Jag har ett problem. Jag är lärare. Dessutom är jag singel. Snart 40. Ensam, inga barn. Inflyttad i Stockholmsområdet. Ett par vänner som jag älskar och värdesätter mer än någont. Och elever. Och kolleger. Och så här är det. Med handen på hjärtat.
När jag valde att nappa på erbjudandet om att komma och jobba i en förort till Stockholm 2004 blev jag smickrad och glad. Jag drog, utan att ha slutfört min examen. Ett par kurser som jag inte klarat, någon uppsats som jag blev underkänd på (jag var för bövelen engagerad i nationer och studentorkester!). Jag drog. Och jag trivdes. Så här i efterhand, drygt 10 år senare har jag lärt mig mer om yrket, fått mer kompetens än vad jag någonsin skulle kunna få om jag stannade på lärarutbildningen en termin till. Tyvärr så räknas inte det. Det enda som räknas är akademiska poäng. Och jag förstår det, trots att jag aldrig sitter säkert, trots att jag aldrig kan få en fast tjänst. Ändå fortsätter jag.
Jag har nämligen hittat det yrke jag älskar och drömmer om. Ett yrke som kombinerar möjligheten att förändra med chansen att påverka ungdomar. Det finns inget annat yrke som kan mäta sig med läraryrket i det. Det är ett faktum. Jag fick en gång frågan: Om du kan förändra ett liv eller flera, vad väljer du?
Jag svarade flera. Därför är jag singel.
Och jag gör det med hela min själ, mitt hjärta och min passion. För någonstans tror jag att det lönar sig i slutändan. Någonstans tror jag att det jag gör spelar roll. Och jag vet att det gör det. Jag har fått det bevisat flera gånger. Dessa gånger lever jag på. Det rör sig om elever, före detta elever, som hör av sig, ibland anonymt, ibland inte, och berättar vad jag har gjort för dem. Då gråter jag. På riktigt. Då hoppar mitt hjärta. På riktigt. Då svävar jag på rosa moln. På riktigt.
Om jag ska beskriva vem jag är, Jesper, läraren, så vet jag inte hur jag ska göra det. Men en sak är klar:
Jag är väl medveten om att som ensamstående, singel, utan familj - då har jag tid, kraft, ork, energi och kärlek att slösa. Och detta slösar jag på mina elever. Det har alltid varit så. Mina kolleger som jag älskar över allt annat, mina elever som ger mig kraft, ork och glädje - det är de som gör att jag lever. Det är de som jag lever för.
Och det är en förbannelse. Jag är 38 år. Lärare som älskar sitt jobb. Utan ett stort socialt nätverk. Jag får min sociala dos på jobbet. Jag lever upp när jag är med mina elever och mina kolleger och när jag kommer hem är jag ensam. Ensam. Tyst.
Det är mitt liv. Ensamhet på helger och lov. Liv, livet, social gemenskap, när jag får vara på jobbet.
Mitt jobb, min skola, mina elever, mina underbara kollegor - de är mitt allt.
Och det svåraste är att veta att det inte är ömsesidigt. Det är en förbannelse jag tvingas leva med. Kanske till den dag då jag får egna små att slösa min kärlek på. Men tills dess, om det någonsin händer, så får mina elever och kolleger leva i vetskap om att jag, Jesper, jag lever för dem. De är mitt allt. De får mig att må bra. De får mig att leva.
Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar