Därför önskar jag att Sverige inte ställer upp i Sochi 2014

Jag ska försöka ge min tanke om varför jag tycker att Sverige inte ska åka till Sochi i vinter för att delta i de Olympiska spelen 2014. Men innan så vill jag säga att en bojkott är plan B. Plan A vore att de svenska idrottarna på eget bevåg faktiskt stannade hemma. Det skulle om någonting visa ett ställningstagande som skulle eka över hela världen. Men låt oss återkomma till det.

Jag har ett ganska okomplicerat förhållningssätt till idrott och idrottare. Jag är knappt inte intresserad alls med undantag av internationella mästerskap. Snarare så kan jag tycka att elitidrott är kanske något av det mest egoistiska en person kan göra - att tillbringa år och dar tränandes för att kunna hoppa längre eller springa fortare. Den personliga prestationen står alltså i centrum, inte någon annan och det enda som ens hårda arbete kan skänka andra är spänning, glädje (vilket jag heller inte förstår) och eufori när vederbörande lyckas. På det sättet visar alla idrottsintresserade det motsatta - att glädjas över andras framgångar och lida över andras motgångar. Idrottarens egna motivation tycks alltid ligga och bygga runt en enda person  

Jag äger alltså inget intresse vad gäller idrott och jag utövar ingen idrott själv. Vissa skulle hävda att det gör mig inkompetent att uttrycka mig om saken, vilket skulle vara ett knepigt resonemang. Framför allt eftersom jag är desto mer kompetent inom skälet till varför jag då önskar att Sverige inte åker till Sochi i vinter - mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och omvärldsanalys. Och för mig så kommer mänskliga rättigheter alltid vara viktigare än individuella prestationer och kanske en medalj att hänga runt halsen.

Så vad är problemet med OS i Sochi? Det hade inte behövt vara speciellt stora problem om vi den senaste tiden inte bevittnat människor som brutalt slås ned, torteras, fängslas och diskrimineras - allt mer eller mindre tillåtet i Ryssland enligt lag och som ibland också uppmuntras. De människor vars mänskliga rättigheter här kränks på värsta sätta är HBTQ-personer. Människor som bland annat blir kära i det egna könet. Det här händer i värdlandet för OS 2014, år 2013, idag, nu. Och president Putin gillar det.

Men hallå, vad har idrott med det här att göra? Och hur kan du begära att idrottare som tränar hårt under flera år inför ett mästerskap inte ska få åka dit?

Tack för att du frågar. På fråga A vill jag svara: idrott på elitnivå har i största grad med det här att göra. Även i ett land som Sverige så är det medialt laddat och stort när en elitidrottare kommer ut som homosexuell. Vem minns inte Anjas sommarprogram eller Hyséns steg ut ur garderoben för inte alls så länge sedan? När elitidrottare kommet ut skrivs det kilometerlånga texter om det och nu för tiden i goda ordalag. Men så har det inte alltid varit. Och definitivt inte i Ryssland.

Internationella tillställningar är politik vare sig vi vill eller inte. Eurovision Song Contest har blivit allt mer politik de senaste årtionden, fotbolls-EM och VM likaså. De Olympiska Spelen kanske mer än någon annan tävling. Det måste bli politik när värdlandet mer eller mindre satsar sitt lands förmögenhet på spelen, något annat finns inte. Den idrottsman eller idrottsintresserade som inte ser det är ute och cyklar. Hur mycket vi gärna vill att det "bara ska vara idrott" är det inte det. Därför har det här ytterst mycket med idrott att göra. Framför allt eftersom det kan påverka, förändra och förbättra.

Hur märkligt det än förefaller för mig att någon spenderar sitt liv på att springa fortare och hoppa högre, så är det många som finner något sorts nöje i det och det är tydligt att en elitidrottare idag följs av miljoner människor som delar dennes framgångar och motgångar likt en rockstjärna eller filmstjärna. Länge känns det som om idrottsstjärnor dock har särbehandlas, att samma krav på dem som andra offentliga personer inte riktigt ställts. Jag kan tycka att det måste bli ändring på det. En individ eller ett lag med så många fans och som slår an en känslomässig sträng hos så många, behöver börja ta sitt ansvar. Och det fyra års hård träning till trots.

Så ja, jag respekterar människor hårda arbete men på samma sätt som jag arbetar hårt för att utbilda mig under fem år, skaffa ett jobb att försörja mig på skulle jag inte ställa upp på vad som helst. Jag med min etik och moral och värderingar skulle så långt som möjligt undvika att kränka och diskriminera andra människor och ta alla chanser att göra gott. Och det skulle begäras av mig.

Återigen tror jag inte på bojkott. Jag tror på människor och att det är dags att elitidrott och elitidrottare börjar se att det handlar även om andra saker än den egna prestationen och därmed också skaffar sig lite större perspektiv. Önskvärt vore att elitidrottare som vet vad det handlar om att bli kränkt och diskriminerad på grund av sin sexuella läggning kanske är först ut med att ta avstånd och sedan för samman idrottskåren att göra en gemensam sak. En bojkott skulle kunna skada, medan ett gemensamt modigt beslut skulle påverka en hel värld och framförallt, visa vad Sverige står och att vi värnar om mänskliga rättigheter.

Men visst, om bojkott är sista utvägen - ja tack. Miljoner människors mänskliga rättigheter är mer värda en en ensam persons individuella drömmar om att åka snabbare skidor.

Tack Österåkers kommun!

Tack Österåkers kommun för gratisbussen till Domarudden! Jag har använt den ett par gånger under sommaren och för någon som varken har bil eller cykel så har det varit riktigt välkommet. Under mina resor har jag glatt kvittrat att “det här måste vara det bästa som Österåkers kommun gjort någonsin”, varpå flera hållit med. Och så fortsätter det. En gratisbuss under sommarsäsongen till en liten sjö i kommunen verkar vara det bästa som den här kommunen har gett sina invånare på ganska lång tid. Och flera håller med för någonting annat bra kan man inte se att kommunen gjort. Ingen verkar ha fyllts av samma glädje och entusiasm vad gäller skola, äldreomsorg, bostad och allt sådant där annat viktigt som ju en kommun ska se till att tillfredsställa sina invånare med. 

För alla kommer väl ihåg att politiker och styre i en kommun finns till för invånarnas bästa, eller hur? Eller har det redan glömts?

Nåja, jag kommer åka gratisbussen ett par varv till, kanske varenda tur som går bara för att för en stund känna att jag som kommunmedborgare och skattebetalare har fått någonting tillbaka. För jag och ganska många kommuninvånare till, har tämligen svårt att se någonting bra som gjorts de senaste tio åren. Ja, förutom en förträfflig gratisbuss till Domarudden då.

Förresten, jag söker ny bostad i en helt annan kommun. Hör av er om ni vet någonting. Jag vill gärna härifrån innan årsskiftet...

Jesper

Själv är bäste dräng - att välja ensamhet

Min fantastiska syster har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Som lärare träffar jag hundratals fantastiska barn och ungdomar som jag älskar över allt annat. Men det blir problem. Tyvärr. För jag är 38 år, snart 40, ensam, singel, utan barn eller ens planer på att skaffa barn. Får många är det obegripligt. För mig är det ett val.

Jag är barnkär. Jag är ungdomskär. Jag fäster mig snabbt vid elever och ungdomar jag möter i mitt jobb. Jag är beredd att göra mitt yttersta för dem. De är viktigare än jag. Så är det. Så har det alltid varit.

Och än så länge, så trivs jag med det. Jag är singel. Jag är ensam. Jag har ingen kvinna som kramar mig, ingen som håller om mig när jag vill, ingen som städar min lägenhet... Just så. Ingen som städar min lägenhet. Ibland får jag nämligen, genom att iaktta andra, känslan att det är därför man skaffar en partner. Ett sällskap. En städerska. Någon som fixar och donar.

De jag älskar, de jag uppskattar, de jag är villig att göra allt för - ja, de kommer aldrig att städa min lägenhet.

Så jag är trött. Trött på att samhället någonstans kräver att jag som snart 40-årig man, hetero- eller homosexuell man (se, jag kommer aldrig berätta vad) ska ha familj och barn. Framför allt inte leva ensam.

Men ibland känner jag så här: om jag hade en person som tog upp min tid, tog min passion och kärlek, skulle det innebära att det blir mindre av det till mina elever. Och där jag är nu, idag, i mitt liv, är det inte vad jag vill. Jag är lärare. Jag vill fortsätta känna mig fäst vid mina elever, vid ungdomar, och fortsätta känna att det är där mitt hjärta finns.

Så ja. Jag har barn. Jag har en familj. Jag har genom åren haft ett tusental barn och ett hundratal syskon i fantastiska lärarkolleger.Och det du - det räcker för mig. Jag får min dos av barn och familj. För det är min svaghet: jag förälskar mig i ungdomar snabbt och tidigt. Även om det är ungdomar jag möter på mina språkresor om somrarna, elever som jag här äran att finnas bland under en tid - så är det kärlek. En annan sorts kärlek, må hända. Men en kärlek som jag just nu lever på och ser som viktigast.

Alla mina elever i skolan.
Alla mina ungdomar på språkresor.
Alla före detta elever.
Alla jag möter.

Ni gör mig. Fullständig.

Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 

Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:

- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 

- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.

- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.

Jazzjeppe om att vara lärare

Läraryrket - kanske det mest nedvärderade yrket som finns just nu. Jag läser ständigt hur yrket förlorar status, hur vi som lever för andra, inte längre betyder speciellt mycket. Det är vår förbannelse. Det är vad som gör oss unika.

För tänk dig en värld där
- ingen vill ta hand om dina barn
- ingen vill lära dina barn att bli läkare, ingenjörer, doktorer, akademiker
- ingen vill uppfostra dina barn eftersom du inte har tid då du tänker mer på din egen karriär än dina barns
- ingen vill lära dina barn om rätt och fel
- ingen vill säga ifrån när ditt barn faller i frestelsen att börja ta droger och dricka alohol
- ingen vill stötta ditt barns utbildning så att hen kan bli det du/hen (ditt barn) vill

Lärare gör det möjligt. Lärare offrar inte bara sitt liv, sin tid, sin omtanke om ditt barn, för att framtidens Sverige ska bli så bra som möjligt. Medan du går till jobbet kl.06 och kommer hem kl.18, är vi de som tillbringar tiden med ditt barn - nog vill du att de som gör det ska vara nöjda, glada och ta sitt uppdrag på allvar?

Men det är ok. Jag förstår hur du tänker. Jag förstår att du kanske tänker att det inte är viktigt. Jag förstår att vi lever i en ny tid. En tid då andra bryr sig mer än du. Och det är anledning nog att uppskatta, ombesörja och satsa på det jobb vi gör.

För det handlar om framtiden. Din, dina barns och alla de som  satsar på det som är viktigt.

Eller?

En lärares farväl

Att hålla ett tal till elever man är fäst vid, kolleger man älskar och en skola man stortrivts på - svår utmaning när det inte är ens eget beslut att lämna. Orden räckte inte till så jag återanvände andra ord, gjorde några ändringar och sjöng. Med sorg i hjärtat, darrande röst men ändå på mitt egna sätt. Och det får sammanfatta mina tre år på en fantastisk skola, med fantastiska elever och kolleger.

And now, the day is here;

And so I face the final lesson.

My friends, I'll say it clear,

I'll rest my case, of this I'm certain.

I've done a job that's full.

I've walked you through ev'ry schoolday;

But more, much more than this,

I did it my way.

Mistakes, I've done a few;

But then again, too few to mention.

I did what I had to do

I did it all without exception.

I planned each charted course;

Each careful step through the hallway,

But more, much more than this,

I did it my way.

Yes, there were times, I'm sure you knew

When you bit off more than you could chew.

But through it all, when you had doubt,

I did my best to pull you out

I faced it all and I stood tall;

And did it my way.

I've loved, I've laughed and cried.

I've had my fill; my share of losing.

And now, as tears subside,

I find it all so confusing.

To think I did all this;

And may I say - not in a shy way,

"No, oh no not me,

I did it my way".

For what is a man, what has he got?

If not himself, then he has naught.

To say the things I truly feel;

These are my words, these are real:

The record show I took the blow -

‘Cos I did it my way!

Hur det ligger till - varför jag lämnar mitt jobb

Rubriken kanske förvirrar. Jag lämnar inte läraryrket - tvärt om. Det är "det enda jag tror jag är bra på". Någorlunda bra på åtminstone. Att jag efter tre år lämnar skolan som jag trivdes på efter en ett par dagar, fantastiska kolleger och helt underbara elever, har inte med det faktum att göra att jag pendlar 4-5 timmar per dag. Jag hade gärna pendlat flera år till. 

Därmed är det sagt. Därmed förstår man om man läser mellan raderna att det inte, aldrig, var min önskan att sluta. Alla mail som skickats till skolledningen (som inte brytt sig om att svara på dem) har uppenbarligen inte spelat någon roll. Jag får gå av en anledning jag inte är riktigt säker på. Kanske har det att göra med att jag inte har legitimation, att jag behöver ta några fjuttiga skitpoäng om saker som jag tror jag lärt mig under 12 år som lärare. Eller så är det någonting annat. Jag kan bara spekulera. För en sak är klar: jag är inte sämre lärare än någon annan. Det vet jag. 

Därmed är det sagt. Och nu när jag om någon dag lämnar in mina nycklar så är det med tungt hjärta och tämligen ofrivilligt. En semester behövs för att ladda om, för att göra lika bra jobb - om inte bättre!- på den nya skolan och arbetsplatsen den 13:e augusti. Men idag tänker jag inte på det. Idag kämpar jag för att den tro på mig själv, på det jag gör och åstadkommit på jobbet, inte ska försvinna helt. 

Och frågetecknen är många. Svaren få. 

Jag förlorar inte. Jag har fått och får lätt ett nytt jobb. Så jävla bra är jag. De som förlorar är mina elever. 

Tyvärr har de fått vänja sig vid att vara förlorare under hela deras skolgång - åsidosatta i kommunprioriteringar, av skolledare, av samhället. 

Men inte av mig. De betyder allt. Är mitt allt.

Det borde räcka för att jag ska få fortsatt förtroende. 

Icke. 

Svar? Ja tack.

En klassresa betyder allt

Jag hade äran att få följa med en klass på klassresa till Gotland. En klass jag aldrig undervisat i eller ens känner. Det visade sig bli tre dagar av lyckorus för mig. Tre dagar då jag fick umgås med fantastiska ungdomar. Och som du vet, du som läser min blogg och du som känner mig, så betyder det allt. Jag är snabb i mina känslor och jag är känd för det. Tror jag. Och känslan jag bär med mig är en känsla av lycka, glädje och kärlek. Kärlek till ungdomar, till liv, till människor.

Jag spricker!

Vad gör jag för fel?

På senare tid har jag fått veta av två människor som jag respekterar att jag inte riktigt gör saker och ting rätt. Att jag i min lärarroll inte fungerar, att jag bryr mig FÖR MYCKET om mina elever (smaka på den!), att jag är för personlig med mina elever och att allt detta gör att jag snarare gör skada än gör rätt. En misstänksamhet och missunnsamhet som jag aldrig mött tidigare. Och det stör mig. Oerhört mycket. Ändå respekterar jag dessa människor som av någon anledning finner det viktigt att säga sin åsikt om mig till mig. Det krävs både mod och kanske även övertygelse om att man har rätt. 

Kanske handlar det om en utveckling i svensk skola och svenskt samhälle där vi går mer mot att forma människor till självständiga individer som ska vara starka på egen hand och strunta i alla andra. Mina lärare från lågstadiet skulle således inte platsa i den skolan. Den akademiska hybrisen håller på att ta över empatiska och mänskliga värden. Frågar du mig så är det helt fel väg att gå. Med en aning dyster syn på framtiden ser jag att vi tvärt om måste börja på allvar uppfostra våra små i ett vi-tänk och inte ett jag-tänk. Att vara beroende av andra människor har för mig aldrig varit någonting negativt - tvärtom. Det tyder på symbios och bekräftar det faktum att människan är ett flockdjur. Vi behöver varandra, annars går vi under. 

Som lärare kanske jag inte faller innanför ramen för vad lärare ska göra, vara och hur de ska bemöta eleverna. Jag köper det. Jag har aldrig haft som mål att göra det annorlunda och bli som "alla andra lärare". Mitt mål är snarare tvärtom, att aldrig bli som Jan Björklund, min chef, vissa kolleger, tycker att jag ska vara. Och jag förstår att det kan sticka i ögonen och jag kan förstå att det bland vissa inte är uppskattat. 

Men jag kommer inte ändra eller förändra mig. Jag kommer fortsätta vara lärare till den dagen då jag inte älskar mitt jobb och till den dagen då jag själv ser att mina elever tar skada av det jag gör eller den jag är. Om det händer, då märker jag det.  Men jag är mycket väl förtrogen med mig själv, mina egna känslor och tillräckligt analyserande för att veta när det är dags. Och det är inte nu. Om mitt sätt att vara, undervisa, möta ungdomar är någonting du ser som negativt - då vågar jag numera påstå att det är du som har problem, inte jag. Framför allt om du har mage att säga det till mig. 

Ovän blev govän - ett människomöte som förändrade två liv

Här följer samtliga texter runt mitt människomöte som efter fyra lördagsfikor övergått i en vänskap. Texterna är skrivna på mobil direkt efter att jag och "L" skiljts åt.

LÖRDAG 11/5

Jag samlar på möten med människor. De berikar mig och de lär mig. Någon sade en gång att "den bästa läraren är du själv". Jag håller inte med. De bästa lärarna är människor du möter. Om du tillåter dig själv att låta andra lära dig. Och det är grejen. Att andra människor, andra liv, andra öden kan berika dig och göra dig till en bättre människa. Det är kunskap för framtiden. Så jag skrev så här tidigare idag, direkt efter ett av alla dessa möten:

Människomöte lördag:

Sitter på fiket med kopp kaffe. En man slår sig ned bredvid mig, tittar intensivt med misstänksamhet, stirrar, på mig. Jag känner lite obehag. Så frågar han om det står någonting om Manchester United i tidningen som jag läser. Jag ger honom hela sportdelen och han tackar så mycket.

"Är du mulatt", frågar han. Jag svarar med ett leende att jag är thailändsk.
"Jag tycker inte om mulatter och negrer. Jag är lite nazist på det sättet. Tycker du om sport? "
"Nä, jag är ingen sportkille, jag är mer en kulturnörd", svarar jag. "Vad är det som gör att du har problem med negrer", frågar jag.
"Jag tycker folk ska bo där de är födda. Min kusin gifte sig med en neger och de har två mulatter som barn."
"Hur känns det för dig?", undrar jag nyfiket. Jag har sedan länge förstått att den här killen inte mår så bra.
"Jag blev ganska arg. Men vad gör man?", svarar han. "Du är en sån där intellektuell person alltså som inte tittar på sport."
Jag skrattar och tackar för komplimangen. "Första gången någon kallat mig intellektuell".

Vi fortsätter prata och han börjar berätta om att han blev psykiskt sjuk för 23 år sedan, om hans familj och hur han har börjat läsa bibeln. Förtidspensionerad, gillar röding med hollandaise, går promenader på dagarna.
Han räcker fram handen och presenterar sig och säger:
"Att du tog dig tid att prata med mig och lyssna på vad jag sagt, betyder mycket. Inte många skulle göra det. Vad tycker du om mig?"
"Jag tycker du är en mycket trevlig människa som har en intressant berättelse att berätta." Han ler med hela ansiktet och så kommer vi in på att skriva. Jag berättar att jag skriver mycket att det är som terapi ibland. Han är osäker, det enda han skrivit är tackkort och brev till mormor.
"Så du menar att jag ska skriva om mig själv och mitt liv? "
" Varför inte, ibland är det till och med skönt att få ur sig lite.", menar jag.
"Men vem ska läsa då?"
"Ingen, kanske bara du". Han blir fundersam och nickar för sig själv.
"Kanske det... "

Innan han går säger jag:
" Jag sitter här kl 9 nästa lördag, kom förbi så pratar vi mer! "
Han skiner upp.
" Det ska jag. Och då tar jag med mig penna och papper så får du hjälpa mig att komma igång!"
Och så försvinner han ut.

I en timme satt jag och pratade med en människa som få pratar med, som öppnade dörren in till ett människoöde som inte är av denna värld. Vi pratade skola, mitt jobb som lärare, samhälle, ohälsa och tro. Min känsla nu är att han är glad över att ha fått en ny vän, som dessutom är mulatt och som hade tid att lyssna.
Och jag, jag är lika glad. Och i min kalender har jag skrivit in ett viktigt möte med högsta prioritet: "Lördag kl. 9, kaffe med L."

LÖRDAG 18/5

När jag kliver in på fiket sitter L redan där med en kopp kaffe och en liten 3 kronors småkaka. En vaniljdröm. Jag går direkt fram till honom. När han ser mig tar det ett par sekunder, och jag läser många olika känslor i hans ansikte på en och samma gång - rädsla, obehag och lite hat - och så sprider sig ett leende över hans läppar. 
"Du kom", säger han tyst och slappnar av i kroppen. 
"Och du sitter redan här och väntar", ler jag tillbaka. 

"Vad har hänt sedan sist?", frågar jag och sörplar på mitt kaffe. 
"Ja, vad har inte hänt snarare". L tittar ned i bordet och ser lite bekymrad ut. 
"Någonting som hänt?", frågar jag oroligt. 
"Jag skrev ett födelsedagskort till min systerdotter och visade det för min kurator. Hon sa att jag inte kunde skriva så där."
"Vad skrev du?"
"Äh, jag vet inte men hon sa att man aldrig får kritisera ett barn. Så jag köpte ett nytt kort och skrev bara mitt namn."
"Det är svårt det där. Ett födelsedagskort ska göra någon glad, inte ledsen", säger jag. L tittar på mig och nickar. 
"Jo, det har du nog rätt i". 

Vi börjar prata om hur svårt det är att köpa presenter till någon som har allt och som också visar när det inte är rätt sorts present. 
"Tänk, det börjar tävlas redan i låga skolåldern. Redan på dagis börjar man jämföra leksaker och prylar och allt", suckar jag. 
L ser förvånad ut. 
"Är det så? Tävlar vi hela tiden, gammal som ung?"
"Jag tror det. Vi jämför oss hela tiden med varandra och vad vi har och inte har. Och så blir vi avundsjuka."
L grubblar, lägger pannan i djupa veck. 
"Konstigt, undrar varför det är så."

Vi börjar prata sport och L berättar att han som ung var elitidrottare inom badminton. Han har många medaljer hemma. Jag frågar om han saknar det. 
"Nej, det kan jag inte påstå. Jag är lite för gammal nu ändå. 46 år och psykiskt sjuk. Jag tränar på gym, går promenader och läser istället. Det är en konst att överleva när man inte har ett arbete, ska du veta."
Jag nickar förstående. 
"Men jag mår bättre nu sedan en tid tillbaka och håller det i sig i ett år eller mer, så kanske jag kan börja arbeta 25%", fortsätter han och ler. 
"Härligt!", peppar jag och håller upp en tumme. 

L är lite skakig i kroppen, hans ansikte ganska stelt och blicken tom. Men när han ler gnistrar hans röda ögon och han får lite färg på hans bleka kinder. Jag tycker han ser lite piggare ut än förra veckan och han ler under vår timmeslånga samtal allt oftare. L kan hoppa vilt mellan olika ämnen och från ingenstans säger han plötsligt:
"Man hör mycket om judar nu men man ser aldrig någon."
"Kanske är för att man inte kan se på en människa vilken tro man tillhör. Kan man se på någon om han är kristen eller buddhist?", frågar jag. 
L tänker en kort stund. 
"Nej, det kan man nog inte. Men du ser ut som en Buddha."
Jag skrattar högt och tillägger:
"Jag har förstått det. Kineserna brukar kalla mig för The laughing Buddha när jag är där."

Och så byter han ämne igen och börjar fråga mig om mitt ursprung, om hur det känns att vara adopterad och om jag hamnat i problem. 
"Tänk om jag blir nerslagen av skinnskallar nu för att jag sitter och pratar med dig", säger han oroligt.
"Det tror jag inte. Samhället har blivit så mycket bättre nu. Men när jag växte upp var det annorlunda."

Jag berättar att jag ofta fick höra att jag såg annorlunda ut och att även idag händer det. L tänker så det knakar. Jag säger att man inte kan döma efter hur någon ser ut utan det är vad man gör som räknas. 
"Som du och jag, ungefär", säger L och det är som om han börjat förstå någonting han inte tänkt på tidigare. 
"Att vi sitter och pratar med varandra, jag som inte tycker om negrer och du som sitter med en psykiskt sjuk människa". 
Jag nickar. 
"Precis sår det", säger jag med ett leende och det pirrar lite i magen när jag märker att L börjar fundera över det där med hudfärg och raser. 
"Och det är väldigt trevligt att prata med dig, Jesper". 
"Det samma, L, det samma! "

Han reser på sig och tar sin väska för att gå till gymmet. 
" Ska vi ses om en vecka, samma tid och plats? ", föreslår jag. 
L stannar upp och ler med hela ansiktet. 
" Gärna, jag har inga planer."
Han sträcker ut handen, jag tar den och trycker den hårt. 
"Hej då, Jesper Isaksson, vi ses om en vecka eller när vi ses."
Han säger det högt så att alla på cafét hör. Och så fnissar han lite och försvinner ut genom dörren. 

Jag skriver direkt in i min kalender, ännu en gång markerad som högsta prioritet: "Träffa min vän L på fiket". 

Och så där bara, så inser jag att L har lärt mig ännu mer om livet och har gjort det bra mycket mer spännande att leva.

LÖRDAG 25/5

L sitter i solen när jag kommer till cafét. Jag är sen till vår lördagsträff eftersom jag på väg ner till centrum sprang på ett antal utbrända bilar och en äldre dam som berättade vad som hänt och som var vittne i morse. 

L är pigg, glad och solbränd och ler när han ser mig. Och som vanligt börjar vi prata om ditt och datt och självklart börjar vi med bilbränning och oroligheterna i förorterna.
"Varför tror du det händer?" Han tittar nyfiket på mig och jag känner att han verkligen vill höra vad jag tycker och tänker.
"Jag tror det finns två anledningar. Dels ett politiskt och socialt klimat som skapat en desperation och starkt missnöje. Dels är det för en del spänning och underhållning."
L håller med. Jag noterar under samtalet runt oroligheterna att han inte en enda gång pratar om invandrare eller etnicitet - tvärtom är han mycket lyhörd och på många sätt förstående.
"Jag vet hur frustration ser ut när man vill jobba göra rätt för sig men inte kan eller får en chans att göra någonting vettigt med sitt liv."

Den L som vid vårt första möte beskrev sig som rasist och nazist verkar inte finnas kvar. Jag tänker på hur rädd han verkade vara när han satte sig vid mitt bord för tre veckor sedan, hur han såg på mig med hat och misstänksamhet. Det var tre veckor sedan - idag känner jag knappt igen honom.

L frågar om jag samlar på någonting efter att han berättat att han själv samlar på frimärken. Jag tänker en liten stund.
"Jag samlar på människor", svarar jag och tittar på honom. Han förstår precis vad jag menar.
"Är jag en del av din samling?"
Jag skrattar och bekräftar.
"Så du samlar på möten med människor, sådana som jag?"
"Precis, möten med människor som lär mig saker, som har någonting att berätta eller erfarenheter att dela med sig av."
L ser glad och stolt ut över att vara en del av min samling. Jag berättar om mötet med en amerikansk äldre man som varit bland de första i land på Omaha beach på D-dagen 1944. L lyssnar intresserat med öppen mun.
"Vilket möte! Det förstår jag att du aldrig kommer glömma", utbrister han.
"Nej, det kommer jag aldrig göra. Inte vårt första möte heller" säger jag och ler. L ser lite besvärad ut och rodnar lätt.

Vi fortsätter och prata i en och en halv timme. Vi pratar om konst, resor, böcker och om vänskap.
"Jag har bara en vän", säger L och kisar mot solen. "Är du min vän nu?"
"Absolut, det vill jag gärna vara", svarar jag och känner mig glad över frågan. L blundar och vänder upp ansiktet mot solen och ler stort.
"Då har jag två!"

Vi ska fortsätta ses varje lördag och vi kommer överens om att inte bli besvikna eller arga om en av oss inte dyker upp.

Vi skiljs för idag. Han vänder sig om och vinkar en extra gång innan han försvinner bakom en husknut.
Jag kan knappt tro att det är samma L som för tre veckor sedan. Och faktiskt, jag tror inte han är det heller. Då var han snarare min ovän - nu är han min vän och jag är hans. Hans andra vän.

SÖNDAG 2/6

L och jag har nu känt varandra i en månad. Och faktiskt, nu är det vänskap och därför kommer det inte bli några fler upplevelser återberättade här. Det är inte intressant längre. Inte ens helgens träff blev någonting annat än en stunds trevligt språkande med en trevlig människa. 

Men visst, det har varit en anmärkningsvärd resa och fyra möten som utvecklades från en omöjlig vänskap till en fullt möjlig och dessutom mycket givande. 

Första mötet:
"Är du mulatt? Jag hatar negrer och mulatter. Jag är rasist och nazist!"

Andra mötet:
"Hur är det att vara adopterad och se ut som en utlänning och en mulatt?"
"Det är trevligt att träffas så här, Jesper Isaksson!"

Tredje mötet:
"Jag förstår varför det som händer i Husby händer. Som psykiskt sjuk och långtidssjukskriven vet jag vad utanförskap är och hur det känns."
"Jag har bara en vän. Min gamla bildlärare från gymnasiet. Är du min vän nu? Då har jag två! "

Fjärde mötet:
" Jag ser fram emot våra träffar, de ger mig otroligt mycket. Tänk att det blev som det blev - vem trodde det första gången vi träffades? Vi ses nästa vecka, Jesper - min andra vän! "

L sa någonting idag som satte sig. 
"Man ska aldrig tolka samhället utan beskriva det. Det är när man börjar tolka som människor börjar missförstå varandra." 

Och visst har han rätt, min vän. Jag vet inte hur han tänker under veckorna på sina långa promenader, om han funderar på vår vänskap och hur det blev. Jag vet att jag gör det 
Mycket, faktiskt. Det ligger nog i min natur att samla på människor och möten med dessa. Och om man slutar tolka dem och istället beskriver dem så kan man utifrån det göra vad som är rätt - och alltid sträva efter att göra det. Det rätta. 

Kanske har jag blivit en del av en trasig människas väg mot en helhet och bättre hälsa. Jag hoppas det. Det känns i så fall väldigt fint och bra. 

Nästa gång vi ses ska jag berätta hur mycket han fått betyda för mig och hur hela det här äventyret fått mig att se möjligheter i allt som sker. Men för att det ska fungera måste jag sluta tolka situationen och istället se den för vad den är. Och i den verkligheten finns inte utrymme för fördomar, förutfattade meningar eller antaganden - bara en människa precis som jag. Och precis som jag behöver lära sig att det är också allt som är viktigt. Att beskriva och inte tolka och sedan därifrån, göra det rätta. 

Jag lägger därmed ett av mina viktigaste Människomöten till handlingarna och ser fram emot flera nya framöver. För nu är det inte ett Människomöte längre - det är att träffa en vän.