Crazy Pictures - när läraren inte riktigt räcker till

Jag upptäckte gänget bakom Youtube-kanalen så sent som för någon vecka sedan. Efter det är jag som besatt. Jag analyseras och använder deras filmer i stort sett till allt som jag gör i skolan och med mina elever. Av den enkla anledningen att de gör det jag så gärna vill kunna åstadkomma själv.

Det är inte så enkelt att bara visa en av deras filmer och sedan tro att det blir bra. Det är när jag som lärare kan använda mig av dem i uppföljande diskussioner, som de verkligen kommer till sin rätt. För det är nämligen så att perspektiven måste eleverna (säkert vi alla) få hjälp att se och förstå. Och när jag gör det, ja då blir kortfilmerna till pedagogiska verktyg utan dess like!

Här följer en beskrivning om hur jag använder deras fantastiska filmer.

"Negerboll"

Den här filmen är nog min favorit. Den tar nämligen upp viktiga frågor på både ett roligt och våldsamt sätt. Det handlar dels om att man "idag inte kan säga någonting utan att bli misstolkad", men också hur vi ur ett samhällsperspektiv där vi känner något sorts behov av att sortera människor i grupper som allt som oftast finns för att nedvärdera och alienera våra medmänniskor.

 Här handlar det om fördomar, politik, språkets makt och påverkan, samt ren och skär rasism. Men det är roligt. Så roligt att fjortonåringar skrattar så att de gråter. Vi skrattar tillsammans så att vi gråter, helt enkelt. Men det får inte stanna där.

 Diskussionen efteråt handlar om allt från kränkande språk, semantik, rasism och fördomar till historia och filosofi. Jag har blandat vilt mellan språkvetenskap och samhällskunskap. Hur påverkar ord och uttryck oss? Varifrån kommer behovet av att såra och kränka genom att välja en viss vokabulär? Varför finns det människor som hellre säger chokladboll än negerboll - och varför inte fler? Eller färre?

"Ta mig" och "Se mig"

Två kortfilmer där könsrollerna bytt med varandra. Här är männen de utsatta, de som sexualiseras, tar hand om skitgörat och utnyttjas. Män i smink och klänning medan kvinnorna klär sig i skjorta och slips.

 Båda dessa filmer ställer saker på sin spets och kan också väl ligga till grund för diskussioner med lite äldre elever (från 14 år, skulle jag säga). Här finns nämligen en igenkänningsfaktor som både killar och tjejer kan både se och märka.

 Huvudrollerna, män som kvinnor, både klär och sminkar sig som kvinnor, men också beter sig kvinnor. Här finns "tjejsnacket", dramat och beteendet. Medans kvinnorna i filmerna, beter sig och klär sig som män.

 Jag har ett par frågor som startar igång diskussionen:

- Är det skillnad på hur man ser den här filmen beroende på om man är kille eller tjej?

- Ni killar, hur tänker ni, skulle ni tänka, om detta vore är framtid som man i dagens samhälle?

- Ni tjejer, tror ni att det här er framtid som kvinnor i dagens samhälle?

 Viktiga frågor som verkligen får, egentligen oss alla, att tänka till.

"Vaskduellen"

Den här filmen visar jag i samband med en av de filmerna ovan. För det har visat sig vara väldigt intressant att se reaktionerna hos mina elever och jämföra dem med varandra. Under till exempel "Se mig", så är det tyst. Både killar och tjejer tittar fascinerat och många, främst killar, ser både konfunderade och tagna ut. Men under "Vaskduellen" förändras atmosfären drastiskt.

 Filmen handlar om att tävla i vem som kan, vill och kan tänka sig att spela dyrbara kort - för den egna statusen. Man, frågar män, tävlar i vem som kan kasta bort mest pengar och ägodelar i kampen om att vara bäst och störst.

 Här finns många ingångar till diskussioner då filmen tar en allvarlig (men också humoristisk vändning). Fascinerande är här att de killar som varit knäpptysta under "Se mig", här gråter av skratt. En naturlig fråga är då:

- Killar, varför skrattar ni nu och inte under förra filmen?

Här kommer diskussionerna in på allt vad gäller hur ungdomarna ser på sig själva, vilka mål man har i livet och vad och vem man identifierar sig med.

- Killar, är det här er framtid?

Ingen dum fråga.

- Vad är makt?

- Vad är status?

- Vad är viktigt?

Crazy Pictures har som en slags tagline "Poesi för fiskar". Det är en bra sådan. Vi skojar ju gärna om hur guldfisken i akvariet simmar fram och tillbaka och tänker "Här har jag aldrig varit förut!". Så är det nog dessvärre även för oss människor som har lite större och mer utvecklad hjärna - vi glömmer för lätt och snabbt. Och att det handlar om poesi, gör det kanske än svårare att riktigt förstå budskapet.

Mina elever ska dock både se och förstå - och aldrig glömma.

Jag satte bedömningsunderlaget för Nationellt prov i händerna på mina åttor - du anar inte vad som hände sedan!

Egentligen undrar jag varför jag inte gjort det tidigare. Tanken har funnits under lång tid, men jag har av olika anledningar inte riktigt kommit till skott. En anledning var att jag ventilerade tanken med en före detta kollega som utbrast:
- Så kan du ju inte göra! Det är ju hemligt!

Det är runt 1,5 år kvar innan mina åttor ska skriva nationellt prov i Engelska, C-delen, alltså uppsats. Prov är en knepig sak. Behövs dem och varför? Och behövs nationella prov? Jag har jobbat med kolleger som ser prov som ett sätt att helt enkelt "sätta dit" eleverna (moooahahahahaha) och med kolleger som helt sonika lämnat ut provets alla frågor i förhand. Av den enkla anledningen att det är just det som kommer på provet som är viktigt att kunna.

Det är som att det finns två läger vad gäller prov. Jag ansluter mig till den senare. Den som tänker att om man ger svaren i förväg så vet ju eleven precis vad det är som eleven ska kunna. I motsatts till att säga:
- Prov på måndag. Sidorna 15-140. 
Och så kommer det 10 frågor. 
    Då undrar jag vad det är man mäter med sitt prov. Elevens förmåga att studera, läsa in allsköns sidor i en bok eller det som jag som lärare bedömer är viktigt. Och vad bedömer jag är viktigt? Om jag redan vet om vad jag tycker är viktigt och som jag vill bedöma, varför inte bara ge dem frågorna? Och kanske till och med svaren? För onekligen måste jag som lärare ha en tanke på vad jag vill bedöma som viktig kunskap och därmed både i min undervisning fokusera på det samt att testa elevernas kunskaper på just det. Och om det handlar om mer saker än de där 10 frågorna på sida 15-140, men låt oss då för tusan skriva exakt vad det är som är viktigt på dessa sidor. Kanske genom att ge frågor och svar i förväg.

För jag ser inte prov som ett sätt att sätta dit mina elever. För mig är ett prov en del av min undervisning, snarare än ett verktyg att mäta kunskap.

Nå, hur som haver.

- Så kan du ju inte göra! Det är ju hemligt!
Kollegan är nästan röd i ansiktet, flämtar och är så upprörd så att hon skakar. 
- Ursäkta, svarar jag helt oförstående.
- Men du kan ju inte ge eleverna bedömningunderlaget till eleverna! Det är ju fusk!
- Hur då fusk? Att eleverna får veta hur kunskap, förmågor och vad vi kräver av dem värderas?
Hon harklar sig, tittar sig runt omkring och fortsätter vara röd i ansiktet och svarar barskt:
- Ja! Om eleverna vet hur vi kommer bedöma deras uppsatser så kan de ju skriva sina uppsatser på ett sätt som är hur bra som helst!
Jag avvaktar något. Tittar på henne, djupt i ögonen och lungt och sansat svarar jag:
- Så om eleverna kan producera fantastiska texter på höga betygsnivåer, så vill inte du att de ska göra det, förstår jag dig rätt?

I dagarna kopierade jag upp elevtexter ur Skolverkets bedömnigsmall för Nationella provet i engelska för år 9. Texterna spände från gamle betygssystemets G till MVG. Jag klippte och klistrade så att endast elevtexterna fanns. Men också bedömningsmallen för mig som lärare.
  Uppgiften för eleverna i åttan: ta fram den röda pennan, bedöm dessa texter utifrån den bedömningsmall du fått, stryk under, stryk över, rätta och betygsätt!
  

En elevgrupp på ca 18 elever i år 8, blott 14 år, kastar sig över uppgiften. De läser igenom elevtexterna, granskar rättningsmallar och bedömningsunderlag - och analyserar i minsta detalj det de har framför sig. Jag har aldrig njutit så i hela mitt liv som under den här halvtimmen. Jag cirkulerar mellan grupperna om tre elever, hör kommentarer och diskussioner.
"Språket här är lite för dåligt för MVG, men jag gillar innehållet!"
" Hon tappar den röda tråden efter första stycket"
"Det är för mycket stavfel!"
"Hon växlar tempus och verkar inte ha koll på verben"

Jag njuter, jag imponeras och jag är helt....mållös. 14-åringar som inte kommer skriva samma Nationella prov förrän om 1,5 år, analyserar, diskuterar, dissikerar - och lär sig av det! När det närmar sig slut får eleverna i sina grupper motivera sina bedömningar och betygsätta. Det visar sig att alla fyra grupper bedömt väldigt lika. På frågan om vad de tyckte om den här övningen får jag mängder med svar.
 Svar som handlar om att eleverna vet vad som förväntas av dem nästa läsår, vilka kunskaper de behöver för att prestera bra på NP, vad god engelska är enligt hur lärare bedömer den och hur de kan utveckla och förbättra sig själva.

Och jag tänker på min kollega som tycker det är fusk. Jag undrar om hon tyckt det om hon var med under den här lektionen.

Dessvärre tror jag att....förmodligen.

En bild säger mer än miljoner ord

Fick den här bilden skickad till mig. Den dröjde sig kvar.
Bestämde mig för att låta mina elever tänka runt den. Resultatet....

