Första gången jag såg kortfilmen "I want to be a pilot", var det som att det plötsligt stod klart för mig att den här filmen kan jag använda i min undervisning. Och så blev det och jag använder den varje gång jag får tillfälle vid möten med nya elever.
i want to be a pilot from John Thatcher Montgomery on Vimeo.
I centrum av filmen står 12-åriga Omondi. Han lever i västafrikas största slum och vi får veta att senast han åt var i söndags - idag är det onsdag. Omondi drömmer om att bli pilot. För då kan han flyga iväg, långt bort till en plats där han kan gå barfota i grönt gräs, där vattnet är rent, där han inte blir behandlad illa för att han har en annan färg på huden, där det finns skolböcker och där han kan få hjälp att må bra så att han kan leka med barn som inte är rädda för honom - eftersom han har HIV.
Jag brukar inte berätta så mycket om vad filmen handlar om innan jag visar den, men jag är alltid tydlig med att be eleverna att lyssna, titta på vad som sker i filmen och ha ett öppet sinne. Filmen är en slags monolog i "diktform", vilket kan vara värt att påpeka (anaforer och upprepningar).
Efter filmen, kommer det fina. Det som gör att en slags atmosfär lägger sig i klassrummet och då eleverna får en stund att reflektera, fundera och tänka till. Jag ska försöka beskriva lite hur jag gör, men självklart varierar det beroende på hur eleverna tar emot filmen.
1. Det första jag frågar eleverna efter filmen är:
- Vilken plats är det Omondi drömmer om?
Här får man olika svar. Ibland svar som "Himlen" eller "Paradiset". Men allt som oftast finns det någon i gruppen som räcker upp handen och säger "Här, i Sverige!". Och finns inte den eleven kanske man kan behöva hjälpa eleverna att komma dit i tänket.
- Var finns grönt gräs? Var finns rent vatten? Var finns sjukvård och medicin? Var finns skolböcker för de som vill utbilda sig?
Det svar jag är ute efter är så klart "Här, i Sverige!".
2. När vi har kommit fram till att Omondi drömmer om en plats som Sverige, där vi bor och lever, är dörrarna öppna.
- Precis. Omondi vill bli pilot så att han kan flyga till en plats. Och den platsen är...här. En plats där han kan bli vad han vill, där han kan få må bra, där han har oändliga möjligheter att lyckas och göra någonting bra av livet. Du som redan finns här, som befinner sig precis där Omondi drömmer om att vara, tar du tillvara på den möjligheten? Och hur? Ser du den? Förstår du den? Betyder den någonting för dig?
För de flesta elever blir det faktiskt ett uppvaknande. Jag har fått veta att vissa elever gjort helomvändning i sina ambitioner i skolan efter den här lektionen, börjat fundera och tagit skolan på allvar.
Jag låter diskussionen ta vid, jag låter eleverna diskutera sinsemellan, fundera och komma fram till saker. Och ibland så är det så att "stämningen kräver" ytterligare tyngd. Då drar jag fram mitt Ess.
- De flesta av er föddes med den här chansen. En del av er varken ser eller förstår den, men den finns mitt framför ögonen på er. Ni kan bli piloter om ni vill. Vilka chanser har Omondi? Jag föddes inte här. Jag föddes i Thailand, min mamma var en hora, min pappa någon sorts militär. Jag fick den här chansen. Och jag tänker dag ut och dag in att jag ska ta den. Och det är därför jag är här idag! Det är därför jag vill att du ska se och förstå vad du har, var du lever och vilka möjligheter du har - och göra det bästa av ditt liv!
Då brukar det "gå in" hos majoriteten av eleverna. Förmodligen alla. Och diskussionen blir plötsligt djupare, mer påtaglig och mina klassrum fylls av en atmosfär som vibrerar av...av...äh, jag vet inte... Insikt, kanske? Drömmar, längtan och ambitioner? Utbildning?
Hur som helst önskar jag att alla lärare visar den här filmen, tar tillvara på möjligheterna med den och ser den som ett verktyg i att forma, skapa och utveckla våra elever så att framtiden blir ännu ljusare än vad den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar