Skolans svek mot barnen får mig att välja nytt

  Jag tillbringade en termin på Irland jobbandes på en skola i en liten stad norr om Dublin. Det var meningen att det skulle bli ett år, men av olika anledningar bestämde jag mig för att resa hem till jul. En spännande, givande och lärorik termin på många sätt och jag utvecklades själv som lärare och människa. Många var kulturkrockarna och många var olikheterna mellan mina irländska kolleger och mig på skola, utbildning och lärarrollen och tillslut var det också det som gjorde att jag inte kunde stanna kvar, om sanningen ska fram. 

  Vid ett tillfälle mötte jag en kvinnlig lärare som jobbade på flickskolan i andra änden av staden. En mycket trevlig kvinna som också var den första lärare som jag kände delade mycket av min syn på läraryrket. Hon sade någonting till mig som jag aldrig glömmer och som jag än idag har som ett slags motto i min egna lärarroll. Hon sade:

"Den dagen då jag inte finner det roligt att gå till jobbet, att umgås med barnen och att finnas bland dem så måste jag sluta mitt jobb som lärare. Det är jag skyldig dem."

 Jag känner efter varje dag när jag går till jobbet och lyssnar in mig själv. I snart tio år så har jag dock alltid gått till jobbet med en känsla av tillfredsställelse, passion och glädje. Jag älskar helt enkelt fortfarande mitt jobb.
  Trots att jag går till jobbet med ett leende på läpparna och ofta lämnar det med ett ännu större leende på läpparna, så har en tanke börjat växa sig i mig och jag har börjat omformulera det den irländska läraren sade till mig.

 "Den dagen då jag inte längre känner att jag av olika anledningar förmår att hålla barnen i centrum så måste jag sluta som lärare."

  Det finns ett problem med detta. Jag vet inte om jag måste sluta som lärare. Kanske är det tvärt om. Kanske borde jag i stället kämpa på - jag älskar trots allt mitt jobb. Men det är bara det att min passion för jobbet håller på att ersättas av en sorg och en frustration. En sorg och en frustration över att de som borde vara i centrum inte längre är det. Och denna sorg och frustration tär sakta men säkert på min självkänsla, mitt samvete och min tro på att jag åstadkommer någonting gott. För det tror jag att jag har gjort och det har också varit det som drivit mig genom åren. Läraryrket är för mig inte ett kneg, det är ett kall, en livsstil - en förmån.
   Den sorg jag känner inför att jag inte längre har tid att se alla mina elever och verkligen sätta dem i centrum, har blivit läraryrkets stora problem anser jag. Ibland tror jag att det är mig det är fel på, att jag inte har energin, kraften eller förmågan att ändå fixa det. Kanske är det så - kanske är det jag som helt enkelt inte håller måttet. Det gör i slutändan att jag gång på gång sviker barnen och mina elever. Och detta svek, denna sorg, börjar bli allt för tung för mig att bära och det påverkar mitt jobb.
  Även under mina korta tio år som lärare så har jag märkt en skillnad i min arbetsbeskrivning. Den sägs finnas där för elevens bästa när jag förväntas bedöma allt yngre barn, förväntas dokumentera allt de gör och inte gör, förväntas uppfostra och ta ansvar saker som egentligen inte borde ligga på mig. Men problemet är att allt det här är kontraproduktivt - fokus är inte längre barnen och eleverna.
  Om barnen verkligen var i centrum skulle jag ha så mycket tid som möjligt med dem. Jag skulle tillbringa så mycket mer tid för undervisning, mentorskap och samtal. Då hade barnen varit i centrum. I stället tvingas jag lämna dem allt oftare för att dokumentera, rapportera och analysera - allt till en kostnad av barnens framtid, utveckling och möjligheter.
  Skolans stora problem är att eleverna halkar efter kunskapsmässigt. Det försöker man åtgärda genom att ge dem mindre planerad och passionerad undervisning genom att sakta men säkert trötta ut och "aventusiasmera" lärarna. I min värld är det inte på något sätt rätt väg att gå. I min värld är det tvärt om.

  Jag har svårt att stå ut med skolans, mitt och vuxenvärldens svek mot barnen och den yngre generationen. Så  svårt att jag känner att jag måste lämna den. Jag undrar i mitt inre om Ja Björklund med flera någonsin kommer att känna dåligt samvete när vi om en inte allt för avlägsen framtid kommer se resultatet av en skolpolitik som i dagsläget innebär att svika en hel generation. Jag skulle åtminstone ha svårt att sova.Därför vet jag att min karriär som lärare sakta men säkert närmar sig sitt slut.