När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar.
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen.
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka.
"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe.
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut.
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt.
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar.
"Jo, det har du nog rätt i".
Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present.
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag.
L ser förvånad ut.
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck.
"Konstigt, undrar varför det är så."
Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det.
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående.
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler.
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme.
L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag.
L tänker en kort stund.
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."
Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem.
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."
Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas.
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare.
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa".
Jag nickar.
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser.
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper".
"Det samma, L, det samma! "
Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet.
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag.
L stannar upp och ler med hela ansiktet.
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt.
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren.
Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket".
Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar