IKT-Tips: Undervisa med digitala Lego-bitar i Build With Chrome

Att Minecraft blev en succé skulle kunna vara oväntat beroende på hur man ser på det. Medan spelutveckling handlar om bättre, större och maffigare kommer ett spel som med dagens mått mätt, inte liknar någonting. Här handlar det om stora pixlar ungefär som spelen såg ut till min Spectrum 48k på 80-talet. Men succén blev snabbt ett faktum och när man tänker på det, också ett självklart sådant.

Det handlar nämligen indirekt om Lego i en digital version och Legos betydelse för miljoner människor ur flera generationer kan aldrig överskattas. Lego är lek, kreativitet, skaparglädje och pedagogik på en och samma gång och därmed kan Mojang, studion bakom Minecraft, åtnjuta samma succé. Jag jobbar med Minecraft i min undervisning och lärare som upptäcker möjligheterna blir bara fler.

In kommer Google. Dessutom tillsammans med LEGO® i det webbaserade Build With Chrome. Jag blev redan vid första kontakten med den digitala sandlådan, alldeles till mig. Direkt började idéer ta form hur jag redan innan veckan är över, låta mina elever prova, leka och skapa.

Allt sker i webbläsaren, förslagsvis Chrome, och du behöver varken ladda hem eller installera någon mjukvara. Du kan välja om du vill börja bygga direkt eller om du vill gå en kurs (Build Academy) för att lära dig behärska applikationen och skapa häpnadsväckande konstruktioner med hjälp av tvättäkta digitala legobitar. Och det är kursen som jag till att börja med kommer låta mina elever gå och och då i ämnet engelska, eftersom kursen är på just engelska.

Eleverna kommer lära sig ord och öva på att följa instruktioner på engelska under kursens gång. Vid senare tillfälle ser jag möjligheter att skapa egna kurser och utmaningar, men också låta eleverna få använda sina språkfärdigheter för att guida varandra enligt elevernas egna ritningar.

Har du inte upptäckt Build with Chrome än är det hög tid att göra det. Dela gärna med dig av dina upplevelser och idéer på hur du tänker att du kan använda det i klassrummet!

Studiemotivation blir aldrig vinsten av läxor

I en tidigare sortens skola var läxan mer eller mindre självklar. Den självklarheten borde ha försvunnit i och med ett förändrat samhälle men också vetenskapliga studier som pekar på att läxan som den såg ut inte fyller någon funktion. Och då ska det sägas att det är ur ett jämlikhetsperspektiv där varje elev ska utvecklas efter sin egna förmåga. För självklart finns det elever som utvecklas av ett "läxtänk".

Att slopa läxor i skolan är inte att ta bort möjligheten för studiemotiverade elever, vilket kanske är en första spontan reaktion. Det finns nämligen inget förbud mot att studera och förkovra sig utanför skoltid. En alldeles berättigad fråga är nämligen om läxans syfte är att hjälpa eleverna att lära sig mer eller att genom förmaningar  göra elever studiemotiverade. Frågan är tämligen berättigad när läxans effekt allt som oftast visar motsatsen - den kväver i större utsträckning idag än tidigare, den lilla motivation som en växande grupp elever må hända har.

Ytterligare problem med läxor är att lärare använder det som ett verktyg för att bedöma eleven, förhoppningsvis inte kunskapsmässigt vilket vore ett direkt tjänstefel, men tyvärr inte så sällan efter en slags "ordningsskala". Skötsamma elever som gör sina läxor och är duktiga och fina elever. Elever som inte gör läxorna är lata och slarviga elever. Förkämpar av skolans lagstadgade värdegrund borde här få andnöd.

Jag har helt slutat använda ordet läxa som lärare. Ordet är så infekterat att bara höra första stavelsen får flera elever att känna stress, press och ångest. Det kan jag aldrig försvara som lärare som ett godkänt verktyg för att stärka mina elevers kunskaper. I stället är mitt mål och metod att successivt försöka få varje elev att både bli studiemotiverade och att lära sig studieansvar. Därför formulerar jag mig på ett sätt som gör att förmaning, plikt och skyldighet försvinner.
- Nästa vecka kommer vi prata om handlingen i Romeo och Julia och för att få ut så mycket som möjligt av lektionen behöver man kanske titta igenom häftet en gång till.

Och det är allt.

Jag säger aldrig när man kan läsa häftet. Det kan ske på en rast, på bussen hem från skolan, innan man går och lägger sig eller vid köksbordet. Eller inte alls. Så ja, på ett sätt gör jag det frivilligt. En läxa kan jag aldrig bedöma som en elevs kunskap och jag kan aldrig bedöma elevens förmåga att göra läxor. Det är inte "rocket science". Väldigt få människor på jorden klarar att under en stund lära sig handlingen i Romeo och Julia eller tjugo glosor och sedan minnas allt en tid senare.

Forskare är tydliga, läxor handlar om närminne och ytlig kunskap. Den kunskap som skolan behöver bedöma är djupkunskap och den hjälper vi våra elever med genom helt andra metoder.
Studiemotivation går inte att tvinga fram. Våra elevers hjärnor är självständiga diton som däremot kan lockas och inspireras till lust att lära. Det kan läraren åstadkomma - aldrig en läxa.

Skolutveckling - ledarskapet, tekniken och tiden

Tiden går, samhället utvecklas. Skolan har under lång tid inte gjort det. Men saker och ting börjar hända, rekordmånga svenska deltagare besökte BETT-mässan i London i veckan. Men räcker det?Skolan behöver utvecklas och förändras men vem ska leda den? Vem vet, kanske är de bäst lämpade skolledarna i framtiden också de yngsta pedagogerna och ledarna.

Den första skolledare jag jobbade med var 60+ och bilmekaniker i grunden. Han hade halkat in i skolans värld på ett bananskal och gjorde några år som slöjdlärare innan han fick jobb som rektor. En helt annan rektor flera år senare, också 60+, hade långt förflutet som lärare och lika långt som rektor.

Dessa två skolledare hade inte mycket gemensamt förutom en månadslön på drygt 50 000 -  allt annat var varandras ytterligheter. Den ena ett pedagogiskt orakel medan den andra näst intill pedagogiskt inkompetent. Den ena lyhörd och duktig på att delegera medan den andra hade starkt kontrollbehov och lät varken biträdande eller pedagogiska ledare ha något direkt och egentligt inflytande över verksamheten. Båda två bra med barn så som en vuxen människa förväntas vara mot barn. Däremot ur ett skolutvecklingsperspektiv, saknades en närhet och förståelse för barnen och den tid de växte upp i. Det tydliggörs snabbt och lättast genom en snabb titt på skolans regelsamling - nämns mössa och mobiltelefon i den, ja, då är glappet uppenbart.

Inledningen på 2014 har redan slagit rekord. Antalet svenska deltagare på BETT-mässan i London under vecka 4 har förmodligen med råge växt i jämförelse med i fjol. Och det har gått snabbt. För kanske fyra fem år sedan var vi en liten grupp IKT-drivna lärare som nätverkade och drömde om att själva kunna åka dit, på arbetstid och helst också utan att behöva betala. En i dagens mått mätt liten skara lyckades övertyga vissa kommuner och skolledare och fick möjlighet att resa iväg. Ett antal vet jag reste ändå - och betalade ur egen ficka. De drivna som reste till BETT då, ja, det är de som idag satt Nacka, Årsta och Sollentuna på kartan över drivna skolutvecklingskommuner.

Det återstår att se vad som händer när flera hundra svenska lärare och skolledare kommer hem i helgen. Förhoppningsvis resulterar det i ett rejält skutt framåt i tiden och då handlar det inte om in i framtiden, utan kanske som bäst till igår. Det säger en hel del om hur långt efter utvecklingen vi är. Det som ändå äntligen verkar ske är att begreppet skolutveckling mer eller mindre måste handla om en samtidsanpassning där IKT är ett måste. Men det är inte allt. Skolutveckling måste även handla om att utveckla förmågan att anpassa sin verksamhet till dagens barn och allt vad det innebär. Det kan aldrig vara skolutveckling om man i stället försöker göra tvärt om och få dagens barn att anpassa sig efter det förgångna, omoderna och förlegade.

Det alla pedagoger som nu återvänder från London kommer behöva fundera på är hur man ska möta en skola som trots allt har en lång väg kvar innan man kan kalla sig "utvecklad". På ett sätt är varje padda  laptop och andra IKT-lösningar nämligen ett steg i en riktning som bl.a vår utbildningsminister skulle om man ska tolka honom konsekvent, mena är flum. Vidare utmanar det en gammal men ändå ack så etablerad syn på teknik som ett problem i klassrummet. Kepsen och mössan får se sig slagna.

En tredje punkt att ha i åtanke, också den viktigaste, är att en IKT-satsning inte får stanna vid att smälla upp smartboards, sätta en platta i handen på varje elev eller att flippa klassrummet. Det måste komma till en helt ny syn på elever, kunskap, skola och pedagogik. Åtminstone om man vill få ut det mesta av IKT.

Är vi där än? Är vi redo? Finns viljan bland personalen att sätta sig in i och bli en del av en verklig skolutveckling? Finns stödet hos politiker och skolledning? Är vi beredda att börja anpassa vår verksamhet efter dagens elever och inte tvärt om?

Självklart måste vi börja någonstans och små steg framåt är en bra början. Det måste få ta tid att komma ikapp nutiden.

Tillbaka till de två skolledare jag inledde med. Två olika skolledare med olika ledarstilar, kompetenser och kvalitéer. Det som jag ändå såg som mest problematiskt var aldrig kompetens inom olika områden eller ens ledarskapet - utan avståndet till dagens barn och vår samtid. När jag grubblar, vilket jag senaste dagarna har gjort en hel del i och med BETT-mässan, har en fundering tagit upp lite mer tid än allt det andra: är det så att en grundlig och ordentlig skolutveckling också kräver förnyelse av ledarskapet i en skolverksamhet?

Jag formulerar en tanke: i en grundlig satsning på skolutveckling kanske det också ska innefatta en modernisering av skolledare - och för att sticka ut hakan och provocera - vilket skulle kunna innebära en föryngring av skolledarkåren. Självklart finns det undantag. De två exempel på skolledare jag har med här tror jag inte skulle kunna vara en drivande kraft i skolutvecklingen som vi så desperat är i behov av. Det har med generationer att göra, det har med mycket erfarenhet från en tid men mindre erfarenhet av den nya. Och pratar vi utveckling tror jag att det behöver vara tvärt om - mer erfarenhet av den nya tiden och mindre av den gamla. Annars finns det en risk att utvecklingen går sakta eller stannar av helt.

Anledningen till att det idag inte finns en akademisk utbildning som direkt ger dig kompetens som skolledare, rektor, kan jag tänka mig handlar om att man gärna vill ha skolledare med erfarenhet av skolan och skolverksamheten. Jag förstår den tanken och kan hålla med om det att det absolut kan underlätta. Däremot kan man ifrågasätta vad det är för erfarenhet som eftersöks och kanske också, från "vilken skola" och då menar jag i termer gammal eller ny, förlegad eller modern.

Lek med tanken att det införs en akademisk rektorsutbildning. Lek med tanken att en en nyexad Richard, född 1990, gick raka vägen till vidarestudier efter studenten och nu hälsar välkommen till ett nytt läsår. Han har under sin utbildning varit mycket i skolor, följt med lärare och skolledare, läst ledarskap, pedagogik, IKT i skolan, psykologi och kanske till och med några poäng i entreprenörskap. Är scenariot otänkbart?

Vilken erfarenhet, kunskap och kompetens behöver skolledare idag i en skola som mer eller mindre måste komma ifatt? Det är värt att fundera över. För tänk om det faktum att unge Richard, född och uppvuxen i början på 90-talet när saker började ta fart på allvar, skulle göra honom en bättre ledare att föra skolutvecklingen. Antingen en svindlande tanke eller en tämligen lockande beroende på vem du är. 

Men den är inte helt dum.

"Om ett barn inte lär sig..."

För tillfället florerar det en bild på nätet med Michael J Fox och ett citat. Söker man på citatet så kommer det tämligen få träffar på just MJ Fox. Däremot dyker namnet Ignacio Estrada upp, lätt fler gånger än MJF. Så vem sa det först då?
   Jag har mycket liten anledning att tro att en skådespelare skulle sagt det överhuvudtaget.
  Men jag översätter väl det till svenska och gör ett par"citatbilder" på mig själv så får vi se vad som händer. Bra citat som jag köper till 100% och nu säger jag det.
  Gör mig viral - det där med källkritik bryr sig ingen om ändå. Ju.

100 oprofessionella kramar senare

Den 21 januari varje år är det numera, för den som missat, "Kramens dag". En dag som så klart egentligen inte borde finnas, som "Kanelbullens dag", eftersom vi skulle behöva kramar och kanelbulle dagligen. Obegränsat. Mitt mål denna morgon var att krama 100 av mina kolleger och elever innan kl.14. 13.55 gick kram nummer 100 till en kollega.

 Det är någonting med en kram. Den kan vara en av de finaste gåvor man kan ge en människa utan att det ska betyda någonting. Fast ändå gör det det. En kram är mänsklig värme, uppskattning och omtanke. Att få ge bort en kram betyder mycket för mig. Att få en kram, mycket det också. 100 kramar på fem timmar, inte omöjligt. I skolan är vi drygt 800 själar under ett och samma tak. Nästa gång blir det 100 fler.
  Att observera vad som händer en dag som denna är bara det en glädje. Att gå in i lärarrummet och proklamera högt och ljudligt "Upp och hoppa, det är "Kramens dag" idag så gör er redo!" och höra skratten, se trötta kollegor lysa upp och sedan få en ordentlig kram. Inte den där fega försiktiga halvkramen, utan en bastant kram som sprider värme i hela kroppen. Det skrattades, det logs, det blev med ens varmare och trevligare.
  Och så tar jag mig an eleverna. De står på kö, väntar tålmodigt medan jag kramar en efter en med orden: "Vad kul att du är här idag!" Och så skuttar de iväg, börjar krama sina kompisar, glada i hågen och med leendet uppe vid öronen. Jag förde aldrig någon statestik, men de som var både först och flest med att kramas var killar.
 Och här kan säkert en och annan börja gasta och ifrågasätta (vilket har hänt idag). Det är lugnt. Jag kan ta det. Någon tycker det är oprofessionllt som lärare att krama sina elever, även om det är ok vid avslutningar innan längre lov (antar jag?). Kanske kan det låta märkligt för en del, t.ex. de som inte känner mig, läser min blogg eller är bekant med mig - men att bli kallad för oprofessionell som lärare är ungefär samma sak som att någon skulle säga: "Du är ta mig fan inte klok" - helt enkelt en komplimang. Eller som en elev som skrev i sin utvärdering: "Jesper, du är så himla omogen! Och det är därför du är så jävla bra!".
  Jag är lärare, jag är människa. Må hända att jag på flera områden skiljer mig från den traditionella bilden av lärare (den professionella) genom mitt sätt att vara och sköta mitt jobb. Herre min je, jag skiljer mig så mycket (?) från professionella lärare att jag nog är tämligen olämplig som lärare. Här, några bevis:
 - Jag strippar framför eleverna när stunden kräver det
- Jag sjunger för mina elever på avslutningen
- Jag berättar för mina elever att min mamma var en hora
- Jag spelar World of Warcraft med dem
- Jag berättar för mina elever hur det är att vara mobbad, fet, blatte och samtidigt mobba andra
- Jag gör en film till mina elever där jag följer dem under en termin som en gåva från mig

... Nä alltså, jag gör nog mitt bästa för att inte vara en traditionell professionell lärare.

  Och det konstiga är: det fungerar! Och just vad "fungerar" handlar om så - ja, då handlar det om kanske det enda professionella som jag tar fasta på i mitt yrke (beteende och hur man är som person, har ingenting med professionalitet att göra): att mina elever ska utvecklas, gå vidare i livet stolta över sina betyg och nå sina drömmar. Och att krama dem är bara ett sätt att göra det på.

IKT-Tips: Canva.com för att göra bättre bilder och infographics

http://www.canva.com/

Canva (ja, utan -s) låter dig göra snygga och inormativa affischer, infographics, inbjudningar och presentationer genom fantasi och en mängd stilfulla "clipart-bilder". Importera från Facebook eller ladda upp dina egna foton och lek sedan med verktygen som finns, bl.a. en mängd olika typsnitt och andra roliga funktioner.
  Gör din egna affish på stasdelar, ordklasser, de fyra räknesätten och sätt upp i klassrummet! Eller varför inte använd Canva för att lite mer stilfullt kommunicera med dina elever på Instagram (för det gör du väl, eller?).

Här, några som jag slängde ihop.

Mina tankar och mitt svar till en orolig förälder

Jag fick ett brev från en orolig mamma som läser min blogg. 

Jag har adhd och en dotter på 16 med samma diagnos, hon har stora problem i skolan, hon har behövt gå om en årskurs men ingen förändring i undervisningen har skett, hon har F i hälften av sina betyg och kommer gå ut 9:an nu. I åtgärdsprogrammet står att om hon bara koncentrerar sig mer på lektionerna och lyssnar kommer det gå bra. Lärare ringer ofta mig och berättar att hon är tjurig och kan då inte lära henne något, de anser henne vara ouppfostrad. 

Hur ska jag som förälder kunna inspirera och hjälpa henne? Enligt diagnosen är hon riktigt smart alltså vid den övre normalkurvan men vi kan inte plocka fram det. Ibland bryter hon ihop totalt i tron att hon inte går att lära.

Hos våra elever finner vi de finaste värderingarna

Sedan jag började som lärare 2004 har jag märkt en tydlig skillnad. Tolerans. Eller toleransnivå, om man så vill. Och det värmer, skickar en signal rakt in i hjärtat, att våra små och unga är värda att satsa på. För framtiden, för världen och för mänskligheten.

Jag har av nyfikenhet och sorg följ den utveckling som Sverige är i efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag har även följt den utveckling som vi svenskar gjort under ett par decennier. Fortfarande med nyfikenhet och sorg. För någonting har hänt. Och då menar jag bland oss vuxna. För det är här intolerans växer och sprids. Bland mina elever är det tvärtom.

IKT-TIPS: Google Drive och formativ bedömning

I och med LGR11 och den fina termen “formativ bedömning”, upplevde jag att det blev både viktigare men också roligare, att få vara en större del i elevernas utveckling på ett handgripligt och individuellt sätt. Skolan hade ingen gemensam lärplattform av typen Google Apps eller Office 365 där man dessutom arbetade i molnet. Det var dock lätt åtgärdat. Det krävdes ett par lektioner för att introducera ett nytt arbetssätt, fixa konton, gå igenom hur man delar dokument m.m. Men vinsten i att mer eller mindre tvinga mina grupper att arbeta i Google Drive, betydde allt.

Den omedelbara fördelen jag upptäckte när mina klasser började skriva alla sina texter i Google Drive var att jag på ett helt annat sätt kunde hjälpa mina elever att förbättra sina texter. Dessutom fick jag både kontroll och en överblick i hela gruppens arbete och progression.

IKT-TIPS: Kahoot - undervisning med spel och lek

"Gamification" är för en del en ny term som kortfattat handlar om att utnyttja tekniken för att spela sig till kunskap. Det kan vara allt från virtuella världar till appar på mobiltelefoner och plattor, men det handlar också om spel med syfte att lära ut och lära in. 

Kahoot är ett verktyg i betastadie som jag har kört ett par dagar i mina nya klasser. Med tillgång till Smartboard och elevernas egna mobiltelefoner och plattor, har jag haft läxförhör i grammatik, jobbat med engelsk läsförståelse och realia - allt på ett roligt, engagerande och nytt sätt. 

Kahoot i mitt klassrum

Det är lätt. Du skapar dina egna quiz i det webbaserade verktyget, låter eleverna logga in med sina egna enheter på en sida och med en pin-kod kan de sedan delta i förhöret (eller spelet om man så vill). Allt visas på tavlan och jag och klassen kan under spelets gång gå igenom frågorna, förtydliga och repetera. 

De klasser jag använt Kahoot med så långt, älskar det! Det har gjort att alla elever kunnat delta och göra sin röst hörd samtidigt som det är ett nytt modernt sätt att bedriva en lektion

Ett exempel på en lektion med Kahoot kan du hitta här. Jag utgår från denna när jag startar upp språkhistoriska i en år 8: http://goo.gl/KPzJ66

Framtidens skola och gårdagens tänk

Jag har skrivit ett par texter som fått härligt gensvar och som i grund och botten handlar om att skolan, lärare och dagens elever inte talar samma språk . Det kan mycket väl vara en anledning till den kris som det talas om (jag erkänner, jag ser ingen sådan). Reformer hit och dit som inte gör annat än att öka en slags metaforisk språkförbistring, har uppenbarligen inte gett den effekt man önskade. Vilket jag och många andra kunde se redan från början.

Skolan är full av paradoxer som normalt kommer när man står inför någonting nytt och som i den bästa av världar, snabbt skulle framtvinga förändringar. Bara det att här biter vi oss fast med näbbar och klor vid det som en gång var och som fortfarande, av någon outgrundlig anledning, ses som skolans allra bästa dagar. 

8 Elevtyper Och Hur Du Lyckas Med Dem

Att vara lärare är utan tvekan världens roligaste, häftigaste, intressantaste, mest utvecklande och lärorikaste jobb. Ingen dag är den andra lik. En lärare är en mentor, en förebild och en vägvisare och för varje elev och människa en av de viktigaste personerna vi alla möter under ett liv. Därför är läraryrket också ett hedervärt och ärofullt uppdrag.

Alla elever är olika, men jag tänkte lista 8 vanliga typer, deras egenskaper och förmågor och hur en lärare kan och bör förhålla sig till dem för att lyckas i sitt uppdrag.

TYP 1: Den här eleven är en ung människa som befinner sig i början av ett långt händelserikt liv. Som människa förändras eleven i rasande takt, både fysiskt och mentalt samtidigt som den sociala miljön runt eleven också förändras. Dessutom förändras samhället och världen på ett sätt som eleven inte alltid hänger med i utan kan behöva hjälp och lotsning.   

Lärarelden flammar på nytt - kärlek!

Sitter på bussen hem efter dag 3 på nya skolan och dag 2 med nya elever. Kroppen är slut, huvudet likaså, men hjärtat klappar hårdare än vad det gjort på länge. Från att under hösten planera lägga lärarkarriären på hyllan för gott, till att sväva på rosa moln mellan lektioner.

Det är nästan så att jag undrar vad tusan jag gjort, vad tusan jag ställt till med, för jag har aldrig varit med om maken. De här två dagarna som vikarie (till att börja med innan jag tar över ordinarie klasser när kollegan går på barnledighet) har helt enkelt blåst liv i en svag glöd och fått den att flamma upp till en eld så stark att mitt hjärta är till bristningsgränsen fyllt med en lycka, som jag inte kan minnas senast jag upplevde. Eller jo, när jag var upp över öronen kär i Lotta som 19-åring och hon till slut erkände att det var ömsesidigt. 

Jag blev tvungen att säga det till sista klassen idag:
- Jag är kär. Tack för två fantastiska dagar!

Tre elever kommer in i lärarrummet.
- Vi vill bara säga att du är den bästa läraren vi haft och vi längtar till nästa lektion.
Mina nya kolleger gapar. Jag rodnar och känner hur elden flammar upp och börjar värma en nedkyld själ.

Halva klassen stannar kvar efter lektionen, trängs för att ta min hand.
- Tack Jesper, det här var den bästa lektionen jag varit med om!
Jag skakar händer, tar emot leenden, klappar på axeln och komplimanger som gör mig alldeles knäsvag.

Det är nästan så att det är jobbigt. Efter knappt två dagar verkar skolans alla 700 elever veta vem jag är. De visar, pekar  ler och höjer på ögonbrynen, håller upp dörrar hälsar artigt. Jag svävar fram genom korridorerna, generad, brinnande och lika upp över öronen kär som jag var då, för 20 år sedan.

Kär i mitt yrkesval, kär i människor, kär i allt och alla.

Jag känner mig ovärdig all denna ynnest. Men tacksam. Så otroligt tacksam att jag känner tårarna pressas mot mina trötta ögon.

Jag kommer sova som en stock i natt och veta att imorgon svävar jag vidare. Och jag sörjer det faktum att det sedan är helg och ett jag måste vänta i två dygn innan jag får möta min kärlek igen.

Att vinna en klass

Jag är ödmjukt medveten om att jag egentligen som lärare till utseendet är ett typiskt offer för en klass som kanske från början bestämt sig att ha en viss inställning till lärare och vikarier. Överviktig, mörkhyad, billiga kläder, hängande brallor, glasögon, manstuttar - 100% mobbningsoffer, helt enkelt. Men jag har aldrig förlorat.

   Kanske har jag börjat få rutin på det här med att skapa ett bestående och positivt första intryck, för jag har än så länge aldrig misslyckats. Varför, funderar jag på. Jag hade som elev mobbat mig som lärare redan efter ett par minuter.
   Förmodligen har jag byggt upp ett slags vinnande koncept som bygger på ett antal viktiga moment utan någon särskild ordning och jag förfinar det varje gång jag står inför en ny klass. Allt görs med mycket humor, energi, rörelse och entusiasm.
   En hel "introduktion" kan ta allt från 20 minuter till en timme beroende på gruppen och hur den svarar på det jag säger och gör.
   Självklart hjälper det att jag är en skådespelare med brett register, kan och vågar utmana bilden av hur lärare ska vara och kan tala ett språk som ungdomarna förstår.

Diagnoser hör inte hemma i En Skola För Alla

"Du är din diagnos", är ingenting som någon har hittat på. Medvetna lärare inom skolan har sagt så i årtionden. Samma lärare uppfattar diagnoser som ett hinder - inte för att det i skolor borde vara det, utan för att det snarare ska ses om det. Och det både förmedlar vi och uppvisar vi i vår undervisning och verksamhet. Likabehandlingsplaner i all ära, men diagnoser är en väg där vi legitimt fortsätter att sätta etiketter på människor och problematiserar dem. Det måste upphöra. 

  Med facit i handen kan jag lätt se att som högstadieelev på 80-talet hade jag förmodligen fått undergå en utredning om ADHD. Jag var strulig, högljudd, mobbade och var mobbad och gjorde sällan läxor - trots två lärare som föräldrar. Vid ännu tidigare ålder var jag vild och levnadsglad, sprang runt, tryckte på knappar och var ett energiknippe utan dess like. Satt aldrig still. Ville ha koll på allt och alla.
   Vid vuxen ålder efter ett par möten med en psykolog, ville hen göra en utredning för ADD. Den avbröts då jag "inte uppvisade tillräckligt mycket problematik för att stärka en diagnos". Så okej, jag har väl en ADHD/ADD LIGHT-diagnos då. Antar jag. 

  I efterhand så har det så klart fått mig att fundera över den inflation i diagnoser som delas ut hit och dit, som föräldrar antingen ser till att skaffa på egen hand genom flertalet utredningar i ett försök att lämna ifrån sig ansvaret (det händer oftare än man anar) eller för skolor att få mer pengar och faktiskt erkänna att man brister i sin uppgift. Den inflation i diagnoser som vi upplevt de senaste 10 åren kan jag inte se än någonting annat än en ny föräldrageneration, en skola som inte håller måttet och ett samhälle som i sin natur ställer allt högre krav på sina medborgare. Det är helt enkelt ett sätt att förklara att alla inte är som alla andra. Det betyder i sin tur att ordet och epitetet "normal" för en människa, blir allt svårare att få. Och det går ut över oss alla.

  - Hur är 8C, skulle du säga? Vad ska jag tänka på när jag träffar dem?

  Jag ber alltid mina kolleger på en ny arbetsplats om några väl valda ord innan jag möter en ny klass. Min förhoppning är då alltid att få veta saker som att klassen är pratglad, stökig, motiverad eller annat rådande gruppklimat. Det slår aldrig fel. Jag får alltid veta direkt, vilka elever som har vilken diagnos. Som om det är det viktigaste för mig som ny lärare i klassen att få veta. I själva verket är det information som jag direkt avfärdar och kastar i papperskorgen.

   Det finns nämligen inget värre och sämre sätt att presentera en elev på för en ny lärare genom att direkt sätta fingret på de svårigheter eleven kan ha. Jag undrar ofta hur skolan skulle sett ut idag om diagnoser och svårigheter runt elever aldrig skulle förmedlas, utan att varje lärare skulle själva få upptäcka och sedan anpassa sin undervisning för att eleverna i fråga skulle utvecklas enligt egen förmåga. 

  För mig tar det numera mindre än en lektion att kunna se huruvida elever behöver en undervisning som skiljer sig mot den "traditionella undervisningen". Och när jag skriver traditionell undervisning menar jag den undervisning som vi har satt som en norm - allt som skiljer sig från den är närmast att betrakta som specialundervisning. Min invändning här är helt enkelt att det är helt åt fanders. 

  I En Skola För Alla skulle inte en norm på hur undervisning ska bedrivas finnas. Där skulle varje pedagog förstå från första början att elever har olika behov, stimuleras och motiveras på olika sätt och därför behöver olika "varianter" av undervisning. Där skulle vardagliga diagnoser (meh!) som ADD, ADHD, dyslexi, asperger och läs- och skrivsvårigheter i stället vara ett bevis på att alla människor fungerar på olika sätt. Och aldrig någonsin problematiseras och framhållas som ett problem. För så är det i dag. En diagnos av de jag räknat upp, är ett problem för skolan och läraren. Beviset? Vi måste ansöka om pengar för extra resurser för att kunna handskas med det. 

   I En Skola För Alla måste det vara naturligt att vara olika och att lära sig och utvecklas på olika sätt. I En Skola För Alla måste vi utan att problematisera vissa svårigheter och "diagnoser" kunna anpassa vår verksamhet så att den passar alla. Vi är långt ifrån där så länge vi har vår "norm", i skolan och i samhället, på vad "normala människor" är. 

  Med andra ord, jag tror att de vanliga diagnoser som vi i grundskolan ser idag, inte hjälper ett dugg. Alla lärare borde vara specialpedagoger, alla lärare borde kunna anpassa sin undervisning så att den passar andra. Bara det att med diagnosen kommer också en syn på människor som skriker att vi är inte lika och vi har inte samma värde. När det i stället borde vara en syn på att vi är olika. Punkt.

Ett passande slutord:

- Diagnoser idag är en kassako för många aktörer.

Sug på den.

Och ett till, det absolut sista:

- Svårigheter måste bli till olikheter. 

There, I said it. 

Lärarnas attityd och En Skola För Alla

Jag är en hoppetoss, en riktig flängare. Under de dryga 11 år jag kallat mig lärare har jag arbetat på fem olika skolor och påbörjar nu ett jobb på den sjätte. Det jag aldrig slutar förvånas över är hur man talar om vissa elever som elever med attitydsproblem som måste förändras. När det i själva verket är lärare och skolan som står för en attityd som urholkar hela idén med "En skola för alla". 

   En vanlig dag i en vanlig skola. Det är med förtvivlan som man ber kollegiet och skolhälsovården om hjälp för man vet inte längre hur man ska handskas med det. Alla vill väl.
- Det är ett attitydsproblem bland de här som gör attde inte gör sitt bästa i skolan utan kommer och sitter av tiden. De skiter i läxorna  skiter i proven - de till och med skiter i sina betyg! De skiter i om det står ett F i pappret! Någonting måste göras för att ändra deras attityd till skolan, utbildning och framtiden!
  Många är upprörda, oroliga och frustrerade över att man inte verkar kunna hjälpa dessa elever. Man stöter och blöter problemet, sliter sitt hår och lägger pannan i djupa veck.

- Ungarnas attityd måste förändras!     
  Nävarna slås i bordet igen och igen.

Så här låter det nog i alla skolor idag. Även om jag kan tycka att det handlar om en missad poäng, tyder det ändå på en stark vilja att göra gott. Detta är fantastiskt och underbart och jag är övertygad om att det bär söta frukter. Få vuxna bryr sig mer om våra barn än lärare. 

Jag lyssnar. Funderar. Om jag redan första dagen ska säga någonting så är det inte det jag tänker i den här frågan. För jag tänker att det handlar i första hand inte om elevernas attityd till skola, utbildning och framtiden - tvärt om handlar det om lärarnas attityd till eleverna. Och kanske även också attityden till skola, utbildning och framtiden.

  Jag tänker på mottot "En skola för alla". Det kan orimligen betyda att alla elever ska få komma till och gå från en skola och så är det bra med det. I skolan så måste det även ingå "En utbildning för alla" och i det rymmer förståelsen att alla elever är olika, behöver olika stimulans, inspiration, motivation och arbetssätt.  
  När vi säger att elevernas attityd måste förändras jämför vi eleverna med varandra, ofta med de starkaste och bästa eleverna som måttstock. Det är då de elever med "fel attityd" pekas ut just för att de inte är som de högpresterande och eller motiverade eleverna.

  En bekant sa någonting som fick mig att tänka till:
- Utbildning och kunskap är inte samma sak. Man kan nämligen skaffa sig kunskap på andra sätt och ställen än i skolbänken.
  Det är en vettig tanke och den utmanar också en traditionell skola och ett skolsystem där elever jämförs med varandra. Inte bara kunskapsmässigt utan också oundvikligt i förmågan att hämta kunskap på det sätt skolan bedriver sin undervisning. Och det är ett sätt som passar långt från alla elever. Det är också det första lärarna och skolan måste förstå i sin förändrade attityd till elever, skola och utbildning.

  Majoriteten av våra elever klarar att anpassa sig efter hur dagens skola och lärare fungerar och bedriver utbildning, men det finns en växande andel elever som snabbt faller mellan stolarna och stämplas som "elever med attitydsproblem". Vi söker efter ursäkter; sociala problem, lathet, diagnoser, mobiltelefoner, datorspel etc.
  Listan kan göras lång på vad skolan anser är problemet och det är problem som vi är snabba med att tillskriva eleven.

  I en skola för alla som strävar efter att bedriva utbildning för alla, får man aldrig säga att eleverna har fel attityd. Strävar vi på allvar efter att alla ska ha samma chans till utbildning, ja då måste vi börja med att analysera vår attityd mot eleverna.
Och tänka om.

Hur speglar kan förändra skolan (och världen)

För några år sedan vikarierade jag ett par lektioner i en ganska stökig klass. Det var högt ljud, suddgum och pennor flög i klassrummet och ingen av eleverna verkade bry sig om att jag var i klassrummet.
  Då fick jag en idé. På rasten gick jag in i lärarrummet, slet ned den stora spegeln som hängde i kapprummet och tog den med mig tillbaka till klassrummet. När klassen samlats och alla var på plats, hängde jag upp den stora spegeln framme vid tavlan. Och fortsatte lektionen.

Att använda speglar handlar om att se sig själv och hur
man fungerar i den uppgift man gör.

  Medan jag stod med ryggen vänd mot klassen och skrev kunde jag se vad som hände bakom mig. Och inom ett par minuter händer det jag hade hoppats och det handlar inte om att jag fick ögon i nacken - utan att eleverna såg sig själva, som individ och som grupp.

Mobilförbud i skolan borde förbjudas

Jag lyckades skapa lite debatt med en kort status på Facebook och post på G+, vilket då klart kändes roligt. Tänkte förtydliga lite och sammanfatta svar på frågor jag fått efteråt. Här är vad jag skrev:

" Jag kan inte jobba i en skola som förbjuder mobiler i klassrummet. Så är det. Sorry. För mig är ett mobilförbud ett ärende för "likabehandlingsteamet". Faktiskt. Alla vet, vuxna som unga, att mobilen spelar roll. Vill vi lärare lyckas med vårt uppdrag, ja då handlar det om anpassning. Och det är vad jag förmedlar. Anpassning, mobiltelefoni, modern teknik - det är framtiden. Läxor fyller INGEN funktion längre - det är pedagogen som är viktig! Skyll på mobiler, skyll på dagens teknik om du vill - men i slutändan handlar det om dig som en modern pedagog.
  Det är ditt val. Men shit - du som pedagog har en uppgift i att utvecklas som lärare och följa dagens utveckling!      Nog med att tänka att det var bättre förr, nog med att se dagens individer som de var fö 20 år sedan. Du måste hänga med, du måste sätta dig in i och du måste anpassa DIN undervisning efter hur det ser ut idag! Det är din uppgift - att föra samhället framåt.

  Det finns för många lärare som inte ser det. Och så länge det sker, ja, då kommer vi halka efter i idiotiska mätningar som PISA.

Förtydligande 1 

Problemet som jag ser det är brist på både vilja och insikt i vikten att anpassa sig till samtiden. Och samtiden, resultatet av den värld vi lever i, är ytterst tydlig bland våra barn och unga. Att blunda för verkligheten är för mig förnekelse och ett tecken på oförmåga att anpassa sig, någonting som borde ligga i varje pedagogs intresse. Vi kan inte anpassa 30 ungdomar i en klass till ett gammalt och förlegat tänk - vi måste anpassa vår pedagogik, vår syn på utbildning och utveckling.

Jag hade i jul en hetsk diskussion med min syster runt att min nioåriga systerdotter är sist ut att ha en mobil i klassen (bekräftat). Både syrran och svågern är lärare och jag undrar om det finns ett samband - oförmåga att se samhällsutvecklingen och ihärdigt hålla ut så länge som möjligt innan barnen ska få bli en del av dagens samhälle (där det inte är för inte som små barn växer upp med paddor i händerna).

Finns inte kunskapen, vilja eller orken från pedagoger att jobba med ny teknik, som mobilen är och inte bara paddor, datorer och projektorer i klassrummet, tycker jag det är helt rätt att hålla dem borta. Men det måste göras av rätt anledning och att se ny teknik som direkt hotfull för skolan - det är fel anledning.

Men vår största utmaning tror jag är att istället för förbud och att ständigt se hinder, är att anpassa och tänka om och rätt vad gäller vårt klientel - och att förneka detta klientel ny teknologi som blivit en del av samtiden - det strider direkt emot min syn på barn, utbildning och samhället. 

Skolan måste se att utveckling och utbildning går hand i hand och då måste man anpassa sig till samtiden. Det måste bli en självklarhet. 

Förtydligande 2

  Gårdagens text om att jag inte på något sätt står bakom eller håller med förbud mot mobiltelefoner i klassrum, så finns det även en metafor i "mobiltelefoner". I grunden handlar det om en ovilja och okunskap från skolan och lärare att se att den moderna samtiden inte kan eller bör hållas utanför klassrummet och ett förbud mot detta strider mot allt jag står för och min syn på utbildning, skola och utveckling. 
  Att problematisera mobiltelefoner är ytterligare ett tecken på en skola, en syn på utbildning, elever och barnen som måste förändras. Skolan kan inte längre kriga mot samtiden - skolan måste bli en del av den. Utbildning och utveckling måste gå hand i hand och skolan, den skola jag vill verka i och för, så ska den vara ledande. 
  När jag gick i skolan var det stökigt utan mobiltelefoner, elever fokuserade inte utan mobiltelefoner. I slutändan handlar det om läraren, pedagogen och skolan. Vi kan inte längre tro att "våra barn måste lära sig att handskas med mobiltelefonerna" - de är uppväxta med dem! Problemet ligger hos lärare, skola och syn på människor och utveckling. Att säga att "de måste lära sig" är att förneka det samhälle vi alla är en del av och vi borde i så fall alla känna oss som hycklarare. 
  Det alla lärare idag borde tillägna tid åt är inte hur man kan stävja en ungdom som växer upp i ett samhälle som vi äldre skapat - utan hur vi kan använda, utnyttja och framför allt, lära oss att bli en del av det och anpassa vår undervisning till den tid våra små lever i. 
  Frågan vi ska ställa oss är "Hur kan vi i ett modernt samhälle få moderna elever att fokusera på kunskap och utveckling?"  - och det är INTE genom förbud av någonting som hör samtiden till. Det handlar om anpassning, om utbildning och utveckling för oss som lärare.

Där, jag sade det. Igen.