet, att tobak inte är nyttigt, så varför ska de som är smarta nog att inte röka, lida för att jag röker? Näevetduvad, de som inte vill andas in giftig rök ska inte behöva det! Jag får självkalrt se till att röka på de platser som blivit uppsatta för mig och mina rökande medmänniskor.
Det är samma filosofi som ligger bakom att japaner tar på sig ett munskydd om de känner sig krassliga och sjuka. Man gör av hänsyn för att inte smitta andra. Ingen ska behöva bli sjuk eller oroas över att bli sjuk för att jag är det, därför bär jag munskydd.

Jag vet vilken värld jag lever i. Jag vet vilken värld jag vill leva i. I min värld är jag inte ensam, i min värld är vi många. VI. Inte JAG. Hur är din värld?