Frågan har gnagt i mig i ett dygn och nu tog jag mod till mig. Nervös, darrig och med hårt klappande hjärta närmar jag mig.
-Hej... Ursäkta men jag måste få fråga en sak...
Min mun blir torr, som sandpapper och jag känner hur jag börjar rodna, någonting jag nästan aldrig gör. Jag fortsätter stammande:
- Jo, det är så här att jag har tänkt mycket på dig det senaste dygnet och låg nästan sömnlös i natt efter att jag igår såg dig. Jag måste fråga en sak.
Två ögon möter mina, mörka och vänliga.
- Fråga på du, vad kan jag hjälpa dig med?
Jag sväljer hårt både en och två gånger. Och i en gigantisk kraftsamling forsar orden ur mig.
-Jag har velat fråga dig i ett dygn nu hur det kommer sig att alla skomakare även håller på med nyckelkopiering och nycklar och sånt för det känns inte som en naturlig kombination...
Mannen skrattar högt för att direkt se fundersam ut.
Och så pratar han om förr, gamla tider, om hur skomakare ofta hade lite jobb och små arbetsplatser och att man ville utöka sin verksamhet med något mer men ändå lite. Jag frågar om det är en tradition inom yrkeskåren och han nickar fundersamt.
-Ja det har nog blivit det. Men du har rätt, det är rätt konstigt.
Jag tackar honom så mycket och skuttar ut från skomakarens lilla skyffe, nöjd med mig själv över att jag fått svar på en av livets alla största gåtor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar