8 Elevtyper Och Hur Du Lyckas Med Dem

Att vara lärare är utan tvekan världens roligaste, häftigaste, intressantaste, mest utvecklande och lärorikaste jobb. Ingen dag är den andra lik. En lärare är en mentor, en förebild och en vägvisare och för varje elev och människa en av de viktigaste personerna vi alla möter under ett liv. Därför är läraryrket också ett hedervärt och ärofullt uppdrag.

Alla elever är olika, men jag tänkte lista 8 vanliga typer, deras egenskaper och förmågor och hur en lärare kan och bör förhålla sig till dem för att lyckas i sitt uppdrag.

TYP 1: Den här eleven är en ung människa som befinner sig i början av ett långt händelserikt liv. Som människa förändras eleven i rasande takt, både fysiskt och mentalt samtidigt som den sociala miljön runt eleven också förändras. Dessutom förändras samhället och världen på ett sätt som eleven inte alltid hänger med i utan kan behöva hjälp och lotsning.   

Lärarelden flammar på nytt - kärlek!

Sitter på bussen hem efter dag 3 på nya skolan och dag 2 med nya elever. Kroppen är slut, huvudet likaså, men hjärtat klappar hårdare än vad det gjort på länge. Från att under hösten planera lägga lärarkarriären på hyllan för gott, till att sväva på rosa moln mellan lektioner.

Det är nästan så att jag undrar vad tusan jag gjort, vad tusan jag ställt till med, för jag har aldrig varit med om maken. De här två dagarna som vikarie (till att börja med innan jag tar över ordinarie klasser när kollegan går på barnledighet) har helt enkelt blåst liv i en svag glöd och fått den att flamma upp till en eld så stark att mitt hjärta är till bristningsgränsen fyllt med en lycka, som jag inte kan minnas senast jag upplevde. Eller jo, när jag var upp över öronen kär i Lotta som 19-åring och hon till slut erkände att det var ömsesidigt. 

Jag blev tvungen att säga det till sista klassen idag:
- Jag är kär. Tack för två fantastiska dagar!

Tre elever kommer in i lärarrummet.
- Vi vill bara säga att du är den bästa läraren vi haft och vi längtar till nästa lektion.
Mina nya kolleger gapar. Jag rodnar och känner hur elden flammar upp och börjar värma en nedkyld själ.

Halva klassen stannar kvar efter lektionen, trängs för att ta min hand.
- Tack Jesper, det här var den bästa lektionen jag varit med om!
Jag skakar händer, tar emot leenden, klappar på axeln och komplimanger som gör mig alldeles knäsvag.

Det är nästan så att det är jobbigt. Efter knappt två dagar verkar skolans alla 700 elever veta vem jag är. De visar, pekar  ler och höjer på ögonbrynen, håller upp dörrar hälsar artigt. Jag svävar fram genom korridorerna, generad, brinnande och lika upp över öronen kär som jag var då, för 20 år sedan.

Kär i mitt yrkesval, kär i människor, kär i allt och alla.

Jag känner mig ovärdig all denna ynnest. Men tacksam. Så otroligt tacksam att jag känner tårarna pressas mot mina trötta ögon.

Jag kommer sova som en stock i natt och veta att imorgon svävar jag vidare. Och jag sörjer det faktum att det sedan är helg och ett jag måste vänta i två dygn innan jag får möta min kärlek igen.

Att vinna en klass

Jag är ödmjukt medveten om att jag egentligen som lärare till utseendet är ett typiskt offer för en klass som kanske från början bestämt sig att ha en viss inställning till lärare och vikarier. Överviktig, mörkhyad, billiga kläder, hängande brallor, glasögon, manstuttar - 100% mobbningsoffer, helt enkelt. Men jag har aldrig förlorat.

   Kanske har jag börjat få rutin på det här med att skapa ett bestående och positivt första intryck, för jag har än så länge aldrig misslyckats. Varför, funderar jag på. Jag hade som elev mobbat mig som lärare redan efter ett par minuter.
   Förmodligen har jag byggt upp ett slags vinnande koncept som bygger på ett antal viktiga moment utan någon särskild ordning och jag förfinar det varje gång jag står inför en ny klass. Allt görs med mycket humor, energi, rörelse och entusiasm.
   En hel "introduktion" kan ta allt från 20 minuter till en timme beroende på gruppen och hur den svarar på det jag säger och gör.
   Självklart hjälper det att jag är en skådespelare med brett register, kan och vågar utmana bilden av hur lärare ska vara och kan tala ett språk som ungdomarna förstår.

Diagnoser hör inte hemma i En Skola För Alla

"Du är din diagnos", är ingenting som någon har hittat på. Medvetna lärare inom skolan har sagt så i årtionden. Samma lärare uppfattar diagnoser som ett hinder - inte för att det i skolor borde vara det, utan för att det snarare ska ses om det. Och det både förmedlar vi och uppvisar vi i vår undervisning och verksamhet. Likabehandlingsplaner i all ära, men diagnoser är en väg där vi legitimt fortsätter att sätta etiketter på människor och problematiserar dem. Det måste upphöra. 

  Med facit i handen kan jag lätt se att som högstadieelev på 80-talet hade jag förmodligen fått undergå en utredning om ADHD. Jag var strulig, högljudd, mobbade och var mobbad och gjorde sällan läxor - trots två lärare som föräldrar. Vid ännu tidigare ålder var jag vild och levnadsglad, sprang runt, tryckte på knappar och var ett energiknippe utan dess like. Satt aldrig still. Ville ha koll på allt och alla.
   Vid vuxen ålder efter ett par möten med en psykolog, ville hen göra en utredning för ADD. Den avbröts då jag "inte uppvisade tillräckligt mycket problematik för att stärka en diagnos". Så okej, jag har väl en ADHD/ADD LIGHT-diagnos då. Antar jag. 

  I efterhand så har det så klart fått mig att fundera över den inflation i diagnoser som delas ut hit och dit, som föräldrar antingen ser till att skaffa på egen hand genom flertalet utredningar i ett försök att lämna ifrån sig ansvaret (det händer oftare än man anar) eller för skolor att få mer pengar och faktiskt erkänna att man brister i sin uppgift. Den inflation i diagnoser som vi upplevt de senaste 10 åren kan jag inte se än någonting annat än en ny föräldrageneration, en skola som inte håller måttet och ett samhälle som i sin natur ställer allt högre krav på sina medborgare. Det är helt enkelt ett sätt att förklara att alla inte är som alla andra. Det betyder i sin tur att ordet och epitetet "normal" för en människa, blir allt svårare att få. Och det går ut över oss alla.

  - Hur är 8C, skulle du säga? Vad ska jag tänka på när jag träffar dem?

  Jag ber alltid mina kolleger på en ny arbetsplats om några väl valda ord innan jag möter en ny klass. Min förhoppning är då alltid att få veta saker som att klassen är pratglad, stökig, motiverad eller annat rådande gruppklimat. Det slår aldrig fel. Jag får alltid veta direkt, vilka elever som har vilken diagnos. Som om det är det viktigaste för mig som ny lärare i klassen att få veta. I själva verket är det information som jag direkt avfärdar och kastar i papperskorgen.

   Det finns nämligen inget värre och sämre sätt att presentera en elev på för en ny lärare genom att direkt sätta fingret på de svårigheter eleven kan ha. Jag undrar ofta hur skolan skulle sett ut idag om diagnoser och svårigheter runt elever aldrig skulle förmedlas, utan att varje lärare skulle själva få upptäcka och sedan anpassa sin undervisning för att eleverna i fråga skulle utvecklas enligt egen förmåga. 

  För mig tar det numera mindre än en lektion att kunna se huruvida elever behöver en undervisning som skiljer sig mot den "traditionella undervisningen". Och när jag skriver traditionell undervisning menar jag den undervisning som vi har satt som en norm - allt som skiljer sig från den är närmast att betrakta som specialundervisning. Min invändning här är helt enkelt att det är helt åt fanders. 

  I En Skola För Alla skulle inte en norm på hur undervisning ska bedrivas finnas. Där skulle varje pedagog förstå från första början att elever har olika behov, stimuleras och motiveras på olika sätt och därför behöver olika "varianter" av undervisning. Där skulle vardagliga diagnoser (meh!) som ADD, ADHD, dyslexi, asperger och läs- och skrivsvårigheter i stället vara ett bevis på att alla människor fungerar på olika sätt. Och aldrig någonsin problematiseras och framhållas som ett problem. För så är det i dag. En diagnos av de jag räknat upp, är ett problem för skolan och läraren. Beviset? Vi måste ansöka om pengar för extra resurser för att kunna handskas med det. 

   I En Skola För Alla måste det vara naturligt att vara olika och att lära sig och utvecklas på olika sätt. I En Skola För Alla måste vi utan att problematisera vissa svårigheter och "diagnoser" kunna anpassa vår verksamhet så att den passar alla. Vi är långt ifrån där så länge vi har vår "norm", i skolan och i samhället, på vad "normala människor" är. 

  Med andra ord, jag tror att de vanliga diagnoser som vi i grundskolan ser idag, inte hjälper ett dugg. Alla lärare borde vara specialpedagoger, alla lärare borde kunna anpassa sin undervisning så att den passar andra. Bara det att med diagnosen kommer också en syn på människor som skriker att vi är inte lika och vi har inte samma värde. När det i stället borde vara en syn på att vi är olika. Punkt.

Ett passande slutord:

- Diagnoser idag är en kassako för många aktörer.

Sug på den.

Och ett till, det absolut sista:

- Svårigheter måste bli till olikheter. 

There, I said it. 

Lärarnas attityd och En Skola För Alla

Jag är en hoppetoss, en riktig flängare. Under de dryga 11 år jag kallat mig lärare har jag arbetat på fem olika skolor och påbörjar nu ett jobb på den sjätte. Det jag aldrig slutar förvånas över är hur man talar om vissa elever som elever med attitydsproblem som måste förändras. När det i själva verket är lärare och skolan som står för en attityd som urholkar hela idén med "En skola för alla". 

   En vanlig dag i en vanlig skola. Det är med förtvivlan som man ber kollegiet och skolhälsovården om hjälp för man vet inte längre hur man ska handskas med det. Alla vill väl.
- Det är ett attitydsproblem bland de här som gör attde inte gör sitt bästa i skolan utan kommer och sitter av tiden. De skiter i läxorna  skiter i proven - de till och med skiter i sina betyg! De skiter i om det står ett F i pappret! Någonting måste göras för att ändra deras attityd till skolan, utbildning och framtiden!
  Många är upprörda, oroliga och frustrerade över att man inte verkar kunna hjälpa dessa elever. Man stöter och blöter problemet, sliter sitt hår och lägger pannan i djupa veck.

- Ungarnas attityd måste förändras!     
  Nävarna slås i bordet igen och igen.

Så här låter det nog i alla skolor idag. Även om jag kan tycka att det handlar om en missad poäng, tyder det ändå på en stark vilja att göra gott. Detta är fantastiskt och underbart och jag är övertygad om att det bär söta frukter. Få vuxna bryr sig mer om våra barn än lärare. 

Jag lyssnar. Funderar. Om jag redan första dagen ska säga någonting så är det inte det jag tänker i den här frågan. För jag tänker att det handlar i första hand inte om elevernas attityd till skola, utbildning och framtiden - tvärt om handlar det om lärarnas attityd till eleverna. Och kanske även också attityden till skola, utbildning och framtiden.

  Jag tänker på mottot "En skola för alla". Det kan orimligen betyda att alla elever ska få komma till och gå från en skola och så är det bra med det. I skolan så måste det även ingå "En utbildning för alla" och i det rymmer förståelsen att alla elever är olika, behöver olika stimulans, inspiration, motivation och arbetssätt.  
  När vi säger att elevernas attityd måste förändras jämför vi eleverna med varandra, ofta med de starkaste och bästa eleverna som måttstock. Det är då de elever med "fel attityd" pekas ut just för att de inte är som de högpresterande och eller motiverade eleverna.

  En bekant sa någonting som fick mig att tänka till:
- Utbildning och kunskap är inte samma sak. Man kan nämligen skaffa sig kunskap på andra sätt och ställen än i skolbänken.
  Det är en vettig tanke och den utmanar också en traditionell skola och ett skolsystem där elever jämförs med varandra. Inte bara kunskapsmässigt utan också oundvikligt i förmågan att hämta kunskap på det sätt skolan bedriver sin undervisning. Och det är ett sätt som passar långt från alla elever. Det är också det första lärarna och skolan måste förstå i sin förändrade attityd till elever, skola och utbildning.

  Majoriteten av våra elever klarar att anpassa sig efter hur dagens skola och lärare fungerar och bedriver utbildning, men det finns en växande andel elever som snabbt faller mellan stolarna och stämplas som "elever med attitydsproblem". Vi söker efter ursäkter; sociala problem, lathet, diagnoser, mobiltelefoner, datorspel etc.
  Listan kan göras lång på vad skolan anser är problemet och det är problem som vi är snabba med att tillskriva eleven.

  I en skola för alla som strävar efter att bedriva utbildning för alla, får man aldrig säga att eleverna har fel attityd. Strävar vi på allvar efter att alla ska ha samma chans till utbildning, ja då måste vi börja med att analysera vår attityd mot eleverna.
Och tänka om.

Hur speglar kan förändra skolan (och världen)

För några år sedan vikarierade jag ett par lektioner i en ganska stökig klass. Det var högt ljud, suddgum och pennor flög i klassrummet och ingen av eleverna verkade bry sig om att jag var i klassrummet.
  Då fick jag en idé. På rasten gick jag in i lärarrummet, slet ned den stora spegeln som hängde i kapprummet och tog den med mig tillbaka till klassrummet. När klassen samlats och alla var på plats, hängde jag upp den stora spegeln framme vid tavlan. Och fortsatte lektionen.

Att använda speglar handlar om att se sig själv och hur
man fungerar i den uppgift man gör.

  Medan jag stod med ryggen vänd mot klassen och skrev kunde jag se vad som hände bakom mig. Och inom ett par minuter händer det jag hade hoppats och det handlar inte om att jag fick ögon i nacken - utan att eleverna såg sig själva, som individ och som grupp.

Mobilförbud i skolan borde förbjudas

Jag lyckades skapa lite debatt med en kort status på Facebook och post på G+, vilket då klart kändes roligt. Tänkte förtydliga lite och sammanfatta svar på frågor jag fått efteråt. Här är vad jag skrev:

" Jag kan inte jobba i en skola som förbjuder mobiler i klassrummet. Så är det. Sorry. För mig är ett mobilförbud ett ärende för "likabehandlingsteamet". Faktiskt. Alla vet, vuxna som unga, att mobilen spelar roll. Vill vi lärare lyckas med vårt uppdrag, ja då handlar det om anpassning. Och det är vad jag förmedlar. Anpassning, mobiltelefoni, modern teknik - det är framtiden. Läxor fyller INGEN funktion längre - det är pedagogen som är viktig! Skyll på mobiler, skyll på dagens teknik om du vill - men i slutändan handlar det om dig som en modern pedagog.
  Det är ditt val. Men shit - du som pedagog har en uppgift i att utvecklas som lärare och följa dagens utveckling!      Nog med att tänka att det var bättre förr, nog med att se dagens individer som de var fö 20 år sedan. Du måste hänga med, du måste sätta dig in i och du måste anpassa DIN undervisning efter hur det ser ut idag! Det är din uppgift - att föra samhället framåt.

  Det finns för många lärare som inte ser det. Och så länge det sker, ja, då kommer vi halka efter i idiotiska mätningar som PISA.

Förtydligande 1 

Problemet som jag ser det är brist på både vilja och insikt i vikten att anpassa sig till samtiden. Och samtiden, resultatet av den värld vi lever i, är ytterst tydlig bland våra barn och unga. Att blunda för verkligheten är för mig förnekelse och ett tecken på oförmåga att anpassa sig, någonting som borde ligga i varje pedagogs intresse. Vi kan inte anpassa 30 ungdomar i en klass till ett gammalt och förlegat tänk - vi måste anpassa vår pedagogik, vår syn på utbildning och utveckling.

Jag hade i jul en hetsk diskussion med min syster runt att min nioåriga systerdotter är sist ut att ha en mobil i klassen (bekräftat). Både syrran och svågern är lärare och jag undrar om det finns ett samband - oförmåga att se samhällsutvecklingen och ihärdigt hålla ut så länge som möjligt innan barnen ska få bli en del av dagens samhälle (där det inte är för inte som små barn växer upp med paddor i händerna).

Finns inte kunskapen, vilja eller orken från pedagoger att jobba med ny teknik, som mobilen är och inte bara paddor, datorer och projektorer i klassrummet, tycker jag det är helt rätt att hålla dem borta. Men det måste göras av rätt anledning och att se ny teknik som direkt hotfull för skolan - det är fel anledning.

Men vår största utmaning tror jag är att istället för förbud och att ständigt se hinder, är att anpassa och tänka om och rätt vad gäller vårt klientel - och att förneka detta klientel ny teknologi som blivit en del av samtiden - det strider direkt emot min syn på barn, utbildning och samhället. 

Skolan måste se att utveckling och utbildning går hand i hand och då måste man anpassa sig till samtiden. Det måste bli en självklarhet. 

Förtydligande 2

  Gårdagens text om att jag inte på något sätt står bakom eller håller med förbud mot mobiltelefoner i klassrum, så finns det även en metafor i "mobiltelefoner". I grunden handlar det om en ovilja och okunskap från skolan och lärare att se att den moderna samtiden inte kan eller bör hållas utanför klassrummet och ett förbud mot detta strider mot allt jag står för och min syn på utbildning, skola och utveckling. 
  Att problematisera mobiltelefoner är ytterligare ett tecken på en skola, en syn på utbildning, elever och barnen som måste förändras. Skolan kan inte längre kriga mot samtiden - skolan måste bli en del av den. Utbildning och utveckling måste gå hand i hand och skolan, den skola jag vill verka i och för, så ska den vara ledande. 
  När jag gick i skolan var det stökigt utan mobiltelefoner, elever fokuserade inte utan mobiltelefoner. I slutändan handlar det om läraren, pedagogen och skolan. Vi kan inte längre tro att "våra barn måste lära sig att handskas med mobiltelefonerna" - de är uppväxta med dem! Problemet ligger hos lärare, skola och syn på människor och utveckling. Att säga att "de måste lära sig" är att förneka det samhälle vi alla är en del av och vi borde i så fall alla känna oss som hycklarare. 
  Det alla lärare idag borde tillägna tid åt är inte hur man kan stävja en ungdom som växer upp i ett samhälle som vi äldre skapat - utan hur vi kan använda, utnyttja och framför allt, lära oss att bli en del av det och anpassa vår undervisning till den tid våra små lever i. 
  Frågan vi ska ställa oss är "Hur kan vi i ett modernt samhälle få moderna elever att fokusera på kunskap och utveckling?"  - och det är INTE genom förbud av någonting som hör samtiden till. Det handlar om anpassning, om utbildning och utveckling för oss som lärare.

Där, jag sade det. Igen.


Nyårskrönika 2013

En blogg som baseras på diverse texter av olika varianter men främst i ett krönikaformat, bör så klart innehålla en nyårskrönika. Och det är inte lätt, det ska sägas direkt. Mitt minne är kort, sträcker sig som mest kanske 7 månader tillbaka i tiden. Men vi gör ett försök!

RIKTIGA MÄN BÄR KILT

  Det är ingen nyhet för de flesta att jag med stolthet kallar mig "Sveriges enda halvtjocka asiatiska lärare i kilt". Det är en titel jag gett mig själv och som jag också framhåller i diverse sammanhang. Som vid anställningsintervjuer. Nu är kanske inte kilten skälet till att jag fått två nya jobb under 2013, men det är viktigt för mig att få säga det.
  2013 blev också året då jag tog ytterligare ett steg vad gäller kiltbärandet och skaffade kilt nummer 2 och dessutom en kilt som bryter ännu mer normer och utmanar diverse genusperspektiv och politisk korrekthet. Kilt nummer 2 är helt enkelt en helsvart kilt och den saknar de traditionella skotskrutiga mönstret vilket gör den till mer en kjol än en kilt. Om min andra och första kilt drog blickarna till sig (skotskrutig, grön/blå/svart), så genererar den svarta ännu mer uppmärksamhet. Och det är helt okej.
  Kilten har som sagt blivit lite av terapi för mig. Varje gång jag bär den ute på stan, på jobbet eller i andra sammanhang, så stärker det mig som person och min självkänsla. Ett exempel är den diskussion jag hamnade i under våren med två överförfriskade herrar som först skrattade åt mig, men efter lite småprat runt kilten/kjolen storögt uttryckte beundran och kanske lite avundsjuka. Ett andra exempel är när jag strax innan jul i tunnelbanan i Kista, blev mer eller mindre påflugen av två skotska gästarbetare som ville trycka min hand: "Oi, lad! Yer actually wearing a kilt, man? Honestly, yer the coolest lad I've seen in this city for a long time - fooking awesome, lad!"
  När jag nu innan jul gick på anställningsintervju på en ny skola så var det med orden:
- Jag har kilt till jobbet på fredagar när vädret och humöret passar. Är det okej med er?
Och för den som undrar varför jag bär kilt så är svaret lika enkelt som långt:
- Dels för att det är förbannat bekvämt, dels för att jag tycker det ser coolt ut, dels för att tygbiten utmanar invanda mönster och konventioner, dels för att mina elever älskar det och dels för att jag blir en starkare människa av att bära den.

LIVRÄDDAREN

   En sen kväll, strax efter midnatt, sitter jag vid datorn i mitt sovrum och slösurfar. Det börjar som en svag rökdoft. En kort stund senare blir det en allt mer intensiv rökluft och jag rusar ut på balkongen. Synen som möter mig är svart tjock rök som bolmar ut från balkongen i lägenheten en våning snett under mig.
"Helvete! Vad ska jag rädda? Vad ska jag göra?", är ungefär vad jag tänker medan jag sliter på mig ett par byxor och tjocka täckjackan, stoppar fötterna i ett par skor och rusar trappan ner till andra våningen. Där hittar jag snabbt den lägenhet där det brinner och när jag öppnar brevinkastet slår en hetta och en rök emot mig med en kraft som får mig att backa. Jag ringer 112 samtidigt som jag börjar direkt dunka på dörren så hårt jag kan. Så hör jag röster, dörren öppnas och en ung man med en tröja virad runt ansiktet möter mig, medan en andra kryper på golvet mot dörren. Lägenheten är fylld med tjock rök från köket. Jag ser ingen eld, bara den här tjocka frätande röken som snabbt fyller mina lungor.
  Killarna tar sig ut och vi springer ned på gården och möter två brandbilar som bara efter ett par minuter var på plats.
  Det visade sig att killarna, två kusiner, låg och sov och vaknade av att jag bultade på deras dörr. Hade jag varit några minuter sen i mitt agerande, hade risken för att de dött i sömnen av röken varit överhängande samt att röken från den kortslutna diskmaskinen utvecklats till eld.
  Jag sov inte mer den natten och var skakad i flera dagar efteråt.

MÄNNISKOMÖTEN

2013 blev året då jag bestämde mig för att bli en bättre människa och bättre medmänniska genom att söka mig till andra människor och lära mig av dem. Det som blev startskottet var Lars, en trasig medelålders man som vid vår första träff gjorde det klart för mig att han hatade mig då han var rasist och nazist. Det slutade med jag och Lars träffades fem lördagar kl.9 på lokala fiket och varje gång satt och pratade om livet, familj och hur saker och ting kan ta oväntade vändningar - om man är öppen för dem. Det råder ingen tvekan om att vi knöt band tidigt - jag en i Lars ögon svartskalle och Lars, en i mina ögon sjuk och trasig människa. Vi såg fram mot våra möten och vi delade våra liv med varandra.
  Jag har inte sett Lars på lång tid nu, men jag tänker på honom ofta. Med glädje. Han lärde mig mer om livet än många andra gjort och nästa gång jag träffar honom, ska jag berätta för honom hur mycket våra träffar betytt. Och jag vågar påstå att jag varit betydelsefull för honom samtidigt - hans rasistiska åsikter byttes snart till förståelse och empati. Efter andra mötet sa han aldrig mer orden "svartskalle", "neger" eller "blatte".
  Efter det har jag hållit mig framme och i stället för att låta ödet bestämma över nästa människomöte, så har jag hållit mig framme och faktiskt sökt dem själv. Här är några som jag aldrig kommer glömma:
- En amerikansk ung kvinna på besök faller i trappan till tunnelbanan och skadar sig. Vi är två som hjälper henne, stannar vid hennes sida, åker med henne till Centralstationen. Där bjuder jag på kaffe, vatten och en alvedon. Innan vi skiljs frågar hon med rörda ögon efter mitt namn. Hon får det och en kram och vi ses aldrig mer.
- En man står och svajar illa och är på väg att falla strax utanför tunnelbanan vid Fridhemsplan. Jag stannar till, pratar med honom. Han är berusad, kanske till och med påtänd, men jag får honom att sätta sig ned. Springer iväg och köper en kaffe och en ostburgare och ger honom. Han berättar att han är hemlös, inte har några pengar och förtvivlad. Tillnyktrat tar vi varandras händer och jag lämnar honom när han med stängda ögon tar ett bett av ostburgaren och njuter.
- Jag säljer mig kamera som jag inte hade råd att ha kvar. Köparen, en äldre japansk herre kommer och möter mig. Vi sitter i drygt en timme och pratar om hur han hamnade i Sverige, hans intresse för kameror, hur han inte längtar hem till Japan och skillnaden mellan japaner och svenskar.
- Flertalet barn och ungdomar som jag haft äran att möta på jobbet i skolan. Många som jag aldrig kommer glömma och som ligger mig varmt om hjärtat.

GAMLA OCH NYA JOBB

    Jag blev tvungen att sluta mitt lärarjobb på en skola på Värmdö av en anledning jag inte än idag vet. Och jag gjorde det mycket sårad och ledsen. Jag började ett nytt jobb i Solna och mötte fantastiska elever och kolleger, men en skola och en kommun som är under all kritik vad gäller att prioritera och satsa på barnen.
   Om jag tidigare funderat på att sluta som lärare, började jag på allvar tänka på en ny karriär under höstterminen. Strax innan jul fick jag ett nytt jobb inför 2014 på en skola i Järfälla kommun - en skola med uttalat modernt tänk och strävan mot mitt motto som lärare: "Moderna elever behöver en modern undervisning och moderna lärare".
 Men det ska sägas, jag lämnar Solna med blandade känslor. Gåvan jag fick av mina elever i 7A - ja, den slår det mesta! (se bilden)


TOKYO - EN ANDRA RESA

Shinjuku, Tokyo

När jag säger att "Sverige borde bli mer som Östasien", så tänker jag främst på en mentalitet som är så förfinad, utsökt och fantastisk att det efter mina resor till Kina, Japan och Thailand, får mig att vantrivas i Sverige. När jag som språkreseledare för STS Språkresor åker tillbaka till Tokyo för en andra säsong gör jag det med glädje i hjärtat och en tanke om att under tre veckor få uppleva ett samhälle som jag önskar jag kunde leva i för resten av mitt liv.
  Det står nämligen i skolböckerna och det är en skillnad som är nog så viktig i dag: I länder som Kina, Japan, Korea och Thailand lever människorna efter en filosofi som går ut på ett kollektivt tänkande, i motsats till Sverige och många länder i västvärlden, ett individuellt tänkande. Varje gång jag reser i Östasien gör just detta mig påmind och varje gång jag reser hem till Sverige, vantrivs jag.
  Det sitter i mentaliteten och i en livsfilosofi.
- I Tokyo och de flesta storstäderna i Japan, råder rökförbud på andra platser än i "rökrutor". Du hör aldrig någonting gnäll över det - tvärt om tänker japaner att "ingen ska behöva lida för att jag andas in giftrök, därför är det självklart att jag är en god medmänniska och skyddar andra från detta". Faktiskt, det är så det är. Och det är samma sak som med munskydden för...
- Munskydd handlar om att visa hänsyn till människor runt omkring. Hostar jag, känner jag mig krasslig - ja, då tar jag på mig munskydd så att andra inte ska behöva bli smittade av mig.
- I Tokyo, en av världens största städer, kan du lämna dyrbara ägodelar på offentliga platser och känna dig trygg i att de ligger kvar. Jag har sett hur människor lämnar mobiler på borden medan de går och beställer i kassan, jag har varit med om nordiska ungdomar som glömt kvar kameror på bussen och som dagen efter kan hämta dem på den lokala polisstationen.


Det finns så klart väldigt mycket mer som hänt 2013. Men här har jag ändå försökt att ta fram de stora händelserna i mitt liv och de saker som betytt mycket för mig. Ser jag med tillförsikt fram emot 2014? Jag tror inte det. Jag känner en sorg och en förtvivlan inför ett samhälle som allt mer håller på att formas till någonting jag vantrivs i. Samtidigt känner jag ett stort hopp när jag möter barn och unga i skolan. Om det är någonting jag hoppas ska ske 2014 så är det en förändrad syn på dessa - en syn som gör att vi prioriterar dem och ser hopp och potential i dem. Jag kommer inte börja se fram emot nya år förrän det sker.

God fortsättning!

Ondska bekämpas bäst med ett JA - aldrig ett NEJ

Min sista vecka på grundskolan i Solna fick ett litet tråkigt slut. Själv stod jag mest bredvid och såg hur skolan, kolleger och elever agerade och reagerade på det som hänt. Och det som hänt var att jag under första gången i min lärarkarriär blivit rasistiskt kränkt: i en digital utvärdering skriven av en elev mottog jag orden " judejävel, åk hem till judaland". En timme senare har någon skrivit på tavlan i mitt klassrum "Jesper kinesjävel".

Det som sedan händer är någonting jag till en början var mycket glad över, men som senare fick mig att känna mig mycket illa till mods. Fantastiska kolleger agerade, hårt och intensivt. Elever kom dagen efter rödgråtna fram och kramade mig. Lappar, sms och meddelanden uttryckte sorg och chock - men framförallt ilska gentemot den som skrivit detta mot mig. Och hat.

Skolan och kolleger reagerade instinktivt med ilska när en kollega blev utsatt. Tänk om vi reagerade lika instinktivt när barnen blir utsatta?  Skolan kraftsamlade och markerade tydligt - så tydligt att det skapades en atmosfär av misstänksamhet, hat och prat bakom ryggar. Den som uttryckt sig rasistiskt mot en populär lärare på skolan fick aldrig en chans att få en andra chans, förklara sig eller ens be om förlåtelse, utan skrämdes till tystnad och rädsla.

Jag mailade min chef dagarna innan avslutning och uttryckte min oro.

Jag vet fortfarande inte vem eleven är. Men jag har fått anonymt en förlåtelse och en förklaring. Jag är inte sårad, jag är inte kränkt. Jag är däremot mycket orolig och ledsen över att ett barn kommer fira jul med gnagande samvete och rädsla över vad en ogenomtänkt handling resulterade i. Läxan lärd, det borde räcka så.

Ett par dagar senare samlas drygt 16 000 människor i Kärrtorp och tyvärr kunde jag inte vara där själv. Men jag funderar över hur stämningen var där och hur jag skulle reagerat. Mellan godhet och ondska finns ord som ilska, hat, hämnd - och kärlek och omtanke. Dessa ord, motsatsord, ligger närmare varandra än man kanske tänker på. Människan styrs av känslor och vi söker efter känslokickar. Den stora faran är att omtanken och kärleken lätt kan få stå åt sidan medan vi mer eller mindre kallas till att visa vår avsky mot rasism, intolerans och nazism. Hade vi istället kallats med att tillsammans visa medmänsklighet, tolerans och att älska olikheter - kanske hade sången varit annorlunda. Kanske hade det då låtit "All we are saying is give peace a chance" och inte ett kraftigt och ilsket skanderade om att "Inga rasister på våra gator".

Jag har ännu inte varit och besökt ett koncentrationsläger från världskrigen, men jag har länge haft en längtan efter att åka dit "så att jag ända in i själen kan omskakas och börja se på livet och hur jag ska leva det, med andra ögon."  Ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag kanske inte ska göra det. För jag vet inte hur jag skulle reagera och det skrämmer mig.

På Expressens löpsedel idag kan man läsa ett stort skinande “NEJ”. Jag såg inte så mycket mer, men bilden från manifestationen i Kärrtorp får mig att anta att det rör sig om ett “nej till rasism”. Man får tycka och tänka vad man vill, men jag föredrar att tänka “ja”, att tänka positivt och tänka på det som är gott. Ett “nej” är i mina ögon någonting negativt, någonting som sprider negativism. Och det finns då en risk att vi plötsligt motarbetar våra egna syften. NEJ-politik är rasisters politik - en politik som grundar sig på just ett “Nej”. Nej, alla är inte lika mycket värda. Nej, det ariska folket är överlägset alla andra. Nej, vi har inte råd att ta hand om alla som kommer hit från andra länder.

Frågar du mig hade jag hellre sett ett “Ja!”. JA till tolerans, JA till alla människors lika värde, JA till medmänsklighet! Kanske är det en struntsak, kanske är det löjligt av mig. Men jag tror fortfarande att en folksamling som fokuserar på människors godhet och tillsammans enar människor över alla möjliga gränser, är bättre än att gå samma spår och använda samma Nej-retorik som de vi vill visa har fel. Och för mig är det en betydande skillnad. Och jag tror att i framtiden är det vad vi behöver göra. Jag beundrar verkligen alla som i helgen stod och visade vilket samhälle man ville ha och jag gjorde det på mitt sätt (drog ihop 17 människor på en timme som tände marschaller och kramades på torget i Åkersberga - för medmänsklighet, tolerans och värme.)

Jag kände värmen från all den omtanke jag fick sista veckan på skolan, men jag kände också hat och ilska. I syftet att leva så att tolerans och medmänsklighet ska ligga till grund för ett bättre samhälle, måste andra känslor stå åt sidan. Jag tror vi gör ett misstag när vi istället för att fokusera och hylla det fina, låter oss påverkas av det onda. Det betyder inte att vi inte ska markera mot rasism och nynazism - men vi ska göra det genom att hylla det goda och inte ens ägna en sekund åt det andra. Och framför allt, visa var vi står i vardagen.

Vill vi ha ett samhälle med tolerans, medmänsklighet och demokratiska värderingar handlar det mer om en manifestation - kanske är det så att det är vad vi gör resten av dagarna som är viktigast och som spelar roll. Idag köpte jag julklappar. Det blev två Situation Stockholm som såldes av en frusen man utanför Åkersberga Centrum. Jag köpte en julklapp till mig själv: en kaffe och en lussekatt som jag gav till tiggaren på andra sidan av byggnaden. Och jag tänker att nästa år, 2014, ska bli året då jag varje dag gör en god gärning för en medmänniska - 365 stycken som minst, men ingen vet hur många det kan bli som mest!

God jul och ta hand om varandra!

Lärare - världens mest uppskattade yrke!

I dag hör det liksom till att gnälla på skolan och lärare. Det verkar vara mer regel än undantag. Människor överallt gnäller på skolan och lärarna, politikerna gnäller på skolan och lärarna och lärarna gnäller på skolan och sig själva - och på alla andra som gnäller på skolan och lärarna.

Det är helt enkelt förbannat mycket gnäll. 

I allt det här förbannade gnället tänker jag komma här och komma här och kalla läraryrket för världens mest uppskattade yrke. Herreminje - hur är jag funtad! Man får aldrig något tack, ingen uppskattar det man gör, alla är bara gnälliga, sura och missnöjda. 

Här har jag ett val. Antingen så väljer jag att lyssna på pöbeln och gnällspikarna eller så väljer jag att lyssna på dem jag jobbar med. Och för. Mina elever. För så är det - det är knappast Jan Björklund som får mig att älska mitt jobb, det är knappast twitterpedagogerna som diskuterar lärarstatus så fort man får chansen, det är knappast media som tar alla chanser att svartmåla skolan och dess personal.

Sorry, jag kan inte bry mig mindre om vad ni säger. 

Däremot bryr jag mig om vad mina elever säger. Och jag har aldrig känt mig så uppskattad i hela mitt liv som när jag lyssnar på dem.

TERMINENS UTVÄRDERING (15 elever än så länge, en del missnöjda, andra nöjda)

Klicka på bilden för större och läsbarare text...

ANDRA ELEVER VISAR UPPSKATTNING

Jag samlar på dem. Jag tittar på dem när jag känner mig deppig. Och så mår jag bra igen.

Och så glömmer jag aldrig varför jag gör vad jag gör - och det är det minst egoistiska jag någonsin kan göra.