Googlar mig själv

Okej, jag erkänner. Jag gör det ibland. Det mesta som dyker upp är liksom whatever. Men så hamnade jag på Kamratposten och en lista över bra lärare. Då blir man glad.

Klicka på bilden vettja!

Bästa flygresan

Kathy

"Det skedde en liten dubbelbokning", fick jag veta när jag boardade flyget från Peking till Frankfurt. "Går det bra att sitta här i stället?". Jag blir visad till en två-rad längst fram vid den tunna väggen som delar första och andra klass. 

"Absolut", tänker jag och njuter av tanken att kunna sträcka ut benen lite extra. 

   Strax där efter kommer en mamma med ett barn och slår sig ned bredvid mig. Flickan börjar direkt gråta och inte ens när personalen placerar barnsängen på den utfällbara ställningen i väggen, blir hon tyst. "Så mycket för extra benutrymme och en lugn resa hem", tänker jag irriterat för mig själv och förstår att jag har 8 timmar av barnskrik framför mig. Och då menar jag framför mig - barnsängen hamnar mer eller mindre i mitt knä.

  Den kinesiska mamman med den lilla flickan är synligt besvärad av hela situationen och försöker få tyst på flickan. Tjugo minuter efter att vi lyft, gråter flickan fortfarande. Ohejdat och ilsket. Det är då jag kommer ihåg att jag in mitt handbagage har en liten pandanalle som jag köpt till min systerdotter. Genast plockar jag upp den och ställer den på barnsängskanten och börjar vicka lite på den fram och tillbaka. Flickan tystnar och tittar på mig, på nallen och tillbaka på mig med sina stora rödgråtna ögon. Och så börjar hon skratta. Och så börjar hon klappa pandanallen. Och så börjar hon leka med den. Och så blir hon helt lugn.

  Så där fortsätter det i ett par timmar. Flickan och jag blir bästa vänner och vi leker tillsammans. Hon hoppar från barnsängen ned i min famn, jag lyfter upp henne tillbaka i barnsängen - och så hoppar hon igen. Efter ett par timmar så blir hon trött, lägger sig för att sova. Och jag sitter där och tittar på henne och väntar på att hon ska vakna igen. Efter en timme så vaknar hon och tittar upp mot mig på nytt. Och så leker vi igen.

  När hon sedan sitter där i mitt knä, sträcker hon ut en hand mot min kind, klappar mig och tittar mig djupt in i ögonen och säger "Baba". Då är det någonting som brister inom mig. Fast det brister inte av smärta eller sorg, utan snarare av kärlek. Mamman bredvid mig tycker det är pinsamt, säger någonting på kinesiska till flickan, som på nytt klappar mig på kinden. 

  När vi landar får jag en bild på oss tre tillsammans. Jag får veta att hon är 20 månader gammal och heter "Kathy". Tror jag. Jag lyssnade inte så noga utan plågades snarare av en slags separationsångest. Vi skiljs åt inne i terminalen och jag känner mig mycket ledsen och tung i hjärtat. När flickan vinkar farväl till mig är tårarna inte långt borta. Jag springer fram till henne, ger henne pandanallen. Hon tar den i sin famn och kramar den hårt. Sedan försvinner hon in bakom passkontrollen. Och jag känner mig så ensam. Så ensam.

  Än idag, två år efter, undrar jag om hon har kvar min pandanalle. Om mamman påminner henne om flygresan och den roliga killen som gav den till henne. Jag undrar om hon mår bra. Ibland tittar jag på bilder som jag har av henne när hon leker och kan fortfarande bli alldeles varm i hjärta.

Det som kunde blivit min värsta flygresa någonsin, förvandlades till den bästa - tack vare en 20 månader gammal kinesisk flicka.

Skötsamma tonåringar - misskötsamma vuxna

Läser snabbt igenom en artikel som berättar att dagens tonåringar är mer skötsamma än på länge. Och så försöker jag minnas mina egna tonår. Jag var inte speciellt skötsam. Förmodligen skulle jag ha klassats som ett "orosmoment" som diskuteras på lärarkonferenserna. Om man nu hade sådana diskussioner på den tiden. Ibland undrar jag. Jag var nämligen inblandad i en hel del mobbning men jag tror inte mina föräldrar någonsin blev kontaktade av skolan för den sakens skull.
  Tonåringarna själva verkar förvånade över att de skulle vara skötsamma. Jag undrar varför. Känner de sig inte skötsamma? Eller handlar det om att de inte känner att samhället ser dem som skötsamma? Själv har jag tröttnat på att behöva förklara för folk som undrar hur jag kan vara lärare på högstadiet, bland de där ligisterna och monstren. Ibland får jag till och med försvara varför jag arbetar med dem och varför jag också trivs med att göra det. Knas.
  Just på min skola har vi bara skötsamma tonåringar. Sedan kan det finnas grader av skötsamhet - en del är mer skötsamma än andra. Men det finns inte en enda tonåring som inte en eller flera vuxna "klarar av". Och då klarar vi av ganska mycket.
  Men absolut, om man får höra tillräckligt ofta att man är misskötsam, odräglig, ohyfsad och ouppfostrad så blir det till slut sanning. Aldrig förr har ett samhälle mobbat och sett ned på en så stor grupp människor i vårt egna samhälle som nu. Där är problemet.

Jag skulle utan tvekan tillbringa en vecka i Big Brother-huset med en bunt av dagens tonåringar hellre än med en lika stor bunt av dagens så kallade vuxna. För om det är några som inte sköter sig idag, så är det ta mig fan vi vuxna.

Uppriven av #reva

Jag har blivit stoppad av polisen två gånger. Båda gångerna för att jag ser ut som jag gör. Första gången är jag ung, cyklar på min mammas cykel en kväll. Det batteridrivna cykelljuset lyser, men batteriet behöver bytas ut. Men det lyser med ett gult sken och det går inte att inte se. På cykelbron hemma i Lidköping blir jag stoppad av polisen.
"Du grabben, cykelljus gäller", säger konstapeln till mig.
"Men det lyser ju", svarar jag nervöst.
"Ja, det lyser, men inte tillräckligt starkt", säger konstapeln och tar fram ett block.
"Men", fortsätter jag, "det lyser med gult ljus och här på cykelbron kan det vara svårt att se eftersom gatlyktorna också lyser med gult sken, så...
"800 kronor kostar det", fortsätter han. "Har du leg?"
Jag tar upp mitt ID-kort.
"Chai-Anon", säger han frågande.
"Ja, det är mitt thailändska namn. Jag är adopt-"
"800 kronor, varsegod! Och gå av cykeln!" Han ger mig en böteslapp. Jag går av cykeln. Arg, lite chockad. Förbannad. Jag är kanske 15 år.

I förrgår blir jag stoppad på T-Centralen. Två poliser kommer fram till mig. De ser arga ut.
"Har du ID-handlingar?", frågar den ena mig.
"Öh...", svarar jag och ger dem min mest förvånade blick som jag kan uppbära. Han höjer rösten, artikulerar när han säger samma fras igen.
"HAR DU ID-HANDLINGAR?" Och så lägger han till, på engelska: "DO YOU HAVE AN ID?"
"Öhhh...", svarar jag med en klump i halsen."Jag har mitt körkort", säger jag och letar i fickan efter min plånbok. Polisen tittar intensivt på mig, trummar med fingrarna mot ett anteckningsblock med svart plasthölje.
Jag får upp mitt körkort och lämnar det till honom. Han synar det utan och innan. Tar fram sin radio, anropar någon sorts kommunikationscentral och ger dem mitt personnummer. Ett par sekunder senare får jag höra mitt namn läsas upp av en kvinnoröst.
"Chai-Anon?", säger polisen till mig frågande.
"Ja, det är mitt thailändksa namn", svarar jag. "Jag är adopterad."
"Var bor du? Vilken adress?"
Jag ger dem hela min adress och polisen nickar.
"Okej, du kan fortsätta", säger han och överlämnar mitt körtkort.
Jag står kvar en sekund och undrar vad det där var för något. Vad i helvete det där var för något.

Äh, av en av dessa händelser är bara en sann. Jag blev aldrig stoppad av polisen. På T-Centralen. Men jag undrar när det händer. För det kommer det säkert att göra. Förr eller senare när jag är på väg till eller från mitt jobb som lärare i en högstadieskola.

Hej REVA. Hej Sverige. Du trygga land.

I mitt drömmklassrum skulle jag ha...

Jag skulle ha lika många moderna laptops som jag hade elever.

Jag skulle ha en fet HD-projektor, sladdlöst kopplad till mina egna laptop och min egna surfplatta. 

Jag skulle kunna stå var jag vill i klassrummet och styra vad som sker på tavlan/duken.

Jag skulle kunna med en knapptryckning kunna styra och se elevernas skrivbord och skrämar.

Jag skulle kunna stänga av och sätta på internet för varje elev och hens dator. 

Jag skulle ha tillräckligt med hård- och mjukvara på dels min egen samt mina elevers datorer så att de senaste redigeringsprogrammen för media lätt kan köras.

Jag skulle kunna ge åtkomst till olika program och funktioner till elevernas datorer efter eget önskemål.

Jag skulle låta eleverna arbeta i molnet mest hela tiden.

Jag skulle ha en kamera som spelar in mina lektioner och som jag kan styra med en knapptryckning.

Jag skulle ha en laserskrivare i klassrummet.

Jag skulle ha en scanner i klassrummet.

Jag skulle kunna erbjuda varje elev ett urval av program, arbetssätt och applikationer för att anpassa sin egen inlärning.

Jag skulle inte behöva arbeta mot en trångsynt IT-avdelning på kommunen.

Jag skulle ha fria tyglar.

Allt är fullt möjligt. 

Dock inte i svensk skola. Vi har fullt upp med att diskutera keps på eller keps av. Ungefär så.

Så vårdar jag min lärarroll i sociala medier

Beroende på vem du frågar lär du få olika svar och det finns inga direkta regler runt lärare och sociala medier. Däremot kan det finnas lokala rekommendationer och förhållningssätt. Hur man som lärare väljer att synas, använda eller vara tillgänglig via sociala medier måste slutligen vara individuellt. Min egna närvaro i sociala medier förändras hela tiden och med det även hur jag ser på eventuell kontakt med elever. För tillfället är jag av åsikten "Spelar ingen roll - tvärt om kan sociala medier gynna min lärarroll". Detta kan dock förändras redan nästa vecka.
  Vad jag däremot upptäckt är att jag kan använda sociala medier för att förbättra min lärarroll och min relation till eleverna. Hur konstigt det än må låta, så har jag som lärare en lärarimage som jag antingen kan vårda och utnyttja i mitt dagliga arbete eller helt sonika inte bry mig om. Väljer jag att vårda den resulterar det i att elever får en bild av mig som lärare som jag ofta kan dra nytta av.
  Genom sociala medier kan jag alltså påverka hur eleverna ser på mig, bemöter mig och vilket förtroende de har för mig som lärare. Det kräver så klart att jag är försiktig och tänker innan jag gör någonting och inte heller gör någonting förhastat. Det finns alltid en risk att jag en vacker dag klantar till det, men det handlar ändå om att använda lite sunt förnuft. Gör jag det, känner jag mig inte heller orolig.
  Så vilken bild är det som jag vill förmedla till mina elever? Jo, att jag är en vanlig människa, att jag har goda värderingar, att jag tycker om mitt jobb, att jag trivs med mina elever, att jag också kan ha bra och dåliga dagar och att jag en gång i tiden minsann också har varit ung. Och det gör jag på olika sätt:

INSTAGRAM
I dagsläget har jag 300+ följare på Instagram varav kanske 40 är elever på skolan. Några följer jag själv och ibland integrerar jag med genom att gilla och kommenterar deras bilder när det passar sig. Jag varken gillar eller kommenterar bilder av typen "egopics" (bilder som man tar av sig själv för att få bekräftelse att man är snygg, söt, sexig etc), men jag kan önska trevlig resa på bilder som visar flygplatser, semester eller liknande.
  De bilder jag lägger upp är oftast bilder på min vardag t.ex. natur, miljö, byggnader, kaffekoppar, mat och liknande. Ibland lägger jag upp bilder med text som jag tror kan motivera och inspirera ungdomarna. Ofta lägger jag upp bilder där jag skriver själv hur mycket jag tycker om mitt jobb, att jag kommer sakna eleverna under loven - saker som visar upp en bild av mig som en lärare som älskar sitt jobb. Och det är sant, vart enda ord.

FACEBOOK
Jag accepterar aldrig vänförfrågningar från nuvarande elever på skolan. Däremot är det fritt fram att skicka dem när man slutar skolan (det brukar rassla till i inkorgen dagen efter skolavslutningen). Eftersom jag är mycket väl medveten om att även dessa elever har syskon och kompisar kvar på skolan, använder jag Vän-listor och är noga med att rätt personer ser rätt saker. Men även på Facebook kan man låta de f.d eleverna få en bild av mig, mitt liv och vad jag sysslar med på samma sätt som jag kan följa dem på gymnasiet och i deras liv. Åter igen delar jag bara med mig av saker som jag tror är av intresse eller av nytta för dem.

TWITTER
Jag har inte en enda elev som är direkt aktiv på Twitter. Jag följer en och annan f.d elev, men de är ytterst få. Man kan aldrig vara helt säker, men jag tvivlar på att någon elev ens tittar på vad jag skriver på Twitter. Men som vanligt gäller alltid sunt förnuft - var bara social med information du kan vara social med.

BLOGG
Den här bloggen. Och den har jag inga problem med att någon läser. Annars skulle jag inte blogga.

Så. En lärare kan alltså genom sociala medier skaffa sig en lärarimage att dra nytta av i det dagliga arbetet. Jag vågar nästan påstå att de elever som på ett eller annat sätt märker av mig på sociala medier också har en bra bild av mig. Det märks när även elever som jag inte direkt känner kommer fram och pratar, hälsar, anförtror sig till mig, ber om hjälp eller visar respekt mot mig. Det har helt enkelt gjort min lärarcvardag både roligare och trevligare. Framför allt bättre eftersom eleverna på skolan ser mig som "den snälla, roliga, kloka läraren som älskar sitt jobb". Och det är viktigt. Och det underlättar i allt från konflikthantering mellan elever till den rena undervisningssituationen.

Matematik - dags att tänka om?

Årligen får vi del av diverse internationella undersökningar som visar att svenskarnas mattekunskaper sakteliga försämras. Jag vet inte om jag någonsin sett liknande undersökningar om språk, omvärldsanalys, samhällskunskap, historia eller musik men matte är tydligen en mätsticka att räkna med (tihi) när det kommer till ett lands kvalité inom utbildning. Och jag undrar varför. 

Samtidigt som mina kollegor som undervisar i matematik något motvilligt erkänner att det svåraste är nästan att motivera varför man behöver viss sorts mattekunskap och inom vilka yrken de behövs, så går utvecklingen och tekniken framåt inom de yrkeskategoriersom traditionellt var matteyrken. Det är idag länge sedan ekonomer gjorde sina uträkningar på miniräknare, istället matas siffror in  antingen för hand (även det försvinner sakteliga) eller av maskiner och så fixar tekniken resten. Och vill du programmera applikationer och program blir även dessa verktyg allt mer automatiserade med ett allt mer grafiskt gränssnitt som gör att du inte behöver kunna speciellt mycket mer än "vardagsmatte" (hur nu det ska definieras).
Att matte ändå behövs är självklart men frågan är hur mycket, vad som skulle anses som spetskompetens, var man ska dra gränsen mellan vardagsmatte och avancerad matte - och vem som behöver kunna vad. Behöver vi egentligen få panik över sjunkande siffror i statistiken och är matematik verkligen en idag realistisk mätsticka?
Jag är inte så säker. Jag tror snarare att kunskap för dagens och det framtida samhälle vi lever i handlar om andra kvalitéer än att kunna avancerad algebra och inom dessa områden torde vi svenskar ändå ligga ganska högt kunskapsmässigt.
Så vilken kunskapsnivå i matematik är rimligt att kräva som allmänbildning? Vad är vardagsmatte -och det faktum att de flesta av oss ändå sköter den med hjälp av högteknologiska maskiner som vi bär med oss i fickan varje vaken minut gör inte frågan mindre angelägen - hur mycket matte behöver vi kunna utöver grundskolekurserna?
Min uppfattning är att majoriteten av dagens elever kämpar med matematik och frågan är om det beror på att man är mindre intelligent eller om man helt enkelt saknar motivation att lära sig någonting som i större utsträckning sköts av avancerad teknik idag.  
En jämförelse kan göras med tvåspråkiga Irland. Här är irländska obligatoriskt i skolan vilket allt fler, främst ungdomar, är mycket tveksamma till och man börjar snarare anse att högre kunskaper i språket borde istället vara valbart just för att "ingen pratar iriska längre" (förutom ett par tusen ur de äldre generationerna på västkusten). Nu finns det så klart ett kulturellt arv och en nationalistisk tanke bakom som matematik saknar  men jag tycker ändå det går att göra en jämförelse. Vissa ämnen behöver anpassas till rådande utveckling, samhällsklimat, teknik och människor. Kanske är matematik ett sådant?
Så vad är det jag säger, eller grubblar på: Jo  huruvida kunskapsnivån för matematik är för hög i relation till samhällsnyttan och vad vi vanliga behöver kunna för att leva ett normalt liv. Huruvida matematik är ett adekvat och realistiskt instrument att mäta utbildningsstandard i ett land. Huruvida man ska börja se viss nivå som spetskompetens inom vissa yrken. För jag tror inte det beror på att vi blir mer korkade och att det är därför vi blir sämre i matte, inte heller tror jag att våra mattelärare plötsligt blivit sämre pedagoger - däremot tror jag  eller funderar jag på, om det inte är så enkelt som att vi inte längre behöver kunna mer avancerade räknesätt än de traditionella fyra.
Att språkkunskaper är viktiga i dagens kommunikationssamhälle råder ingen tvekan om. Men fornsvenska och de fyra kasus vi hade i begynnelsen - de har vi lika lite användning av som irländaren har av iriska. Kanske är det dags att också se en viss nivå av matematik som icke nödvändig inom området allmänbildning och i stället lämna det åt yrkesutbildningar.

Att vara personlig är inte samma sak som att vara privat

  Man brukar säga att skillnaden mellan att vara personlig och privat är ganska flytande och egentligen är upp till var och en och vad man är för typ av människa. Det går inte att begära att någon är det ena eller det andra. Ett tredje ord som svävar strax över dessa två är ordet "Professionell" - men det går att vara både personlig och privat och samtidigt vara professionell.
  Jag får ofta höra att jag är väldigt personlig som lärare. När eleverna säger det är det menat positivt och att de uppskattar det. När min chef eller mina kolleger säger det, är det alltid med en underton att det kanske inte är så lämpligt eller professionellt när man är lärare.
  När jag är personlig delar jag med mig av erfarenheter och delar av mitt liv som en del av min professionalism - alltså för att undervisa mina elever. Jag har alltid ett syfte när jag är personlig. Privat har jag förstått är saker som är personliga men som inte har med professionen att göra direkt, varför de inte heller har någon direkt funktion. Men när jag tar någonting privat i syfte att undervisa, blir det personligt och en del av min bild av vad som är professionellt.

  Några exempel där jag är personlig som lärare:
1) Jag använder det faktum att jag är mörkhyad, adopterad, överviktig och svartskalle för att undervisa om tolerans, acceptans och rasism. (läs också "Att våga klä av sig för andra" och "Min mamma var en thailändsk hora")
2) Jag delar med mig av händelser ur mitt liv och har alltid en slags sensmoral som slutkläm.
3) Jag kan berätta anekdoter från mina möten med människor som påverkat mitt liv

  Alla gånger jag är personlig så finns det alltså ett syfte. Eleverna uppskattar mina små anekdoter och personliga inlägg som fungerar som illustrationer för en kunskap som jag vill lära ut. Ett annat resultat som jag märker av min personliga framtoning i klassrummet är att eleverna både får förtroende för mig samt ser mig som lite mer "mjuk" och kanske också "mänsklig". Det bygger ofta en bra förutsättning för min relation med mina elever och i slutändan för min undervisning.

  Framför allt handlar det om hur jag är som människa och att jag skulle vantrivas otroligt om jag tvingades sluta vara den jag är. Då skulle jag nog se mig om efter ett nytt jobb omgående. Det är helt enkelt inte jag om jag skulle hålla mig till boken och bära ett stenansikte utan känslor eller nyanser.
  Alla lärare har sina egna sätt, sin egen lärarroll och sin egen stil och det är väl tur det. Det finns nog ingenting som säger att det ena eller det andra är mer effektivt. Men jag är stolt över min lärarstil och för mig har den fungerat så långt.

The Tank Man och 20 trettonåringar

Jag har fått för mig att ett stort fel vi gör i skolan, grundskolan framför allt, är att vi förminskar eleverna. Ju äldre vi lärare blir desto yngre blir en 12- eller 13-åring och vi glömmer att även de tänker, funderar, reflekterar och analyserar saker och ting. Att både se och bemöta eleverna som lite äldre än de kanske är, kan överraska positivt och det sker hela tiden i mitt klassrum.

  För några dagar sedan ventilerade jag ett problem som jag stött på och lät eleverna hjälpa mig. Det var inget lätt problem. Det handlade om huruvida jag skulle kontakta de sociala myndigheterna gällande min granne och den unga flicka som bor där. Under en kort diskussion växte mina fina 13-åringar och med klara ögon och moget resonemang hjälpte de mig till beslut: Ja, jag bör åtminstone höra av mig till soc och fråga vad jag som granne kan göra. Eller som en elev sade: "Alla vuxna har ett ansvar att se till att alla barn mår bra".

Så sent som igår inledde jag en svenskalektion där eleverna skulle beskriva vad de ser i ett foto. Jag valde bilden med "The tank man" från Tiananmen Square och studentupproret i Kina 1989. Först berättade jag lite kort om omständigheterna runt bilden och vad som hade hänt tiden innan. Det var knäpptyst i klassrummet, eleverna satt med stora ögon och lyssnade och ställde frågor om Kina, politiken, soldaterna och studenterna. Frågor som jag inte alltid kunde svara på, men som vi tillsammans tog reda på. När de sedan fick skriva vad de såg på bilden, med traditionell kinesisk musik i bakgrunden, skrev de alla så att pennorna glödde. Även de som normalt inte "orkar", skrev långa texter fulla med beskrivningar. Resultatet blev en samling välskrivna, engagerade texter som faktiskt skilde sig från texter många annars producerar vad gäller finkänslighet, språk och innehåll.

Det fick mig att tänka till lite. Det mesta vi gör i skolan kan faktiskt engagera eleverna om man tar sig tid att presentera uppgiften på ett sätt där man inte bara gör det intressant, utan också tydligt visar att man som lärare har en tro att eleverna faktiskt är smarta, intelligenta och fulla med bra saker.

Det var en bra dag, helt enkelt.

Från tvål till livet

Mina elever behöver sportlov och det behöver jag också, minsann. Vi börjar bli trötta, det märks. Drama, bråk, gnäll och gnabb. Och så tvål i håret, tvål i skåpet och ordkastning om vem som är mogen och vem som är omogen. En sak som alltid fungerar för att tysta och vända en klass är att låta dem bli mogna och vuxna för en stund.

"Jaha, vad är det att vara mogen?", frågar jag lugnt och sansat. Kidsen är fortfarande pratiga, bubbliga och tämligen oroliga i kroppen.
"Det är när man är vuxen", säger någon.
"När är man vuxen då?", undrar jag.
"När man är 18", menar någon.
"Jaha", fortsätter jag. "Jag är 38 och jag får ofta höra att jag är omogen, hur förklara du det?"
"Ja men, du kan ju ändå vara vuxen i vissa lägen, när det behövs, liksom", säger en flicka.
"Ja, jo... Det kan jag väl", svarar jag. "Men är det viktigt att vara mogen då?"
"Ja, det beror på hur man vill bli behandlad", menar en lite av de mer mogna pojkarna.

Och så bestämmer jag mig för att be klassen om hjälp med någonting som jag gått och funderat på hela dagen. Någonting som inte har med skolan att göra, men som de ändå kan hjälpa mig med.

"I natt sov jag inte en minut. Grannen festade och var högljudd hela natten och till och med när jag gick till jobbet kl.06.15 höll de fortfarande på. Står ute på balkongen och fyllesnackar om relationer, sex och allt sådant man snackar om när man är medelålders och går på fest. Det är bara det att det är inte första gången det händer en dag i veckan och jag vet att människorna som springer i den lägenheten inte är några som jag skulle bjuda hem på fika."
Några fnissar. Någon säger "Varför gick du inte över och knackade på och frågade om du fick vara med? Kanske fanns någon snygg tjej till dig".
"Nej tack", svarar jag och fortsätter: "Det stora problemet är dock att jag vet att i den här lägenheten bor det också en ung flicka."

Eleverna tystnar. Inget mer tjabbel och babbel. Det är som om de plötsligt förstod att det någonting blev allvarligt. Och jag tittar ut över en tyst klass med 13-åringar, ungdomar som ibland kan bete sig som femåringar och som precis eller knappt kommit i puberteten.
"Det jag har tänkt på hela dagen idag och det som också gör att jag varit vissen och lite nere, är just det att jag vet att det finns en liten flicka som mycket väl kan ligga i sitt rum och gråta, lika sömnlös som jag, och vara fruktansvärt rädd och otrygg. Och jag funderar på vad jag kan göra. Ska jag ringa socialen? Vad tycker ni?"
Flera röster börjar höras, flera händer sträcks upp i luften och flera menar att ja, det ska jag.
Och så berättar jag om socialtjänstlagen, om att som lärare som arbetar med barn och ungdomar har jag en skyldighet att anmäla minsta oro. Och jag berättar att antalet barn som far illa hemma ökar med åren. Och mina elever, lyssnar, tar till sig det jag säger och ser bekymrade ut. Men vi kommer fram till att jag nog borde ringa och åtminstone prata med soc och höra vad de har att säga.
"Jag är ju inte hennes lärare", säger jag. "Jag är hennes granne. Ska jag ändå ringa?"
"Ja, det tycker jag. För du är vuxen och alla vuxna måste bry sig om barn", säger någon.
Och det avgjorde saken.

Jag tar ofta hjälp av mina elever med alla möjliga saker. Frågar dem om råd i olika situationer och då spelar det ingen roll om de är 13-år. För saken är den att barn och ungdomar har så mycket vettigt att säga och ser på saker och ting i perspektiv som man som vuxen ibland tappar. Men en sak till, jag tror att ungdomarna behöver få tänka till lite, behöver få känna att de har en röst och en röst som faktiskt är lika vettig och lika mycket värd som någon annans. Och de behöver få fundera över livet och prata om saker som de kanske tidigare ansett var "vuxensaker". För jag tror nämligen att ett fel vi gör i skolan är att vi förminskar dem och ofta aldrig ger de chansen att mogna och växa upp.

Telefonkö. Jag ska ringa om en timme igen.

Mitt folk. Mitt land. Ditt paradis.

Jag vet inte riktigt om jag är hemma. Om jag har något hem. Och vad det skulle vara för hem. Det är inte i Lidköping där jag är uppvuxen. Det är inte i Thailand där jag är född och det är inte i Stockholm där jag bor nu. Jag undrar om man vet när man känner sig hemma? 

När jag fyllde 18 år åkte pappa och jag till Thailand för en två veckor lång semester. Det var första gången jag var tillbaka sedan jag adopterades och det var med blandade känslor jag åkte dit. Även om jag aldrig har tillåtit mig att tänka allt för mycket på mitt ursprung eller ens haft behov av det, så var det självklart att jag inte skulle kunna resa dit utan att beröras. Och det är framför allt fyra händelser som fortfarande sitter kvar i mig djupt i själen från dessa två veckor.

  När vi checkade in på hotellet i Bangkok ville vakten på hotellet inte släppa in mig i hissen. Han började dividera med pappa som blev allt mer upprörd. Diskussionen flyttades till receptionsdisken där fler blandades in i diskussionen. Men så fick vi klartecken och vi kunde åka upp i hissen tillsammans till vårt rum.        Det tog en stund innan jag riktigt förstod vad det var som hade hänt. Vakten ville inte släppa in mig eftersom han trodde att jag var en thailändsk pojke. Och pappa en västerländsk man. Inte far och son. Tillslut efter att noggrant tittat på mitt pass bad man om ursäkt. Men jag glömde aldrig den händelsen.

Under vår Bangkok-vistelse hade vi en thailändsk kvinnlig guide under två dagar. Hon såg mitt pass och såg mitt thailändska namn. Och bestämde sig för att kalla mig för just det, Chai-Anon. Och så blev det - när hon talade till mig gjorde hon det med att adressera mig vid mitt thailändska namn och jag, jag svarade på det som om det vore det mest naturliga i hela världen.

I Phuket gick jag vilse en kväll och hamnade på en bargata. Det här var 1993, då var Phuket relativt litet och inhemskt och de stora turistinvasionerna var långt borta. Men det jag såg där på bargatan etsades fast i mitt minne och väcker fortfarande ilska i mig. Tjocka feta män med unga vackra thailändska flickor och pojkar som sällskap. Mina landsmän. Mina bröder och systrar.

  På flyget på vägen hem från Thailand kom tårarna. Och känslan av att åka bort. Inte hem. I Thailand hade det varit pappa som var den som stack ut i folkmängden, det var han som var annorlunda, inte jag. Och jag grät när jag såg mitt hemland försvinna bland molnen under mig.

Kanske var Thailand hemma för mig under två veckor. Kanske inte. Vår tolk sade vid ett tillfälle att "jag klär mig som en västerlänning, jag rör mig som en västerlänning men i mina ådror flyter thailändskt blod". När jag kom tillbaka till Sverige var det framför allt med en stolthet över att vara thailändare och svensk på en och samma gång - det bästa från två världar. Men idag upprörs jag över den exploatering av landet. Mitt hemland. Jag upprörs över alla tusentals svenskar som åker till Thailand utan att se, eller som väljer att inte se, vad det är för land de reser till. Ett land med djupa sår och konflikter och militärdiktatur som blir rikare och rikare på sex- och slavturism och droghandel.
  Men jag säger inte att man ska sluta att resa dit. Jag säger att man ska resa dit men också lära sig någonting och inte bara äta, sola och bada i flera veckor. Res dit, reflektera över livet, reflektera över var dina pengar går någonstans, reflektera över hur människorna lever och har det när du har åkt hem. Gör det för allt i världen och glöm det inte.

Jag skrev om det en gång på Vagabond.se och fick till svar att jag förstörde för "oss svenskar som bara vill resa till solen och stränderna ett tag". Jag var en glädjedödare och därför skulle jag hålla käften. Det sårade mig.

Så känner jag och jag gör det eftersom jag vet att jag kunde varit en av de som satt i knät på en av de stora feta tyskarna och svenskarna på bargatan. Jag känner så för att jag vet att jag finns till som ett resultat av hela den här industrin som vinner på att västerlänningar inte reser dit med öppna ögon. Så känner jag för att det handlar om mitt folk och mitt land. Mitt hem.

Bög eller inte - spelar det någon roll?

  Min familj har under ett par tillfällen försökt på ett ganska så osmidigt sätt ta reda på "vad jag verkligen är". De mest absurda försök att ta reda på sanningen har gjorts och jag har roats lika mycket varje gång. När jag pratar om sexualitet med mina elever är det samma sak - jag låter det vara osagt. Jag antyder precis lika mycket att jag skulle kunna vara homosexuell som att jag är heterosexuell. För mig skulle det nämligen inte spela någon större roll om jag vore bög eller hetero och tycker således inte att det är någon annans angelägenhet heller. 

  Det betyder att jag gärna kan berätta om alla killar jag hånglat med under mina år som student. Jag kan också berätta om när jag förlorade oskulden och de det gigantiskt stora antal kvinnor jag dejtat (eh...) efter det. Att flera av mina vänner är homosexuella berättar jag gärna också och drar anekdoter om de nattliga samtal vi har haft där Maria beskrev hur hon kom ut till sina föräldrar och hur svårt det var för pappa att ta till sig det. Eller hur Jocke blev kär i en kille för första gången och hur han ett par år senare gifte sig med en annan kille.

De två vackraste människorna i världen på en och samma bild: Taiwaneiska Takeshi Kaneshiro
och kinesiska Ziyi Zhang.

  Okej, jag lägger fokus på homosexualitet och jag gör det för kontrastens skull. Pratar jag med elever om det så gör jag det för att de behöver höra det och för att sätta griller i huvudet på dem. "Skulle det spela någon roll för er om magistern är bög?", frågar jag rakt. Och hittills, glädjande nog, är det ytterst få som svara "Ja" på den frågan. De flesta skakar på huvudet och menar att det inte påverkar hur jag är som lärare eller som vuxen. Och det är precis det svar jag vill ha.
  En kär kollega frågade mig rakt ut härom året och det var så gulligt att jag nästan blev rörd.
"Är du lite...åt det andra hållet, Jesper?"
Vi skrattade tillsammans och hon kände att hon behövde fråga, härligt frispråkig som hon är. Och så berättade jag om alla killar jag hånglat upp, min svåra tid i den svenska frikyrkan som jag sedermera har tagit bestämt och fullständigt avstånd ifrån.
  Min syster har på samma sätt vid några tillfällen osmidigt lagt till ett "eller kille" på frågan "Dejtar du någon tjej nu för tiden då, Jeppe?". Och jag skrattar högt och hon blir röd i ansiktet.
  Härom dagen postade jag på Instagram en bild på en av mina favoritskådisar Takeshi Kaneshiro med texten att "He is one of the best looking men I know". Och det är han. Fruktansvärt snygg och jag blir lite glad i magen varje gång jag ser en film med honom. Ett par dagar senare postar jag ytterligare en bild på tre kinesiska fantastiskt vackra kvinnor och bedyrar att "The most beautiful women are Chinese".
  Jag vet att jag har både vänner och elever som följer mig och jag är mycket medveten om vad jag lägger ut för bilder. För åter igen, det spelar ingen som helst roll för mig om jag vore bög eller om jag är hetero.

  Och precis som alla andra så får du inte något svar ens när du läser det här. Fråga mig gärna om jag är bög, för det betyder att jag har lyckats!

Ögon som hatar

Näthat handlar text. Ord och uttryck. Men det finns ett annat hat som förmedlas här ute i den verkliga världen och det är en blick, ett ögonkast, ett ansiktsuttryck och ett tydligt kroppsspråk. Det har inte bara hänt mig en gång utan flera. Det är minst lika obehagligt.

Våra ögon sägs vara vårt hjärtas och våra tankars fönster och de kan förmedla mer än vad man kan tro. Tillsammans med kroppsspråk kan de även bli ett uttryck för att markera ståndpunkt och känslor gentemot människor och andra företeelser. Jag skulle vilja påstå att jag har lärt mig att läsa av människor ganska väl med tiden och att jag lätt märker och ser på människor hur de mår och vad de tänker på. Kanske har jag lärt mig det efter år som lärare eller efter många år som utlandsfödd och överviktig. Eller så har jag lärt mig det av mitt genuina intresse av människor där jag tillbringar mycket tid med att observera människor i min närhet.
  Tidigare i höst satt jag på tunnelbanan mellan Skanstull och T-Centralen. Framför mig slog sig en medelålders man ned och ganska direkt kände jag hans blick på mig. En blick som under den relativt korta resan gjorde mig både ledsen, illa till mods och mycket obekväm. Hat.
  Det var en helt okänd man som satte sig framför mig, men det var en man som av någon anledning hatade mig för den jag är, utan att känna mig. Den intensiva blicken tillsammans med ett ansiktsuttryck som jag aldrig någonsin tidigare sett. Om blickar kunde döda hade jag förmodligen inte levt idag.
  Nej, jag överdriver inte. Man vet när någon tittar på en med uppskattning, kärlek, beundran - då lyser ögonen som ofta ackompanjeras av ett leende eller ett ansiktsuttryck som inte går att ta miste på. När man möter hat i en annan människa möter man kalla, intensiva ögon som borrar sig djupt in i själen och träffar där det gör som ondast.
  Jag vet än idag inte varför han hatade mig. Om det var för att jag är mörk, för att jag är tjock, för att jag har fula och omoderna kläder - eller om det var allt på en och samma gång. Att ord kan såra, i skrift eller i tal, vet vi alla. De få minuter det tog att ta sig från Skanstull till T-Centralen kan vara några av de mest smärtsamma i mitt liv och jag vill aldrig mer vara med om det. Tyvärr kommer jag aldrig glömma de där kalla, hårda, hatiska ögonen heller - de kommer finnas kvar i mig under en lång tid framöver.

Jag hatar hat. Jag kommer aldrig älska hat.

Skolan och näthatet

Att bli så där drabbar av någonting att man har svårt att släppa det. Att tänka, stöta och blöta för att finna en lösning. Att känna en sådan stor sorg och vanmakt att man ilskan övergår i förtvivlan.
Ungefär så reagerade jag på Uppdrag Granskning härom dagen som behandlade det svåra och lika otroliga ämnet “näthat”. En företeelse, ett fenomen, som är relativt nytt och som vi på tok för sent börjar ta på allvar. 

 Jag tar det på allvar och jag funderar på hur jag som lärare och hur skolan kan arbeta för att få ett stopp på det. Vad man än tycker om lärarens allt större ansvar i samhället, så är det här någonting som jag anser faller utanför ramen av vad vi ska och inte göra. Det är självklart att skolan ska, kan och måste arbeta aktivt för att förändra tonen på nätet. Vi har möjligheten och chansen att göra någonting och här vill jag ge några förslag och några reflektioner runt skolans arbete mot näthatet.
 Min personliga åsikt om näthat måste också sägas, något kortfattat:
- Näthat är inte och får aldrig vara ett problem som handlar om kvinnan. Det är mannen som är boven och roten till hatet och därför måste männen vara i fokus och det är männen som måste förändras.

Tjejgrupper i skolan
 På flera skolor runt om i landet och även på de jag har arbetat på, bedriver man tjejgrupper där tjejer träffas, pratar och umgås. Det finns någonting som heter Disa-metoden som går ut på att stärka unga tjejers självkänsla. Jag är kritisk till detta och hur det går till och har pratat med många tjejer som deltagit på dessa träffar som ger en bild av att man snarare mår sämre än när man började. Fokus verkar alltså ligga på tjejernas dåliga självförtroende redan från början och det är också det man säger när man bjuder in till träffarna. “Ni tjejer har så dåligt självförtroende och ni måste få träffas och prata ut om det.” Inte nog med att man direkt stämplar tjejerna, det kvinnliga könet som svaga med dåligt självförtroende, så låter man även killarna få veta det.
“Varför får de gå på Disa, vi vill också!”
“För att tjejer behöver få prata och bygga upp sitt självförtroende.
Här förmedlas en bild till unga killar om att tjejer är svaga och behöver hjälpas.

Hjälpas, undrar jag. Stärkas, undrar jag. För vad? För livet som kvinna i ett ojämställt samhälle där män utan att tveka kan häva ur sig sexistiska kommentarer, hot om våldtäkt och mord och nedsättande påhopp? För att stålsätta dem för vad som komma skall? Frågar du mig så är det helt och fullt uppåt väggarna och inte rätt väg att gå. Det är som att lägga över ansvaret på kvinnan. Men vem äger egentligen problemet?

Killgrupper i skolan
 Som en reaktion mot Disa-metoden startade jag för något år sedan en “Gentlemannaskola” med killarna i min klass. Vi pratade om vad som är manligt och kvinnligt, vilka egenskaper som är goda hos respektive kön och vad vi uppskattar hos varandra. Vi lärde oss duka bord, servera en middag, vika servetter, skriva dikter och knyta slipsar. Vi hade en massageinstruktör på besök som visade hur man kan få en stressad och spänd tjej att slappna av genom att massera. Vi lärde oss hur man ger komplimanger och att våga visa känslor och bemöta tjejer med respekt och vördnad.
 Jag vet inte om det är svaret på frågan, men jag tycker mig att killarna som “genomgick” den här lilla kursen kom ut på andra sidan med en mjukare framtoning och större respekt gentemot det motsatta könet.

 Visst kan tjejer behöva sitta i grupp, men om syftet är att bryta ned för att sedan försöka bygga upp, är jag mycket tveksam. Däremot, tvärt om, är det pojkar och killar som behöver arbetas med. Det är de som vi måste lägga fokus på och förändra synen på de båda könen och könsroller. För som jag skrev inledningsvis så anser jag att problemet inte är kvinnorna - utan männen. I min värld är det där vi måste lägga kraft, tid och resurser.

Språkundervisning
 När jag pratar med ungdomar om språkbruk, vilket jag gör ofta utifrån ett språkmedvetenhetsperspektiv, är det mycket tydligt att språket och hur vi använder det spelar stor roll. Framför allt idag när vi i större utsträckning kommunicerar i text. Det är nämligen på tiden att vi inser att ord i skrift inte skiljer sig från när vi säger det. Vidare försvåras texten eftersom text lätt kan missuppfattas och misstolkas. När unga killar säger till varandra “Jävla bög” så menar man helt enkelt inte “Du din dumma homosexuella man” utan snarare “Du är ju knäpp”. Ofta samma sak när de kallar tjejer för hora - det handlar inte om en kvinna som säljer sin kropp för pengar.
 Mottagaren är den som står för tolkningen av det som skrivs och sägs och hur mottagaren väljer att tolka det, måste alltid respekteras och vara det som gäller. Skriver man “Jävla hora, hoppas du blir våldtagen!” på Facebook så finns det inte en enda ursäkt som kan ses som godtagbar. Att säga att man inte menade det ordagrant eller att det var tänkt som ett skämt är aldrig en godtagbar ursäkt.
 Språkundervisningen bör därför i större utsträckning jobba med språkmedvetenhet och tidigt låta eleverna bli medvetna om språkets makt och funktion.

Kön och sexualitet
 Skolan kan och bör arbeta aktivt för att bryta ned förlegade könsroller och det tror jag man gör bäst genom att helt enkelt i ännu större utsträckning våga utmana eleverna. Det är ingen hemlighet att killar lever med stora krav på att framhålla en könsroll på som är manlig och detta kan ge olika uttryck. De flesta lärare vet vad det handlar om, vi har alla sett hur förnärmade och sårade killar kan bli när de tycker att de får för lite uppmärksamhet eller när man försöker att ta fram deras emotionella sidor. Men man får aldrig glömma att den könsroll som läggs på killar kan vara nog så tung att bära och därför måste vi börja arbeta tidigt med att bryta ned dessa könsroller.

Etik och moral
 Jag kan reagera ibland på att när vi undervisar hållbar utveckling fokuserar vi ofta på miljö och energi, medan den kanske viktigaste och mest akuta biten handlar om människans egna etik och moral. Det är i slutändan den som påverkar hur mycket ansvar vi känner för vårt samhälle och våra medmänniskor och den kan alltid och bör alltid förbättras och stärkas. Därför tror jag också att vi behöver arbeta mer med dessa frågor. Med ansvarskännande, empati och kunskap kommer också viljan att göra rätt, hjälpa och förbättra.


Avslutningsvis har jag inget svar på frågan hur vi i skolan kan stävja näthatet. Men jag är övertygad om att vi kan påverka genom att arbeta fokuserat med pojkar och flickor i tidig ålder. Det är en ny tid nu där kommunikation inte sköts på samma sätt som för bara tio år sedan. Våra unga killar kommer en dag bli fullvuxna män och vill vi ha fler fullvuxna män som näthatar kvinnor? Om inte, så är det dags att börja nu.

Jag har börjat.

Kramar avslutade dagen i skolan

Som en del i ett hälsotema hade jag en lektion i hur man kan må bra genom att göra andra människor glada och vara hjälpsam och en omtänksam medmänniska. Vi tittade bland annat på Youtub-klippet Free Hugs Campaign och pratade om att en kram kan förändra vilket sinne som helst. Efteråt hade vi en liten speed dating där eleverna under en minut fick hälsa på och prata med nya kompisar. En av frågorna som skulle frågas var "Vad skulle jag göra just nu för att göra dig glad? "

Jag var så klart med och hoppade mellan eleverna och hade lika roligt som dem. Men när en liten pojke i sjuan svarar på min fråga om hur jag skulle kunna göra honom glad, gav han mig två ord. "En kram."Självklart fick han en stor varm kram.

Och kramkalaset fortsatte utanför klassrummet. Det kramades åt höger och vänster, ansikten sken i kapp och vi kunde knappt sluta.

Ett bättre slut på en lång dag gick inte att få.

Min mamma var en thailändsk hora

Jag, 1975, på barnhemmet i Thailand

 Mina elever läser en liten novell som heter “Mötet” som handlar om en flicka som ska träffa sin pappa för första gången. Efter det försöker vi sätta oss in i situationen, funderar runt omständigheter, känslor och tankar som kan uppstå. 

 Själv hamnar jag i tankar och funderingar runt rötter och ursprung. Jag har nämligen aldrig träffat min pappa heller. Han vars gener finns i min kropp och vars blod rinner i mina ådror. Vid läkarbesök då jag måste fylla i ett hälsoformulär kan jag aldrig veta om det finns sjukdomar eller ökade risker för sjukdomar i min släkt. På det sättet är jag som ett blankt papper. En lott. Eller kanske en bomb som kan brisera när som helst.

 Att vara utlandsfödd och adopterad har jag förstått kan upplevas olika beroende på individ. Vissa funderar aldrig på det, andra mår mycket dåligt och plågas ständigt av frågor och funderingar runt livet, döden och kanske den svåraste frågan av alla: “Varför lämnades jag?” Känslan av att vara oönskad, oälskad och sviken är en börda som även den starkaste människa omöjligt kan leva opåverkad av helt helt liv. 

 För min del har jag nog varit ganska skonad från allt för djupa tankar. Varför, är svårt att säga eller spekulera i. Det behöver inte ha något med uppväxt eller hemförhållanden att göra - finns tankarna och funderingarna där så finns de och man får leva med dem. 

 På senare år har jag tänkt mer på mina rötter och mitt ursprung. Kanske naturligt då jag befinner mig i åldern då de flesta bildar familj och får egna barn (inte jag dock). När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre än thailändare utan någon med mörka ögon, svart hår (i större utsträckning vitt) och mörk hy. Det jag har funderat mycket på senaste åren är om jag verkligen är 100% thailändare eller om det finns någonting mer. 

 Idag är jag mer eller mindre säker på att jag inte är 100 % thailändare. Jag kan inte bevisa det då jag inte gjort något DNA-test, men det finns för många faktorer som pekar mot det faktum att jag har annat blod och andra gener som byggt den jag är. Kanske är det ett sätt för mig att processa frågan, att komma till ett avslut i mina funderingar, men jag har tagit till mig en teori som jag håller för sann.

 

Jag är född i slutet av Vietnam-kriget, 1975. En tid då Bangkok invaderades av amerikanska soldater på permission. En tid då Thailands sexindustri tog fart och tusentals unga flickor och pojkar tvingades in i den. Den lilla information jag har om min biologiske mor är att hon var ung, vacker och ensam - så ensam och utan förutsättningar att ta hand om mig att hon blev tvungen att lämna bort mig. Med tanke på att jag har en hel del fysiska attribut som skiljer mot en “normal” thailändare, är min teori att min biologiska mor sålde sin kropp till utländska män. Jag är frukten av ett sådant möte. 

 Att komma till den insikten, eller att köpa den som sann, har för mig varit ganska oproblematiskt. Jag lider inte av det nämnvärt, men jag känner mig lugnare. I mitt arbete som lärare kan jag till och med använda det för att möta mina elever, samtala med dem om identitet, familj, det som varit och det som ska komma. När jag säger till dem att jag tror att jag är en “horunge”, möts jag av tystnad och respekt. Därifrån kan jag föra diskussionen åt vilket håll jag vill.

 När jag pratar med ungdomar om livet, om hälsa, om tolerans och acceptans gör jag det alltid med humor, värme och allvar. En blandning som visat sig vara effektiv. Ena stunden kan vi skratta, andra stunden kan både mina och elevernas ögon tåras. Det tar, det drabbar och det sätter sig. 

 Det ungdomar behöver är en vuxen som med erfarenhet och mod vågar beröra ämnen som är lite svåra. De behöver se och höra att även lärare är människor, har varit där de är, har haft eller har samma tankar och funderingar som de och som kan stötta, hjälpa och vägleda. Framför allt behöver ungdomar få känna. Känna och utveckla sin empati.

 När jag säger till mina elever att jag är barn till en thailändsk hora - då kommer verkligheten, livet och de funderingar som vi alla någonstans bär på, in i klassrummet. Då är det livskunskap. Då är det en chans för mig att beröra och förändra och, framför allt - det är en förmån.

EDIT:
Jag glömmer aldrig när jag och min pappa (adoptivpappa alltså) reste tillbaka till Thailand 1993, och det som skedde på hotellet i Bangkok. Vi fick inte åka upp till vårt hotellrum. Vakten och personalen krävde våra pass. De fick våra pass.

I efterhand förstår jag vad det handlade om. En vit man med en ung thailändsk pojke som ville ha tillräde till ett hotellrum. Jag var 18, förstod inte då direkt, men någon dag senare, slog det mig. Vad det handlade om.

Om jag ska peka ut ett tillfälle under mitt liv då jag känt mig "kränkt", så var det då.
Efter att personal och vakter fått se våra pass, förstod att det handlade om "far och son", fick vi åka upp. Det skulle dröja flera år innan jag på allvar förstod innebörden av det. Flera år innan jag på allvar, förstod det bedrövliga i det.

1. Efter den händelsen, tedde sig saker och ting annorlunda. För mig. I mitt liv.

Vad vet jag om krig? Inget.

Det är länge sedan nu. 11 år sedan för att vara exakt. Det är lång tid nu för tiden och det mesta som hände under mina resor i England har börjat falla i glömska. Men det finns berättelser, människor och öden som jag aldrig kommer att glömma och som känns lika påtagliga idag som det gjorde då. Det här är berättelsen om en Steven Spielberg-film, en 70 årig pensionerad amerikansk officer och en 14 årig somalisk pojke och vad de har gemensamt.

Jag befinner mig i Bristol och har just checkat in på vandrarhemmet. Jag bor där gratis eftersom jag jobbar inom YHA England and Wales i Salisbury, nästan tre timmars bussresa söder om stan. Klockan är två på eftermiddagen och jag har just köpt en biljett till den tidiga premiärvisningen av Steven Spielbergs film "Rädda Menige Ryan". De tjugo första minuterna ska tydligen vara någonting alldeles extra, har jag hört. 

Jag är först in i salongen. Ur högtalarna strömmar dämpad klassisk musik och salongen är i stort sett helt tom förutom ett äldre par som sitter några rader bakom mig. Jag tittar mot dem och undrar om de inte har gått fel - det här kan väl aldrig vara en film för en gamla gubbar och tanter. Fler människor kommer in i salongen och snart går det upp för mig: jag är yngst. Bredvid mig sätter sig en äldre herre iklädd en slags uniformsjacka. Snett framför sitter ytterligare tre äldre herrar, de också iklädda samma sorts uniformsjacka. Jag förstår ingenting.

Men så släcks ljuset och på filmduken rullar landstigningen på Omaha beach igång - det är intensivt, det är otäckt. Någonstans mitt i detta helvete sneglar jag åt de tre äldre männen framför mig. En har begravt sitt ansikte i sina händer, en håller handen för munnen och en tittar med gapande mun. Den äldre herren bredvid mig snyftar i mörkret. Och det är då jag förstår, det är då det går upp för mig: alla de här äldre människorna som sitter i samma salong som jag, sitter här för att minnas, inte för att underhållas. För mig resulterade den här upplevelsen i ett helt nytt perspektiv. Mer om det senare.

Nu tänker jag på Ben. Han är en kort man i 75 årsåldern och han kommer in i receptionen på vandrarhemmet i Salisbury en tidig eftermiddag. Han har ljusa jeans, en blåvitrandig t-shirt, en jeansjacka och en lite söt seglarhatt på huvudet. Och en svart liten skinnväska som innehåller allt han behöver. Jag får senare veta av mina kolleger att Ben har kommit till vandrarhemmet varje år sedan början på 80-talet som ett stopp på hans årliga Europa-resa. Han åker samma rutt: flyg till London från USA, Salisbury - Portsmouth - Paris - USA.

Ben väcker en nyfikenhet i mig som bara växer sig starkare för varje dag och jag bestämmer mig för att jag måste prata med honom. Så en tidig kväll söker jag Ben i restaurangen och ber om att hålla honom sällskap. Han blir glad och vi hälsar på varandra och kall pratar lite. Och så sätter han igång och berättar om hans resor till Europa och hur det började på 60-talet någon gång. Hur han har tagit samma resrutt sedan dess, samma rutt som han tog 1944-1945 som officer i amerikanska infanteriet. Ben berättar om hur han landsteg i den andra vågen på en av stränderna i Normandie den 6 juni 1944. Han berättar hur han kom till Paris och hur han blev mottagen där mot slutet av kriget. Jag frågar om han varit tillbaka i Normandie och då tittar han på mig och jag ser hur hans ögon vattnas och så säger han:

- No, never. I have been in most places in Europe again after the war, but not Normandie. I have been there once and I have no desire to go back there. I had to leave too many friends on that beach and I don't think I could face them again. It would be too difficult. 

Ben fortsätter att berätta och snart har har timmarna gått och det börjar bli dags att skiljas för kvällen. Ben stannar på vandrarhemmet ett par dagar till och han åker utan att jag kan säga farväl. Men jag glömmer aldrig Ben eller de där rödgråtna ögonen. 

Och så har vi Abbe, en 14-årig pojke som är född i Somalia och som bott i Sverige i sex år. Han är en av de gladaste och trevligaste elever som jag har nöjet att undervisa nu i år. Vi pratar mycket, Abbe och jag och han berättade att han och hans familj flydde från inbördeskriget för i Somalia. Än har han inte sagt så mycket mer, men ändå påverkade det mig. Abbes unga liv och det han har varit med om har mycket gemensamt med 75-årige Ben. De har båda upplevt och varit med om krig.

För en som är uppvuxen i trygga Sverige, ett land som inte varit i krig på drygt 200 år, är det svårt att riktigt greppa. Vi går till biograferna och tittar på krigsfilm och blir underhållna. De 20 första minuterna i "Rädda Menige Ryan" är coola och häftiga. För andra är det flashbacks till verkliga händelser som framkallar svåra minnen och tankar. Vi glömmer att vi svenskar är unika med vår ringa krigshistoria. Vi är unika i Europa. Om vi åker väster ut till Norge, öster ut till Finland eller söder ut till Danmark - då träffar vi människor som har klara och tydliga minnen om en tid där släkt, familj och vänner fick sätta livet till. 

Jag vet ingenting om krig för jag har tack och lov aldrig behövt uppleva det. Men Abbe, Ben och en Hollywood-rulle har fått mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag gör mitt bästa att ta lärdom av dessa människor och möten och tänker minsann fortsätta med det så länge jag lever. Jag tror nämligen att människor och möten är det som kan förändra oss till det bättre om vi bara vågar att ta dem till oss.

Jag reste till Japan och skämdes när jag kom hem

  En dröm som gick i uppfyllelse. Jag har gått på affärsgatan i Ginza och besökt Yamaha-husets alla sju våningar. Jag har köat för sushi på en av stadens bästa sushiställen i Shinjuku. Jag har gått vilse i Shinjuku. Jag har suttit på uppvärmda toalettstolar. Jag har klättrat ett heligt berg. Jag har sett utsikten från Tokyo Park Hyatt där Bill och Scarlett var i "Lost in Translation". Jag har vandrat genom vackra parker, trängts på tunnelbanestationer, känt harmonin i att skapa ikebana-kreationer. 

  Många upplevelser, men det som ändå stannar kvar hos mig längst så här ett par dag efter hemkomst, är inte upplevelserna i staden, utan upplevelserna av människorna, deras liv och en syn på medmänniskor som vi verkar sakna helt här på andra sidan av klotet. Den vetskapen och känslan är kanske det som drabbat mig hårdast och som får mig att bli ännu mer folkskygg nu när jag är tillbaka i Sverige. 

  Frågar du mig så är det inte så konstigt att vi här i väst kämpar mot allsköns olika kriser - pengar, ekonomi, konjunjktur, moral - alla möjliga kriser på en och samma gång, känns det som. Och frågar du mig så kan alla dessa härledas till några saker: hur vi ser på varandra, världen och livet. Efter två resor till Kina, en resa till Thailand och nu senast, en resa till Japan, så blir det hela allt mer självklart. Det sitter inte i naturen, helgedomar, palats, stränder, maten eller mäktiga städer - det sitter djupt inne i själen i människorna i dessa länder. Saker som vi älskar och beundrar men av någon anledning ändå inte lär oss av och tar efter.

  Vi kallar thailänderna "det leende folket". Vi reser dit och njuter av och älskar gästfriheten, värmen och omtänksamheten. När vi i detta land drabbas av en ofattbar katastrof, är det människornas hjälpsamhet och värme som räddar oss. Kina är på gång och hör idag till världens nya supermakt vad gäller ekonomi, produktion och inflytande. Här bor 1,3 miljarder hårdhudade kinser som under ett par tusen år utvecklat ett tänk och livsstil som gör dem till vinnare när resten av världen förlorar. I Japan trängs tusentals människor i tunnebanan och du har sett det på film, tv och bilder; japaner med vita munskydd. Dessa munskydd bär man av hänsyn till andra - inte av rädsla för andra. Känner du dig lite sjuk en dag, då tar du på dig ett munskydd för att inte smitta andra. 

  I Stockholm för några år sedan drabbades stan av sådan kyla att bussar och tåg inte gick alls eller med stora förseningar. Jag stod då vid Liljeholmen och såg hur människor slogs för att komma in i bussarna. Jag såg hur människor skällde på bussförare och personal som med all säkerhet inte kan råda över vädret. Jag såg människor som levde i sin lilla värld där det bara finns plats för en enda person. Här tar vi på oss munskydd av rädsla för andra, inte av hänsyn. 

När man går in i en butik i Japan blir man mött med en djup bugning och den varmaste hälsningsfras du kan tänka dig. När man går in i en butik i Sverige händer för det mesta ingenting. I vissa fall får du en blick av personalen, i sällsynta fall ett leende och ett hej, men inte så mycket mer. Under de dagar jag varit hemma i Sverige efter min Japan-resa har jag sett så mycket smärta hos människor jag mött. Allt verkar vara jobbigt, tungt och hårt. En kund som kommer in i butiken innebär att man måste vara trevlig och det är ju jobbigt. 

  I Kina, Thailand och Japan och runt om i Asien, finns ett tänk som vi helt saknar. Här är människor viktiga och det spelar ingen roll om det är okända människor, nära vänner, potentiella kunder eller bara en ytlig kontakt. Hur du behandlar den du möter är av allra största vikt, hur andra människor ser dig är avgörande. Det här skulle kunna bli jobbigt, men ändå får jag känslan av att ingen här tycker det. För vänlighet, gästfrihet, värme och omtanke kan väl aldrig bli något vi tröttnar på?

  Det är inte konstigt att människorna här i Asien håller på att leda sina länder mot toppen. De har rätt inställning, rätt tro på sig själva och varandra och framför allt, de vet hur man ska mötas. Här är människan nummer ett, pengarna nummer två. För gör man det på rätt sätt, så kan uppenbarligen det leda till framgång och rikedom. Om det nu är något att sträva efter. 

En del av mig dog i en fors i Tennessee

En gång i tiden var jag ung och orädd. Jag kastade mig ut för de brantaste pisterna, jag tittade på de läskigaste filmerna och jag älskade fart och kraft. Även om jag inte var i närheten att kallas för extrem, så vågade jag ändå bra mycket mer då än jag vågar idag. En bilolycka satte stopp för min kärlek till fart och kraft, en veckas mardrömmar får mig idag att stänga av ljudet när det blir för läskigt. När jag satte mig i den stora gummiflotte som skulle ta mig ned längs en fors i Smoky Mountains, Tennessee, var det alltså en liten seger. 

  Har man aldrig varit i Tennessee är det så klart inte så lätt att veta att förutom vidsträckta fält och vackra pittoreska småstäder, finns även en bergskedja strax sydöst om Knoxville. Det ser helt knasigt ut om man tänker efter - här kommer man och kör i det amerikanska platta söderlandskapet och plötsligt går det uppåt, uppåt och mer uppåt. Vägarna kantas av tät barrskog som blir tätare ju högre upp man kommer. Nord Amerika är fullt av dylika överraskningar. Här finns också vad som känns som tusentals olika fritidsanläggningar och just river rafting verkar vara det som toppar listan över aktiviteter i detta område. Det har så klart att göra med det faktum att det faktiskt finns en ganska trevlig liten fors just här, The Big Pigeon River. Den går från toppen av bergskedjan till lite längre ned och turen vi väljer tar runt en timme.

  Innan vi sex flottrännare sätter oss i den gula gigantiska flotten av hårt gummi, får vi en snabblektion i hur man gör. Alltid en hand längst ut på paddeln och flytvästen ska sitta hårdare än hårdast. Om man mot förmodan ramlar i vattnet ska man se till att man flyter med fötterna först längs forsen och aldrig försöka att sätta ned dem i någon sorts botten. Lätt som en plätt helt enkelt och jag känner att till och med en fegis som jag kommer fixa det utan några problem. Runt om mig ser jag hur pensionärer med kryckor får sina flytvästar åtdragna, små barn sätter på sig hjälmar och alla skrattar och är glada. Inga problem, det här fixar till och med jag.

  En kort busstur upp på berget och vi är framme vid statsgränsen. En tjugometer lång springsession och jag står med en fot i Tennessee och en i North Carolina. Vi hoppar i flotten, skvätter kallt bergsvatten på varandra och skrattar hjärtligt. Och så bär det iväg ned längs forsen. Vår guide, Mike, är ung och kan inte vara ett år över 16. Det visar sig att han är 19, men ändå en skillad forsrännare. Han guidar oss mellan olika passager som benämns efter svårighetsgrad. Hela gruppen av vuxna människor tjuter förtjust när vi tar oss igenom en grade 4 passage.

Någonstans halvvägs ned i forsen vill Mike att vi ska vända flotten och styra in oss i ett gap av forsande och hårt strömmande flodhål. Han vrålar sina instruktioner och vi kämpar med våra åror. Någon skrattar högt, någon annan skriker. Sen blir det svart.  När jag finner mig igen befinner jag mig under vatten och jag börjar tänka och fundera. Hur gör jag nu? Vi har uppenbarligen vält. Upp med benen, det kommer jag ihåg. Var är min paddel? Var är ytan? Jag försöker ta det lugnt och tänker på alla program jag sett på Discovery om hur man hittar upp till ytan. Så jag fokuserar, letar efter bubblor att följa upp mot luft och frihet. Men jag ser ingenting. Inte en enda bubbla. 

  Det är då jag börjar tänka på döden. Mina fötter finner fast mark och jag tar sats och skjuter mig i motsatt riktning. Upp, upp, upp! Mitt huvud slår emot någonting - en vägg av gul hård gummi och jag inser att jag ligger under den stora flotten. Nu tänker jag mer på döden och jag funderar på hur mina föräldrar ska ta emot beskedet om att deras son drunknade i en fors i Tennessee. Hur ska min kropp komma hem? Kommer man berätta om det på nyheterna? Hur mycket kan man stämma företaget på, vi är ju trots allt i landet där man kan bli miljonär enkom genom att stämma folk? Medan jag ligger under flotten och slår i dess undersida och försöker hitta ut, börjar luften ta slut. Paniken sätter in. Alla dessa filmer man sett där folk sugs in under isen och i panik försöker komma fram till vaken - där är jag nu. Jag kämpar för att hitta ut, vatten börjar sippra in genom näsan, luften är snart slut och jag är säker på att jag kommer att dö. Jag dör där i en fors i Smoky Mountains, Tennessee och jag får aldrig uppleva hur det är att gifta sig, få barn, uppfostra barn, gå i pension...

  Det är märkligt, men det stämmer: när man är på väg att dö så tänker man faktiskt. Man tänker på de som står en nära, man undrar hur de har det, hur de kommer att få det när man är borta. Man ser glimtar ur livet som om man vill vara säker på att de kommer med till det som kommer efteråt. Medan mina händer slår emot hård gul gummi, mina ben sparkar och kämpar och luften tar slut - då tänker jag på livet. 

  Jag vet inte hur länge jag låg där under flotten och kämpade för mitt liv. Ingen aning. Kanske var det bara några sekunder, kanske var det en minut. Men luften tog slut och vatten började fylla mina lungor. Som i en film känner jag i samma sekund som jag bestämmer mig för att låta de oundvikliga ske, en hand som hårt och ryckigt sliter tag i min flytväst och upp mot ytan. Först när jag kommer upp kan jag inte andas. Jag har för mycket vatten i mig. Jag hostar kraftigt och jag har kraftig smärta i bröstet. Mike står över mig och jag ser paniken i hans ögon när han greppar tag med båda händerna i min flytväst, tar spjärn med fötterna mot flottens reling och sliter in i mig i tryggheten. Det susar i öronen och jag hör någonstans hur mina medpassagerare skrattar glatt över äventyret. Jag har ont. Jag andas stötvis, hostar upp vatten och försöker få liv i min kropp som nästan är paralyserad. Jag ligger där över relingen i säkert fem minuter, innan jag kan säga någonting. De andra skrattar och skojar, någon ger mig en hård dask på rumpan, någon annan undrar hur det är med mig.  "I lost my paddle...", säger jag medan jag kippar efter andan. 

  Resten av forsränningen får ett sken av overklighet över sig. Jag är i USA, landet där människor kan skoja i de mest allvarliga situationerna. Jag har nästan drunknat i en fors, men levererar "film-oneliners" på löpande band. Jag är i chock men tillräckligt rolig för att resten av färden nedströms ska bli riktigt rolig. "So, Mike, how much can I sue you for?", "I almost died, I am happy you wouldn't miss me and you can still laugh about it", "Since I lost my paddle, I'll just sit back and enjoy the ride".

  En del av mig dog där i en fors i Smoky Mountains. Det händer att jag vaknar på nätterna efter drömmar om att drunkna. Fortfarande. Men det konstiga är att jag ändå måste säga att jag fick smak för forsränning. Det var roligt, trevligt och spännande. Att glida fram i en gummiflotte längs en ibland lugn och stilla fors, höra fåglar sjunga, se rådjur dricka längs forsstränderna och låta solen värma efter ett ofrivilligt bad i det kyliga bergsvattnet. Det är helande för kropp och själ. Så kanske, var det någonting som dog i den där forsen, var det kanske den del av mig som jag så länge föraktat. Den fega jag. Den som aldrig vågar göra saker som är lite farliga. Idag vågar jag se på skräckfilmer utan att stänga av ljudet. Idag är jag inte lika rädd när det går för fort på motorvägen. Dör jag, så dör jag och det finns ingenting jag kan göra åt det.

  - Again, let's go again! 

I Tokyo röker du bara i rökrutan

Jag står där i mitten. Lila tröja.

  Det första som händer när jag kommer hem till Sverige efter tre veckor i Tokyo, är att DN har en artikel om att det funderas över huruvida det även skall bli rökförbud på offentliga platser i Sverige, så som parker, busshållsplatser och där det rör sig mycket människor. Någon dag efter skrivs sura insändare och debattinlägg från gemena man men också högt uppsatta politiker och man pratar om "moraliserande lagar". Jag blir helt förstummad. I mina ögon är moral samma som något som är självklart och i det här fallet är ledordet HÄNSYN. Skulle rökförbud vara moraliserande? Skulle det vara moraliserande att ta hänsyn till andra människor?

  I Tokyo anses det nämligen fult att röka där du inte ska eller få röka. Vi snackar en multimiljonstad på världskartan, en metropol dit alla viktiga och stora människor någon gång i livet åker till - och här får du veta om du röker på fel ställe. På ett ställe annat än de rökrutor som finns lite här och var i staden. Oftast nära tågstationerna och de är alla skyltade med tydliga rutor som skriker att här och ingen annan stans får du röka. Under mina tre veckor såg jag tre, 3, som bröt mot dessa regler och som skamset tog ett par bloss långt ifrån dessa platser. Mycket skamset, ska tilläggas.

  Jag har inte gjort någon vidare research hur japanerna reagerade på beslutet att införa rökrutor i stan - blev det ramaskri? Skrev arga rökare och ickerökare sura insändare till tidningen och kallade det moraliserande lagar? Eller tyckte man det var helt okej? Jag har faktiskt en känsla av att man tyckte det var helt okej, för det är min känsla av hela det japanska folket. De lever nämnligen efter en slags filosofi som handlar om ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. I Sverige skriker och gormar vi för att man inkräktar på rättigheten att blåsa giftig rök i ansiktet på människor som inte vill andas giftig rök, i Japan skulle kan tycka att det är självklart att ingen som vill andas giftig rök ska behöva göra det. Vi här jämfört med Japan, har ett skevt tänk, kan jag tycka.

  I Tokyo röker du bara i de bestämda rökrutorna som finns i stan. Vet du inte var, så finns det kartor att tillgå där varje rökruta är fint utmarkerad. Och alla i Tokyo verkar röka. Faktiskt. Det är nog så att andelen rökare i Tokyo är bra mycket större än i Stockholm. Och, utan att veta säkert, kan jag tänka mig att ingen av dessa rökare gnällde utan tvärt om, tyckte det var helt i sin rätt. Jag vill gärna tro att man snarare tänkte: 

  - Självklart ska jag som rökare inte röka på ställen där andra som inte röker ska tvingas stå ut med tobaksrök. Jag vet, alla vet, att tobak inte är nyttigt, så varför ska de som är smarta nog att inte röka, lida för att jag röker? Näevetduvad, de som inte vill andas in giftig rök ska inte behöva det! Jag får självkalrt se till att röka på de platser som blivit uppsatta för mig och mina rökande medmänniskor. 

  Det är samma filosofi som ligger bakom att japaner tar på sig ett munskydd om de känner sig krassliga och sjuka. Man gör av hänsyn för att inte smitta andra. Ingen ska behöva bli sjuk eller oroas över att bli sjuk för att jag är det, därför bär jag munskydd.

  Jag vet vilken värld jag lever i. Jag vet vilken värld jag vill leva i. I min värld är jag inte ensam, i min värld är vi många. VI. Inte JAG. Hur är din värld?