Flicka i sexan (blott knappt 12 år, på engeslska dessutom) analyserade bilden idag och ungefär så här lät det:
- Bilden visar att kunskap är nyckeln till verkligheten. Ju mer du vet, desto mer förberedd är du över vad som händer när vi växer upp. Vi har ett val, att antingen stirra in i en vacker vägg eller att studera världen och det som är viktigt, för att kunna handskas med den. Och förbättra den. Jag tror att med kunskap så har jag verktyg att göra verkligheten bättre.

Magister Isaksson är mållös. Känner att jag har så mycket att lära av dagens kids - och så mycket att kämpa för!

När jag tänker på mina elever är jag inte orolig. Det enda som gör mig orolig är att föräldrarna till dessa, jag, min och äldre generationer, inte ser det.

Jag känner hopp!

Lektionstips: Få dina elever att fundera över vad de har med hjälp av en kortfilm

Första gången jag såg kortfilmen "I want to be a pilot", var det som att det plötsligt stod klart för mig att den här filmen kan jag använda i min undervisning. Och så blev det och jag använder den varje gång jag får tillfälle vid möten med nya elever. 


i want to be a pilot from John Thatcher Montgomery on Vimeo.


I centrum av filmen står 12-åriga Omondi. Han lever i västafrikas största slum och vi får veta att senast han åt var i söndags - idag är det onsdag. Omondi drömmer om att bli pilot. För då kan han flyga iväg, långt bort till en plats där han kan gå barfota i grönt gräs, där vattnet är rent, där han inte blir behandlad illa för att han har en annan färg på huden, där det finns skolböcker och där han kan få hjälp att må bra så att han kan leka med barn som inte är rädda för honom - eftersom han har HIV.

Jag brukar inte berätta så mycket om vad filmen handlar om innan jag visar den, men jag är alltid tydlig med att be eleverna att lyssna, titta på vad som sker i filmen och ha ett öppet sinne. Filmen är en slags monolog i "diktform", vilket kan vara värt att påpeka (anaforer och upprepningar).

Efter filmen, kommer det fina. Det som gör att en slags atmosfär lägger sig i klassrummet och då eleverna får en stund att reflektera, fundera och tänka till. Jag ska försöka beskriva lite hur jag gör, men självklart varierar det beroende på hur eleverna tar emot filmen.

1. Det första jag frågar eleverna efter filmen är:
- Vilken plats är det Omondi drömmer om?
Här får man olika svar. Ibland svar som "Himlen" eller "Paradiset". Men allt som oftast finns det någon i gruppen som räcker upp handen och säger "Här, i Sverige!". Och finns inte den eleven kanske man kan behöva hjälpa eleverna att komma dit i tänket.
- Var finns grönt gräs? Var finns rent vatten? Var finns sjukvård och medicin? Var finns skolböcker för de som vill utbilda sig?
Det svar jag är ute efter är så klart "Här, i Sverige!".

2. När vi har kommit fram till att Omondi drömmer om en plats som Sverige, där vi bor och lever, är dörrarna öppna.
 - Precis. Omondi vill bli pilot så att han kan flyga till en plats. Och den platsen är...här. En plats där han kan bli vad han vill, där han kan få må bra, där han har oändliga möjligheter att lyckas och göra någonting bra av livet. Du som redan finns här, som befinner sig precis där Omondi drömmer om att vara, tar du tillvara på den möjligheten? Och hur? Ser du den? Förstår du den? Betyder den någonting för dig?

För de flesta elever blir det faktiskt ett uppvaknande. Jag har fått veta att vissa elever gjort helomvändning i sina ambitioner i skolan efter den här lektionen, börjat fundera och tagit skolan på allvar.

Jag låter diskussionen ta vid, jag låter eleverna diskutera sinsemellan, fundera och komma fram till saker. Och ibland så är det så att "stämningen kräver" ytterligare tyngd. Då drar jag fram mitt Ess.

- De flesta av er föddes med den här chansen. En del av er varken ser eller förstår den, men den finns mitt framför ögonen på er. Ni kan bli piloter om ni vill. Vilka chanser har Omondi? Jag föddes inte här. Jag föddes i Thailand, min mamma var en hora, min pappa någon sorts militär. Jag fick den här chansen. Och jag tänker dag ut och dag in att jag ska ta den. Och det är därför jag är här idag! Det är därför jag vill att du ska se och förstå vad du har, var du lever och vilka möjligheter du har - och göra det bästa av ditt liv!

Då brukar det "gå in" hos majoriteten av eleverna. Förmodligen alla. Och diskussionen blir plötsligt djupare, mer påtaglig och mina klassrum fylls av en atmosfär som vibrerar av...av...äh, jag vet inte... Insikt, kanske? Drömmar, längtan och ambitioner? Utbildning?

Hur som helst önskar jag att alla lärare visar den här filmen, tar tillvara på möjligheterna med den och ser den som ett verktyg i att forma, skapa och utveckla våra elever så att framtiden blir ännu ljusare än vad den är.