Jag är snart klar med “50 shades of Grey”, engelsk originalversion. Som ett slags socialt experiment läser jag den öppet och synligt när jag pendlar till och från mitt jobb. Jag har nämligen sett nästan dagligen kvinnor sitta och läsa boken i tunnelbanan och tänkte så klart att jag måste göra det samma. Det är alltid någon som tittar förvånat på mig, en del fnissar, några ser smått chockade ut. “En ung man som läser “50 shades of Grey - Varför?”
Ja, varför. Varför är det uppseendeväckande, undrar jag. Boken fick tidigt stämpeln att vara en typisk “tantbok” och placerades in i kategorin “tantsnusk”. Och absolut, där hör den hemma. När Ana och Christian har älskat - förlåt, knullar menar jag, han sysslar ju inte med sådant där - en gång och man tror att det inte går att fylla fler sidor med beskrivningar av hur det gick till, så sätter de gång igen. Och igen. Och det blir tröttsamt. Fantastiskt tröttsamt.
Men hur som helst. Mitt lilla sociala experiment fick fortsätta lite även på jobbet. När några klasser kom in i klassrummet satt jag och läste i boken. Ett par, tjejer så klart, anmärkte direkt.
“Jeppe, läser du en sån där porrbok?” Och så fnissades det lite.
“Vaddå, har du läst den?”, frågar jag. Nej, ingen har läst den. De går ju i åttan. Men många känner till den, kanske för att den ligger på mammornas nattduksbord. Men de vet att det är en “snuskbok”.
En svensklärarkollega såg mig med den i handen och blev direkt högröd och aningen bestört. Han skämtade om det, men med en viss tveksamhet. “Jag läser hellre om vampyrer än den där!” Jag kände tydligt att han tyckte det var opassande att jag hade boken i skolan.
Allt det här fick mig att undra: kan en bok anses för opassande för att läsas i, analyseras eller diskuteras med ungdomar i nedre tonåren? Är det dags att införa åldersgräns även på böcker? Vad är problemet?
Jo, problemet är väl att boken handlar om vuxna (oj, för det gör väl ingen film eller bok kidsen sett tidigare) och det handlar mycket, väldigt mycket, om sex (nämen, för det vet de ju inte vad det är även om man inte har egna erfarenheter). Nu skulle jag inte tvinga mina elever att läsa boken, den är trots allt skräp, men om en elev kom till mig och sa att hen vill läsa den i litteraturkursen, skulle jag knappast säga: “Nä du, lille vän, det är en bok för vuxna. Ta du en bok om halvnakna vampyrer med tvättbräda som gifter sig med en vanlig flicka, det är bättre litteratur.” Jag skulle säga - “Go for it och skriv en recension och en analys!”
Hur det än ligger till, så plågar jag mig nu mot slutet av boken och har inga som helst planer på att läsa de två uppföljarna. Mina kvinnliga bekanta som läst den säger att de är så sugna på att veta “vad det är som gjort Christian till den han är” (yeah, right?) och kastar sig över böckerna med stora ögon. Det enda jag kan känna är att det vore något förödande för världen om plötsligt alla män skulle läsa boken - risken för att allt vårt arbete för jämställdhet kan få sig en törn är överhängande. Och det vore synd.
Vid Hötorget stannar jag till tvärt. Jag böjer mig framåt och börjar hosta. Torget är tomt och öde. Bakom mig hör jag hur horden närmar sig från Stureplan upp mot Kungsgatan. Den bör vara halvvägs upp, tänker jag. Trots att min kondition inte är bättre än den hos en nypensionerad lastbilschaufför, är jag ändå snabbare.
Frukt- och grönsaksstånden står fortfarande kvar. Den enda skillnaden från ig
år är att då var det full rulle, full kommers med hojtande försäljare som på ett ibland smått hånande sätt försökte fånga föripasserades uppmärksamhet.
- Du där, du behöver kantareller så det står härliga till! Kompispris för dig, bara 99 kronor kilot! I morse var Anders Borg här, han fick betala 299 kronor! 99 kronor bara för dig! Du, damen! Jag ser att du tittar på mina bananer! Jag har en extra stor banan om du vill se!
"Så länge ni håller på så där lär ni inte få sålt varken bananer eller svamp", tänker jag för mig själv när jag stapplar fram mot en fruktlåda med äpplen. Även om det inte finns en människa i närheten, förmodligen inte någonstans, så tittar jag mig ändå oroligt om innan jag snabbt sliter åt mig ett rött vackert glansigt besprutat äpple. Jag slänger av mig ryggsäcken och slänger ner ytterligare sju.
Horden närmar sig upp från Kungsgatan och nu hör jag den tydligt. Det är märkligt hur hundratals olika röster kan smälta samman och bli till en enda. "Som jävla Orpheu Drängar", tänker jag och börjar skratta för mig själv.
- Sköna maj välkommen till vår bygd igen!
- RAAAAWWWRRRRRR, svarar horden som nu borde vara någonstans vid korsningen Kungsgatan och Sveavägen.
- Fri som en fågel i morgonstunden, jag...
- RAAAAAAWWWWRR!
Jag lämnar Hötorget bakom mig, svänger ned på Drottninggatan och tar mig snabbt söder ut. Framme utanför Åhléns stannar jag till, sliter åt min en Cola-burk från den obemannade korvståndet. De förkolnade korvarna låter jag bli, men jag funderar på om jag ska ta med mig en flaska ketchup om inte annat. "Äpple och ketchup? Är du dum i huvet, Jesper?". En annan gång.
Nerifrån Vasagatan hör jag hur den västra horden närmar sig. Den lite större horden, men av någon anledning tystare än den östra. Medan den östra vrålar mest hela tiden, verkar det som om den västra snarare fokuserar på att röra sig snabbare. För det gör den. Jag tänker att om ett par minuter har den hunnit upp till Drottninggatan och slås ihop med den östra horden. Tanken på en gigantisk hord som både rör sig snabbt och som vrålar får mig att bli lite orolig.
- Sergels torg ned mot Hamngatan och båtarna eller Gamla stan, Jesper? Make up your fucking mind!
Tar jag mig till båtarna kan jag med lite tur starta en av dem och ta mig ut på öppet vatten. Men då måste jag ha tur. I Gamla stan kan jag gömma mig bland gränderna, leka katt och råtta för en stund.
- Slottet! Som i "Ivanhoe"!
Som liten var "Ivanhoe" en tradition. Jag satt klistrad framför teven på nyårsafton och med öppen mun och stora ögon såg hur Robin Hood och hans modiga män stormade slottet och han den där "Bjabjibjä". Nu hette han Brian de Bois-Guilbert, men det lät som "Bjabjibjä" så det fick han heta. Ett slott, en borg, var på den tiden det ultimata skyddet för anfallare, även om det rörde sig om grönklädda vildar eller om...skrikandes, illaluktande och döda...Stockholmare.
Jag lägger benen på ryggen och rusar med andan i halsen längs Drottninggatan. Bakom mig har den östra och den västra horden blivit till en enda hord. "Den norra". När jag kommer ned mot Regeringsgatan och Regeringshuset tar jag en minuts rast. Sliter upp ett äpple ur ryggsäcken, tar några tuggor, går upp på den lilla trappan in mot huvudentrén på regeringsbyggnaden, drar ned blixtlåset och släpper lös min vätska.
- Ahhhh...här får ni, era jävlar! Här får ni för bolagsskatten, för slakten av välfärden, för sänkta skatter, för privatiseringar och för skolan! Ni var så jävla upptagna med er själva att ni inte såg slutet... FUUUUCK YOU!!!!
Jag spottar på glasdörren, riktar en spark mot askkoppen som står bredvid och rusar vidare. När jag ser slottet ser jag mig själv snart stå där upp på balkongen där diverse kungligheter tidigare stått och vinkat med sina pinsamt fåniga leenden. Bara det att när jag kommer stå där så kommer jag inte vinka ut över en glad, hurrandes folksamling. Jag kommer stå där och titta ut över den norra horden, över tusentals fräsande, illaluktande och vrålande döda Stockholmare. Och som alla vill äta upp mig. "Antar jag, eller vafan är det de vill?"
Jag når slottet samtidigt som den norra horden stannat till utanför regeringsbyggnaden. Ett "Ahhhhhhhhhhhhhhhh!!" ljuder genom luften när ett par tusen zombies drar ned sin blixlås och dränker Sveriges regering i sin illluktande, frätande svarta urin.
