Farväl skolan, farväl läraryrket - det är dags!

Det känns nästan som det gjorde när jag som ung tonåring började fundera på att göra slut med hon den där tjejen. Egentligen ville jag inte, hon var trots allt min första (och enda har det visat sig) riktiga kärlek. Kärleken till henne fick mig att göra konstiga saker för att vara jag. Som den gången då jag till mammas förvåning helt oannonserat började frosta av frysen hemma. Eller när jag började städa bilen invärtes. Varför jag gjorde slut kan jag än idag inte förstå, kanske blev jag rädd, och jag ser det som en av mina största misstag i livet - ett liv som förmodligen hade tett sig tämligen annorlunda idag om jag inte hade...

Nu kan jag så här 20 år senare se tillbaka Och fortfarande ångra det jag gjorde. Hon är lyckligt gift med familj, villa, vovve och barn. Och jag är ensam utan någonting. Förutom ett jobb att gå till. Ett jobb som jag nu mer eller mindre har bestämt att jag måste överge, kanske inte för alltid, men för ett bra tag framöver. På ett sätt är det som att göra slut med någon jag älskar. Det är bara det att vårt förhållande har på senare tid blivit allt mer destruktivt att det inte längre håller och av ren självbevarelsedrift måste jag göra slut för att jag själv inte ska gå under.

En irländsk lärarinna, Shirley, som jag hade nöjet att träffa under det halvår jag undervisade i en liten by norr om Dublin, sa några ord som jag aldrig glömmer och som jag har haft som ett motto: “The day I don’t enjoy, for whatever reason, to be with my students and to work as a teacher, I must look for a different job. I owe my students this much.” Det är inte svårt att se vad hon menade. Alla elever, alla barn och ungdomar, är värda en engagerad lärare som lägger sitt fokus och sin energi på sina elevers lärande och välmående. Jag har i ca 12 år känt efter varenda dag innan jag går till jobbet och undrat om det är dags. I ca 12 år har jag inte känt det, tvärt om har jag känt att jag fortfarande går till jobbet med en vilja, en längtan och en entusiasm som ofta får mig att sväva på rosa moln. Mötet med mina elever har under 12 år inneburit kärlek, passion och engagemang.

En tidigare rektor och chef kallade in mig på kontoret för en tid sedan. Hon höll fram ett mail jag hade skickat till en förälder till en av de “struliga” eleverna. Hon gjorde det tydligt att jag hade gått för långt i mailet, att jag var för personlig och för oprofessionell när jag skrev att jag vill hjälpa, vill finnas där, vill vara en del av att eleven lyckas. Men så säger hon också någonting som blev början till där jag är idag:

- Jesper, jag vet att du är ensam, att du inte har någon partner, egen familj eller barn. Jag kan förstå att du har ork, energi och vilja att hjälpa andra barn och att du kanske ser dina elever som ett slags substitut. Jag beundrar dig verkligen för din inställning, för det jobb du gör och för din omtanke, men när jag säger att du måste var försiktig, så är det av omtanke för dig. Du kommer inte orka vara lärare så länge till om du fortsätter som du gör.

Hon fick mig att se vissa saker som jag kanske anat, men aldrig bejakat. Hon har rätt. När mina elever frågar mig varför jag inte har någon familj eller några barn så har jag skämtsamt sagt att “Nä, vem behöver barn - jag har ju flera hundra barn fem dagar i veckan!” Hon har också rätt i att det faktum att jag inte har några barn eller någon familj själv gör att jag snabbt hittar substitut för den kärlek och omtanke som jag kan tänka att familj och barn innebär. Och så lägger jag allt det där på andra. Men jag blev också lite sårad, vill jag minnas. Sårad över att min omtänksamhet och kärlek till mina elever kunde innebära någonting negativt. Jag brast i gråt, minns jag, och frågade henne “Varför är det någonting fel? Hur kan omtänksamhet och kärlek för andra människor vara någonting fel och negativt?” Jag minns inte vad hon svarade exakt, men i det stora handlade det om mig som lärare och huruvida jag skulle orka vara lärare. Några år senare var det också hon som vägrade svara på mail och frågor om varför jag inte fick jobba kvar på skolan utan fick gå och söka nytt. Jag vet fortfarande inte varför. Det jag vet är att kolleger och föräldrar till elever som har ifrågasatt beslutet att jag inte skulle vara kvar, aldrig heller fick svar. Men den mamma som kom fram till mig på skolavslutningen och som med tårar i ögonen sa att “Du är för bra, du är för mycket lärare, och det skrämmer vissa. Jag kommer aldrig förlåta henne för att du inte fick fortsätta som mitt barns lärare.” - ja, vi håller än idag kontakten och jag följer än i dag hennes barn och de hör av sig, än idag, för hjälp.

Hur som helst. Allt har sin tid. Så också det läraryrke jag en gång älskade. Jag älskade att möta mina klasser, jag älskade att sitta ned med mina elever, jag älskade att pendla flera timmar per dag för att känna allt från uppskattning till framgång. Och jag har inte varit bortskämd vad gäller det. Jag har fortfarande kontakt med många av mina före detta elever och jag vårdar kontakten med dem som om de vore min familj. Men det finns saker i läraryrket som gör att jag inte orkar hålla måttet. Det handlar inte längre om att vilja. För det fanns en tid då jag kunde halvsova mig igenom föreläsningar på studiedagar som var flummigare än vad Jan Björklund någonsin kunnat drömma om. Det fanns en tid då jag kunde prioritera bort allt det där administrativa, och i mina ögon helt betydelselösa, jobb för att fokusera på människor, på elever.

Men jag känner att jag inte kan det längre. Att det inte finns utrymme för passion, för entusiasm och för brinnande eldar. Att jag och många andra som brinner och älskar sitt jobb sakta men säkert kvävs under massor av måsten, arbeten och tvång - och allt är av en natur som gör att det inte gagnar någon. Inte eleverna, inte mig som lärare eller Sverige som land. Min passion och brinnande glöd för ungdomar finns kvar, men den har under ett par år kvävts till att snart inte ens vara synlig. I dag är varje dag jag går till jobbet en sorg - en sorg för att jag ser, för att jag märker och för att jag vill inget hellre än att göra det enda rätta - men, det finns inget utrymme. Ingen tid. Och skulle jag prioritera bort det oviktiga, ja, det är då jag får gå från ett jobb, lämna en skola och söka mig någon annanstans. Om mamman som jag nämnde tidigare hade rätt, vet jag inte. Det jag vet är att jag prioriterade mina elever framför välskrivna planeringar och annan dokumentation. Och kanske var det därför jag också fick gå. Jag höll mig helt enkelt inte innanför lärarramarna och jag blev på det sättet oprofessionell. Jag köper det. Jag erkänner.

Och det är också därför jag känner att jag inte kan fortsätta. Det är därför jag närmar mig beslutet om att göra slut med skolan, med Jan Björklund, med Skolverket och med läraryrket som det ser ut idag. Precis som flickan jag dumpade när jag var 19 och som jag nämnde tidigare i texten, så handlar det om att dumpa någonting jag älskar.

Jag ångrade det då. Kommer jag ångra det här beslutet? Kanske. Kanske inte. Men om saker och ting förändras - ja, då kommer jag vara först att fråga chans på nytt.

En lärares maktlöshet

Som lärare har jag makt och inflytande över människors liv och framtid. Ett oerhört ansvarsfullt yrke som också är en förmån och en ynnest att få utöva. Men det finns stunder där inget av det där spelar någon roll, stunder där allt det där förvandlas till en förbannelse och ett spöke. Känslan av att inte gjort, eller kunnat göra  tillräckligt.

Jag har inte räknat på hur många liv jag påverkat, hjälpt och utvecklat under mina 12 år som lärare, men det är många. Vissa har jag fått betyda oerhört mycket för, andra kommer jag förbli att vagt minne för om många många år. Men precis som att jag aldrig glömt mina lärare kommer mina elever aldrig glömma mig. Jag har gett mig tusan på att minnet av mig ska vara så bra som möjligt - det är en sak som driver mig.

Jag har haft och har många olika framtider i min hand och jag kan välja hur min egen framtid ska se ut genom att påverka mina elevers. Det är ett perspektiv på ett yrke som jag tror är bra och som jag tror kan vara mina elever till fördel. Jag vinner allt på att mina elever lyckas och mina elever är beroende av att jag lyckas i mitt jobb. Och det är inte det lättaste, det ska människor veta.

Det finns också stunder där jag upplever maktlöshet. Dessa stunder handlar om sådant där jag som lärare är begränsad och där vi är flera inblandade - vissa som kan men inte vill, vissa som skulle vilja men inte har möjlighet eller medlen och resultatet blir förlorade liv. Idag nåddes jag av nyheten att en tidigare elev till mig gick fel väg och tillslut hamnade i händerna på någonting så mycket mäktigare än att både jag som lärare och människa var chanslös - droger. Nyheten att eleven hittats medvetslös och svävade mellan liv och död blev ett svärd som högg mig hårt, djupt och skoningslöst i hjärtat.

Den smärtan får vi lärare ibland uthärda, vare sig vi vill eller inte och den bottnar i ett problem som vi måste lära oss se att det är större än att en simpel lärare ska kunna lösa. Men vi måste dras med vetskapen om alla larm vi slagit, alla samtal vi haft och alla sömnlösa nätter då vi rannsakat oss själva  ställt oss frågan om vi kan göra mer. Jag må ha makt att hjälpa en ung människa till utbildning men jag har inte makt att ensam rädda liv. Och den vetskapen är för mig en förbannelse, ett spöke och en demon som aldrig kommer lämna mig.

Jag har fällt tårar idag. Tårar för min före detta elev, tårar för systemet, tårar för livet. Imorgon kommer jag berätta för mina nuvarande elever om vad jag varit med om idag. Kanske fäller jag ett par tårar till när jag gör det, kanske kommer mitt hjärta svämma över och jag måste bryta - må så vara. Men jag måste berätta, jag måste vädja och jag måste varna. Det är en av mina uppgifter som lärare och människa. Kanske den viktigaste jag har.

Skolor och lärare behöver hjälp och stöd för att arbeta med och mot mobbning

När jag valde att bli lärare så valde jag det utifrån ett par saker. Inte så viktigt kanske, men jag är uppvuxen i en riktig lärarfamilj med föräldrar, mostrar, fastrar, kusiner och ännu fler som är eller har varit lärare. Det viktigare är känslan av att kunna förändra, lära och utveckla människor. Jag har gjort det i 12 år nu och även om jag ibland känner att det kanske räcker snart, så brinner jag fortfarande för dessa ord - förändra, lära och utveckla. Men då inte bara om ämnesspecifika kunskaper utan även, eller framför allt, kunskaper som alla behöver för att bli goda och skötsamma demokratiska medborgare.

  Jag kan inte säga hur det är bland kolleger runt om i landet eller hur rektorer och politiker ser på saken, på mobbning alltså, jag kan bara själv säga med den personliga erfarenhet som mobbad och som mobbare, är det någonting jag tar på största allvar och jag arbetar förebyggande med det ständigt. Även i min ordinarie ämnesundervisning. Det är nämligen lätt att välja texter och uppgifter som berör ämnen som tolerans, medmänsklighet, empati och omtänksamhet och nästan varje lektion får jag anledning att prata om det med mina elever. Och får jag inte anledning att göra det tar jag den.

