Det är för lätt att inte tänka själv

Den här bilden dyker upp lite varstans på sociala medier och den gjorde mig förbannad. När jag läser texten så tolkar jag det som att problemet med världen bland annat är en hel generation unga människor som aldrig hört talas om eller haft anledning att känna till vad Nelson Mandela gjort och betytt för människor.

Och det är inte så konstigt heller. Mandela har de senaste decennierna åren varit tämligen anonym även för en 70-talist som jag och jag var ung under 80-talets stora ANC-rörelse. För när Tage Danielsson skriver i den alltid vid den här tiden så aktuella "Karl-Bertil Jonssons jul" att unge Karl-Bertil hade en idol (Robin Hood) så var det en som inte "var av sexuell natur", sätter han fingret på ett samhälle i ständig förändring. Att ens jämföra Paul Walker med Nelson Mandela för att bedöma godhet och sedan anta att det handlar om grader av godhet, ondska och intelligens - ja, där är ett problem med världen.

  Vad vi har sett den här veckan är två olika sorters kollektiv sorg som aldrig borde användas i syfte att skilja på människor och människor. Flera av mina elever kom till skolan på måndag och pratade om skådespelaren som haft huvudrollen i flera för dem stora och viktiga filmer. Själv hade jag knappt hört talas om Paul Walker och jag har inte sett "Fast and The Furious" - filmerna som introducerade honom för den unga publiken.
  Dagen efter Mandelas bortgång frågade jag 80-talet elever hur många som kände till Nelson Mandela sedan tidigare. Knappt en tredjedel hade hört namnet men inte så mycket mer, medan en bra mycket större andel kände till Paul Walker. Att beskylla dem för att vara felet i världen är absurt. Felet ligger väl snarare hos äldre generationer som misslyckats med att föra vidare Mandelas kamp, liv och betydelse för mängder av människor över hela världen.

Den här bilden är också ytterligare ett resultat av sociala mediers påverkan på oss som nyttjar dem. Det har blivit lätt, för lätt, att låta andra tänka åt en och göra förhastade ställningstaganden som ibland kan ställa till med stora problem.    Det är paradoxalt hur trots att vi dagligen hör hur klick, gillningar och för hastigt skriva meningar tvingar människor till att lämna jobb, tjänster, tvingas till avbön och ibland inte så sällan längre, få polisanmälan mot sig så fortsätter vi vara oförsiktiga.
  Jag har säkert delat och gillat och skrivit fel saker men jag har börjat bli allt mer kritisk. Källkritik är inte längre någonting som bara handlar om skolan och undervisning. När bristande källkritik kan göra att du råkar illa ut för att du varit aktsam, då har det blivit mycket allvarligt och lika viktigt för alla att behärska det.

De som delade den här bilden, hade de för avsikt att peka ut en mycket stor del av människorna på jorden som världens största problem? Förmodligen inte. Bilden och texten kan tolkas på olika sätt och landa olika hos människor. I ett källkritiskt tänk behöver man dock också tänka på just detta - hur tolkar andra bilden, håller jag med till hundra procent, kan jag bli missförstådd?
Att låta andra tänka åt en själv är snabbt och smidigt. Det går att göra med ett klick med musen. Och vips så har vi hamnat i ett läge som är ack så allvarligt för världen idag och i framtiden.

Posted via Blogaway

Öppet brev till dig som är "vuxen"

Våra ungdomar är fantastiska!

Dessvärre märks inte det i rådande debatt runt skola, samhälle och framtid. För här utmålas ungdomarna som lata, teknikberoende, slappa och hopplösa. I pressen läser man insändare om ungdomarnas språk och hur man förstör det ack så vackra svenska språket. Man läser om hur ungdomarna är ohyfsade och visar ingen respekt gentemot vuxna, lärare eller föräldrar. Man läser hur ungdomarna är ett samhällsproblem. Det är den bilden som förmedlas. Vem reser sig efter ett sådant utdömande? Skulle du göra det? Dagens ungdomar växer upp i ett samhälle som medialt verkar sky dem som pesten. Snacka om fördomar, snacka om misstag - snacka om okunskap!

Jag säger det direkt så att du vet var jag står i frågan:

- Om jag kunde välja idag, skulle jag aldrig byta bort ett sällskap bestående av ett antal tonåringar mot ett sällskap bestående av dagens vuxna.

Som lärare i högstadiet är jag, vilket jag är väl medveten om, omtalad som läraren som är “osynlig” - jag är sällan i lärarrummet, jag sitter sällan vid mitt skrivbord i arbetsrummet och jag hänger med ungdomarna även när jag inte behöver. För det får jag ibland skit. För det får jag ibland höra att jag omogen. För det får jag höra att jag är för mycket vän med ungdomarna i min roll som lärare.

Det är okej. Jag har lärt mig att leva med det och jag har lärt mig att skita fullkomligt i det. För saken är den att dagens vuxna är allt det där som jag hoppas att inte mina elever, dagens ungdomar, ska bli och utvecklas till. Saken är den att det är bland vuxna, så kallade “medvetande människor”, som till och med har rätt att rösta om rikets framtid, är så mycket mer åt helvete än vad en 12-åring idag är. Och jag sörjer verkligen det faktum att vi vuxna inte riktigt förstår det. Och självklart är det ett problem. För det sätter spår i allt från skolpolitik till samhällsutveckling.

För några dagar sedan ställde jag frågor till mina elever i olika klasser. Sammanlagt ett åttiotal ungdomar i åldrarna 12-15 år.

- Är det okej för killar att ta på sig rosa kläder? JA!

- Är det okej för pojkar och flickor att komma ut som homosexuella? JA!

- Är det okej som ungdom att komma från ett annat land? JA!

- Är det okej om man har en annan religion? JA!

- Är det okej att hata någon som skiljer sig från dessa saker? NEJ!

Jag trivs bland dagens barn och ungdomar. Jag älskar, lär mig av och tar till vara varje stund jag kan tillbringa med dem. Just för att de står för saker som vi vuxna kivas över - vi vuxna som förmodas ha kunskapen, erfarenheten och värderingarna som gör oss lämpliga att ta beslut, styra och verka i dagens Sverige.

Det som händer sedan, när en ungdom går från att ha dessa vackra sunda värdingar - ja, det är problemet. Och det är inte mitt fel, för jag kämpar in i det sista för att förhindra det. Det är ett problem för oss vuxna, för politiker och för de som har makt att påverka. Jag lovar dig, om Sverige för en gång skull skulle låta alla UNDER 18 få rösta till nästa val:

Ja, då skulle världen se annorlunda ut idag. Och vara fan så mycket bättre.

Skolan är inte i kris - det är skolpolitiken

På väggen i en av alla skolor jag arbetat på sitter en skylt strax innanför huvudentrén och på den står det att läsa "Obehöriga äga ej tillträde!". Den skylten välkomnades jag dagligen av i fem år. Eller nej, skylten tillsammans med de två lärarfacken och en alliansregering gjorde att jag aldrig var välkommen. Kanske är det dags att sluta.

Självklart kan jag se tillbaka snart tio år senare och undra varför jag tog jobbet jag blev erbjuden i stället för att skriva klart den där B-uppsatsen och ta de där poängen i kursen "Skola och samhälle" och "IT i skolan". Efter tio år som IKT-inriktad pedagog på ett par skolor i Stockholm befinner jag mig vid ett vägskäl. Så länge jag inte skriver uppsatsen eller tar poängen kommer jag fortsätta bli tvungen att hoppa från skola till skola och alltid mötas av den där gula skylten som säger att jag inte är välkommen.

 Jag vet att jag är bra som lärare. Jag vet att jag kan skapa relationer med mina elever som är en förutsättning för ett inspirerande och studiemotiverande klassrumsklimat. Jante får ursäkta, men jag går hellre på de tusentals barn och ungdomar som jag träffat under åren som lärare och deras kommentarer, utvärderingar, små fina lappar och meddelanden jag fått, än en uppfattning om att jag är inte kvalificerad eftersom jag inte tagit poäng i ett par kurser. Kurser som jag under åren bara genom erfarenhet har klarat flera gånger om. Idag när det kommer till lärare går kvalité och kompetens inte att finna i individen - den sitter i ett papper.

Svensk skola är i kris, heter det och det är någonting som politiker och media, med Jan Björklund i spetsen, fått resten av samhället att likt ett mantra upprepa så fort skolan kommer på tal. Det är bara det att genom att säga att skolan är i kris så lägger man skulden på alla som finns och verkar i den: eleverna, lärarna och skolledarna. Det är ett smart drag att hamra in detta mantra i gemene man för det tar nämligen fokus från det som verkligen utgör krisen - skolpolitiken. En skolpolitik som nått sin kulmen efter sju år med alliansen i styre och Jan Björklund vid rodret.

Att låta kvalité avgöras av ett pappersdokument framför egenskaper och individ när man pratar om en av samhällets största arbetsplatser är att skjuta sig själv i foten och borra hål i sin egen båt och sedan förlita sig på att andra håller skeppet flytande. Det här är ett tänk och en lösning som i det närmaste blivit synonymt med alliansens politik och skolan är bara en av månnga. Att enbart tro att ett väl utfört arbete garanteras genom akademiska poäng tyder på en naivitet och en tämligen bristfällig verklighetsuppfattning om vad läraryrket innebär och hur dagens barn och unga fungerar.

Den stora frågan jag ställer mig nu är huruvida jag ska fortsätta vara lärare. Jag är ju trots allt inte välkommen och jag anses ju vara tämligen inkompetent eftersom jag inte har ett papper att visa upp. Och jag måste också fundera på om jag ska ta de där sista poängen, lägga ned tiden och energin på dem som kommer resultera i ekonomisk förlust och ett fokus riktat mot annat än mitt jobb (om jag väljer att försöka studera vid sidan om mitt arbete). Och jag måste fundera över om det är värt det med tanke på hur yrket ser ut idag.

För några år sedan satt jag ned med en irländsk lärare och pratade om skillnader mellan att vara lärare i Sverige och i Irland. Hon säger följande ord som blivit mitt motto i min lärargärning:

- Den dagen då jag inte känner någon glädje över att gå till jobbet och möta mina elever, då måste jag se mig om efter ett nytt jobb. För elevernas skull.

Hon har så rätt i det hon säger. Dessvärre måste jag erkänna att jag befinner mig just här, vid ett vägskäl som handlar om att kämpa på ett tag till trots att glädjen tryter för varje dag jag går till jobbet och skolan som den ser ut idag eller att faktiskt söka mig till en annan bransch. Att hamna i dessa tankar och funderingar är en sorg, för i snart 12 år har jag älskat varje sekund som lärare tillsammans med mina elever. På senare tid finns samma passion och engagemang för eleverna kvar, men lusten för jobbet som helhet håller på att försvinna helt. Det är inte eleverna, barnen och ungdomarna, det beror på - det beror på en skolpolitik i kris.

Välkommen eller inte, problemet kvarstår: jag är inte den enda passionerade och faktiskt, kompetenta, läraren som mer eller mindre flyr skolan. Visst finns det möjligheter för mig och alla andra att åtgärda vår situation genom ett par olika åtgärdsprogram som ska hjälpa oss till examen och legitimation För vissa går det och vissa gör det, för andra kan det vara omöjligt och hopplöst. Det behövs någonting annat, det behövs en bredare syn på det komplexa yrke läraryrket har blivit idag och det behövs ett alternativt instrument att mäta lärarkompetens. För annars står vi där inom en snar framtid med en lärarbrist större än någonsin.

Måste man älska sitt land?

Jag fick frågan  för en tid sedan av en elev:
- Älskar du ditt land?
Vad svarar man på det? Jag tänkte ett par sekunder, antog att hen menade Sverige och svarade:
- Nej. Måste man det?

Jag måste erkänna en sak. Jag tror inte jag vet hur det är eller hur det känns att älska. Tycka om eller vara småförälskad ja, men att älska, nej. Älskar jag min familj? Jag vet inte. Hur vet man det? Jag bryr mig så klart om dem, blir orolig om någon av familjemedlemmarna mår dåligt eller är sjuk, ser fram emot att träffa dem (inte allt för ofta dock) och har så klart något sorts band till dem. Är det att älska? Igen, jag vet inte. Kanske är det så att det där ordet, älska, är så svårdefinerat att det går inflation i det. Och det gör mig förvirrad.

Med mina preferenser om att älska någonting, så måste jag nog säga ett rungande "Icke". Jag älskar inte mitt land. Sverige. Det land jag vuxit upp i och lever i. Och faktiskt, om jag skulle träffa Sverige på krogen en kväll, prata och diskutera, kanske ta en fika dagen efter, träffa dess föräldrar och leka med dess husdjur, tror jag inte att jag skulle förmå mig att älska Sverige. Vi är helt enkelt för olika för att jag ska falla pladask och som jag ser det, kommer jag inte ens kunna lära mig älska Sverige även om jag så vill.

Okej, utsidan är vacker, det håller jag med om. Från de böljande sädesfälten och vida stränderna i söder, till skogarna och sjöarna i mitten och de tysta och fridfulla fjällen i norr. En sådan mångfald, sådan bredd på skönhet finner man inte på speciellt många ställen i världen. Och jag måste nog erkänna att jag ofta går på utseende och inte på det "inre" - själen, värderingarna och mentaliteten. För det är nämligen där det skär sig.

Älskar jag Sverige? Nej. Vi är för olika. Sverige visar allt för ofta upp sidor som jag inte köper eller håller med om. En del av Sverige menar att alla inte är lika mycket värda, en annan säger att det är skillnad på kärlek och kärlek och en tredje tycker att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det sämre får skylla sig själva. Jag har också upptäckt mängder med småsidor som jag länge hoppats inte fanns, men som uppenbarligen finns t.ex. saker som att bli upprörd när bussen inte går i tid, tycka att det är okej att publicera i hemlighet filmad älskog på nätet, diskriminera på grund av kön, religion, hudfärg, sexualitet etc. Småsaker kanske, men ändå saker som jag reagerar på. Saker som faktiskt gör mig lite avtänd.

Så älskar jag Sverige? Nej.

Måste man det?

Mobilförbud visar lärarens brister som lärare

Mobiltelefoner finns överallt - ett förbud mot dem
blir snart en likabehandlingsfråga. Hoppas jag.

Följande kommentar i lärarrummet fick mig att bli lite smått förbannad. Men det är en kommentar som är vanlig och utbredd i förmodligen alla lärarrum i hela världen.

“I sju år har resultaten i den svenska skolan bara gått nedför och jag lovar att det har med de där jävla mobiltelefonerna som de ska leka med på lektionstid hela tiden. Förbjud dem, säger jag!”

Det finns ganska mycket att säga om den här kommentaren. Den ger uttryck för någonting, låt oss säga en diagnos för enkelhetens skull, som handlar om flera saker.

“BUBBLAN”

Det är för mig obegripligt hur lärare, vuxna människor, som har som yrke att finnas och verka bland dagens unga ändå mer eller mindre vägrar låta skolan vara en del av det nutida samhället med allt vad det innebär. Ett samhälle som vi i allra största grad är en del av och också lite smått börjar inse att vi inte alls skulle få det så lätt att stå utanför. Vi kan välja, lägga oss ned och dö eller helt enkelt köpa läget och anpassa oss. Lärarbubblan handlar om att bekämpa, vägra se och uppleva dagens tekniksamhälle som ett hot. I själva verket säger det mer om skolans och lärarnas förmåga att verka i nuet - i många fall klarar vi det inte alls.

När en lärare yrkar på förbud av mobiltelefoner handlar det mycket om att förbjuda någonting som vare sig vi vill eller inte, blivit en viktig del av våra liv. Jag som lärare och vuxen erkänner att jag är behjälpt av min mobiltelefon men att förvägra andra detta “viktiga” måste ses som tämligen hjärtlöst och ett bevis på att bubblan är större och mer problematisk än vad man kan tro.

Handlar det enbart om tekniken i mobiltelefonen som utgör problemet? Självfallet inte. Det handlar om lärarens behov och avsaknad av förmågan att handskas med människor. Det är en jakt efter auktoritet och respekt som man tror löses genom att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet på något sätt ska komma som ett brev på posten. (Kanske finns det en uns av sadism i det också - genom att förbjuda mobiltelefonerna visar vi vem som bestämmer och vi gör det genom ett förbud av en sak som idag är en del av våra liv - och det kanske kan vara en slags njutning för vissa. Auktoritet känns bra!)

Dock då alla vet hur viktig mobilen är för oss och att utöva auktoritet genom att förvägra elever dem så är det enda man gör att meddela att man som vuxen och lärare inte klarar av eller kan förmå eleverna att fokusera på lektionstid. Eller för att ge sig ut på djupt vatten: du som lärare är inte intressant nog. Elever som vänder sin uppmärksamhet mot någonting annat, bör i stället vara en utvärdering av dig som lärare. Uppmärksamhet och fokus kan man inte tvinga eller kräva, ty sådana är vi människor, den måste framlockas, stimuleras och uppmuntras.

Att befinna sig i bubblan innebär också att man någonstans har fått för sig, eller vill, att skolan ska vara en fredad zon från all den teknik som finns till förfogande så fort du lämnar skolan som byggnad och institution. Det rimmar illa, skolan ska ju vara en del av samhället och att då motverka dess utveckling genom att inte avspegla dess helhet, ter sig absurt. Samhället förändras och utvecklas, människor förändras och utvecklas - varför inte skolan och pedagogerna?

Men åter igen, den stora faran med “bubblan” är att man som ledare, pedagog och människokännare (vilket de flesta lärare ändå är) missar att se sin egen del i den problematik som kan tänkas finnas runt skolan idag. I stället för att sätta sig ned för en stunds 

självkritisk självanalys skyller man på ofokuserade ungdomar och deras mobiltelefoner och ondgör sig över en generation människor som växer upp i ett samhälle som den äldre generationen skapat och utvecklat. Och självklart ska det utnyttjas, aldrig bekämpas.

Jag skriver i en debattartikel att “Utveckling och utbildning måste gå hand i hand.” Jag står fast vid det. Dagen vi börjar diskutera mobilförbud så stannar utvecklingen och utbildningen riskerar att bara landa väl hos vissa elever - inte alla som ju är skolans syfte.

Skillnaden mellan en mobiltelefon, en laptop, en läsplatta eller en projektor i klassrummet är tekniskt sett stor, men ur ett tillämplingsperspektiv finns lika många användningsområden. Problemet är att vi redan bestämt oss - mobiltelefonen, hur smart den än må vara, ska bort. Men som sagt, kanske för att den får oss att inse våra egna brister som lärare.

Utbildning och utveckling måste gå hand i hand

Jag fick en debattartikel publicerad på Dagens Arena (tjoho!). Här är den.

Lärare: Utveckling och utbildning måste gå hand i hand

De verktyg som skolan förser lärarna med räcker inte till för att hjälpa elever att nå kunskapskraven. Det skriver läraren Jesper Isaksson.

Jag tänker tillbaka till min egen tid på grundskolan och klassrummet med kassettbandspelaren, OH-apparaten och de stora neddragbara kartorna som då mycket riktigt visade både Sovjetunionen och Jugoslavien.

Samma karta hänger i mitt klassrum 28 år senare. Tiden har stått still och detta faktum får också bli mitt bidrag till debatten om skolan.

I en av de rikaste Stockholmskommunerna med en av de lägsta skatterna i länet, ska jag på en kommunal skola låta mina elever arbeta med hörförståelse på engelska.

Jag får i min hand en vit kassett och orden ”Du får själv spola fram till rätt kapitel, tror det är mitt i någonstans.” Min nya kollega på den för mig nya arbetsplatsen ser mitt ansiktsuttryck och tillägger ”Välkommen till Solna stad”. Jag går till mitt klassrum och stoppar i kontakten till kassettbandspelaren som står ovanpå OH-apparaten och bredvid tjockteven med tillhörande VHS-spelare.

Skälen till att skolan och elevers kunskapsnivå har halkat efter är många. De gör sig ofta påminda i min vardag som lärare.

Varje skoldag gör jag så gott jag kan för att välkomna mina moderna elever in i mitt klassrum som är identiskt med det klassrum jag själv satt i på 80-talet.

Här ska jag enligt LGR11 undervisa med hjälp av IKT, digitala medier och en pedagogik som ska ha ett ”entreprenörtänk” för att förbereda dagens moderna ungdomar inför ett modernt och ett samhälle som utvecklas i raketfart.

De verktyg som skolan förser mig med räcker inte, om man ska tolka läroplanen rätt, till att hjälpa mina elever att nå kunskapskraven.

Jag frågar mig ofta hur länge det håller. En vacker dag kommer vi vakna upp till en värld där det inte räcker att bygga en skolverksamhet och pedagogik på “gamla beprövade metoder – det fungerade förr, då gör det väl det idag också?”

Vi kan redan se det hända när pojkar hamnar på efterkälken, när behovet av resurser till elever i behov av särskilt stöd ökar och när allt fler elever presterar sämre i brist på motivation och stimulans.

När jag tittar ut över mitt klassrum på mina elever finns det i varje klass ett antal elever som det diskuteras särskilt stöd för. I avsaknaden av resurser och pengar och det verkar som om allt hänger på det.

Jag är övertygad om att i en modern skola anpassad efter moderna elever, skulle både kostnaden och antalet elever med behov av särskilt stöd minska drastiskt.

En undervisning som tar hjälp av och utnyttjar dagens teknik kan vara lösningen på många problem i klassrum över hela landet. Att tro någonting annat är att missa en viktig poäng: Utveckling och utbildning går hand i hand.

Att skolan är en plats där utvecklingen tillsynes verkar ha stannat och fastnat, både resursmässigt och pedagogmässigt, tyder på en paradox som både är märklig och i rådande situation, pinsam.

Skolan borde i stället för att vara sist in i utvecklingen vara först och ledande, oavsett utbildningsnivå. Det må handla om resurser, pengar och politiska beslut, men faktum kvarstår att den verkliga anledningen handlar om en syn på våra barn som en generation inte värd att satsa på.

Ett samhälle som inte satsar på sina barn är ett samhälle som inom en snar framtid kommer att behöva ta ställning till hur man reparerar ett gigantiskt svek mot en hel generation.

Jag hoppas det sker snart och att dagens styrande politiker får se resultatet av en politik och en syn på unga människor och som då måste vara först med att be om förlåtelse. Dessvärre kan det då vara försent.

Skolan har inte problem - min generation är problemet

Vi befinner oss i en tid där svensk skola är i kris. Så heter det om man får tro media. Så heter det om man får tro politiker. Jag och ett par hundra tusen lärare och ett par miljoner elever vet inte riktigt vad vi ska tro. Skolan är väl som den alltid har varit, menar någon. Det är inte skolan som är i kris utan skolpolitiken, menar någon annan. Problemet är föräldrarna, säger en tredje medan en fjärde menar att problemet är elevernas. Men att skolan skulle vara i kris (i jämförelse med vadå, förresten?), har åtminstone jag svårt att sätta fingret på.

Är skolan i mer kris än vad den var på 60-talet? Eller 80-talet? Eller jämför vi före och efter kommunaliseringen? Eller före och efter då Alliansen kom till makten 2006? Vad vi än jämför med undrar jag vad som är skillnaden. Det mest tydliga är väl generationsskiftet - både bland lärare, bland politiker och bland eleverna. Men vem äger då problemet?

Jag har ingen aning. Inga avhandlingar eller ens någon forskning att gå på när jag säger följande:

- Dagens eventuella skolproblem ligger i ett generationsskifte där dagens vuxna svartmålar, ser ned på, lågprioriterar och alienerar barn och ungdomar. Jag går bara på min upplevelse, mina erfarenheter och min övertygelse om att dagens barn och ungdomar som finns i dagens skolverksamhet, är helt fantastiska, underbara och de har så mycket att lära oss vuxna som vi inte vill, eller kan, se eller förstå. Och det, ja, det är det största problem som vi har om vi vill förändra skolan och därmed också framtiden.

Ja, jag står på barnens och ungdomarnas sida. Det märks tydligt i mitt sätt att arbeta och i min lärarvardag. Jag tillbringar allt mindre tid bland kolleger och vuxna och i stället allt mer tid bland eleverna - barnen och ungdomarna. Jag njuter av varje sekund jag får vara med dem och jag lyssnar, iakttar, lär mig och utvecklar min egen roll efter hur de fungerar. Man kan säga att jag baserar min pedagogik på mina egna observationer och erfarenheter i stället för trötta professorer, forskare och filosofer som antingen är döda eller blivit förpassade till pedagogikinstitutioner på landets universitet eftersom de själva som lärare saknade “det där extra” för att vara lärare och på så vis i stället blev teoretiker i stället för praktiker. En skola baserad på teori och inte praktik, kan jag tycka är en skola på villovägar och en skola oförmögen att förändras och utvecklas. Så länge vi baserar vår verksamhet på teori blundar vi för samhällsutveckling, nya tider och nya generationer. Och det kan aldrig fungera i det långa loppet.

Skolans stora problem och indirekt dess svårigheter som vi tror oss se idag, hänger ihop med det här, plus en förändrad syn på vad som är viktigt. På prioriteringar om man så vill. Våra elever är helt enkelt inte värda att satsas på. Även ett barn, en av dagens skolelever, förstår sammanhanget mellan satsning, prioritering, och resultat. Så länge vi inte omvärderar vår syn på barn och ungdomar kommer vi fortsätta hävda att vi har en skola i kris. Men frågan är om det inte bara är tomma ord när vi säger det. För vi kan ställa högre krav på barnen, ge lärarna ännu mer att jobba med - men det spelar liksom ingen roll när dagens vuxna redan verkat besluta sig för att tänka kortsiktligt och tänka på den egna karriären.

Inga pekpinnar i världen, ingen pedagogik, ingen teknik eller didaktik kan någonsin lappa ihop de brister som skolan lider av idag. Inte så länge som vi svartmålar, trycker ned, prioriterar bort den kommande och den unga generationen människor. Inte så länge samhället och dess styrning glömmer den klichéaktika tesen att “vi har lånat jorden av våra barn”. Och tyärr är det just det som hänt - vi lånar inte, vi tar den och vi skiter i resten.

Det är ett misstag som jag hoppas vi får äta upp inom en snar framtid.

Projekt "Sommarprat"

Projekt “Sommarprat”

Inledning och hur det började

Till en början tänkte jag att det här projektet, så som jag gör det, kunde få bli mitt som svensklärare “singnaturprojekt”, men jag har tänkt om där. Det finns säkert fler lärare i riket som gjort samma sak och det är i så fall fantastiskt. Jag tänkte dock dela med mig av ett projektarbete som blivit så mycket mer än “svenska” - som har blivit ett uppvaknande för både elever och lärare och vuxna. Men det är inte utan försiktighet och lyhördhet det kan ske. Men när det fungerar så kan en vecka förvandlas till så mycket mer än en svenskalektion - det blir livskunskap.

Sommaren 2012 blev Sverige överraskat av elitidrottaren Anja Pärsons modiga “Sommar i P1”. Radioprogrammet i sig är ett av Sveriges mest älskade radioprogram med miljoner lyssnare varje dag. När man frågar ungdomarna blir de förvånande - ett program i stort sett utan musik, bara massa prat? Med Anja Pärsons fantastiska program som förlaga (hon fick nys om det och skickade en videohälsning till mig och mina elever) skred jag till verket. Och resultatet blev överraskande och över alla förväntningar.

Projektet
Så här har projektet sett ut elevmässigt
- Skriva och bearbeta ett manus
- Ge och få respons och kommentarer från klasskompisar och lärare
- Inspelning
- Uppspelning

* Inspelat ska programmet vara minst tre minuter
* Två låtar ska presenteras och ska vara genomtänkta val. Ca 30 sekunder av låtarna ska vara med.
* Möjlighet finns att hålla programmet "live" (uppläst, talat) om tekniken begränsar.
* Projektet bedöms på det skrivna manuset samt slutresultatet (tal).
* Innehåll: det ska handla om någonting eleven kan äga och göra personligt. Det behöver inte vara om livet, det kan lika gärna handla om drömmar och intresse, men "jaget" ska vara tydligt.
* Tidsåtgång: ca tre två till tre veckor för manusskrivande, respons och bearbetning. Ca en vecka för inspelning.

Tekniken
Det som kan strula är det tekniska. Här måste jag dock ödmjukt böja mig inför den kunskap och lust att hjälpa andra som ungdomar besitter. Det finns olika lösningar på hur det kan göras:

* Soundcloud (mobilapp till de flesta mobilsystem) - eleverna använder sina mobiler för inspelning eller webbplatsen och då med mikrofon. Genom sitt konto på Soundcloud kan elever och jag "följa" varandra och det blir lättare att spela upp och bedöma då programmet finns sparat i molnet.
* Röstinspelare på mobiltelefoner - eleverna använder mobilen, spelar in och sedan delar filen med mig. Här kan finnas vissa komplikationer beroende på mobil och operativsystem. För iPhone behövs ofta tredjepartsprogram (iTunes).
* Datorprogrammet Audacity eller liknande gratisprogram.

Jag har ofta blivit glatt förvånad över den kreativitet som ungdomarna besitter. På egen hand har många själva lagt in musik, ljudeffekter, bakgrundsljud etc och i varje klass har det funnits flera elever som är villiga att visa och hjälpa sina klasskamrater.

Tekniken kan vara ett hinder, men behöver inte vara det. Låt eleverna använda sina smarta mobiler och låt dem kanske ibland under inspelningen, ta med sig jobbet hem för att använda sin egna teknik. Slutresultatet är det som i slutändan bedöms.

Uppspelning/redovisning/framförande
Det här är stunderna då magin visar sig. För mig har det blivit stunder av gråt, skratt och eftertanke. En klass bjöd in alla föräldrar till en kväll med Öppet hus - rörda föräldrar fick ta del av, och lära känna sidor av sina barn de inte kände, saker som vi vuxna glömmer att barn och ungdomar funderar över. Andra klasser har suttit samlade i klassrummet med fika, andra har valt att lyssna på varandra under lägerskola, vid en öppen eld när mörkret lagt sig.

Efter varje program har jag sagt någonting. Det kan vara kommentarer om innehållet, framförandet eller en liten intervju med eleven. Det har hänt att jag inte kunnat kommentera alls, utan istället brustit ut i gråt - någonting som jag inte skäms över eller ens kan hjälpa. För var så säker, du kommer få lyssna till unga människor som inget hellre vill än att dela med sig av sina berättelser. Och de är starka, svåra, vackra, roliga och känslosamma.

Var förberedd
Jag kan inte trycka på den här biten tillräckligt. Ibland måste du som vuxen och lärare kanske styra eleverna och verkligen få dem att tänka på innehållet både en och två gånger. En frågar att ställa är: "Du måste kunna känna att det du pratar om är någonting du vill och kan berätta för andra - kan du det?"

