Mobilförbud visar lärarens brister som lärare

Mobiltelefoner finns överallt - ett förbud mot dem
blir snart en likabehandlingsfråga. Hoppas jag.
Följande kommentar i lärarrummet fick mig att bli lite smått förbannad. Men det är en kommentar som är vanlig och utbredd i förmodligen alla lärarrum i hela världen.


“I sju år har resultaten i den svenska skolan bara gått nedför och jag lovar att det har med de där jävla mobiltelefonerna som de ska leka med på lektionstid hela tiden. Förbjud dem, säger jag!”


Det finns ganska mycket att säga om den här kommentaren. Den ger uttryck för någonting, låt oss säga en diagnos för enkelhetens skull, som handlar om flera saker.


“BUBBLAN”
Det är för mig obegripligt hur lärare, vuxna människor, som har som yrke att finnas och verka bland dagens unga ändå mer eller mindre vägrar låta skolan vara en del av det nutida samhället med allt vad det innebär. Ett samhälle som vi i allra största grad är en del av och också lite smått börjar inse att vi inte alls skulle få det så lätt att stå utanför. Vi kan välja, lägga oss ned och dö eller helt enkelt köpa läget och anpassa oss. Lärarbubblan handlar om att bekämpa, vägra se och uppleva dagens tekniksamhälle som ett hot. I själva verket säger det mer om skolans och lärarnas förmåga att verka i nuet - i många fall klarar vi det inte alls.


När en lärare yrkar på förbud av mobiltelefoner handlar det mycket om att förbjuda någonting som vare sig vi vill eller inte, blivit en viktig del av våra liv. Jag som lärare och vuxen erkänner att jag är behjälpt av min mobiltelefon men att förvägra andra detta “viktiga” måste ses som tämligen hjärtlöst och ett bevis på att bubblan är större och mer problematisk än vad man kan tro.


Handlar det enbart om tekniken i mobiltelefonen som utgör problemet? Självfallet inte. Det handlar om lärarens behov och avsaknad av förmågan att handskas med människor. Det är en jakt efter auktoritet och respekt som man tror löses genom att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet på något sätt ska komma som ett brev på posten. (Kanske finns det en uns av sadism i det också - genom att förbjuda mobiltelefonerna visar vi vem som bestämmer och vi gör det genom ett förbud av en sak som idag är en del av våra liv - och det kanske kan vara en slags njutning för vissa. Auktoritet känns bra!)


Dock då alla vet hur viktig mobilen är för oss och att utöva auktoritet genom att förvägra elever dem så är det enda man gör att meddela att man som vuxen och lärare inte klarar av eller kan förmå eleverna att fokusera på lektionstid. Eller för att ge sig ut på djupt vatten: du som lärare är inte intressant nog. Elever som vänder sin uppmärksamhet mot någonting annat, bör i stället vara en utvärdering av dig som lärare. Uppmärksamhet och fokus kan man inte tvinga eller kräva, ty sådana är vi människor, den måste framlockas, stimuleras och uppmuntras.


Att befinna sig i bubblan innebär också att man någonstans har fått för sig, eller vill, att skolan ska vara en fredad zon från all den teknik som finns till förfogande så fort du lämnar skolan som byggnad och institution. Det rimmar illa, skolan ska ju vara en del av samhället och att då motverka dess utveckling genom att inte avspegla dess helhet, ter sig absurt. Samhället förändras och utvecklas, människor förändras och utvecklas - varför inte skolan och pedagogerna?


Men åter igen, den stora faran med “bubblan” är att man som ledare, pedagog och människokännare (vilket de flesta lärare ändå är) missar att se sin egen del i den problematik som kan tänkas finnas runt skolan idag. I stället för att sätta sig ned för en stunds 
självkritisk självanalys skyller man på ofokuserade ungdomar och deras mobiltelefoner och ondgör sig över en generation människor som växer upp i ett samhälle som den äldre generationen skapat och utvecklat. Och självklart ska det utnyttjas, aldrig bekämpas.

Jag skriver i en debattartikel att “Utveckling och utbildning måste gå hand i hand.” Jag står fast vid det. Dagen vi börjar diskutera mobilförbud så stannar utvecklingen och utbildningen riskerar att bara landa väl hos vissa elever - inte alla som ju är skolans syfte.


Skillnaden mellan en mobiltelefon, en laptop, en läsplatta eller en projektor i klassrummet är tekniskt sett stor, men ur ett tillämplingsperspektiv finns lika många användningsområden. Problemet är att vi redan bestämt oss - mobiltelefonen, hur smart den än må vara, ska bort. Men som sagt, kanske för att den får oss att inse våra egna brister som lärare.

Utbildning och utveckling måste gå hand i hand

Jag fick en debattartikel publicerad på Dagens Arena (tjoho!). Här är den.

Lärare: Utveckling och utbildning måste gå hand i hand

De verktyg som skolan förser lärarna med räcker inte till för att hjälpa elever att nå kunskapskraven. Det skriver läraren Jesper Isaksson.
Jag tänker tillbaka till min egen tid på grundskolan och klassrummet med kassettbandspelaren, OH-apparaten och de stora neddragbara kartorna som då mycket riktigt visade både Sovjetunionen och Jugoslavien.
Samma karta hänger i mitt klassrum 28 år senare. Tiden har stått still och detta faktum får också bli mitt bidrag till debatten om skolan.
I en av de rikaste Stockholmskommunerna med en av de lägsta skatterna i länet, ska jag på en kommunal skola låta mina elever arbeta med hörförståelse på engelska.
Jag får i min hand en vit kassett och orden ”Du får själv spola fram till rätt kapitel, tror det är mitt i någonstans.” Min nya kollega på den för mig nya arbetsplatsen ser mitt ansiktsuttryck och tillägger ”Välkommen till Solna stad”. Jag går till mitt klassrum och stoppar i kontakten till kassettbandspelaren som står ovanpå OH-apparaten och bredvid tjockteven med tillhörande VHS-spelare.
Skälen till att skolan och elevers kunskapsnivå har halkat efter är många. De gör sig ofta påminda i min vardag som lärare.
Varje skoldag gör jag så gott jag kan för att välkomna mina moderna elever in i mitt klassrum som är identiskt med det klassrum jag själv satt i på 80-talet.
Här ska jag enligt LGR11 undervisa med hjälp av IKT, digitala medier och en pedagogik som ska ha ett ”entreprenörtänk” för att förbereda dagens moderna ungdomar inför ett modernt och ett samhälle som utvecklas i raketfart.
De verktyg som skolan förser mig med räcker inte, om man ska tolka läroplanen rätt, till att hjälpa mina elever att nå kunskapskraven.
Jag frågar mig ofta hur länge det håller. En vacker dag kommer vi vakna upp till en värld där det inte räcker att bygga en skolverksamhet och pedagogik på “gamla beprövade metoder – det fungerade förr, då gör det väl det idag också?”
Vi kan redan se det hända när pojkar hamnar på efterkälken, när behovet av resurser till elever i behov av särskilt stöd ökar och när allt fler elever presterar sämre i brist på motivation och stimulans.
När jag tittar ut över mitt klassrum på mina elever finns det i varje klass ett antal elever som det diskuteras särskilt stöd för. I avsaknaden av resurser och pengar och det verkar som om allt hänger på det.
Jag är övertygad om att i en modern skola anpassad efter moderna elever, skulle både kostnaden och antalet elever med behov av särskilt stöd minska drastiskt.
En undervisning som tar hjälp av och utnyttjar dagens teknik kan vara lösningen på många problem i klassrum över hela landet. Att tro någonting annat är att missa en viktig poäng: Utveckling och utbildning går hand i hand.
Att skolan är en plats där utvecklingen tillsynes verkar ha stannat och fastnat, både resursmässigt och pedagogmässigt, tyder på en paradox som både är märklig och i rådande situation, pinsam.
Skolan borde i stället för att vara sist in i utvecklingen vara först och ledande, oavsett utbildningsnivå. Det må handla om resurser, pengar och politiska beslut, men faktum kvarstår att den verkliga anledningen handlar om en syn på våra barn som en generation inte värd att satsa på.
Ett samhälle som inte satsar på sina barn är ett samhälle som inom en snar framtid kommer att behöva ta ställning till hur man reparerar ett gigantiskt svek mot en hel generation.
Jag hoppas det sker snart och att dagens styrande politiker får se resultatet av en politik och en syn på unga människor och som då måste vara först med att be om förlåtelse. Dessvärre kan det då vara försent.

Skolan har inte problem - min generation är problemet

Vi befinner oss i en tid där svensk skola är i kris. Så heter det om man får tro media. Så heter det om man får tro politiker. Jag och ett par hundra tusen lärare och ett par miljoner elever vet inte riktigt vad vi ska tro. Skolan är väl som den alltid har varit, menar någon. Det är inte skolan som är i kris utan skolpolitiken, menar någon annan. Problemet är föräldrarna, säger en tredje medan en fjärde menar att problemet är elevernas. Men att skolan skulle vara i kris (i jämförelse med vadå, förresten?), har åtminstone jag svårt att sätta fingret på.


Är skolan i mer kris än vad den var på 60-talet? Eller 80-talet? Eller jämför vi före och efter kommunaliseringen? Eller före och efter då Alliansen kom till makten 2006? Vad vi än jämför med undrar jag vad som är skillnaden. Det mest tydliga är väl generationsskiftet - både bland lärare, bland politiker och bland eleverna. Men vem äger då problemet?


Jag har ingen aning. Inga avhandlingar eller ens någon forskning att gå på när jag säger följande:
- Dagens eventuella skolproblem ligger i ett generationsskifte där dagens vuxna svartmålar, ser ned på, lågprioriterar och alienerar barn och ungdomar. Jag går bara på min upplevelse, mina erfarenheter och min övertygelse om att dagens barn och ungdomar som finns i dagens skolverksamhet, är helt fantastiska, underbara och de har så mycket att lära oss vuxna som vi inte vill, eller kan, se eller förstå. Och det, ja, det är det största problem som vi har om vi vill förändra skolan och därmed också framtiden.


Ja, jag står på barnens och ungdomarnas sida. Det märks tydligt i mitt sätt att arbeta och i min lärarvardag. Jag tillbringar allt mindre tid bland kolleger och vuxna och i stället allt mer tid bland eleverna - barnen och ungdomarna. Jag njuter av varje sekund jag får vara med dem och jag lyssnar, iakttar, lär mig och utvecklar min egen roll efter hur de fungerar. Man kan säga att jag baserar min pedagogik på mina egna observationer och erfarenheter i stället för trötta professorer, forskare och filosofer som antingen är döda eller blivit förpassade till pedagogikinstitutioner på landets universitet eftersom de själva som lärare saknade “det där extra” för att vara lärare och på så vis i stället blev teoretiker i stället för praktiker. En skola baserad på teori och inte praktik, kan jag tycka är en skola på villovägar och en skola oförmögen att förändras och utvecklas. Så länge vi baserar vår verksamhet på teori blundar vi för samhällsutveckling, nya tider och nya generationer. Och det kan aldrig fungera i det långa loppet.


Skolans stora problem och indirekt dess svårigheter som vi tror oss se idag, hänger ihop med det här, plus en förändrad syn på vad som är viktigt. På prioriteringar om man så vill. Våra elever är helt enkelt inte värda att satsas på. Även ett barn, en av dagens skolelever, förstår sammanhanget mellan satsning, prioritering, och resultat. Så länge vi inte omvärderar vår syn på barn och ungdomar kommer vi fortsätta hävda att vi har en skola i kris. Men frågan är om det inte bara är tomma ord när vi säger det. För vi kan ställa högre krav på barnen, ge lärarna ännu mer att jobba med - men det spelar liksom ingen roll när dagens vuxna redan verkat besluta sig för att tänka kortsiktligt och tänka på den egna karriären.


Inga pekpinnar i världen, ingen pedagogik, ingen teknik eller didaktik kan någonsin lappa ihop de brister som skolan lider av idag. Inte så länge som vi svartmålar, trycker ned, prioriterar bort den kommande och den unga generationen människor. Inte så länge samhället och dess styrning glömmer den klichéaktika tesen att “vi har lånat jorden av våra barn”. Och tyärr är det just det som hänt - vi lånar inte, vi tar den och vi skiter i resten.

Det är ett misstag som jag hoppas vi får äta upp inom en snar framtid.

Projekt "Sommarprat"

Projekt “Sommarprat”

Inledning och hur det började

Till en början tänkte jag att det här projektet, så som jag gör det, kunde få bli mitt som svensklärare “singnaturprojekt”, men jag har tänkt om där. Det finns säkert fler lärare i riket som gjort samma sak och det är i så fall fantastiskt. Jag tänkte dock dela med mig av ett projektarbete som blivit så mycket mer än “svenska” - som har blivit ett uppvaknande för både elever och lärare och vuxna. Men det är inte utan försiktighet och lyhördhet det kan ske. Men när det fungerar så kan en vecka förvandlas till så mycket mer än en svenskalektion - det blir livskunskap.

Sommaren 2012 blev Sverige överraskat av elitidrottaren Anja Pärsons modiga “Sommar i P1”. Radioprogrammet i sig är ett av Sveriges mest älskade radioprogram med miljoner lyssnare varje dag. När man frågar ungdomarna blir de förvånande - ett program i stort sett utan musik, bara massa prat? Med Anja Pärsons fantastiska program som förlaga (hon fick nys om det och skickade en videohälsning till mig och mina elever) skred jag till verket. Och resultatet blev överraskande och över alla förväntningar.

Projektet
Så här har projektet sett ut elevmässigt
- Skriva och bearbeta ett manus
- Ge och få respons och kommentarer från klasskompisar och lärare
- Inspelning
- Uppspelning

* Inspelat ska programmet vara minst tre minuter
* Två låtar ska presenteras och ska vara genomtänkta val. Ca 30 sekunder av låtarna ska vara med.
* Möjlighet finns att hålla programmet "live" (uppläst, talat) om tekniken begränsar.
* Projektet bedöms på det skrivna manuset samt slutresultatet (tal).
* Innehåll: det ska handla om någonting eleven kan äga och göra personligt. Det behöver inte vara om livet, det kan lika gärna handla om drömmar och intresse, men "jaget" ska vara tydligt.
* Tidsåtgång: ca tre två till tre veckor för manusskrivande, respons och bearbetning. Ca en vecka för inspelning.

Tekniken
Det som kan strula är det tekniska. Här måste jag dock ödmjukt böja mig inför den kunskap och lust att hjälpa andra som ungdomar besitter. Det finns olika lösningar på hur det kan göras:

* Soundcloud (mobilapp till de flesta mobilsystem) - eleverna använder sina mobiler för inspelning eller webbplatsen och då med mikrofon. Genom sitt konto på Soundcloud kan elever och jag "följa" varandra och det blir lättare att spela upp och bedöma då programmet finns sparat i molnet.
* Röstinspelare på mobiltelefoner - eleverna använder mobilen, spelar in och sedan delar filen med mig. Här kan finnas vissa komplikationer beroende på mobil och operativsystem. För iPhone behövs ofta tredjepartsprogram (iTunes).
* Datorprogrammet Audacity eller liknande gratisprogram.

Jag har ofta blivit glatt förvånad över den kreativitet som ungdomarna besitter. På egen hand har många själva lagt in musik, ljudeffekter, bakgrundsljud etc och i varje klass har det funnits flera elever som är villiga att visa och hjälpa sina klasskamrater.

Tekniken kan vara ett hinder, men behöver inte vara det. Låt eleverna använda sina smarta mobiler och låt dem kanske ibland under inspelningen, ta med sig jobbet hem för att använda sin egna teknik. Slutresultatet är det som i slutändan bedöms.

Uppspelning/redovisning/framförande
Det här är stunderna då magin visar sig. För mig har det blivit stunder av gråt, skratt och eftertanke. En klass bjöd in alla föräldrar till en kväll med Öppet hus - rörda föräldrar fick ta del av, och lära känna sidor av sina barn de inte kände, saker som vi vuxna glömmer att barn och ungdomar funderar över. Andra klasser har suttit samlade i klassrummet med fika, andra har valt att lyssna på varandra under lägerskola, vid en öppen eld när mörkret lagt sig.

Efter varje program har jag sagt någonting. Det kan vara kommentarer om innehållet, framförandet eller en liten intervju med eleven. Det har hänt att jag inte kunnat kommentera alls, utan istället brustit ut i gråt - någonting som jag inte skäms över eller ens kan hjälpa. För var så säker, du kommer få lyssna till unga människor som inget hellre vill än att dela med sig av sina berättelser. Och de är starka, svåra, vackra, roliga och känslosamma.

Var förberedd
Jag kan inte trycka på den här biten tillräckligt. Ibland måste du som vuxen och lärare kanske styra eleverna och verkligen få dem att tänka på innehållet både en och två gånger. En frågar att ställa är: "Du måste kunna känna att det du pratar om är någonting du vill och kan berätta för andra - kan du det?"

För saken är den att du kommer få lyssna till ungdomar som berättar om saker som är svåra och tunga, men ack så viktiga. Du behöver vara förberedd på att det kan svänga, från en elev som pratar om sitt idrottsintresse till nästa elev som berättar om när pappa gick bort i cancer eller hur hen tänkt ta livet av sig flera gånger.

Jag upplever att lärare och vuxna ofta räds svåra frågor i klassrummet och är du en sådan lärare, anpassa då uppgiften till någonting du kan stå för och känner är okej för dig. Men jag kan också rekommendera att "dyka ned i en värld och en tid" som vi vuxna behöver påminnas om.

En sak är säker. I en trygg klass kan det här projektet resultera i en ännu tryggare samvaro, ännu bättre dynamik och fantastiska ögonblick då barn och ungdomar får kunskap om livet som jag som vuxen och lärare redan har glömt att de behöver.

Lycka till!

Posted via Blogaway


Posted via Blogaway

Lundsberg och Förvaltningsrätten gör det lättare att vara lärare - Hurra!


Lundsberg och resten av skolsverige ansvarar inte för det som inte sker inom och som är skolverksamhet.
Det är vad jag tolkar besked från Förvaltningsrätten som därmed upphäver Skolinspektionens beslut att stänga internatskolan. Eller citerat ur DN.se:
"Den rättsliga genomgång som domstolen gjort visar att Skolinspektionen inte har befogenhet att utöva tillsyn över sådan internatverksamhet som äger rum utanför skoldagen", säger chefsrådmannen Anna Maria Åslundh-Nilsson i ett pressmeddelande.
Vidare tolkar jag det som att skola och lärare inte längre behöver bry sig om vad som sker med och händer runt eleverna vardagar mellan kl. 16-08 och om elevernas skoldag påverkas av utanförliggande faktorer kan vi i framtiden hänvisa till fallet Skolinspektionen vs Lundsberg. För "internatverksamhet" är väl egentligen samma som "vilken verksamhet som helst".
Otrygg social miljö i hemmet, kränkningar på nätet (för internet kan ju knappast ses som skolans domäner), missbruk och kriminalitet på kvällar och helger m.m - ja, det behöver vi inte bry oss om längre.
Hurra, så lätt det blev att vara lärare plötsligt! Sorry Aftonbladet, nu kan ni stryka skolornas ansvar i era artiklar runt mobbning för vi har i stora fina Förvaltningsrätten på vår sida och därmed också lagen! In your face!

Fast nä. Jag jublar inte.
Inte som ett antal styrelsemedlemmar och stiftelser kanske gör just nu. Av den enda anledningen: det är åt helvete.
Konspiratören i mig säger: JÄV och tillägger ett mummel om att "ja se Lundsbergarna finns långt uppe i toppen av rättsväsendet".
Pedagogen och läraren i mig säger: En otrygg elev kan man aldrig lära hur mycket tid man än lägger ned och hur mycket hjälp man än ger. Endast när de själsliga och sociala faller på plats blir det äkta kunskapande.
Människan i mig säger: Vem ska hjälpa alla barn som far illa om inte jag?
Den förvirrade i mig säger: Kan någon förklara hur jag ska tolka det så att jag förstår det rätt??!

Farväl skolan, farväl läraryrket - det är dags!

Det känns nästan som det gjorde när jag som ung tonåring började fundera på att göra slut med hon den där tjejen. Egentligen ville jag inte, hon var trots allt min första (och enda har det visat sig) riktiga kärlek. Kärleken till henne fick mig att göra konstiga saker för att vara jag. Som den gången då jag till mammas förvåning helt oannonserat började frosta av frysen hemma. Eller när jag började städa bilen invärtes. Varför jag gjorde slut kan jag än idag inte förstå, kanske blev jag rädd, och jag ser det som en av mina största misstag i livet - ett liv som förmodligen hade tett sig tämligen annorlunda idag om jag inte hade...
Nu kan jag så här 20 år senare se tillbaka Och fortfarande ångra det jag gjorde. Hon är lyckligt gift med familj, villa, vovve och barn. Och jag är ensam utan någonting. Förutom ett jobb att gå till. Ett jobb som jag nu mer eller mindre har bestämt att jag måste överge, kanske inte för alltid, men för ett bra tag framöver. På ett sätt är det som att göra slut med någon jag älskar. Det är bara det att vårt förhållande har på senare tid blivit allt mer destruktivt att det inte längre håller och av ren självbevarelsedrift måste jag göra slut för att jag själv inte ska gå under.
En irländsk lärarinna, Shirley, som jag hade nöjet att träffa under det halvår jag undervisade i en liten by norr om Dublin, sa några ord som jag aldrig glömmer och som jag har haft som ett motto: “The day I don’t enjoy, for whatever reason, to be with my students and to work as a teacher, I must look for a different job. I owe my students this much.” Det är inte svårt att se vad hon menade. Alla elever, alla barn och ungdomar, är värda en engagerad lärare som lägger sitt fokus och sin energi på sina elevers lärande och välmående. Jag har i ca 12 år känt efter varenda dag innan jag går till jobbet och undrat om det är dags. I ca 12 år har jag inte känt det, tvärt om har jag känt att jag fortfarande går till jobbet med en vilja, en längtan och en entusiasm som ofta får mig att sväva på rosa moln. Mötet med mina elever har under 12 år inneburit kärlek, passion och engagemang.
En tidigare rektor och chef kallade in mig på kontoret för en tid sedan. Hon höll fram ett mail jag hade skickat till en förälder till en av de “struliga” eleverna. Hon gjorde det tydligt att jag hade gått för långt i mailet, att jag var för personlig och för oprofessionell när jag skrev att jag vill hjälpa, vill finnas där, vill vara en del av att eleven lyckas. Men så säger hon också någonting som blev början till där jag är idag:
- Jesper, jag vet att du är ensam, att du inte har någon partner, egen familj eller barn. Jag kan förstå att du har ork, energi och vilja att hjälpa andra barn och att du kanske ser dina elever som ett slags substitut. Jag beundrar dig verkligen för din inställning, för det jobb du gör och för din omtanke, men när jag säger att du måste var försiktig, så är det av omtanke för dig. Du kommer inte orka vara lärare så länge till om du fortsätter som du gör.
Hon fick mig att se vissa saker som jag kanske anat, men aldrig bejakat. Hon har rätt. När mina elever frågar mig varför jag inte har någon familj eller några barn så har jag skämtsamt sagt att “Nä, vem behöver barn - jag har ju flera hundra barn fem dagar i veckan!” Hon har också rätt i att det faktum att jag inte har några barn eller någon familj själv gör att jag snabbt hittar substitut för den kärlek och omtanke som jag kan tänka att familj och barn innebär. Och så lägger jag allt det där på andra. Men jag blev också lite sårad, vill jag minnas. Sårad över att min omtänksamhet och kärlek till mina elever kunde innebära någonting negativt. Jag brast i gråt, minns jag, och frågade henne “Varför är det någonting fel? Hur kan omtänksamhet och kärlek för andra människor vara någonting fel och negativt?” Jag minns inte vad hon svarade exakt, men i det stora handlade det om mig som lärare och huruvida jag skulle orka vara lärare. Några år senare var det också hon som vägrade svara på mail och frågor om varför jag inte fick jobba kvar på skolan utan fick gå och söka nytt. Jag vet fortfarande inte varför. Det jag vet är att kolleger och föräldrar till elever som har ifrågasatt beslutet att jag inte skulle vara kvar, aldrig heller fick svar. Men den mamma som kom fram till mig på skolavslutningen och som med tårar i ögonen sa att “Du är för bra, du är för mycket lärare, och det skrämmer vissa. Jag kommer aldrig förlåta henne för att du inte fick fortsätta som mitt barns lärare.” - ja, vi håller än idag kontakten och jag följer än i dag hennes barn och de hör av sig, än idag, för hjälp.
Hur som helst. Allt har sin tid. Så också det läraryrke jag en gång älskade. Jag älskade att möta mina klasser, jag älskade att sitta ned med mina elever, jag älskade att pendla flera timmar per dag för att känna allt från uppskattning till framgång. Och jag har inte varit bortskämd vad gäller det. Jag har fortfarande kontakt med många av mina före detta elever och jag vårdar kontakten med dem som om de vore min familj. Men det finns saker i läraryrket som gör att jag inte orkar hålla måttet. Det handlar inte längre om att vilja. För det fanns en tid då jag kunde halvsova mig igenom föreläsningar på studiedagar som var flummigare än vad Jan Björklund någonsin kunnat drömma om. Det fanns en tid då jag kunde prioritera bort allt det där administrativa, och i mina ögon helt betydelselösa, jobb för att fokusera på människor, på elever.
Men jag känner att jag inte kan det längre. Att det inte finns utrymme för passion, för entusiasm och för brinnande eldar. Att jag och många andra som brinner och älskar sitt jobb sakta men säkert kvävs under massor av måsten, arbeten och tvång - och allt är av en natur som gör att det inte gagnar någon. Inte eleverna, inte mig som lärare eller Sverige som land. Min passion och brinnande glöd för ungdomar finns kvar, men den har under ett par år kvävts till att snart inte ens vara synlig. I dag är varje dag jag går till jobbet en sorg - en sorg för att jag ser, för att jag märker och för att jag vill inget hellre än att göra det enda rätta - men, det finns inget utrymme. Ingen tid. Och skulle jag prioritera bort det oviktiga, ja, det är då jag får gå från ett jobb, lämna en skola och söka mig någon annanstans. Om mamman som jag nämnde tidigare hade rätt, vet jag inte. Det jag vet är att jag prioriterade mina elever framför välskrivna planeringar och annan dokumentation. Och kanske var det därför jag också fick gå. Jag höll mig helt enkelt inte innanför lärarramarna och jag blev på det sättet oprofessionell. Jag köper det. Jag erkänner.
Och det är också därför jag känner att jag inte kan fortsätta. Det är därför jag närmar mig beslutet om att göra slut med skolan, med Jan Björklund, med Skolverket och med läraryrket som det ser ut idag. Precis som flickan jag dumpade när jag var 19 och som jag nämnde tidigare i texten, så handlar det om att dumpa någonting jag älskar.

Jag ångrade det då. Kommer jag ångra det här beslutet? Kanske. Kanske inte. Men om saker och ting förändras - ja, då kommer jag vara först att fråga chans på nytt.

En lärares maktlöshet

Som lärare har jag makt och inflytande över människors liv och framtid. Ett oerhört ansvarsfullt yrke som också är en förmån och en ynnest att få utöva. Men det finns stunder där inget av det där spelar någon roll, stunder där allt det där förvandlas till en förbannelse och ett spöke. Känslan av att inte gjort, eller kunnat göra  tillräckligt.

Jag har inte räknat på hur många liv jag påverkat, hjälpt och utvecklat under mina 12 år som lärare, men det är många. Vissa har jag fått betyda oerhört mycket för, andra kommer jag förbli att vagt minne för om många många år. Men precis som att jag aldrig glömt mina lärare kommer mina elever aldrig glömma mig. Jag har gett mig tusan på att minnet av mig ska vara så bra som möjligt - det är en sak som driver mig.

Jag har haft och har många olika framtider i min hand och jag kan välja hur min egen framtid ska se ut genom att påverka mina elevers. Det är ett perspektiv på ett yrke som jag tror är bra och som jag tror kan vara mina elever till fördel. Jag vinner allt på att mina elever lyckas och mina elever är beroende av att jag lyckas i mitt jobb. Och det är inte det lättaste, det ska människor veta.

Det finns också stunder där jag upplever maktlöshet. Dessa stunder handlar om sådant där jag som lärare är begränsad och där vi är flera inblandade - vissa som kan men inte vill, vissa som skulle vilja men inte har möjlighet eller medlen och resultatet blir förlorade liv. Idag nåddes jag av nyheten att en tidigare elev till mig gick fel väg och tillslut hamnade i händerna på någonting så mycket mäktigare än att både jag som lärare och människa var chanslös - droger. Nyheten att eleven hittats medvetslös och svävade mellan liv och död blev ett svärd som högg mig hårt, djupt och skoningslöst i hjärtat.

Den smärtan får vi lärare ibland uthärda, vare sig vi vill eller inte och den bottnar i ett problem som vi måste lära oss se att det är större än att en simpel lärare ska kunna lösa. Men vi måste dras med vetskapen om alla larm vi slagit, alla samtal vi haft och alla sömnlösa nätter då vi rannsakat oss själva  ställt oss frågan om vi kan göra mer. Jag må ha makt att hjälpa en ung människa till utbildning men jag har inte makt att ensam rädda liv. Och den vetskapen är för mig en förbannelse, ett spöke och en demon som aldrig kommer lämna mig.

Jag har fällt tårar idag. Tårar för min före detta elev, tårar för systemet, tårar för livet. Imorgon kommer jag berätta för mina nuvarande elever om vad jag varit med om idag. Kanske fäller jag ett par tårar till när jag gör det, kanske kommer mitt hjärta svämma över och jag måste bryta - må så vara. Men jag måste berätta, jag måste vädja och jag måste varna. Det är en av mina uppgifter som lärare och människa. Kanske den viktigaste jag har.

Skolor och lärare behöver hjälp och stöd för att arbeta med och mot mobbning

När jag valde att bli lärare så valde jag det utifrån ett par saker. Inte så viktigt kanske, men jag är uppvuxen i en riktig lärarfamilj med föräldrar, mostrar, fastrar, kusiner och ännu fler som är eller har varit lärare. Det viktigare är känslan av att kunna förändra, lära och utveckla människor. Jag har gjort det i 12 år nu och även om jag ibland känner att det kanske räcker snart, så brinner jag fortfarande för dessa ord - förändra, lära och utveckla. Men då inte bara om ämnesspecifika kunskaper utan även, eller framför allt, kunskaper som alla behöver för att bli goda och skötsamma demokratiska medborgare.
  Jag kan inte säga hur det är bland kolleger runt om i landet eller hur rektorer och politiker ser på saken, på mobbning alltså, jag kan bara själv säga med den personliga erfarenhet som mobbad och som mobbare, är det någonting jag tar på största allvar och jag arbetar förebyggande med det ständigt. Även i min ordinarie ämnesundervisning. Det är nämligen lätt att välja texter och uppgifter som berör ämnen som tolerans, medmänsklighet, empati och omtänksamhet och nästan varje lektion får jag anledning att prata om det med mina elever. Och får jag inte anledning att göra det tar jag den.
  Jag kan dock känna att jag arbetar lite i motvind och att det arbete jag och måna kolleger och skolor faktiskt ändå gör, ofta känns betydelselösa. Alla skolor idag ska ha regler och vi har lagar som säger att diskriminering och kränkande behandling inte får förekomma på skolan. Dessa regler tror jag, fast jag är osäker, finns även utanför skolan i andra samhällsfunktioner och verksamheter. Men jag är osäker, finns det samma krav på idrottsföreningar, kulturorganisationerna, företagen, tidningsredaktionerna eller i media? Eller är det bara inom skola dessa självklara lagar och och regler finns? 
  Alla lärare jag jobbat med under mina 12 år har dragit åt samma håll vad gäller våra elever. Vi har oroats, vi har suttit på möte efter möte, diskuterat likabehandling, mobbning, åtgärder hit och dit och vi har alla legat sömnlösa på nätterna. Det är lite så att "that's how we roll" - vi är allt som oftast mycket engagerade i våra elever. Man brukar säga att när eleverna lämnar grundskolan, lämnar man också en trygghet som inte eleverna inte kommer få framöver. När den tryggheten verkligen fungerar så stämmer det också. 
  Men tryggheten fungerar inte alltid. Och det är ett av skolans allra största problem idag. Långt ifrån alla barn går till skolan och känner sig trygga, blir bemötta med respekt av andra barn och vuxna - många barn, långt fler än vi anar. Förmodligen skrämmande fler än vi anar. Skolans ansvar är oerhört, lärarnas ansvar likaså och vi brister när vi inte kan garantera alla barns trygghet. Och vi behöver hjälp.
  Riktigt vad för hjälp vi behöver är svårt att säga. Vi behöver utbildning (pengar till utbildning), vi behöver stöd från föräldrar och övriga samhället. Kanske behöver vi också fler befogenheter och ett öppnare samarbete med t.ex. sociala myndigheter där vi kan diskutera öppet utan att begränsas av diverse sekretessregler. Nyckeln och räddningen för oss i skolan och för oss lärare är nog helt enkelt ordet SAMARBETE.
  Dessvärre är det här det ofta brister och jag skulle vilja säga att det är just bristen på samarbete som också gör att vi inte alltid klarar det. Mobbning är ett samhällsproblem där en mängd faktorer spelar in, många som skolan inte har makt eller rår över. De barn som går i skolan idag är ett resultat av politik och skolpolitik, samhällsklimat, föräldraskap, media och samhällsutveckling. Någonstans lär sig barn, människor, att det är okej att använda fysiskt våld mot någonting man inte tycker om eller trivs med, att kalla varandra för skälls- och diskriminerande ord, att frysa ut andra, att diskriminera och nedvärdera andra människor. Jag vet inte, men jag har inte hittat en enda lärobok som lär ut detta beteende eller mött en enda kollega i Sverige som skulle göra det.

  Vi behöver hjälp, vi behöver stöd och vi behöver kunna samarbeta för att vi ska lyckas med vår uppgift. För vi klarar inte bära hela bördan om människors ovilja/okunskap/oförmåga att leva alla tillsammans i harmoni och trygghet. För alla vill väl leva i harmoni och trygghet? Tänkte väl det.

Mobbning bland barn är ett resultat av dig som vuxen

Jag har nu skrivit om den här texten fyra gånger och ingen version har varit den andra lik. Det är helt enkelt så att mobbning som företeelse är så komplicerat att sätta fingret på att jag ständigt ändrar mig om vad som är problemet. Aftonbladet är på g och skriver lite smått och sensationsaktigt om mobbning och låter mobbningsoffer komma till tals. Bra. Samtidigt lite längre ner i tidningens nätversion skriker en rubrik “Här stampar musikern på Christer, 47”. Den insatte (läs lärare, skolpersonal, socialarbetare, fritidsledare, läkare, kuratorer, psykologer m.fl) börjar redan här se ett mönster och ett svar på Aftonbladets fråga varför barn mobbas i skolan.
Vidare om man tittar på Aftonbladets webbsida ser man följande:

...och åter igen, fortsätter Aftonbladet att fråga sig och sina läsare varför barn mobbas i skolan.

Mobbning bland barn är fruktansvärt. Jag vet. Jag har varit en mobbare. Och jag har blivit mobbad. Aftonbladet är snälla där, för de belyser ett problem. Vad Aftonbladet inte verkar bry sig om är att man är en del i att mobbning förekommer. Och därmed tänker jag inte nämna den här skittidningen en gång till.

Det första jag vill säga om mobbning är att när man skyller på lärarna i en skola så är man ute och cyklar. Då gör man som så lätt är och lägger över ansvaret på någon annan och varför inte lärarna - de som tar hand om barnen ca 8 timmar per dag nästan 200 dagar om året och för ett växande antal barn tillbringar mer tid med dem än barnens egna föräldrar. Självklart, lägg det ansvaret på lärarna då, precis som väldigt mycket annat. Men se, här händer det någonting: om lärarna skulle bolla tillbaka bollen till föräldrarna, där den faktiskt hör hemma, så skulle det bli ramaskri och, häng med nu, det är sällan det skulle ske. Varför? Jo, för 99,9% av lärarna i Sverige är speciella - även om vi inte enligt lag och vett har ansvar om andras barn så tar vi det! That's how we roll. Att skylla på oss lärare är att visa sin svaghet och brist som ansvarstagande människa. 

Varför finns då mobbning? Varför mobbar barn, ungdomar, vuxna, politiker, statsråd, artister, filmstjärnor, rockstjärnor, idrottsmän m.fl. varandra? Ja där har du svaret. För den som tror att mobbning bara sker bland barn och ungdomar, ja du har mycket att lära om människor och livet och kanske vakna ur den  bubbla du befinner dig. För det är verkligen så (hörru, vakna!) att barn föds rena, oskyldiga och fulla med empati, moral och medmänsklighet. Det är inte någonting i generna som gör att man släpper mycket av det där när man får ett språk som gör att man läsa och förstå, tillgång till tidningar, mobiler, internet och annan media. Spädbarnets joller i vaggan är härmande av ljud. Barnets första svordom eller könsord hemma kommer alltid från vuxna - på teve, i tv-spel, föräldrar, människor på stan eller i film och musik. 

Svaret varför barn mobbar varandra finns inte att hitta i barnen. Punkt. Med en gnutta mer självkritik och insikt, borde varenda vuxen inse att man på ett eller annat sätt är en del av det. Så länge det inte sker kommer mobbning finnas.

Tack för mig. 

Har jag nått slutet på min lärarkarriär?

Jag tror jag närmar mig slutet på min lärarkarriär. Fakstiskt. Läraryrket må vara det bästa yrke i världen och jag kommer sakna det - men jag börjar allt mer känna, som den person jag är, att jag inte kan eller har energi att klara allt på en och samma gång. Och då menar jag inte att skriva planeringar, omdömen och sitta på konferenser hit och dit. Då menar jag att göra det samtidigt som jag helst av allt vill påverka, förändra och bry mig om de unga - och mina trötta kolleger. 

Jag har allt mer börjat tänka i banor om att föreläsa för barn, ungdomar och lärare. Peppa, motivera och entusiasmera för framtiden. I min hand håller jag så mycket feedback från elever och jag har äntligen lärt mig hur jag kan ta till mig komplimanger från kolleger och andra (Jante får ursäkta). Men jag börjar se att jag inte, som människa, kan göra både ock utan att springa in i väggen lagom till jul - igen. 

Det är ett nederlag. Det kan jag se som en svaghet. Men jag jobbar på att se det som en insikt hellre. Jag vet att mina elever genom åren har klarat sig bra, vilket är en trygghet och en glädje. Jag vet att de kolleger och de skolor jag varit på, fortfarande pratar om Jesper som den friska vind och glädjespridare och uppgiggande själ som jag vet att jag kan vara ofta. Det har lagt en press på mig som jag inte alltid orkar bära. 

Jag har levt hela min uppväxt genom en mask, genom en roll som till slut blivit så tung att jag gått sönder. Ibland känner jag att jag är på väg dit igen. Jag vill så mycket, jag önskar så mycket!

Kanske är det helt enkelt dags att jag fokuserar på en sak - att tala till, beröra och väcka tankar och funderingar runt livet, runt att vara medmänniska. Det jag brinner för, helt enkelt. För mig är nämligen det primärt - satsdelar och ordklasser har länge varit sekundärt.

Idag har jag tagit kontakt med Rädda Barnen och imorgon tänker jag kontakta Friends och andra organisationer för att erbjuda mina tjänster. Jag vet inte om jag är bra, jag är inte utbildad föreläsare eller talare, men jag bär på mycket, har så mycket vilja och så mycket passion att kanske, så är det det bästa sättet för mig att känna att jag gör någonting gott.

 Jag har haft en tung kväll, eller nä, en glädjens kväll, där jag faktiskt gråtit. Jag gör det ibland när jag tänker på människor som jag bryr mig om och som jag är orolig för eller, faktiskt, som jag gläds för. Kanske är jag blödig, för känslosam eller patetisk i andras ögon. Men ibland blir det mycket känslor, ibland vill jag bara så himla mycket - och då visar det sig genom tårar av glädje, sorg eller oro. Det är så jag är. Jag kan inte hjälpa det. 

Jag har anställning fram till jul på mitt jobb. Jag har redan börjat planera att inte fortsätta den. Utan att kanske helt släppa läraryrket som det ser ut idag - och i stället göra vad jag kan för att påverka världen på annat sätt. 

Så om någon där ute har kontakter, känner någon som har kontakter, vet någonting, hör gärna av er. Jag har en dröm, en längtan att fortsätta betyda någonting för människor, barn och ungdomar. Men inte som lärare utan som... jag vet inte, någon som vet. Kanske?

Min eld brinner fortfarande i hjärtat. Så kraftigft att det ofta gör ont. Jag behöver sprida den till andra som kan brinna tillsammans med mig. För det är inte Olympiska Spelen där en fackelbärare springer mot ett mål - för en bättre värld måste vi vara fler som bär lågan.

http://www.strikingly.com/tolerans