Skolan behöver se, förstå och ta chansen till det där lilla extra

Ibland tänker jag så här:
- Skolan borde nästan ta och bryta all undervisning under ett helt år och bara fokusera på frågor som rör världen, empati, solidaritet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter.
En temadag då och då, eller en temavecka till och med, fungerar uppenbarligen inte. Skolan, jag och mina kolleger, har ett ansvar - och om jag får säga det - en chans, att förändra saker och ting. Hoppet är ute för en växande del vuxna, men våra små och unga kan fortfarande omformas och påverkas.

Där den svenska skolan står idag, tror jag våra chanser är goda. Utmaningen handlar om att få barn och unga att kanske våga tänka annorlunda än sina föräldrar - den miljö man är uppvuxen i. Våra svenska elever må ha tappat i diverse internationella jämförelser, men det är ändå bland dem vi finner en tolerans, en empati och en solidaritet som vuxna i många fall saknar. Om "flumskolan" nu har lyckats med någonting, så är det att forma tänkande, kännande och empatiska individer.
Men det slutar inte där.

Idag träffar läraren en elev ofta fler timmar än eleven träffar sina egna föräldrar. Vi lever i en tid där till och med våra barn är sekundära, en tid där JAG och MIN karriär är det primära. Och jag undrar hur bra jag är på att utnyttja detta faktum. Det faktum att jag faktiskt KAN påverka och göra skillnad.

Så jag skulle nästan vilja vända lite på steken. Vi lärare har på tok för mycket administrativa uppgifter idag som gör att vi inte kan eller hinner undervisa våra elever. Ponera att vi byter ut det där med undervisning och i stället tänker att den tid vi har att förändra världen genom våra unga, blir allt mindre. Men hur förändrar vi världen? Vilken kunskap är viktig för våra 13-åringar om 20 år?

Jag kan känna att skolan inte gör tillräckligt. Att den är för fokuserad på teori och ämneskunskaper. Och det är en följd av den situation vi befinner oss i - en lärare skulle älska att prata med sina elever om medmänsklighet, men, faktiskt, hinner inte!

Så när jag säger att skolan borde ta ett års break från allt vad matte, grammatik och periodiska system heter och i stället fokusera på en helt annan kunskap, så tänker jag att det är så långt det har gått. En lärare idag måste fokusera på teoretiska kunskaper, men det andra, det där mänskliga - det hinns inte med.

Jag tänker under det här året försöka kombinera de två. Det behöver inte vara så svårt. Jag kan diskutera med kidsen, läsa texter och använda mig av omvärlden vid olika uppgifter. Men det primära tänker jag inte låta vara grammatik eller en litteraturhistoria - utan mänsklighet.

Jag vill ta den där chansen.

Det är för lätt att inte tänka själv

Den här bilden dyker upp lite varstans på sociala medier och den gjorde mig förbannad. När jag läser texten så tolkar jag det som att problemet med världen bland annat är en hel generation unga människor som aldrig hört talas om eller haft anledning att känna till vad Nelson Mandela gjort och betytt för människor.

Och det är inte så konstigt heller. Mandela har de senaste decennierna åren varit tämligen anonym även för en 70-talist som jag och jag var ung under 80-talets stora ANC-rörelse. För när Tage Danielsson skriver i den alltid vid den här tiden så aktuella "Karl-Bertil Jonssons jul" att unge Karl-Bertil hade en idol (Robin Hood) så var det en som inte "var av sexuell natur", sätter han fingret på ett samhälle i ständig förändring. Att ens jämföra Paul Walker med Nelson Mandela för att bedöma godhet och sedan anta att det handlar om grader av godhet, ondska och intelligens - ja, där är ett problem med världen.

  Vad vi har sett den här veckan är två olika sorters kollektiv sorg som aldrig borde användas i syfte att skilja på människor och människor. Flera av mina elever kom till skolan på måndag och pratade om skådespelaren som haft huvudrollen i flera för dem stora och viktiga filmer. Själv hade jag knappt hört talas om Paul Walker och jag har inte sett "Fast and The Furious" - filmerna som introducerade honom för den unga publiken.
  Dagen efter Mandelas bortgång frågade jag 80-talet elever hur många som kände till Nelson Mandela sedan tidigare. Knappt en tredjedel hade hört namnet men inte så mycket mer, medan en bra mycket större andel kände till Paul Walker. Att beskylla dem för att vara felet i världen är absurt. Felet ligger väl snarare hos äldre generationer som misslyckats med att föra vidare Mandelas kamp, liv och betydelse för mängder av människor över hela världen.

Den här bilden är också ytterligare ett resultat av sociala mediers påverkan på oss som nyttjar dem. Det har blivit lätt, för lätt, att låta andra tänka åt en och göra förhastade ställningstaganden som ibland kan ställa till med stora problem.    Det är paradoxalt hur trots att vi dagligen hör hur klick, gillningar och för hastigt skriva meningar tvingar människor till att lämna jobb, tjänster, tvingas till avbön och ibland inte så sällan längre, få polisanmälan mot sig så fortsätter vi vara oförsiktiga.
  Jag har säkert delat och gillat och skrivit fel saker men jag har börjat bli allt mer kritisk. Källkritik är inte längre någonting som bara handlar om skolan och undervisning. När bristande källkritik kan göra att du råkar illa ut för att du varit aktsam, då har det blivit mycket allvarligt och lika viktigt för alla att behärska det.

De som delade den här bilden, hade de för avsikt att peka ut en mycket stor del av människorna på jorden som världens största problem? Förmodligen inte. Bilden och texten kan tolkas på olika sätt och landa olika hos människor. I ett källkritiskt tänk behöver man dock också tänka på just detta - hur tolkar andra bilden, håller jag med till hundra procent, kan jag bli missförstådd?
Att låta andra tänka åt en själv är snabbt och smidigt. Det går att göra med ett klick med musen. Och vips så har vi hamnat i ett läge som är ack så allvarligt för världen idag och i framtiden.

Posted via Blogaway

Har jag nått slutet på min lärarkarriär?

Jag tror jag närmar mig slutet på min lärarkarriär. Fakstiskt. Läraryrket må vara det bästa yrke i världen och jag kommer sakna det - men jag börjar allt mer känna, som den person jag är, att jag inte kan eller har energi att klara allt på en och samma gång. Och då menar jag inte att skriva planeringar, omdömen och sitta på konferenser hit och dit. Då menar jag att göra det samtidigt som jag helst av allt vill påverka, förändra och bry mig om de unga - och mina trötta kolleger. 

Jag har allt mer börjat tänka i banor om att föreläsa för barn, ungdomar och lärare. Peppa, motivera och entusiasmera för framtiden. I min hand håller jag så mycket feedback från elever och jag har äntligen lärt mig hur jag kan ta till mig komplimanger från kolleger och andra (Jante får ursäkta). Men jag börjar se att jag inte, som människa, kan göra både ock utan att springa in i väggen lagom till jul - igen. 

Det är ett nederlag. Det kan jag se som en svaghet. Men jag jobbar på att se det som en insikt hellre. Jag vet att mina elever genom åren har klarat sig bra, vilket är en trygghet och en glädje. Jag vet att de kolleger och de skolor jag varit på, fortfarande pratar om Jesper som den friska vind och glädjespridare och uppgiggande själ som jag vet att jag kan vara ofta. Det har lagt en press på mig som jag inte alltid orkar bära. 

Jag har levt hela min uppväxt genom en mask, genom en roll som till slut blivit så tung att jag gått sönder. Ibland känner jag att jag är på väg dit igen. Jag vill så mycket, jag önskar så mycket!

Kanske är det helt enkelt dags att jag fokuserar på en sak - att tala till, beröra och väcka tankar och funderingar runt livet, runt att vara medmänniska. Det jag brinner för, helt enkelt. För mig är nämligen det primärt - satsdelar och ordklasser har länge varit sekundärt.

Idag har jag tagit kontakt med Rädda Barnen och imorgon tänker jag kontakta Friends och andra organisationer för att erbjuda mina tjänster. Jag vet inte om jag är bra, jag är inte utbildad föreläsare eller talare, men jag bär på mycket, har så mycket vilja och så mycket passion att kanske, så är det det bästa sättet för mig att känna att jag gör någonting gott.

 Jag har haft en tung kväll, eller nä, en glädjens kväll, där jag faktiskt gråtit. Jag gör det ibland när jag tänker på människor som jag bryr mig om och som jag är orolig för eller, faktiskt, som jag gläds för. Kanske är jag blödig, för känslosam eller patetisk i andras ögon. Men ibland blir det mycket känslor, ibland vill jag bara så himla mycket - och då visar det sig genom tårar av glädje, sorg eller oro. Det är så jag är. Jag kan inte hjälpa det. 

Jag har anställning fram till jul på mitt jobb. Jag har redan börjat planera att inte fortsätta den. Utan att kanske helt släppa läraryrket som det ser ut idag - och i stället göra vad jag kan för att påverka världen på annat sätt. 

Så om någon där ute har kontakter, känner någon som har kontakter, vet någonting, hör gärna av er. Jag har en dröm, en längtan att fortsätta betyda någonting för människor, barn och ungdomar. Men inte som lärare utan som... jag vet inte, någon som vet. Kanske?

Min eld brinner fortfarande i hjärtat. Så kraftigft att det ofta gör ont. Jag behöver sprida den till andra som kan brinna tillsammans med mig. För det är inte Olympiska Spelen där en fackelbärare springer mot ett mål - för en bättre värld måste vi vara fler som bär lågan.

http://www.strikingly.com/tolerans

Därför önskar jag att Sverige inte ställer upp i Sochi 2014

Jag ska försöka ge min tanke om varför jag tycker att Sverige inte ska åka till Sochi i vinter för att delta i de Olympiska spelen 2014. Men innan så vill jag säga att en bojkott är plan B. Plan A vore att de svenska idrottarna på eget bevåg faktiskt stannade hemma. Det skulle om någonting visa ett ställningstagande som skulle eka över hela världen. Men låt oss återkomma till det.

Jag har ett ganska okomplicerat förhållningssätt till idrott och idrottare. Jag är knappt inte intresserad alls med undantag av internationella mästerskap. Snarare så kan jag tycka att elitidrott är kanske något av det mest egoistiska en person kan göra - att tillbringa år och dar tränandes för att kunna hoppa längre eller springa fortare. Den personliga prestationen står alltså i centrum, inte någon annan och det enda som ens hårda arbete kan skänka andra är spänning, glädje (vilket jag heller inte förstår) och eufori när vederbörande lyckas. På det sättet visar alla idrottsintresserade det motsatta - att glädjas över andras framgångar och lida över andras motgångar. Idrottarens egna motivation tycks alltid ligga och bygga runt en enda person  

Jag äger alltså inget intresse vad gäller idrott och jag utövar ingen idrott själv. Vissa skulle hävda att det gör mig inkompetent att uttrycka mig om saken, vilket skulle vara ett knepigt resonemang. Framför allt eftersom jag är desto mer kompetent inom skälet till varför jag då önskar att Sverige inte åker till Sochi i vinter - mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och omvärldsanalys. Och för mig så kommer mänskliga rättigheter alltid vara viktigare än individuella prestationer och kanske en medalj att hänga runt halsen.

Så vad är problemet med OS i Sochi? Det hade inte behövt vara speciellt stora problem om vi den senaste tiden inte bevittnat människor som brutalt slås ned, torteras, fängslas och diskrimineras - allt mer eller mindre tillåtet i Ryssland enligt lag och som ibland också uppmuntras. De människor vars mänskliga rättigheter här kränks på värsta sätta är HBTQ-personer. Människor som bland annat blir kära i det egna könet. Det här händer i värdlandet för OS 2014, år 2013, idag, nu. Och president Putin gillar det.

Men hallå, vad har idrott med det här att göra? Och hur kan du begära att idrottare som tränar hårt under flera år inför ett mästerskap inte ska få åka dit?

Tack för att du frågar. På fråga A vill jag svara: idrott på elitnivå har i största grad med det här att göra. Även i ett land som Sverige så är det medialt laddat och stort när en elitidrottare kommer ut som homosexuell. Vem minns inte Anjas sommarprogram eller Hyséns steg ut ur garderoben för inte alls så länge sedan? När elitidrottare kommet ut skrivs det kilometerlånga texter om det och nu för tiden i goda ordalag. Men så har det inte alltid varit. Och definitivt inte i Ryssland.

Internationella tillställningar är politik vare sig vi vill eller inte. Eurovision Song Contest har blivit allt mer politik de senaste årtionden, fotbolls-EM och VM likaså. De Olympiska Spelen kanske mer än någon annan tävling. Det måste bli politik när värdlandet mer eller mindre satsar sitt lands förmögenhet på spelen, något annat finns inte. Den idrottsman eller idrottsintresserade som inte ser det är ute och cyklar. Hur mycket vi gärna vill att det "bara ska vara idrott" är det inte det. Därför har det här ytterst mycket med idrott att göra. Framför allt eftersom det kan påverka, förändra och förbättra.

Hur märkligt det än förefaller för mig att någon spenderar sitt liv på att springa fortare och hoppa högre, så är det många som finner något sorts nöje i det och det är tydligt att en elitidrottare idag följs av miljoner människor som delar dennes framgångar och motgångar likt en rockstjärna eller filmstjärna. Länge känns det som om idrottsstjärnor dock har särbehandlas, att samma krav på dem som andra offentliga personer inte riktigt ställts. Jag kan tycka att det måste bli ändring på det. En individ eller ett lag med så många fans och som slår an en känslomässig sträng hos så många, behöver börja ta sitt ansvar. Och det fyra års hård träning till trots.

Så ja, jag respekterar människor hårda arbete men på samma sätt som jag arbetar hårt för att utbilda mig under fem år, skaffa ett jobb att försörja mig på skulle jag inte ställa upp på vad som helst. Jag med min etik och moral och värderingar skulle så långt som möjligt undvika att kränka och diskriminera andra människor och ta alla chanser att göra gott. Och det skulle begäras av mig.

Återigen tror jag inte på bojkott. Jag tror på människor och att det är dags att elitidrott och elitidrottare börjar se att det handlar även om andra saker än den egna prestationen och därmed också skaffar sig lite större perspektiv. Önskvärt vore att elitidrottare som vet vad det handlar om att bli kränkt och diskriminerad på grund av sin sexuella läggning kanske är först ut med att ta avstånd och sedan för samman idrottskåren att göra en gemensam sak. En bojkott skulle kunna skada, medan ett gemensamt modigt beslut skulle påverka en hel värld och framförallt, visa vad Sverige står och att vi värnar om mänskliga rättigheter.

Men visst, om bojkott är sista utvägen - ja tack. Miljoner människors mänskliga rättigheter är mer värda en en ensam persons individuella drömmar om att åka snabbare skidor.

Själv är bäste dräng - att välja ensamhet

Min fantastiska syster har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Som lärare träffar jag hundratals fantastiska barn och ungdomar som jag älskar över allt annat. Men det blir problem. Tyvärr. För jag är 38 år, snart 40, ensam, singel, utan barn eller ens planer på att skaffa barn. Får många är det obegripligt. För mig är det ett val.

Jag är barnkär. Jag är ungdomskär. Jag fäster mig snabbt vid elever och ungdomar jag möter i mitt jobb. Jag är beredd att göra mitt yttersta för dem. De är viktigare än jag. Så är det. Så har det alltid varit.

Och än så länge, så trivs jag med det. Jag är singel. Jag är ensam. Jag har ingen kvinna som kramar mig, ingen som håller om mig när jag vill, ingen som städar min lägenhet... Just så. Ingen som städar min lägenhet. Ibland får jag nämligen, genom att iaktta andra, känslan att det är därför man skaffar en partner. Ett sällskap. En städerska. Någon som fixar och donar.

De jag älskar, de jag uppskattar, de jag är villig att göra allt för - ja, de kommer aldrig att städa min lägenhet.

Så jag är trött. Trött på att samhället någonstans kräver att jag som snart 40-årig man, hetero- eller homosexuell man (se, jag kommer aldrig berätta vad) ska ha familj och barn. Framför allt inte leva ensam.

Men ibland känner jag så här: om jag hade en person som tog upp min tid, tog min passion och kärlek, skulle det innebära att det blir mindre av det till mina elever. Och där jag är nu, idag, i mitt liv, är det inte vad jag vill. Jag är lärare. Jag vill fortsätta känna mig fäst vid mina elever, vid ungdomar, och fortsätta känna att det är där mitt hjärta finns.

Så ja. Jag har barn. Jag har en familj. Jag har genom åren haft ett tusental barn och ett hundratal syskon i fantastiska lärarkolleger.Och det du - det räcker för mig. Jag får min dos av barn och familj. För det är min svaghet: jag förälskar mig i ungdomar snabbt och tidigt. Även om det är ungdomar jag möter på mina språkresor om somrarna, elever som jag här äran att finnas bland under en tid - så är det kärlek. En annan sorts kärlek, må hända. Men en kärlek som jag just nu lever på och ser som viktigast.

Alla mina elever i skolan.
Alla mina ungdomar på språkresor.
Alla före detta elever.
Alla jag möter.

Ni gör mig. Fullständig.

Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 

Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:

- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 

- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.

- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.

Jazzjeppe om att vara lärare

Läraryrket - kanske det mest nedvärderade yrket som finns just nu. Jag läser ständigt hur yrket förlorar status, hur vi som lever för andra, inte längre betyder speciellt mycket. Det är vår förbannelse. Det är vad som gör oss unika.

För tänk dig en värld där
- ingen vill ta hand om dina barn
- ingen vill lära dina barn att bli läkare, ingenjörer, doktorer, akademiker
- ingen vill uppfostra dina barn eftersom du inte har tid då du tänker mer på din egen karriär än dina barns
- ingen vill lära dina barn om rätt och fel
- ingen vill säga ifrån när ditt barn faller i frestelsen att börja ta droger och dricka alohol
- ingen vill stötta ditt barns utbildning så att hen kan bli det du/hen (ditt barn) vill

Lärare gör det möjligt. Lärare offrar inte bara sitt liv, sin tid, sin omtanke om ditt barn, för att framtidens Sverige ska bli så bra som möjligt. Medan du går till jobbet kl.06 och kommer hem kl.18, är vi de som tillbringar tiden med ditt barn - nog vill du att de som gör det ska vara nöjda, glada och ta sitt uppdrag på allvar?

Men det är ok. Jag förstår hur du tänker. Jag förstår att du kanske tänker att det inte är viktigt. Jag förstår att vi lever i en ny tid. En tid då andra bryr sig mer än du. Och det är anledning nog att uppskatta, ombesörja och satsa på det jobb vi gör.

För det handlar om framtiden. Din, dina barns och alla de som  satsar på det som är viktigt.

Eller?

Ovän blev govän - ett människomöte som förändrade två liv

Här följer samtliga texter runt mitt människomöte som efter fyra lördagsfikor övergått i en vänskap. Texterna är skrivna på mobil direkt efter att jag och "L" skiljts åt.

LÖRDAG 11/5

Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:

Människomöte lördag:

Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.

"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.
"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".

Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "

Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.

I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."

LÖRDAG 18/5

När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar. 
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen. 
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka. 

"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe. 
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut. 
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt. 
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar. 
"Jo, det har du nog rätt i". 

Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present. 
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag. 
L ser förvånad ut. 
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck. 
"Konstigt, undrar varför det är så."

Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det. 
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående. 
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler. 
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme. 

L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag. 
L tänker en kort stund. 
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."

Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem. 
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."

Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas. 
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare. 
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa". 
Jag nickar. 
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser. 
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper". 
"Det samma, L, det samma! "

Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet. 
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag. 
L stannar upp och ler med hela ansiktet. 
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt. 
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren. 

Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket". 

Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.

LÖRDAG 25/5

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.

SÖNDAG 2/6

L och jag har nu känt varandra i en månad. Och faktiskt, nu är det vänskap och därför kommer det inte bli några fler upplevelser återberättade här. Det är inte intressant längre. Inte ens helgens träff blev någonting annat än en stunds trevligt språkande med en trevlig människa. 

Men visst, det har varit en anmärkningsvärd resa och fyra möten som utvecklades från en omöjlig vänskap till en fullt möjlig och dessutom mycket givande. 

Första mötet:
"Är du mulatt? Jag hatar negrer och mulatter. Jag är rasist och nazist!"

Andra mötet:
"Hur är det att vara adopterad och se ut som en utlänning och en mulatt?"
"Det är trevligt att träffas så här, Jesper Isaksson!"

Tredje mötet:
"Jag förstår varför det som händer i Husby händer. Som psykiskt sjuk och långtidssjukskriven vet jag vad utanförskap är och hur det känns."
"Jag har bara en vän. Min gamla bildlärare från gymnasiet. Är du min vän nu? Då har jag två! "

Fjärde mötet:
" Jag ser fram emot våra träffar, de ger mig otroligt mycket. Tänk att det blev som det blev - vem trodde det första gången vi träffades? Vi ses nästa vecka, Jesper - min andra vän! "

L sa någonting idag som satte sig. 
"Man ska aldrig tolka samhället utan beskriva det. Det är när man börjar tolka som människor börjar missförstå varandra." 

Och visst har han rätt, min vän. Jag vet inte hur han tänker under veckorna på sina långa promenader, om han funderar på vår vänskap och hur det blev. Jag vet att jag gör det 
Mycket, faktiskt. Det ligger nog i min natur att samla på människor och möten med dessa. Och om man slutar tolka dem och istället beskriver dem så kan man utifrån det göra vad som är rätt - och alltid sträva efter att göra det. Det rätta. 

Kanske har jag blivit en del av en trasig människas väg mot en helhet och bättre hälsa. Jag hoppas det. Det känns i så fall väldigt fint och bra. 

Nästa gång vi ses ska jag berätta hur mycket han fått betyda för mig och hur hela det här äventyret fått mig att se möjligheter i allt som sker. Men för att det ska fungera måste jag sluta tolka situationen och istället se den för vad den är. Och i den verkligheten finns inte utrymme för fördomar, förutfattade meningar eller antaganden - bara en människa precis som jag. Och precis som jag behöver lära sig att det är också allt som är viktigt. Att beskriva och inte tolka och sedan därifrån, göra det rätta. 

Jag lägger därmed ett av mina viktigaste Människomöten till handlingarna och ser fram emot flera nya framöver. För nu är det inte ett Människomöte längre - det är att träffa en vän.

Året utan sommar

Jag läste på SVD.se en recension av en bok, "Året utan sommar" av Erika Fatland. Jag sprang ned till mitt bibliotek och tro det eller ej, men den stod där bland "Nyinkommet". Jag läste hundra sidor direkt där jag satt i vårsolen. Boken handlar om tragedin i Oslo och Utöja 2011. Och jag minns precis var jag var då.
  Av en ren tillfällighet satte jag på teven. Kinesisk teve är ingenting jag tittar på när jag är där eftersom jag inte kan kinesiska. Men just då visades det bilder från ett sargat Oslo. Intervjuer, människor som talade ett språk jag förstod. Genast förstod jag att någonting hade hänt. Min första tanke då var "Må det inte vara muslimska terrorister". Då var klockan natt. Jag var förmodligen ensam vaken i den studentkorridor på Beijing Science and Technology University där jag och 20-talet ungdomar från norden höll till.
  Jag minns att jag följde nyheterna på kinesiska CCTV, någonting annt kunde jag inte se. Samtidigt höll jag mig uppdaterad via internet och nyheterna på DN och Aftonbladet samt norsk media. Jag funderade på vad jag skulle göra - ett par rum längre bort hade jag fyra unga norska studenter som låg och sov.
  Det slutade med att vi satt i mitt rum hela natten, följde nyheterna, surfade på nätet, kollade Facebook, chattade med vänner i Norge.

  Det som slår mig hårdast och starkast är hur unga människor kan uppvisa sådan styrka även när man varit med om det värsta man kan tänka sig. Och så tittar jag på Youtube och en dokumentär "Livet efter Utöja" och får det bekräftat. Medan utrikesministern i Norge samtalar med en ung norrman som fått halva sitt huvud nästan bortskjutet, så är det pojken som ler, skrattar och uppvisar styrka och mod medan utrikesministern har svårt att finna sig. Och så är det, barn och ungdomar är långt starkare än vad vi vuxna är. Och jag undrar vad det är som händer när man växer upp. När man förlorar många av de där ursprungliga egenskaperna som är så fina och värdefulla. Barn är rena, oskyldiga och tydliga. De ser saker som de är och tar dem för vad dem är.
 
Jag beundrar dem så. Och jag blir full av hopp för framtiden.

För så är det, om framtiden ska bli ljus så måste vi som lever i den åtminstone tro att den kommer bli bättre och ljusare. Den dagen vi inte gör det, då är det slut.

Sär skriv mer!

  Jag läser en mycket intressant tidnings artikel i mars numret av Språk Tidningen där Per Ledin redovisar för mig lite okänd fakta. Sär skrivning är väl det språk fenomen som alla verkar ha en åsikt om och som på ett sätt också verkar göra alla till språk poliser. Men Ledin frågar sig om det nu är så farligt med sär skrivningar. Och jag måste säga, det han säger låter helt okej. Och jag är mycket nära att göra en ko vändning i frågan.

  Den som tror att sär skrivningar är ett nytt fenomen tror fel. Den som vidare tror att det bara är ungdomar som sär skriver, eller som leder den “utvecklingen”, tror också fel. Den som tror att det är engelskans fel, tror också fel. Ledin slår hål på flera myter, vilket jag tacksamt tar emot som den språk intresserade person jag är.

  Text är inte till för örat utan för ögat. Låter klokt. Tal och text är inte samma sak, det är två helt olika språk. Det klassiska sär skrivnings exemplet “Brun hårig sjuk sköterska” ser onekligen konstigt ut för den språk insatte, men när man uttalar det handlar skillnaderna om betoningar och accenter. Människan är smart språkligt, vi lär oss snabbt att tolka språk i kontext och betydelse. Vi vet när vi pratar om påskris som fjädersmyckade kvistar på påsk eller om det handlar om en maträtt med ris. Vad pratar vi om när vi säger brunsten - parningsvilja eller en stensort? Och finskorna, menar vi nationalitet eller ett par snygga skor? Vi har helt enkelt en förmåga att tyda och tolka ord i kontext och det torde nästan vara omöjligt för oss att misstolka. Vare sig det är i tal eller skrift. En myt runt sär skrivning är att den orsakar missförstånd. Svar nej. Inte mer än något annat språkligt fenomen.

   Att sär skrivning har blivit så hett att debattera handlar snarare om att vi gillar att se komiken i det, för sär skrivningar kan vara ofantligt roliga när man bestämmer sig för att se dem. Men som språkligt fenomen är det egentligen ingenting märkvärdigt. Komiskt, javisst, men är det ett kraftigt språk fel? Knappast.

  Engelskan då, har det någonting att göra med sär skrivningar? Ledin säger blankt nej och det gör de flesta språk forskare också. Vi har nämligen sär skrivit längre tillbaka i tiden, långt innan engelskan kom på tal i Sverige. Bellman sär skrev, Lenngren sär skrev också.

 Den ganska korta tidnings texten i Språk Tidningen är välkommen läsning och den får mig som sagt att tänka till och kanske rent av av drammatisera sär skrivningen. Jag har länge varit militant motståndare till dem, men nu undrar jag om jag kanske håller på att mjukna. Frågan är hur jag kommer att göra på jobbet med mina elever. Eller nej, det är ingen fråga alls. Det finns fortfarande regler i språket som är av vikt och rätt ska vara rätt, däremot kommer jag inte vara lika skade glad, militant motståndare eller anti sär skrivnings fascist - jag kommer snarare av dramtisera hela grejen. För saken är väl den också att det börjar bli lite tröttsamt. Så roliga är inte sär skrivningar. Längre.

(Källa: Språktidningen, mars 2013, Per Ledin)

Fascinerad av slida

För ett par dagar sedan, av en ren händelse ska tilläggas, så började mina tankar upptas av slida. Alltså inte i någon sexuell (eller pervers) bemärkelse utan ur ett språkligt perspektiv. Slida är ytterligare ett språkligt fenomen som visar svenskans och engelskans släktskap. Så här:

Svenskans ord "slida" har främst två betydelser. Dels kvinnans inre könsorgan och dels ett fodral för en kniv eller ett svärd. På engelska finns inte ordet "slida", men däremot "vagina" (som vi använder i svenskan också och som är synonymt med slida i betydelsen kvinnans inre könsorgan). Vagina är latinskt och betyder det som engelskans ord "sheath" betyder: slida (alltså fodral för kniv eller svärd). Hänger du med?

Och när jag fortsätter tänka på språkliga lustigheter -som skulle kunna vara rena tillfälligheter men som med all säkerhet inte är det- måste jag också nämna ordet "såg". Så här:

Svenskans ord såg kan betyda två saker. Dels verktyget såg men också verbet "se" i imperfekt - såg ("Han såg min sjunga").
Såg, vilket du än väljer, sågen eller imperfektformen såg, heter på engelska "saw". Det också!

Alltså:

"I have a saw and I saw you using it yesterday"
"Jag har en såg och jag såg dig använda den igår"

Språk är så förbaskat coolt!

Bög eller inte - spelar det någon roll?

  Min familj har under ett par tillfällen försökt på ett ganska så osmidigt sätt ta reda på "vad jag verkligen är". De mest absurda försök att ta reda på sanningen har gjorts och jag har roats lika mycket varje gång. När jag pratar om sexualitet med mina elever är det samma sak - jag låter det vara osagt. Jag antyder precis lika mycket att jag skulle kunna vara homosexuell som att jag är heterosexuell. För mig skulle det nämligen inte spela någon större roll om jag vore bög eller hetero och tycker således inte att det är någon annans angelägenhet heller. 

  Det betyder att jag gärna kan berätta om alla killar jag hånglat med under mina år som student. Jag kan också berätta om när jag förlorade oskulden och de det gigantiskt stora antal kvinnor jag dejtat (eh...) efter det. Att flera av mina vänner är homosexuella berättar jag gärna också och drar anekdoter om de nattliga samtal vi har haft där Maria beskrev hur hon kom ut till sina föräldrar och hur svårt det var för pappa att ta till sig det. Eller hur Jocke blev kär i en kille för första gången och hur han ett par år senare gifte sig med en annan kille.

De två vackraste människorna i världen på en och samma bild: Taiwaneiska Takeshi Kaneshiro
och kinesiska Ziyi Zhang.

  Okej, jag lägger fokus på homosexualitet och jag gör det för kontrastens skull. Pratar jag med elever om det så gör jag det för att de behöver höra det och för att sätta griller i huvudet på dem. "Skulle det spela någon roll för er om magistern är bög?", frågar jag rakt. Och hittills, glädjande nog, är det ytterst få som svara "Ja" på den frågan. De flesta skakar på huvudet och menar att det inte påverkar hur jag är som lärare eller som vuxen. Och det är precis det svar jag vill ha.
  En kär kollega frågade mig rakt ut härom året och det var så gulligt att jag nästan blev rörd.
"Är du lite...åt det andra hållet, Jesper?"
Vi skrattade tillsammans och hon kände att hon behövde fråga, härligt frispråkig som hon är. Och så berättade jag om alla killar jag hånglat upp, min svåra tid i den svenska frikyrkan som jag sedermera har tagit bestämt och fullständigt avstånd ifrån.
  Min syster har på samma sätt vid några tillfällen osmidigt lagt till ett "eller kille" på frågan "Dejtar du någon tjej nu för tiden då, Jeppe?". Och jag skrattar högt och hon blir röd i ansiktet.
  Härom dagen postade jag på Instagram en bild på en av mina favoritskådisar Takeshi Kaneshiro med texten att "He is one of the best looking men I know". Och det är han. Fruktansvärt snygg och jag blir lite glad i magen varje gång jag ser en film med honom. Ett par dagar senare postar jag ytterligare en bild på tre kinesiska fantastiskt vackra kvinnor och bedyrar att "The most beautiful women are Chinese".
  Jag vet att jag har både vänner och elever som följer mig och jag är mycket medveten om vad jag lägger ut för bilder. För åter igen, det spelar ingen som helst roll för mig om jag vore bög eller om jag är hetero.

  Och precis som alla andra så får du inte något svar ens när du läser det här. Fråga mig gärna om jag är bög, för det betyder att jag har lyckats!

Ögon som hatar

Näthat handlar text. Ord och uttryck. Men det finns ett annat hat som förmedlas här ute i den verkliga världen och det är en blick, ett ögonkast, ett ansiktsuttryck och ett tydligt kroppsspråk. Det har inte bara hänt mig en gång utan flera. Det är minst lika obehagligt.