För saken är den att du kommer få lyssna till ungdomar som berättar om saker som är svåra och tunga, men ack så viktiga. Du behöver vara förberedd på att det kan svänga, från en elev som pratar om sitt idrottsintresse till nästa elev som berättar om när pappa gick bort i cancer eller hur hen tänkt ta livet av sig flera gånger.

Jag upplever att lärare och vuxna ofta räds svåra frågor i klassrummet och är du en sådan lärare, anpassa då uppgiften till någonting du kan stå för och känner är okej för dig. Men jag kan också rekommendera att "dyka ned i en värld och en tid" som vi vuxna behöver påminnas om.

En sak är säker. I en trygg klass kan det här projektet resultera i en ännu tryggare samvaro, ännu bättre dynamik och fantastiska ögonblick då barn och ungdomar får kunskap om livet som jag som vuxen och lärare redan har glömt att de behöver.

Lycka till!

Posted via Blogaway

Posted via Blogaway

Lundsberg och Förvaltningsrätten gör det lättare att vara lärare - Hurra!

Lundsberg och resten av skolsverige ansvarar inte för det som inte sker inom och som är skolverksamhet.

Det är vad jag tolkar besked från Förvaltningsrätten som därmed upphäver Skolinspektionens beslut att stänga internatskolan. Eller citerat ur DN.se:

"Den rättsliga genomgång som domstolen gjort visar att Skolinspektionen inte har befogenhet att utöva tillsyn över sådan internatverksamhet som äger rum utanför skoldagen", säger chefsrådmannen Anna Maria Åslundh-Nilsson i ett pressmeddelande.

Vidare tolkar jag det som att skola och lärare inte längre behöver bry sig om vad som sker med och händer runt eleverna vardagar mellan kl. 16-08 och om elevernas skoldag påverkas av utanförliggande faktorer kan vi i framtiden hänvisa till fallet Skolinspektionen vs Lundsberg. För "internatverksamhet" är väl egentligen samma som "vilken verksamhet som helst".

Otrygg social miljö i hemmet, kränkningar på nätet (för internet kan ju knappast ses som skolans domäner), missbruk och kriminalitet på kvällar och helger m.m - ja, det behöver vi inte bry oss om längre.

Hurra, så lätt det blev att vara lärare plötsligt! Sorry Aftonbladet, nu kan ni stryka skolornas ansvar i era artiklar runt mobbning för vi har i stora fina Förvaltningsrätten på vår sida och därmed också lagen! In your face!

Fast nä. Jag jublar inte.

Inte som ett antal styrelsemedlemmar och stiftelser kanske gör just nu. Av den enda anledningen: det är åt helvete.

Konspiratören i mig säger: JÄV och tillägger ett mummel om att "ja se Lundsbergarna finns långt uppe i toppen av rättsväsendet".

Pedagogen och läraren i mig säger: En otrygg elev kan man aldrig lära hur mycket tid man än lägger ned och hur mycket hjälp man än ger. Endast när de själsliga och sociala faller på plats blir det äkta kunskapande.

Människan i mig säger: Vem ska hjälpa alla barn som far illa om inte jag?

Den förvirrade i mig säger: Kan någon förklara hur jag ska tolka det så att jag förstår det rätt??!

Farväl skolan, farväl läraryrket - det är dags!

Det känns nästan som det gjorde när jag som ung tonåring började fundera på att göra slut med hon den där tjejen. Egentligen ville jag inte, hon var trots allt min första (och enda har det visat sig) riktiga kärlek. Kärleken till henne fick mig att göra konstiga saker för att vara jag. Som den gången då jag till mammas förvåning helt oannonserat började frosta av frysen hemma. Eller när jag började städa bilen invärtes. Varför jag gjorde slut kan jag än idag inte förstå, kanske blev jag rädd, och jag ser det som en av mina största misstag i livet - ett liv som förmodligen hade tett sig tämligen annorlunda idag om jag inte hade...

Nu kan jag så här 20 år senare se tillbaka Och fortfarande ångra det jag gjorde. Hon är lyckligt gift med familj, villa, vovve och barn. Och jag är ensam utan någonting. Förutom ett jobb att gå till. Ett jobb som jag nu mer eller mindre har bestämt att jag måste överge, kanske inte för alltid, men för ett bra tag framöver. På ett sätt är det som att göra slut med någon jag älskar. Det är bara det att vårt förhållande har på senare tid blivit allt mer destruktivt att det inte längre håller och av ren självbevarelsedrift måste jag göra slut för att jag själv inte ska gå under.

En irländsk lärarinna, Shirley, som jag hade nöjet att träffa under det halvår jag undervisade i en liten by norr om Dublin, sa några ord som jag aldrig glömmer och som jag har haft som ett motto: “The day I don’t enjoy, for whatever reason, to be with my students and to work as a teacher, I must look for a different job. I owe my students this much.” Det är inte svårt att se vad hon menade. Alla elever, alla barn och ungdomar, är värda en engagerad lärare som lägger sitt fokus och sin energi på sina elevers lärande och välmående. Jag har i ca 12 år känt efter varenda dag innan jag går till jobbet och undrat om det är dags. I ca 12 år har jag inte känt det, tvärt om har jag känt att jag fortfarande går till jobbet med en vilja, en längtan och en entusiasm som ofta får mig att sväva på rosa moln. Mötet med mina elever har under 12 år inneburit kärlek, passion och engagemang.

En tidigare rektor och chef kallade in mig på kontoret för en tid sedan. Hon höll fram ett mail jag hade skickat till en förälder till en av de “struliga” eleverna. Hon gjorde det tydligt att jag hade gått för långt i mailet, att jag var för personlig och för oprofessionell när jag skrev att jag vill hjälpa, vill finnas där, vill vara en del av att eleven lyckas. Men så säger hon också någonting som blev början till där jag är idag:

- Jesper, jag vet att du är ensam, att du inte har någon partner, egen familj eller barn. Jag kan förstå att du har ork, energi och vilja att hjälpa andra barn och att du kanske ser dina elever som ett slags substitut. Jag beundrar dig verkligen för din inställning, för det jobb du gör och för din omtanke, men när jag säger att du måste var försiktig, så är det av omtanke för dig. Du kommer inte orka vara lärare så länge till om du fortsätter som du gör.

Hon fick mig att se vissa saker som jag kanske anat, men aldrig bejakat. Hon har rätt. När mina elever frågar mig varför jag inte har någon familj eller några barn så har jag skämtsamt sagt att “Nä, vem behöver barn - jag har ju flera hundra barn fem dagar i veckan!” Hon har också rätt i att det faktum att jag inte har några barn eller någon familj själv gör att jag snabbt hittar substitut för den kärlek och omtanke som jag kan tänka att familj och barn innebär. Och så lägger jag allt det där på andra. Men jag blev också lite sårad, vill jag minnas. Sårad över att min omtänksamhet och kärlek till mina elever kunde innebära någonting negativt. Jag brast i gråt, minns jag, och frågade henne “Varför är det någonting fel? Hur kan omtänksamhet och kärlek för andra människor vara någonting fel och negativt?” Jag minns inte vad hon svarade exakt, men i det stora handlade det om mig som lärare och huruvida jag skulle orka vara lärare. Några år senare var det också hon som vägrade svara på mail och frågor om varför jag inte fick jobba kvar på skolan utan fick gå och söka nytt. Jag vet fortfarande inte varför. Det jag vet är att kolleger och föräldrar till elever som har ifrågasatt beslutet att jag inte skulle vara kvar, aldrig heller fick svar. Men den mamma som kom fram till mig på skolavslutningen och som med tårar i ögonen sa att “Du är för bra, du är för mycket lärare, och det skrämmer vissa. Jag kommer aldrig förlåta henne för att du inte fick fortsätta som mitt barns lärare.” - ja, vi håller än idag kontakten och jag följer än i dag hennes barn och de hör av sig, än idag, för hjälp.

Hur som helst. Allt har sin tid. Så också det läraryrke jag en gång älskade. Jag älskade att möta mina klasser, jag älskade att sitta ned med mina elever, jag älskade att pendla flera timmar per dag för att känna allt från uppskattning till framgång. Och jag har inte varit bortskämd vad gäller det. Jag har fortfarande kontakt med många av mina före detta elever och jag vårdar kontakten med dem som om de vore min familj. Men det finns saker i läraryrket som gör att jag inte orkar hålla måttet. Det handlar inte längre om att vilja. För det fanns en tid då jag kunde halvsova mig igenom föreläsningar på studiedagar som var flummigare än vad Jan Björklund någonsin kunnat drömma om. Det fanns en tid då jag kunde prioritera bort allt det där administrativa, och i mina ögon helt betydelselösa, jobb för att fokusera på människor, på elever.

Men jag känner att jag inte kan det längre. Att det inte finns utrymme för passion, för entusiasm och för brinnande eldar. Att jag och många andra som brinner och älskar sitt jobb sakta men säkert kvävs under massor av måsten, arbeten och tvång - och allt är av en natur som gör att det inte gagnar någon. Inte eleverna, inte mig som lärare eller Sverige som land. Min passion och brinnande glöd för ungdomar finns kvar, men den har under ett par år kvävts till att snart inte ens vara synlig. I dag är varje dag jag går till jobbet en sorg - en sorg för att jag ser, för att jag märker och för att jag vill inget hellre än att göra det enda rätta - men, det finns inget utrymme. Ingen tid. Och skulle jag prioritera bort det oviktiga, ja, det är då jag får gå från ett jobb, lämna en skola och söka mig någon annanstans. Om mamman som jag nämnde tidigare hade rätt, vet jag inte. Det jag vet är att jag prioriterade mina elever framför välskrivna planeringar och annan dokumentation. Och kanske var det därför jag också fick gå. Jag höll mig helt enkelt inte innanför lärarramarna och jag blev på det sättet oprofessionell. Jag köper det. Jag erkänner.

Och det är också därför jag känner att jag inte kan fortsätta. Det är därför jag närmar mig beslutet om att göra slut med skolan, med Jan Björklund, med Skolverket och med läraryrket som det ser ut idag. Precis som flickan jag dumpade när jag var 19 och som jag nämnde tidigare i texten, så handlar det om att dumpa någonting jag älskar.

Jag ångrade det då. Kommer jag ångra det här beslutet? Kanske. Kanske inte. Men om saker och ting förändras - ja, då kommer jag vara först att fråga chans på nytt.