Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:
Människomöte lördag:
Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.
"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.
"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".
Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "
Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.
I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar