Har jag nått slutet på min lärarkarriär?

Jag tror jag närmar mig slutet på min lärarkarriär. Fakstiskt. Läraryrket må vara det bästa yrke i världen och jag kommer sakna det - men jag börjar allt mer känna, som den person jag är, att jag inte kan eller har energi att klara allt på en och samma gång. Och då menar jag inte att skriva planeringar, omdömen och sitta på konferenser hit och dit. Då menar jag att göra det samtidigt som jag helst av allt vill påverka, förändra och bry mig om de unga - och mina trötta kolleger. 

Jag har allt mer börjat tänka i banor om att föreläsa för barn, ungdomar och lärare. Peppa, motivera och entusiasmera för framtiden. I min hand håller jag så mycket feedback från elever och jag har äntligen lärt mig hur jag kan ta till mig komplimanger från kolleger och andra (Jante får ursäkta). Men jag börjar se att jag inte, som människa, kan göra både ock utan att springa in i väggen lagom till jul - igen. 

Det är ett nederlag. Det kan jag se som en svaghet. Men jag jobbar på att se det som en insikt hellre. Jag vet att mina elever genom åren har klarat sig bra, vilket är en trygghet och en glädje. Jag vet att de kolleger och de skolor jag varit på, fortfarande pratar om Jesper som den friska vind och glädjespridare och uppgiggande själ som jag vet att jag kan vara ofta. Det har lagt en press på mig som jag inte alltid orkar bära. 

Jag har levt hela min uppväxt genom en mask, genom en roll som till slut blivit så tung att jag gått sönder. Ibland känner jag att jag är på väg dit igen. Jag vill så mycket, jag önskar så mycket!

Kanske är det helt enkelt dags att jag fokuserar på en sak - att tala till, beröra och väcka tankar och funderingar runt livet, runt att vara medmänniska. Det jag brinner för, helt enkelt. För mig är nämligen det primärt - satsdelar och ordklasser har länge varit sekundärt.

Idag har jag tagit kontakt med Rädda Barnen och imorgon tänker jag kontakta Friends och andra organisationer för att erbjuda mina tjänster. Jag vet inte om jag är bra, jag är inte utbildad föreläsare eller talare, men jag bär på mycket, har så mycket vilja och så mycket passion att kanske, så är det det bästa sättet för mig att känna att jag gör någonting gott.

 Jag har haft en tung kväll, eller nä, en glädjens kväll, där jag faktiskt gråtit. Jag gör det ibland när jag tänker på människor som jag bryr mig om och som jag är orolig för eller, faktiskt, som jag gläds för. Kanske är jag blödig, för känslosam eller patetisk i andras ögon. Men ibland blir det mycket känslor, ibland vill jag bara så himla mycket - och då visar det sig genom tårar av glädje, sorg eller oro. Det är så jag är. Jag kan inte hjälpa det. 

Jag har anställning fram till jul på mitt jobb. Jag har redan börjat planera att inte fortsätta den. Utan att kanske helt släppa läraryrket som det ser ut idag - och i stället göra vad jag kan för att påverka världen på annat sätt. 

Så om någon där ute har kontakter, känner någon som har kontakter, vet någonting, hör gärna av er. Jag har en dröm, en längtan att fortsätta betyda någonting för människor, barn och ungdomar. Men inte som lärare utan som... jag vet inte, någon som vet. Kanske?

Min eld brinner fortfarande i hjärtat. Så kraftigft att det ofta gör ont. Jag behöver sprida den till andra som kan brinna tillsammans med mig. För det är inte Olympiska Spelen där en fackelbärare springer mot ett mål - för en bättre värld måste vi vara fler som bär lågan.

http://www.strikingly.com/tolerans

Sär skriv mer!

  Jag läser en mycket intressant tidnings artikel i mars numret av Språk Tidningen där Per Ledin redovisar för mig lite okänd fakta. Sär skrivning är väl det språk fenomen som alla verkar ha en åsikt om och som på ett sätt också verkar göra alla till språk poliser. Men Ledin frågar sig om det nu är så farligt med sär skrivningar. Och jag måste säga, det han säger låter helt okej. Och jag är mycket nära att göra en ko vändning i frågan.

  Den som tror att sär skrivningar är ett nytt fenomen tror fel. Den som vidare tror att det bara är ungdomar som sär skriver, eller som leder den “utvecklingen”, tror också fel. Den som tror att det är engelskans fel, tror också fel. Ledin slår hål på flera myter, vilket jag tacksamt tar emot som den språk intresserade person jag är.

  Text är inte till för örat utan för ögat. Låter klokt. Tal och text är inte samma sak, det är två helt olika språk. Det klassiska sär skrivnings exemplet “Brun hårig sjuk sköterska” ser onekligen konstigt ut för den språk insatte, men när man uttalar det handlar skillnaderna om betoningar och accenter. Människan är smart språkligt, vi lär oss snabbt att tolka språk i kontext och betydelse. Vi vet när vi pratar om påskris som fjädersmyckade kvistar på påsk eller om det handlar om en maträtt med ris. Vad pratar vi om när vi säger brunsten - parningsvilja eller en stensort? Och finskorna, menar vi nationalitet eller ett par snygga skor? Vi har helt enkelt en förmåga att tyda och tolka ord i kontext och det torde nästan vara omöjligt för oss att misstolka. Vare sig det är i tal eller skrift. En myt runt sär skrivning är att den orsakar missförstånd. Svar nej. Inte mer än något annat språkligt fenomen.

   Att sär skrivning har blivit så hett att debattera handlar snarare om att vi gillar att se komiken i det, för sär skrivningar kan vara ofantligt roliga när man bestämmer sig för att se dem. Men som språkligt fenomen är det egentligen ingenting märkvärdigt. Komiskt, javisst, men är det ett kraftigt språk fel? Knappast.

  Engelskan då, har det någonting att göra med sär skrivningar? Ledin säger blankt nej och det gör de flesta språk forskare också. Vi har nämligen sär skrivit längre tillbaka i tiden, långt innan engelskan kom på tal i Sverige. Bellman sär skrev, Lenngren sär skrev också.

 Den ganska korta tidnings texten i Språk Tidningen är välkommen läsning och den får mig som sagt att tänka till och kanske rent av av drammatisera sär skrivningen. Jag har länge varit militant motståndare till dem, men nu undrar jag om jag kanske håller på att mjukna. Frågan är hur jag kommer att göra på jobbet med mina elever. Eller nej, det är ingen fråga alls. Det finns fortfarande regler i språket som är av vikt och rätt ska vara rätt, däremot kommer jag inte vara lika skade glad, militant motståndare eller anti sär skrivnings fascist - jag kommer snarare av dramtisera hela grejen. För saken är väl den också att det börjar bli lite tröttsamt. Så roliga är inte sär skrivningar. Längre.

(Källa: Språktidningen, mars 2013, Per Ledin)

Fascinerad av slida

För ett par dagar sedan, av en ren händelse ska tilläggas, så började mina tankar upptas av slida. Alltså inte i någon sexuell (eller pervers) bemärkelse utan ur ett språkligt perspektiv. Slida är ytterligare ett språkligt fenomen som visar svenskans och engelskans släktskap. Så här:

Svenskans ord "slida" har främst två betydelser. Dels kvinnans inre könsorgan och dels ett fodral för en kniv eller ett svärd. På engelska finns inte ordet "slida", men däremot "vagina" (som vi använder i svenskan också och som är synonymt med slida i betydelsen kvinnans inre könsorgan). Vagina är latinskt och betyder det som engelskans ord "sheath" betyder: slida (alltså fodral för kniv eller svärd). Hänger du med?

Och när jag fortsätter tänka på språkliga lustigheter -som skulle kunna vara rena tillfälligheter men som med all säkerhet inte är det- måste jag också nämna ordet "såg". Så här:

Svenskans ord såg kan betyda två saker. Dels verktyget såg men också verbet "se" i imperfekt - såg ("Han såg min sjunga").
Såg, vilket du än väljer, sågen eller imperfektformen såg, heter på engelska "saw". Det också!

Alltså:

"I have a saw and I saw you using it yesterday"
"Jag har en såg och jag såg dig använda den igår"

Språk är så förbaskat coolt!