Sär skriv mer!

  Jag läser en mycket intressant tidnings artikel i mars numret av Språk Tidningen där Per Ledin redovisar för mig lite okänd fakta. Sär skrivning är väl det språk fenomen som alla verkar ha en åsikt om och som på ett sätt också verkar göra alla till språk poliser. Men Ledin frågar sig om det nu är så farligt med sär skrivningar. Och jag måste säga, det han säger låter helt okej. Och jag är mycket nära att göra en ko vändning i frågan.

  Den som tror att sär skrivningar är ett nytt fenomen tror fel. Den som vidare tror att det bara är ungdomar som sär skriver, eller som leder den “utvecklingen”, tror också fel. Den som tror att det är engelskans fel, tror också fel. Ledin slår hål på flera myter, vilket jag tacksamt tar emot som den språk intresserade person jag är.

  Text är inte till för örat utan för ögat. Låter klokt. Tal och text är inte samma sak, det är två helt olika språk. Det klassiska sär skrivnings exemplet “Brun hårig sjuk sköterska” ser onekligen konstigt ut för den språk insatte, men när man uttalar det handlar skillnaderna om betoningar och accenter. Människan är smart språkligt, vi lär oss snabbt att tolka språk i kontext och betydelse. Vi vet när vi pratar om påskris som fjädersmyckade kvistar på påsk eller om det handlar om en maträtt med ris. Vad pratar vi om när vi säger brunsten - parningsvilja eller en stensort? Och finskorna, menar vi nationalitet eller ett par snygga skor? Vi har helt enkelt en förmåga att tyda och tolka ord i kontext och det torde nästan vara omöjligt för oss att misstolka. Vare sig det är i tal eller skrift. En myt runt sär skrivning är att den orsakar missförstånd. Svar nej. Inte mer än något annat språkligt fenomen.

   Att sär skrivning har blivit så hett att debattera handlar snarare om att vi gillar att se komiken i det, för sär skrivningar kan vara ofantligt roliga när man bestämmer sig för att se dem. Men som språkligt fenomen är det egentligen ingenting märkvärdigt. Komiskt, javisst, men är det ett kraftigt språk fel? Knappast.

  Engelskan då, har det någonting att göra med sär skrivningar? Ledin säger blankt nej och det gör de flesta språk forskare också. Vi har nämligen sär skrivit längre tillbaka i tiden, långt innan engelskan kom på tal i Sverige. Bellman sär skrev, Lenngren sär skrev också.

 Den ganska korta tidnings texten i Språk Tidningen är välkommen läsning och den får mig som sagt att tänka till och kanske rent av av drammatisera sär skrivningen. Jag har länge varit militant motståndare till dem, men nu undrar jag om jag kanske håller på att mjukna. Frågan är hur jag kommer att göra på jobbet med mina elever. Eller nej, det är ingen fråga alls. Det finns fortfarande regler i språket som är av vikt och rätt ska vara rätt, däremot kommer jag inte vara lika skade glad, militant motståndare eller anti sär skrivnings fascist - jag kommer snarare av dramtisera hela grejen. För saken är väl den också att det börjar bli lite tröttsamt. Så roliga är inte sär skrivningar. Längre.

(Källa: Språktidningen, mars 2013, Per Ledin)

Dags att avromantisera äktenskapet?

Jag har länge tänkt på en sak och kan inte riktigt sluta tänka på det heller. I dagarna tänkte jag ännu mer på det när det var på tapeten i USA och huruvida man skulle tillåta äktenskap för homosexuella par. Det är en mycket infekterad fråga på alla sätt och vis för den delar in oss i ett antal olika läger:
1. Bibeltrogna som hävdar att äktenskap mellan samkönade är omöjligt.
2.  Kristna som menar att kärlek framförallt och gud diskriminerar inte.
3. Icke troende som inte kan förstå problemet.
4. Homofober som tar blankt avstånd från allt vad homosexualitet heter.

Jag ser mig som en trea. Men jag kan också förstå vad ettorna menar, även om jag tycker det är åt helvete. Eftersom äktenskap i kyrkan är en kristen ritual kan man förmoda att kristna ska bestämma hur de vill tolka bibeln och hur de vill utföra det. Så länge kyrkan själv är splittrad i frågan lär vi få stöta och blöta det hela precis som vi gör.

Och det får mig att fundera.

Kanske är det helt enkelt dags att avromantisera äktenskapet som det ultimata kärleksbeviset. För med handen på hjärtat, ett kärleksbevis som ändå inte omfattar alla borde knappas vars det mest ultimata. Jag lever inte i någon relation och för mig är äktenskapet en religiös ritual som självklart lockar mitt ömma kärleksfulla hjärta som en klassisk flickdröm. En fullsatt kyrka  vacker brud/brudgum och fin musik (planen är att jag ska framföra en sång själv). Men så mycket mer än så är det inte.

Faktum är att jag så jävla negativt inställd till kyrkan, gud, Jesus och allt vad det heter att jag frivilligt inte utsätter mig för ett besök i byggnaden. Anledningen till varför det har blivit så är just kyrkan och homosexualitetfrågan. En allsmäktig, god, glad och kärleksfull gud som diskriminerar? Fan heller! Det är ingen gud som jag vill svära trohet och livslång kärlek inför. Speciellt när hen verkar ha uppenbara problem med att beskriva vad kärlek är till att börja med själv. Nej  den guden som majoriteten av de kristna följarna så blåögt följer är ingen gud jag vill ha något som helst att göra med.

I logikens namn borde det också utesluta äktenskapet som ett kärleksbevis. Och för mig gör det nog det. Men för många andra gör det det inte. Det har jag full respekt för. Men, det jag menar är att äktenskapet och det romantiska rosa skimmer som det har omkring sig, helt enkelt kanske borde få vara en kristen ritual. Låt de kristna hålla på med det på samma sätt som tungotal och nattvard. För visst måste det finnas andra sätt att bevisa min kärlek till någon annan människa än äktenskap?

För äktenskap är nog ingen mänsklig rättighet, inte ens kärlek är det och för mig är kärleken det centrala i hela frågan och om jag någonsin kommer att vilja lova bort den till någon, så ska det vara så jävla långt bort från en kyrka som möjligt. Det romantiska, vackra och fina får inte begränsas till att handla om en byggnad  lokal eller ens en tro. Kärleken står över allt det där.

Tolerantare ungdom ger mig hopp om framtiden

Det känns som om det håller på att hända någonting bland ungdomarna. Detta medan vi vuxna är de som står för motsatsen. Jag upplever en växande tolerans inför sådant som för några år sedan var känsligt och obekvämt. Kanske är det bara en känsla jag får när jag tittar på ungdomarna på just min skola, men jag tror faktiskt att det gäller i stort för hela den generationen.

Rasism
För tio år sedan när jag började som lärare, var upplevelsen att rasism fanns och den var också tämligen utbredd. Visst fanns det elever som var mer högljudda rasister än andra men mest handlade det om smygrasism som framkom när man grävde mer på djupet i uppsatser och diskussioner. "Blattarna tar våra jobb (och brudar)" och "de lever bara på socialbidrag och slappar hemma i soffan", var vanliga åsikter. Alla vet att barn inte föds rasister, tvärtom. Rasismen kommer från annat håll, främst hemma vid middagsbordet. Ungdomarna för tio år sedan har idag vuxit upp och har kanske egna barn och huruvida deras åsikter fortfarande finns kvar, vet jag inte. Men när man tittar på samhället och vad vi vuxna sysslar med, är jag rädd för att ingenting förändrats där.

Men mycket verkar hända på få år. Jag möter idag mindre rasism och mer empati. Om det har med att jag själv är "babbe" och att eleverna antingen inte vågar vara rasistiska i min närhet eller om det har att göra med att jag själv arbetar mycket och hårt med att motarbeta rasism på min skola, eller om vi i skolan i stort har blivit bättre på att motarbeta rasism, är svårt att säga. Jag upplever också att eleverna inte längre håller inne med vad de tycker är orättvist, otäckt, oacceptabelt och hemskt. När vi tittar på nyheter eller uppmärksammar orättvisor hör jag i större utsträckning ljudliga protester i form av ord, suckar, stön och huvudskakningar. Och allt det här är mycket glädjande och inger ett stort hopp inför framtiden.

Homosexualitet
Jag vet flera unga flickor i 12-13 års åldern som är medvetna om att de antingen är homosexuella eller bisexuella och som inte döljer det. Tvärt om. Klasskompisar och kompisar vet och när nu för tiden när jag frågar om eleverna känner någon som är homosexuell, så är det många händer som slängs upp i luften. Även inom det här området jobbar jag mycket och fokuserat och kan utan att tveka låta mina elever tro att jag själv är homosexuell och låta dem komma fram till att det inte gör mig till en sämre lärare eller människa.

Att homofobi fortfarande är störst bland pojkar, råder inga tvivel om, men även här upplever jag att det håller på att förändras. Skolan har helt enkelt blivit bättre på att prata om homosexualitet och fler lärare berör det än tidigare. När till och med ungdomar, en del väldigt unga, vågar komma ut som homosexuella så känner jag en otrolig respekt för dessa individer. Det är helt enkelt makalöst starkt och fantastiskt.

Diagnoser och handikapp
Det händer ofta att jag hör mina elever sitta och diskutera diverse diagnoser och det är för mig helt nytt. Så sent som förra veckan hörde jag ett gäng grabbar i år 7 sitta vid ett bord i skolan och prata. Så här lät det ungefär:
- Jag ska börja äta medicin nu!
- Vaddå för medicin?
- För min ADHD. Den ska få mig att bli lugn och kunna jobba bättre.
- Fan va bra! Det måste väl kännas grymt?
- Aaa, det ska bli skitgött. Ibland har det varit så jävla jobbigt att inte kunna koncentrera sig å så...
- Förstår det. Jag tror jag också har ADHD!
- Har inte du dyslexi?
- Aaa, men jag tror fan jag har något annat också, jag dampar ju så lätt å det liksom kryper i mig hela tiden. Och så är det ju inte med dyslexi.
- Nä, du skriver bara som en kratta...
- Hahaha, ja och jag läser ju som värsta bäbisen!
- Du kanske har Asperger?
- Nä, de tror jag inte...

Det som händer är att allt fler barn och ungdomar pratar om sina diagnoser utan att skämmas. Några gör det fortfarande och tycker det är jobbigt när det kommer på tal, men de lugnas också av det faktum att de flesta klasskompisar faktiskt inte ser det som något problem. Alla verkar veta vad dyslexi, ADHD, ADD och Asperger är för något och alla verkar förstå att det också är ganska vanligt. Kanske beror det också på att lärare börjar prata om det. Jag gör det. Jag ser ingen anledning att inte göra det, tvärt om så kan jag i min undervisning t.ex. belysa det:
- Har man t.ex. dyslexi kan det vara svårt att förstå just det här stycket i boken, därför läser jag det en gång till lite saktare. Men häng med alla nu, för alla lär sig faktiskt bättre om vi gör på det här sättet.

Några elever är så medvetna om sina diagnoser och klassen också att vi kan skämta om det:
- Kom igen nu, Nisse! Sätt dig ner och lugna dig. Har du glömt medicinen i morse? Hehehehe
Och så skrattar alla, och Nisse kanske mest. "Ja....jag glömde".

Sociala förhållanden och mental ohälsa
Det finns någonting som jag inte tror förändrats till det bättre: ungdomarnas mentala hälsa. Tvärtom. Och det är mycket illa. Ungdomar mådde dåligt för tio år sedan och de mår dåligt även idag. Och de som mår dåligt är förmodligen också fler än för tio år sedan. Och det är inte bara jag och vi vuxna på skolan som ser det, utan ungdomarna också. Och de verkar också förstå att klasskompisar har det tufft och jobbigt och gör allt för att hjälpa. I det tragiska, ser jag ändå en empati växa fram som jag inte märkt eller sett tidigare. Samtidigt blir ungdomarna bättre på att visa att de inte har det så bra och berätta om det och låta det märkas. Självklart är det en utmaning för oss vuxna att ta tag i. Ungdomarna gör det efter sin förmåga, men vi - ja, vi brister allt som oftast vilket är synd och skam. Här har regeringen och kommunerna ett stort ansvar som idag inte tas.

Framtidens lärande och läromedel eller nåt

Jag hamnade i en liten Twitter-diskussion härom dagen som var mycket intressant. Nu är Twitter och jag inte bästa vänner vad gäller att hålla konstruktiva diskussioner med kvalité och innehåll - 140 tecken funkar inte för mig. Det handlade om uttrycket "framtidens lärande". Och vi ifrågasatte vad som menas. Varför allt detta prat om framtidens lärande - det är ju nu vi lever, varför ska vi ens ödsla tid på att fundera över hur man kommer lära ut kunskap i framtiden?

Vi gissade att det kunde vara lite av en ordgrej. Att man kanske snarare menar att "lära för/inför framtiden". Eller att man använder modern teknik (som ju finns idag och säkert också i framtiden). Men det är fortfarande inte framtidens lärande. Eller så är det så att skolan är så förtvivlat efter att vi tycker att det är framtidens lärande bara för att vi låter kidsen googla på sina egna mobiler. Fast det inte är det. Hur vi kommer lära i framtiden återstår helt enkelt att se.

Någonting vi också berörde var läromedel och hur de förändras. De blir digitala i större utsträckning och de anpassas allt mer för "dagens elever" och allt vad det innebär. Men innehållet är ändå i mångt och mycket samma som det alltid varit. Läromedel moderniseras, men inte innehållet och det är viktigt att fundera över. Framtidens lärande kommer förmodligen inte handla speciellt mycket om vad vi kommer lära utan på vilket sätt vi kommer lära. Och det är väl egentligen ingenting nytt.

Vad som kan kännas nytt är att eleverna i dag inte har samma syn, ambition och mål med sina studier utan väljer vad, när och hur de vill lära. Grundskolan må vara obligatorisk, men att lära sig är inte obligatoriskt. Vad framtidens läromedel, och dagens, handlar om är att locka till lärande och anpassa samma gamla kunskap som alltid till dagens unga. För egentligen finns det fortfarande inget som säger att "gammal hederlig undervisning" skulle vara sämre än "modern och digitaliserad" dito - möjligen tilltalar den senare en större del av eleverna just för att den har anpassats för just dem. Men det finns självklart, fortfarande, elever som lär sig lika bra utan teknik.

Framtiden idag - nä. Idag med sikte på framtiden genom att börja jaga ifatt ett lärande anpassat för här och nu - ja.

100 kramar

Jag har förstått att det råder olika åsikter runt Internationella kvinnodagen. Det är inte självklart att det är en dag att uppmärksamma  varken för kvinnor eller män. Men allt verkar ändå handla om hur man ser på den och där skiljer sig våra perspektiv  helt klart.

Grattis, är tydligen fel ord att säga. Tvärtom ska man tydligen tända ljus för det mindre trevliga vad gäller kvinnor och kvinnors situation i världen. Menar en del. En dag att vara förbannad på, helt enkelt. Man ska också passa sig för att hylla kvinnan för mycket eller ens påtala hur fantastiska de är.

Jag lämnar allt det där åt andra att diskutera. I min vardag som lärare gör jag mitt bästa att verka för jämställdhet mellan män och kvinnor
Vidare tillhör jag gruppen män som ofta skäms över hur andra män beter sig mot kvinnor och snålar inte i mitt ställningstagande när jag pratar med mina elever. Skolan är full med potentiella kvinnohatare som om några år kommer spy ur sig hatiska formuleringar på nätet. Jag vill inte ha fler. Och jag vill att de som håller på ska sluta.

När jag åkte till jobbet idag bestämde jag mig därför att visa alla på skolan var jag står i frågan lite tydligare än vad jag annars gör. För visst visar jag min uppskattning och kärlek till kvinnan årets alla dagar. Men idag fick bli mer manifesterande än vanligt.

Målet var att krama 100 tjejer och kvinnor. Klockan 12 kramade jag den hundrade flickan, 8 åriga Moa som knappt ville släppa taget. För varje kram jag gav bort desto lyckligare blev jag och desto gladare blev stämningen på hela skolan. Kvinnliga kolleger sken upp, flickor fnittrade och tonårstjejer skrattade hjärtligt.

För en enkel kram är något av det finaste man kan ge bort och för mig handlade det bara om en enda sak: att sprida värme och glädje. Och det blev säkert ytterligare 50 kramar idag som gick till pojkar som avundsjukt tittade på. Dem kramar jag också med samma värme och mål.

Och fortfarande  flera timmar efter att jag lämnat jobbet är jag alldeles varm i hjärtat. Och jag tänker att på måndag  en vanlig måndag som inte är speciellt märkvärdig, ska jag krama 200 till. 200 människor  till.

Sex är nyckeln till kunskap

Man säger ju för att ungdomar ska förstå och bli intresserade så ska man dels använda ett språk som de förstår och dels prata om något som intresserar dem.

Sex funkar alltid. Starta en lektion med att skriva ordet KNULLA på tavlan, ge dem ett par sekunder att finna sig och sedan kan du fortsätta prata om vad helst du vill. Du vann dem redan vid KNULLA. Det är väl pedagogik i ett nötskal.

Dagens lektion i språkhistoria och släktskapet mellan svenska och engelska, blev en tämligen lärorik lektion där eleverna fick upp ögonen för hur spännande språket kan vara. Självklart hade jag kunnat välja ett annat ord att analysera än SLIDA, men frågan är om jag hade vunnit dem över huvud taget då. Ordet "kyrka" är helt enkelt inte lika intressant att studera.

Lägg ner "Mor ror", bort med "Pelle och Tommy spelar varpa" - testa "Lisa onanerar" och "Pelle och Tommy hånglar" istället. Finns ju inte en morsa som ror idag!

Sex inte bara säljer, ser du, det är även ett av de mest effektiva sättet att fånga uppmärksamhet. Även i plugget.

"50 shades of Grey" i skolan?

Jag är snart klar med “50 shades of Grey”, engelsk originalversion. Som ett slags socialt experiment läser jag den öppet och synligt när jag pendlar till och från mitt jobb. Jag har nämligen sett nästan dagligen kvinnor sitta och läsa boken i tunnelbanan och tänkte så klart att jag måste göra det samma. Det är alltid någon som tittar förvånat på mig, en del fnissar, några ser smått chockade ut. “En ung man som läser “50 shades of Grey - Varför?”

 Ja, varför. Varför är det uppseendeväckande, undrar jag. Boken fick tidigt stämpeln att vara en typisk “tantbok” och placerades in i kategorin “tantsnusk”. Och absolut, där hör den hemma. När Ana och Christian har älskat - förlåt, knullar menar jag, han sysslar ju inte med sådant där - en gång och man tror att det inte går att fylla fler sidor med beskrivningar av hur det gick till, så sätter de gång igen. Och igen. Och det blir tröttsamt. Fantastiskt tröttsamt.
 Men hur som helst. Mitt lilla sociala experiment fick fortsätta lite även på jobbet. När några klasser kom in i klassrummet satt jag och läste i boken. Ett par, tjejer så klart, anmärkte direkt.
“Jeppe, läser du en sån där porrbok?” Och så fnissades det lite.
“Vaddå, har du läst den?”, frågar jag. Nej, ingen har läst den. De går ju i åttan. Men många känner till den, kanske för att den ligger på mammornas nattduksbord. Men de vet att det är en “snuskbok”.
 En svensklärarkollega såg mig med den i handen och blev direkt högröd och aningen bestört. Han skämtade om det, men med en viss tveksamhet. “Jag läser hellre om vampyrer än den där!” Jag kände tydligt att han tyckte det var opassande att jag hade boken i skolan.
 Allt det här fick mig att undra: kan en bok anses för opassande för att läsas i, analyseras eller diskuteras med ungdomar i nedre tonåren? Är det dags att införa åldersgräns även på böcker? Vad är problemet?
 Jo, problemet är väl att boken handlar om vuxna (oj, för det gör väl ingen film eller bok kidsen sett tidigare) och det handlar mycket, väldigt mycket, om sex (nämen, för det vet de ju inte vad det är även om man inte har egna erfarenheter). Nu skulle jag inte tvinga mina elever att läsa boken, den är trots allt skräp, men om en elev kom till mig och sa att hen vill läsa den i litteraturkursen, skulle jag knappast säga: “Nä du, lille vän, det är en bok för vuxna. Ta du en bok om halvnakna vampyrer med tvättbräda som gifter sig med en vanlig flicka, det är bättre litteratur.” Jag skulle säga - “Go for it och skriv en recension och en analys!”
 Hur det än ligger till, så plågar jag mig nu mot slutet av boken och har inga som helst planer på att läsa de två uppföljarna. Mina kvinnliga bekanta som läst den säger att de är så sugna på att veta “vad det är som gjort Christian till den han är” (yeah, right?) och kastar sig över böckerna med stora ögon. Det enda jag kan känna är att det vore något förödande för världen om plötsligt alla män skulle läsa boken - risken för att allt vårt arbete för jämställdhet kan få sig en törn är överhängande. Och det vore synd.

Fascinerad av slida

För ett par dagar sedan, av en ren händelse ska tilläggas, så började mina tankar upptas av slida. Alltså inte i någon sexuell (eller pervers) bemärkelse utan ur ett språkligt perspektiv. Slida är ytterligare ett språkligt fenomen som visar svenskans och engelskans släktskap. Så här:

Svenskans ord "slida" har främst två betydelser. Dels kvinnans inre könsorgan och dels ett fodral för en kniv eller ett svärd. På engelska finns inte ordet "slida", men däremot "vagina" (som vi använder i svenskan också och som är synonymt med slida i betydelsen kvinnans inre könsorgan). Vagina är latinskt och betyder det som engelskans ord "sheath" betyder: slida (alltså fodral för kniv eller svärd). Hänger du med?

Och när jag fortsätter tänka på språkliga lustigheter -som skulle kunna vara rena tillfälligheter men som med all säkerhet inte är det- måste jag också nämna ordet "såg". Så här:

Svenskans ord såg kan betyda två saker. Dels verktyget såg men också verbet "se" i imperfekt - såg ("Han såg min sjunga").
Såg, vilket du än väljer, sågen eller imperfektformen såg, heter på engelska "saw". Det också!

Alltså:

"I have a saw and I saw you using it yesterday"
"Jag har en såg och jag såg dig använda den igår"

Språk är så förbaskat coolt!