  Jag kan dock känna att jag arbetar lite i motvind och att det arbete jag och måna kolleger och skolor faktiskt ändå gör, ofta känns betydelselösa. Alla skolor idag ska ha regler och vi har lagar som säger att diskriminering och kränkande behandling inte får förekomma på skolan. Dessa regler tror jag, fast jag är osäker, finns även utanför skolan i andra samhällsfunktioner och verksamheter. Men jag är osäker, finns det samma krav på idrottsföreningar, kulturorganisationerna, företagen, tidningsredaktionerna eller i media? Eller är det bara inom skola dessa självklara lagar och och regler finns? 

  Alla lärare jag jobbat med under mina 12 år har dragit åt samma håll vad gäller våra elever. Vi har oroats, vi har suttit på möte efter möte, diskuterat likabehandling, mobbning, åtgärder hit och dit och vi har alla legat sömnlösa på nätterna. Det är lite så att "that's how we roll" - vi är allt som oftast mycket engagerade i våra elever. Man brukar säga att när eleverna lämnar grundskolan, lämnar man också en trygghet som inte eleverna inte kommer få framöver. När den tryggheten verkligen fungerar så stämmer det också. 

  Men tryggheten fungerar inte alltid. Och det är ett av skolans allra största problem idag. Långt ifrån alla barn går till skolan och känner sig trygga, blir bemötta med respekt av andra barn och vuxna - många barn, långt fler än vi anar. Förmodligen skrämmande fler än vi anar. Skolans ansvar är oerhört, lärarnas ansvar likaså och vi brister när vi inte kan garantera alla barns trygghet. Och vi behöver hjälp.

  Riktigt vad för hjälp vi behöver är svårt att säga. Vi behöver utbildning (pengar till utbildning), vi behöver stöd från föräldrar och övriga samhället. Kanske behöver vi också fler befogenheter och ett öppnare samarbete med t.ex. sociala myndigheter där vi kan diskutera öppet utan att begränsas av diverse sekretessregler. Nyckeln och räddningen för oss i skolan och för oss lärare är nog helt enkelt ordet SAMARBETE.

  Dessvärre är det här det ofta brister och jag skulle vilja säga att det är just bristen på samarbete som också gör att vi inte alltid klarar det. Mobbning är ett samhällsproblem där en mängd faktorer spelar in, många som skolan inte har makt eller rår över. De barn som går i skolan idag är ett resultat av politik och skolpolitik, samhällsklimat, föräldraskap, media och samhällsutveckling. Någonstans lär sig barn, människor, att det är okej att använda fysiskt våld mot någonting man inte tycker om eller trivs med, att kalla varandra för skälls- och diskriminerande ord, att frysa ut andra, att diskriminera och nedvärdera andra människor. Jag vet inte, men jag har inte hittat en enda lärobok som lär ut detta beteende eller mött en enda kollega i Sverige som skulle göra det.

  Vi behöver hjälp, vi behöver stöd och vi behöver kunna samarbeta för att vi ska lyckas med vår uppgift. För vi klarar inte bära hela bördan om människors ovilja/okunskap/oförmåga att leva alla tillsammans i harmoni och trygghet. För alla vill väl leva i harmoni och trygghet? Tänkte väl det.

Mobbning bland barn är ett resultat av dig som vuxen

Jag har nu skrivit om den här texten fyra gånger och ingen version har varit den andra lik. Det är helt enkelt så att mobbning som företeelse är så komplicerat att sätta fingret på att jag ständigt ändrar mig om vad som är problemet. Aftonbladet är på g och skriver lite smått och sensationsaktigt om mobbning och låter mobbningsoffer komma till tals. Bra. Samtidigt lite längre ner i tidningens nätversion skriker en rubrik “Här stampar musikern på Christer, 47”. Den insatte (läs lärare, skolpersonal, socialarbetare, fritidsledare, läkare, kuratorer, psykologer m.fl) börjar redan här se ett mönster och ett svar på Aftonbladets fråga varför barn mobbas i skolan.

Vidare om man tittar på Aftonbladets webbsida ser man följande:

...och åter igen, fortsätter Aftonbladet att fråga sig och sina läsare varför barn mobbas i skolan.

Mobbning bland barn är fruktansvärt. Jag vet. Jag har varit en mobbare. Och jag har blivit mobbad. Aftonbladet är snälla där, för de belyser ett problem. Vad Aftonbladet inte verkar bry sig om är att man är en del i att mobbning förekommer. Och därmed tänker jag inte nämna den här skittidningen en gång till.

Det första jag vill säga om mobbning är att när man skyller på lärarna i en skola så är man ute och cyklar. Då gör man som så lätt är och lägger över ansvaret på någon annan och varför inte lärarna - de som tar hand om barnen ca 8 timmar per dag nästan 200 dagar om året och för ett växande antal barn tillbringar mer tid med dem än barnens egna föräldrar. Självklart, lägg det ansvaret på lärarna då, precis som väldigt mycket annat. Men se, här händer det någonting: om lärarna skulle bolla tillbaka bollen till föräldrarna, där den faktiskt hör hemma, så skulle det bli ramaskri och, häng med nu, det är sällan det skulle ske. Varför? Jo, för 99,9% av lärarna i Sverige är speciella - även om vi inte enligt lag och vett har ansvar om andras barn så tar vi det! That's how we roll. Att skylla på oss lärare är att visa sin svaghet och brist som ansvarstagande människa. 

Varför finns då mobbning? Varför mobbar barn, ungdomar, vuxna, politiker, statsråd, artister, filmstjärnor, rockstjärnor, idrottsmän m.fl. varandra? Ja där har du svaret. För den som tror att mobbning bara sker bland barn och ungdomar, ja du har mycket att lära om människor och livet och kanske vakna ur den  bubbla du befinner dig. För det är verkligen så (hörru, vakna!) att barn föds rena, oskyldiga och fulla med empati, moral och medmänsklighet. Det är inte någonting i generna som gör att man släpper mycket av det där när man får ett språk som gör att man läsa och förstå, tillgång till tidningar, mobiler, internet och annan media. Spädbarnets joller i vaggan är härmande av ljud. Barnets första svordom eller könsord hemma kommer alltid från vuxna - på teve, i tv-spel, föräldrar, människor på stan eller i film och musik. 

Svaret varför barn mobbar varandra finns inte att hitta i barnen. Punkt. Med en gnutta mer självkritik och insikt, borde varenda vuxen inse att man på ett eller annat sätt är en del av det. Så länge det inte sker kommer mobbning finnas.

Tack för mig. 

Har jag nått slutet på min lärarkarriär?

Jag tror jag närmar mig slutet på min lärarkarriär. Fakstiskt. Läraryrket må vara det bästa yrke i världen och jag kommer sakna det - men jag börjar allt mer känna, som den person jag är, att jag inte kan eller har energi att klara allt på en och samma gång. Och då menar jag inte att skriva planeringar, omdömen och sitta på konferenser hit och dit. Då menar jag att göra det samtidigt som jag helst av allt vill påverka, förändra och bry mig om de unga - och mina trötta kolleger. 

Jag har allt mer börjat tänka i banor om att föreläsa för barn, ungdomar och lärare. Peppa, motivera och entusiasmera för framtiden. I min hand håller jag så mycket feedback från elever och jag har äntligen lärt mig hur jag kan ta till mig komplimanger från kolleger och andra (Jante får ursäkta). Men jag börjar se att jag inte, som människa, kan göra både ock utan att springa in i väggen lagom till jul - igen. 

Det är ett nederlag. Det kan jag se som en svaghet. Men jag jobbar på att se det som en insikt hellre. Jag vet att mina elever genom åren har klarat sig bra, vilket är en trygghet och en glädje. Jag vet att de kolleger och de skolor jag varit på, fortfarande pratar om Jesper som den friska vind och glädjespridare och uppgiggande själ som jag vet att jag kan vara ofta. Det har lagt en press på mig som jag inte alltid orkar bära. 

Jag har levt hela min uppväxt genom en mask, genom en roll som till slut blivit så tung att jag gått sönder. Ibland känner jag att jag är på väg dit igen. Jag vill så mycket, jag önskar så mycket!

Kanske är det helt enkelt dags att jag fokuserar på en sak - att tala till, beröra och väcka tankar och funderingar runt livet, runt att vara medmänniska. Det jag brinner för, helt enkelt. För mig är nämligen det primärt - satsdelar och ordklasser har länge varit sekundärt.

Idag har jag tagit kontakt med Rädda Barnen och imorgon tänker jag kontakta Friends och andra organisationer för att erbjuda mina tjänster. Jag vet inte om jag är bra, jag är inte utbildad föreläsare eller talare, men jag bär på mycket, har så mycket vilja och så mycket passion att kanske, så är det det bästa sättet för mig att känna att jag gör någonting gott.

 Jag har haft en tung kväll, eller nä, en glädjens kväll, där jag faktiskt gråtit. Jag gör det ibland när jag tänker på människor som jag bryr mig om och som jag är orolig för eller, faktiskt, som jag gläds för. Kanske är jag blödig, för känslosam eller patetisk i andras ögon. Men ibland blir det mycket känslor, ibland vill jag bara så himla mycket - och då visar det sig genom tårar av glädje, sorg eller oro. Det är så jag är. Jag kan inte hjälpa det. 

Jag har anställning fram till jul på mitt jobb. Jag har redan börjat planera att inte fortsätta den. Utan att kanske helt släppa läraryrket som det ser ut idag - och i stället göra vad jag kan för att påverka världen på annat sätt. 

Så om någon där ute har kontakter, känner någon som har kontakter, vet någonting, hör gärna av er. Jag har en dröm, en längtan att fortsätta betyda någonting för människor, barn och ungdomar. Men inte som lärare utan som... jag vet inte, någon som vet. Kanske?

Min eld brinner fortfarande i hjärtat. Så kraftigft att det ofta gör ont. Jag behöver sprida den till andra som kan brinna tillsammans med mig. För det är inte Olympiska Spelen där en fackelbärare springer mot ett mål - för en bättre värld måste vi vara fler som bär lågan.

http://www.strikingly.com/tolerans

Att göra eld av glöd

Det är dags för terminens först kvällskonferens på mitt nya jobb, min nya skola. Vi ska få resultatet av vårens medarbetarenkät, dels lokalt på skolan men också på en kommunal nivå. Siffrorna som presenteras är låga. För låga. Det verkar som ingen förväntar sig någonting annat heller. Jag blir förtvivlad och på en fråga vi får att fundera över “Om du skulle vakna upp en morgon och komma till den perfekta skolan där alla dina önskningar har slagit in, vad skulle du möta?” så svara jag:

- Kolleger som är stolta över att vara lärare som uträttar mirakel varje dag och som vet om det.

På mitt förra jobb där jag jobbade i tre år blev jag alltid inbjuden till åttornas arbetslivsdag. Man bjuder in olika yrken som finns inom skolan och som för berätta vad just deras yrke handlar om. Eleverna får sedan skatta varje yrke efter en summa pengar där man lagt ihop våra sammanslagna löner och sätta månadslön efter vad man kommer fram till. Så det är jag som lärare, det är en städerska, en från köket, vaktmästare, skolsyster eller kurator och så rektor. När jag presenterar vad jag gör låter det så här:

“Hej, jag heter Jesper och jag är systemvetare. Fast det som skiljer mig från någon IT-nörd som pluggat ynka 4 år på KTH och som sitter framför en och samma skärm och jobbar med ett och samma operativsystem och program, är att jag i dagsläget kan och behärskar ca 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk. Dess 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk utgör varje elev som jag haft äran att möta och undervisa under mina 12 år som lärare. Säg mig, tror du att Bill Gates, Steve Jobs eller någon annan framgångsrik IT-gurur hade kunnat göra samma sak? Inte en chans! Jag är systemvetare, jag är en trollkarl, jag är en superhjälte - jag får nämligen mina elever att lära sig om vad empati, tolerans, demokrati, medmänsklighet, grammatik, språkhistoria, språkriktighet, hur man talar inför en grupp, hur man skriver för tidningar och böcker, hur man kombinerar ett antal streck till att bli ord och meningar - och det på 2000 olika språk! Snacka om multitasking! Snacka om kompetens! Snacka om att ha superkrafter! Dessutom, kära vänner - är det världens bästa yrke!”

I elevernas skattningar har jag aldrig haft en lön på under 40,000 kr/månaden.

Jag har börjat erkänna det för mig själv som om det vore någonting fult, någonting tabu bland lärare - jag har börjat se mig som en lärare som brinner för det jag gör och som älskar varje sekund av det. Under samma kvällskonferens var jag en av två av en personalstyrka på 70 pedagoger som räckte upp handen på frågan om man går till jobbet glad, förväntansfull och motiverad. Under samma kvällskonferens hör jag kolleger som undrar hur man gör för att känna arbetsglädje. Under samma kvällskonferens diskuterar man avsaknaden av resurser, pengar, teknik som boven i dramat - medan jag sitter på nålar och vill resa mig upp och säga att det skulle inte spela någon roll om eleverna har en läsplatta i varje hand, om du har miljoner i månadslön eller om din rektor skulle överösa dig med rosor varje morgon och säga hur bra du är. Det spelar ingen roll om du går på en glöd som är så svag att du själv knappt känner värmen från den.

Och det gör mig ärligt talat förtvivlad och sorgsen.

Jag tänker på barnen. Jag tänker på mina lärarkolleger. Och jag tänker på hur mycket jag vill att de ska må bra. Och jag tänker att jag skulle vilja hjälpa. Få mina kolleger att uppleva det jag ser varje gång jag går in i ett klassrum, varje gång jag sitter med en elev vars ögon plötsligt börjar tindra, varje gång en elev kommer fram till mig och vill kramas, varje gång jag mottar anonyma brev, sms eller meddelanden genom sociala medier där man tackar för lektioner, för vad jag fått betyda för dem eller för att jag hjälpt dem komma vidare. Saken är att det händer säkert mina kolleger, även de vars glöd håller på att slockna - men man märker det inte längre. Man har glömt hur man gör för att blåsa liv i glöden och få det att börja brinna igen.

Och jag vill så gärna hjälpa. Och jag försöker.

En månad in på mitt nya jobb. Det tog en vecka innan jag fick höra av mina kolleger att jag kom som en frisk vind som blåste genom de gamla tråkiga lokalerna. Jag kommer till skolan iklädd en fånig kilt på fredagar (japp, det är sant), jag sjunger högt i korridorerna, jag berättar solskenshistorier som jag varit med om som lärare och jag är glad, sprudlande glad, hela tiden. Kanske räcker det för vissa. Jag hoppas det. Några kolleger har redan börjat klä sig i skjorta på fredagar (ingen i kilt än, men snart…), några har börjat skoja till det lite mer med eleverna. Det känns så klart bra och det känns så klart underbart om jag nu kunnat få vara en frisk vind.

Vad mer kan jag göra, undrar jag. Jag är ny på skolan, jag har inte riktigt börjat våga “ta för mig”. Än. Men snart, tänker jag.

Men det finns ett problem som jag brottas med:

- För varje gång jag blåser på andras glöd, märker jag att min egen eld veknar.

Det blir tungt, helt enkelt. Jag vet att jag inte kan rädda alla mina elever även om jag gör allt för dem. Kan jag även rädda mina kolleger? Till vilket pris? Jag vet inte.

Om ärligheten ska fram, så har jag allt mer börjat tänka i banor som att lämna undervisningen och bara fokusera på individer. Kanske föreläsa för barn och ungdomar om tolerans, medmänsklighet och empati. Kanske bara peppra trötta lärare med upplyftande peptalk om hur fantastiska de är, hur viktiga de är och vilka hjältar de är.

Nä, jag vet inte. Det enda jag vet är jag imorgon åker till jobbet och förutom att förändra 70 ungdomars liv och framtid, ska jag ta mig tusan också krama varenda kollega jag möter. För en kram kan, och det vet jag och det har jag sett, om än för en stund blåsa liv i en annars döende glöd. Tror du mig inte? Jag gör det. Just watch me!

Kallad eller icke kallad, det är frågan.

Jag fick för mig att krama 100 kvinnor och tjejer på Internationella
Kvinnodagen förra året. Det blev närmare 200.

Det ska finnas ett kall, sägs det. Och kall, vad är det och måste man ha eller känna att man har ett, undrar jag. Är det likställt med passion? Engagemang? En slags drift?

“Du är kallad”. Är jag kallad?

En liten diskussion på Twitter handlade en gång om vilka lärare det är som förmodligen kommer söka sig bort från sitt läraryrke i och med förändrade arbetsförhållanden så som lön, arbetstid och arbetsbörda. Jag funderade länge och twittrade sedan:

“De lärare som har ett kall kommer stanna”. Det väcker frågor och funderingar.

Är alla lärare kallade och måste de vara det?

Svar nej, det tror jag inte. På båda. Ett lärarjobb kan mycket väl vara ett jobb som alla andra och man kan definitivt tycka att det är roligt och spännande och givande. Att känna ett kall inför läraryrket är varken en förutsättning eller ett kriterium för att vara en duktig lärare.

Så vad är det då?

Jag tror att kallet inte syns eller märks - det känns. Är jag kallad? Jag vet inte. Jag går till jobbet fem dagar i veckan, älskar 99,9% av sekunderna jag är där, älskar att vara med mina elever, älskar att undervisa och älskar att få vara en del av människors utveckling. Du hör mig aldrig gnälla över lön, arbetstider eller arbetsbörda - tvärt om hoppar jag frivilligt in i klasser och vikarierar om jag har möjlighet.

Kan jag tänka mig andra yrken?

Jodå, det kan jag. Journalist vore trevligt eller varför inte författare på heltid. Jag ska inte sticka under stol med att jag har en liten filmstjärnedröm också. Läkare vore intressant, sjuksköterska också men även att stå och sälja elektriska prylar i en butil. Eller varför inte köra buss eller taxi? Men visst är det så, läraryrket är speciellt för mig på många sätt och det är långt från ett jobb som gör att jag kan betala hyran och lite till. Det är någonting som skänker mig glädje och tillfredsställelse när jag får känna att jag får vara till betydelse för andra. Det är nog faktiskt en passion.

Det är inte alltid positivt att brinna eftersom man hela tiden riskerar att bränna sig. Jag har gjort det, men har också kommit tillbaka med nya lärdomar - men med samma glöd. Förmodligen har jag inte lärt mig än hur man handskas med elden och med jämna mellanrum fortsätter jag bränna mig. Men jag vägrar låta glöden slockna.

Jag vet inte om jag är kallad. Jag hoppas det. Och jag hoppas och önskar att alla mina kolleger känner likadant och får känna och uppleva det jag känner och upplever varje dag i mötet med mina elever.

Det där med läxor alltså...

Det finns få ord inom skoljargongen som väcker så många känslor, minnen och diskussioner som det lilla ordet “läxa”. Vi har alla haft dem. Jag har sedan ett par år tillbaka aldrig använt mig av ordet “läxa” och jag säger att jag inte heller ger några läxor. Låt mig förklara.

När jag hör ordet läxa kryper det i kroppen och jag minns hur jag satt hemma vid köksbordet med en mattelärarpappa och en svensklärarmamma som ständigt kikade över axeln på mig och som ständigt frågade om jag hade läxor att göra. Självklart ljög jag ofta och svarade att nej, idag har jag inga läxor. Det var självklart för mig, som den något skoltrötta, vilda och lite halvslappa kille jag var - jag slapp dels mamma och pappas ständiga tjat och jag kunde använda tiden till annat. Det här är inget unikt, tvärt om finns det mängder med elever som gör på samma sätt. Och diskussionen om varför elever ska ta med sig skolarbetet hem har förmodligen också funnits hur länge som helst.

Jag ger inga läxor, alltså. Det jag kan göra är, om det absolut är nödvändigt, att formulera mig på följande sätt:

“Nästa lektion ska vi prata om olika genrer i litteraturen. Det står lite om dem i läroboken och för att få ut så mycket som möjligt av lektionen, kan det vara bra att kika på sidorna innan. Hemma, på rasten eller om du vill sitta kvar i klassrummet efter skolan, spelar ingen roll.”

Det händer inte speciellt ofta att mina elever “behöver” vara förberedda eller att göra någonting hemma, varken i svenska eller engelska, men visst, det händer. Och då är jag noga med att inte göra det till en läxa. Ordet läxa för med sig känsla av tvång och även stress för många elever och det rimmar illa med hur jag arbetar. Att i stället mer eller mindre göra eventuellt hemarbete frivilligt (för de som är flitiga, månne) gör att de som vill kunna få ut mest av undervisningen och som ser sambandet mellan att vara förberedd och “fliltig” också når högre resultat i bedömningen. Och visst är det så att det är samma typ av elever som inte gör läxor som inte heller “förbereder sig” hemma. Men jag märker att många elever ändå efter en tid gör mer saker hemma och då på eget bevåg. “Mitt sätt” inbjuder också till ökat studieansvar efter sin egna förmåga och motivation. Självklart arbetar jag hela tiden med att den förmågan och studiemotivationen ska vara hög och entusiastisk för alla elever, men det arbetet sker på lektionstid.

Jag bedömer inte läxor. Jag bedömer inte heller huruvida man gjort läxan eller inte. Det ger inte något plus i min bok. Den verkliga bedömningen gör jag vid kursens slut, examinationen/provet/inlämningsuppgiften och det som jag ser på lektionstid. Jag tycker mig läsa rapporter ofta om hur forskare kommit fram till att läxor inte har någon som helst betydelse för studieresultat och jag är beredd att hålla med.

Hur får jag pojkar att läsa?

   Jag säger, nej, jag predikar, för mina elever att läsning är det absolut viktigaste om man vill få höga betyg. Jag vet inte än om någon av mina elever har eller tar mina ord på allvar. Som det är nu finns det så mycket annat som är viktigare. Men jag fortsätter predika. Jag fortsätter berätta att skillnade mellan dem som får höga betyg och de som "inte får det", ofta handlar om läsvana.
  Jag tar kidsen till skolbibliotek. Jag tar dem till stadsbibliotek. Jag och bibliotekarier gör reklam för böcker som är spännande, intressanta och som vi tror kan väcka lust att läsa. Men det fungerar inte. Det fungerar inte alls.
  Därför gjorde jag en enkät som mina elever får fylla i där den viktigaste frågan, och det ska erkännas, jag läser killarnas svar noggrannast, handlar om "vilken sorts böcker man skulle kunna tänka sig läsa". Resultatet är....
  Så ser det ut. De killar som svarat på min lilla lekmannaenkät, som också frågar vilken sorts film man helst ser (jag tror nämligen det går hand i hand), visar det sig att man vill läsa om skräck, mord, våld, fantasty och action.
  Och så tittar jag på det lilla utbud av litteratur jag vet eller hört om och tänker:
"Nä, något sådant finns inte."
  Och så tänker jag:
"Jaha, jag får väl skriva den ultimata "killboken" själv då!".

Och där står jag nu. Med 60-talet unga pojkars utlåtande om läsning och innehåll. Och så tänker jag att jag får väl skriva den boken själv. Jag får väl kombinera sport och idrott med zombier och våld - enbart för att jag vill att mina elever ska börja läsa.

Jag gör det.

Titta i bokhyllan om ett år. Sök efter ett namn. Jesper heter jag. Och jag vill inget hellre än att mina killar i skolan ska börja läsa.

Hemmasittaren som förändrade mitt liv

“Jag vill att du tar dig an en elev som heter Peter. Han har inte varit i skolan på ett halvår och han vägrar komma eftersom han blir retad av de andra. Som det är nu sitter han mest bara hemma och spelar World of Warcraft. Han går i sexan.”

  Så blir det också. Det är början på ett äventyr som fortfarande inte slutat och som jag vägrar avsluta. För det som händer under den där vårterminen är en av mina största upplevelser som lärare. En utmaning som jag till en början inte visste hur jag skulle ta mig an. Det fick ta tid, helt enkelt. Det var det viktigaste.

  Första gången jag träffar Peter tittar han inte ens på mig. Han sitter där framför sin splitternya speldator med megastor skärm, helt uppslukad av World of Warcraft. Hans rum är fullt av böcker. Här finns fantasy, biografier, faktaböcker om historiska krig och människor.

  “Hej, Peter! Jesper heter jag, jag är lärare på din skola. Vad gör du?” Jag närmar mig honom där han sitter, svagt framåtlutande och avståndet mellan näsa och datorskärm kan inte vara mer än tre fyra decimeter. Hans fingrar far över tangentbordet i rasande takt, han låter musen dansa bredvid, fram och tillbaka, upp och ned. Det smattrar och detl klickar i takt till larmet som kommer ur datorhögtalarna. På skärmen händer det saker. Gubbar springer omkring, det blinkar, smäller, exploderar. Ljud- och bildeffekterna är många och varierande.

  “Vad är det du spelar?”, försöker jag igen. Peter verkar inte ens ha märkt att jag är i rummet. Han har inte släppt skärmen med blicken. Jag slår mig ned i en röd soffa bakom honom, läser av bokryggarna i bokhyllan, tittar på Peter där han sitter i den svarta kontorsstolen. Peter är stor för att gå i sexan. Kraftigt byggd men också överviktig. Han har en smutsig t-shirt på sig med svettringar under armarna och lukten i rummer avslöjar att han förmodligen inte duschat på ett par dagar. Hade jag inte vetat att han gick i sexan skulle jag lätt ta honom för en nia.

  Det blir inte så mycket mer än så här. Matteboken ligger kvar i min väska och jag fick aldrig tillfälle att ens visa den för honom. “Hej, då Peter! Vi ses på torsdag!”. Peters fingrar fortsätter dansa över tangentbordet. Jag lämnar honom.

 Första mötet med Peter blev som det blev. Jag diskuterade med hans ordinarie lärare och fick lite mer information. Han har diagnosen Asperger, är otroligt historieintresserad och älskar att skriva. Han är mycket duktig på engelska. När torsdag kom och jag gick de hundra meterna från skolan hem till Peter, hade jag tänkt ut en ny strategi. Jag kände att jag aldrig skulle kunna hjälpa honom i ett enda skolämne om han först inte fick lära mig någonting.

 “Tjenare, Peter! Nu är jag här igen, du slipper mig inte!”

Jag går raka vägen fram till Peter som sitter i samma kläder och han är idag i ännu större behov av att tvätta sig än två dagar innan. På skärmen händer samma saker. Gubbar som springer runt, det blinkar, exploderar i allsköns olika färger. Jag hämtar en stol i köket, sätter mig bredvid honom och böjer mig fram för att visa mitt intresse.

“Vad gör du nu, varför tryckte du på den knappen?”, frågar jag och känner hur jag sugs in i spelet. Peter rycker till litet, sneglar på mig och drar en djup suck och med en något irriterad ton säger han: “Jag dödar monster.” Jag fortsätter titta, utropar emellanåt små exalterade ord så som “Wow!” och “Shit va coolt!”.

  Timmen går, lektionen är slut. Innan jag går säger jag till Peter att nästa vecka vill jag lära mig allt om det där spelet. Peter mumlar ett dämpat “Whatever”. Jag går.

  Jag förstår någonstans att det finns en hel del problem här. Dels så har jag att göra med en pojke som är för stor för att gå i sexan och för den sakens skull blir retad och mobbad och dels en pojke med en Asperger-diagnos och som för tillfället är helt uppslukad av ett datorspel. Jag funderar mycket på om datorspelet är en flykt från någonting annat eller om det har blivit ett beroende. Jag kommer fram till att det är svårt att avgöra, men att det kanske inte heller behöver spela någon roll.

  Den tredje träffen börjar precis som de tidigare två. Jag hejar glatt när jag kommer in i rummet, Peter sitter vid datorn och spelar precis som de två tidigare gångerna. Idag har han andra kläder på sig och luktar fräscht. Hans hår är blött och det ligger en fuktig handduk slängd i soffan.

“Hur är läget idag, Peter?”, undrar jag. Han vänder sig om snabbt och grymtar någonting om att pappa tvingade honom att duscha.

“Härligt! En dusch är aldrig fel, vilken tid på dygnet det än är”, bedyrar jag. Peter grymtar. Som vanligt plockar jag fram en stol, sätter mig bredvid honom och stirrar på datorskärmen.

“Okej, Peter, jag fattar absolut ingenting om vad det här spelet går ut på. Visa!”

Som vanligt dansar Peters fingrar över tangentbordet i rasande fart. Och plötsligt så stannar han upp, vänder sig mot mig och säger:

“Du har aldrig spelat dataspel va?”

Jag blir både förbluffad och överraskad och skakar på huvudet och ler försiktigt.

Så börjar han visa mig hur det fungerar, vad varje knapp gör, hur man ska flytta sin spelgubbe, hur man dödar djur och monster och hur man tar sig runt i den där världen som är World of Warcraft. Och jag stirrar, ställer frågor, ber att få prova och snart sitter jag där och styr min alldeles egna “dvärgjägare”.

 När det är dags att gå, får jag för första gången ett svar när jag säger att vi ses, om än bara ett korthugget grymtande “Ses!”.

 Peter har inte lämnat huset på ett halvår. Han har inte varit utanför dörren. Pappan berättar sorgset hur han försöker gång på gång, men han får inte pojken utanför huset - inte ens för att gå och handla eller ens åka till mormor och morfar som får åka till familjen i stället. Pappan berättar om hur Peters skolgång varit fram tills nu. I och med ett lärarbyte försvann en trygghet och Peter blev allt mer tillbakadragen. Och så började trakasserierna och mobbningen och sedan gick allt åt skogen. Och skolan, ja inte hände mycket där. EVK, möten och elevhälsoteam och hela paketet.

Den här "bilden" gjorde jag till Peter och har använt till andra
unga killar som är "gamers" (en del av World of Warcraft - när
man i spelet hittar saker/loot har de ett värde för spelgubben)

 Efter kanske sex sju träffar kan jag äntligen plocka upp skolböckerna. Då har jag lärt mig hur World of Warcraft fungerar. Jag har till och med installerat spelet hemma och provat lite för att kunna imponera med min kunskap hos Peter. Och han blir imponerad och hans ögon lyser när han förstår att jag lyssnat, lärt mig och blivit nyfiken. Vi sätter oss i köket, så långt från datorn vi kan komma. Jag dricker kaffe, Peter ett glas mjölk och en limpmacka. Och så plockar jag upp mattebocken och låter den falla tungt med en smäll framför honom. Han suckar och stönar. Jag ler och fnissar.

“Nu har du lärt mig World of Warcraft, nu ska jag lära dig att räkna!” Peter fortsätter oja sig och suckar och stönar djupare och ljudligare. Men jag anar ett leende hela tiden. Vi sätter igång med ett tal. Peter vrider och vänder på sig och tycker det är rent ut sagt skitjobbigt. Vi löser det tillsammans.

“Om jag dödar fem troll och det fanns 25 troll från början, hur många finns kvar?” Peter skrattar och tycker det är jobbigt att han ändå tycker det är lite roligt. Han räknar och tänker till.

“20!”

Jag gör det där ljudet som man hör i spelet när spelgubben “levlar upp” (kommer upp en nivå i spelet) “Pheewwwwwwaaaoooooboiiing! Du är nu level 2 - BRA JOBBAT!

Vi gör några tal till, sedan ser jag hur svetten börjar lacka på hans panna och vi bryter. Kör en halvtimme World of Warcraft innan dagen är slut.

 Terminen fortsätter så här. Vi får allt mer gjort. Mot slutet av terminen kör vi bara 20 minuter spel och sedan en timme plugg. Och det går bättre och bättre. Vi skrattar tillsammans, lär oss matte och samhällskunskap med hjälp av troll, alver, monster och fantasty-gubbar. Peters engelska är på en gymnasienivå och jag lämnar ämnet helt till fördel för andra ämnen som inte går lika bra. Grammatik är svårt, speciellt verbtempus, i både engelska och svenska, något som ofta hör till Peters diagnos.

  

  När våren kommer och solen börjar steka och björkarna har slagit ut sitter vi som vanligt i köket med matten. Jag testar:

“Om du löser tio tal nu så går vi till centrum och köper glass”, säger jag och tittar Peter djupt in i ögonen. Jag väntar mig protester eftersom han fortfarande inte lämnat huset. Han stönar och suckar. Och så räknar han tio tal och klarar dem galant.

“Vi tar fem till va?”

Peter morrar, räknar fem tal till.

“Ska vi gå då?” Jag reser på mig, helt säker på att Peter inte gör det samma. Men han reser på sig. Han följer med mig ut i hallen. Vi hittar ett par skor, en tunn jacka och när vi är på väg ut genom dörren kommer Peters pappa hem. Han följer oss choackad med blicken när vi försvinner mot centrum för att köpa glass. Det blev den godaste glassen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Peter strålade när han vände ansiktet mot solen och blundade och njöt. Och jag njöt.

 Terminen tog slut, Peter kom inte tillbaka till skolan. Efter sommaren fick han plats i specialklass för elever med Asperger. Åren går och jag lämnar skolan. Ibland träffade jag på Peters pappa i centrum som berättade om allt som hänt. Hur Peter tog studenten, hur han kom in på KTH - och jag glömmer aldrig hur pappan lade sin hand på min arm och med röda ögon, utan att säga någonting, ändå förmedlade en tacksamhet som jag lever på än idag. Och för någon månad sedan, möter jag Peter och pappa tillsammans. En lång ståtlig och stilig ung man som skiner upp när han ser mig och som ivrigt berättar hur det går med hans studier på KTH och pappa är så stolt så att han håller på att gå sönder. Och jag är överväldigad, mållös och rörd. När vi kramats och jag går hem. Då gråter jag och känner mig så lycklig och glad för Peters skull.

Fråga mig aldrig mer igen varför jag är lärare - här är svaret.

LGR 11 - Om Sverigedemokraterna fick skriva om den

Jag har länge funderat över hur den svenska skolan skulle se ut och främst, styrdokumenten som utgör den, om Sverigedemokraterna fick skriva om den. Så jag satte mig ned med första sidan i LGR11 och funderade, tänkte, tog fram överstrykningspennan och började stryka och lägga till.

Resultatet (klicka på bilden för större bild):

http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575