Våra ögon sägs vara vårt hjärtas och våra tankars fönster och de kan förmedla mer än vad man kan tro. Tillsammans med kroppsspråk kan de även bli ett uttryck för att markera ståndpunkt och känslor gentemot människor och andra företeelser. Jag skulle vilja påstå att jag har lärt mig att läsa av människor ganska väl med tiden och att jag lätt märker och ser på människor hur de mår och vad de tänker på. Kanske har jag lärt mig det efter år som lärare eller efter många år som utlandsfödd och överviktig. Eller så har jag lärt mig det av mitt genuina intresse av människor där jag tillbringar mycket tid med att observera människor i min närhet.
  Tidigare i höst satt jag på tunnelbanan mellan Skanstull och T-Centralen. Framför mig slog sig en medelålders man ned och ganska direkt kände jag hans blick på mig. En blick som under den relativt korta resan gjorde mig både ledsen, illa till mods och mycket obekväm. Hat.
  Det var en helt okänd man som satte sig framför mig, men det var en man som av någon anledning hatade mig för den jag är, utan att känna mig. Den intensiva blicken tillsammans med ett ansiktsuttryck som jag aldrig någonsin tidigare sett. Om blickar kunde döda hade jag förmodligen inte levt idag.
  Nej, jag överdriver inte. Man vet när någon tittar på en med uppskattning, kärlek, beundran - då lyser ögonen som ofta ackompanjeras av ett leende eller ett ansiktsuttryck som inte går att ta miste på. När man möter hat i en annan människa möter man kalla, intensiva ögon som borrar sig djupt in i själen och träffar där det gör som ondast.
  Jag vet än idag inte varför han hatade mig. Om det var för att jag är mörk, för att jag är tjock, för att jag har fula och omoderna kläder - eller om det var allt på en och samma gång. Att ord kan såra, i skrift eller i tal, vet vi alla. De få minuter det tog att ta sig från Skanstull till T-Centralen kan vara några av de mest smärtsamma i mitt liv och jag vill aldrig mer vara med om det. Tyvärr kommer jag aldrig glömma de där kalla, hårda, hatiska ögonen heller - de kommer finnas kvar i mig under en lång tid framöver.

Jag hatar hat. Jag kommer aldrig älska hat.

Jag är inte gammal. Nej då.

  Jag ser hälften så gammal ut än vad jag är. Jag är dubbelt så gammal än jag verkar. Jag känner mig hälften så gammal än jag ser ut.
  Därför får jag också frågan när jag köper bussbiljett om jag ska åka på hel eller halv biljett. Därför får jag 8 av 10 gånger visa leg på bolaget när jag handlar. Det händer att jag får visa leg på ICA när jag köper folköl. Och ibland, sällan visserligen, så tittar lite väl unga flickor på mig och tycker att jag är söt och gullig medan kvinnor med mer lämplig ålder inte ens bryr sig om mig eftersom jag förmodligen är för ung för dem.
  Jag funderar ofta på hur mycket det påverkar min mentala mognad, att alltid uppfattas och bemötas som en tjugoplussare. Vidare så umgås jag ju också med ungdomar i nedre tonåren fem dagar i veckan. Och känner jag efter riktigt noga, betänker att jag aldrig varit sambo, haft förhållande längre än 10 månader, aldrig ägt en bil, haft barn eller hund så är det kanske inte så konstigt att jag fortfarande känner mig som en tonåring. Och ibland beter mig som en.
  Det har dock varit med blandade känslor som jag visat upp mitt körtkort när man bett att få se det. Och det är med blandade känslor jag bemött den ursäkt som kassapersonalen alltid känner sig tvingade att framföra. Och jag har hört många olika sådana.
  Idag när jag låter håret växa och håller på att gå från en rakad skalp till en frisyr, så framträder allt fler vita hårstrån. Min omgivning noterar detta, speciellt mina elever. Men så tittar jag och funderar - jag skulle se jävligt cool ut i helt vitt hår!

Just ja. Jag fyller 38 år i juli.

Melodifestival - då går jag i ide

Det fanns en tid då jag satt klistrad framför teven och tittade på diverse svenska kända, mindre kända och helt okända så kallade artister som framförde bra, mindre bra och rent usla musikstycken. Då satt jag där med familjen och mumsade chips och drack Vira Blåtira. Jag brukade krossa chipsen till smulor, minns jag, för att då verkade det som om det var mer än vad det var.
 Det är ganska länge sedan det där. Traditionen lever dock vidare i min systers familj och som morbror till två fina barn, är det inte helt utan irritation jag ser hur hon har indoktrinerat de små liven till att bli renodlade schlagernördar. För mig dog nämligen traditionen i samma stund som Anders Berglund blev överflödig som orkesterledare och orkestern ersattes av förinspelad elektronisk studiomusik, runt 1999. Sedan dess har jag med tiden intagit en militant och aggressiv inställning till hela spektaklet. Min svåger påpekade så sent som igår “Dina två fina systerbarn älskar melodifestivalen! Var inte så bitter!”. Jag fnyste och mumlade någonting ohörbart om barnmisshandel och BRIS men beslöt att inte ge mig vidare in i debatten.
 Att debattera melodifestivalen med en melloälskare och schlagernörd är ungefär som att debattera jungfrufödelsen med en pingstvän. Det är lika bra att inte ge sig in i diskussion över huvudtaget. I stället har jag varje år sedan slutet av 1990-talet byggt upp en taktik för att stålsätta mig mot det schlagerbrus som fortfarande, över mitt förstånd, drabbar riket varje vår. Till en början gick det att genomlida då det bara handlade om en helg. Men påfundet att förlänga tortyren i flera veckor har tvingat mig att mer eller mindre gå i ett slags socialt och medialt ide under februari- och marsveckorna.
 Okej, det är väl dags att förklara då vad det är som får mig så bitter vid den här tiden på året. För tydligen så behövs det förklaras - det räcker inte med att folk analyserar själva vad det är för spektakel och freakshow de så förnöjt dåsar framför om lördagkvällarna. But, here goes:

1. Musikaliteten. En gång i tiden var schlager ett traditionellt musikteoretiskt begrepp som kortfattat innebar bombastiska arrangemang i formen “vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-t
onartshöjning-refräng”. Ungefär samtidigt som Anders Berglund och hela orkestern sparkades och ersattes av E-type-dunkadunka försvann hela konceptet och idag ryms allsköns musikstilar i den så kallade tävlingen. Eller festivalen. Inget fel med det. Men musikaliskt sett innebar digitaliserandet av musiken att bidragen också sjönk musikaliskt i kvalité.

2. Freakshowen. Det sägs att Sverige är det sista landet i Europa som över huvudtaget bryr sig om Eurovision Song Contest (ESC). I flera andra europeiska länder skrivs möjligen en liten notis på kultursidorna i de halvstora nyhetsblaskorna - i Sverige går media på högvarv. Alla medier, även seriösa som fram till februari har satsat på att framstå som seriösa. Då spekuleras det i bidragen, vilka låtar som är bra, usla eller genombedrövliga, vilka artister som är klädda rätt och vilka som får dricka och inte dricka på efterfesten på grund av låg ålder. Musikens roll i tävlingen försvann för länge sedan - idag är det snarare en tävling i att vara mest eller minst speciell, utmanande eller knäpp. Eller tävling och tävling - själva det momentet försvann när Christer Björkman började sortera bland deltagarna efter kändisgrad, kontaktnät och särart.

3. Arrangemanget. Det här är förmodligen det värsta med hela grejen. Paketet det levereras i. Jag hade köpt det om det hela hade utspelat sig i en gymnasieaula i en grå förort till Malmö. Men när man fläskar på med miljonproduktioner som dessutom ska hålla på i ett antal veckor in i absurdum - då har det för länge sedan gått över styr. Då har det blivit en Kay Pollak-rulle som har som enda syfte att locka publiken till tårar genom att slå på alla känslosträngar på en och samma gång. Innehållet, storyn och budskapet är inte det minsta av vikt och allt som oftast helt saknas. Och precis som med “Så som i himmelen” så köper vi det utan att blinka. Vi vallfärdar till biograferna och gråter oss snoriga. Vi bänkar oss framför teven och sväljer chipspåse efter chipsåse och känner oss underhållna.

 Mello. Schlagerfestivalen. Eurovision Song Contest. Ja, jag är bitter. Jag avskyr det. Av hela mitt hjärta. Under ett antal veckor framöver kommer jag därför att dra ned på min närvar på sociala medier, dra ned på min konsumtion av medier och dra ned på mitt sociala IRL-umgänge. Allt för att slippa. Jag går i ide med skämskuddar fasttejpade över ögon och öron. Hej då.

Min nya hobby - att hjälpa mina medmänniskor

För något år sedan befann jag mig på centralstationen i Stockholm och väntade på att resa söderut. Jag sitter på en bänk vid rulltrappan som leder upp mot Klarabergsviadukten och läser metro. Det är lördag och stationen är full av stressande människor som krockar, tappar, svär, stressar och missar.

I ögonvrån ser jag hur en dam faller i rulltrappan och fortsätter resan ner på rygg, sprattlandes med ben och armar. Jag var garanterat inte den enda som ser henne men jag var den enda som sprang fram. Hon blödde från ett sår i armen och var mycket omtumlad. Jag hjälpte henne upp, gav henne papper att torka sig med, frågade om jag skulle hämta hjälp eller ringa någon. Förutom att hon var liten chockad och hade ont i armen mådde hon bra och jag såg till att hon fick med sig sin väska och erbjöd mig att följa henne dit hon skulle. Hon tackade ödmjukt nej och innan vi skiljdes tittade hon mig i ögonen och sa:
- Se så mycket människor det är här runt omkring, så många, men ändå var det bara du som kom för att hjälpa mig. Tack.

Efter det åker jag fortfarande till centralstationen, någon gång i månaden, någon eller ett par timmar. Och så sitter jag där, går runt och tittar efter situationer där jag kan göra någonting för någon annan. Jag vet inte hur många väskor och barnvagnar jag burit och lyft upp för trapporna, hur många vantar och mössor jag plockat upp från marken och jagat efter ägarna eller turister jag hjälpte att hitta.

Det får mig att må bra.

Svar på en av livets största gåtor

Frågan har gnagt i mig i ett dygn och nu tog jag mod till mig. Nervös, darrig och med hårt klappande hjärta närmar jag mig. 
-Hej... Ursäkta men jag måste få fråga en sak... 
Min mun blir torr, som sandpapper och jag känner hur jag börjar rodna, någonting jag nästan aldrig gör. Jag fortsätter stammande:
- Jo, det är så här att jag har tänkt mycket på dig det senaste dygnet och låg nästan sömnlös i natt efter att jag igår såg dig. Jag måste fråga en sak. 
Två ögon möter mina, mörka och vänliga. 
- Fråga på du, vad kan jag hjälpa dig med? 
Jag sväljer hårt både en och två gånger. Och i en gigantisk kraftsamling forsar orden ur mig. 
-Jag har velat fråga dig i ett dygn nu hur det kommer sig att alla skomakare även håller på med nyckelkopiering och nycklar och sånt för det känns inte som en naturlig kombination... 
Mannen skrattar högt för att direkt se fundersam ut. 

Och så pratar han om förr, gamla tider, om hur skomakare ofta hade lite jobb och små arbetsplatser och att man ville utöka sin verksamhet med något mer men ändå lite. Jag frågar om det är en tradition inom yrkeskåren och han nickar fundersamt. 
-Ja det har nog blivit det. Men du har rätt, det är rätt konstigt. 

Jag tackar honom så mycket och skuttar ut från skomakarens lilla skyffe, nöjd med mig själv över att jag fått svar på en av livets alla största gåtor.