(mobilbloggat)
De senaste dagarna har jag jublat över att en skola, och en uråldrig skolform som inte borde finnas i ett modernt Sverige, har tvingats stänga ner. Det hedrar Skolinspektionen.
De senaste dagarna har jag också avslöjat både för mig själv och min omgivning min syn och mina fördomar mot en överklass. Jag har twittrat och Facebook-uppdaterat saker som "Välkomna till verkligheten", "...gråt inte, pappa köper väl en superlärare till dig" (påhittade, men med samma innebörd efter självrannsakan). Samma ton har jag sett och hört från kolleger inom skola och barnomsorg.
Och plötsligt när jag läser det öppna brevet från Gustaf Littorin, ordförande i elevrådet på Lundsberg samt efterföljande läsarkommentarer, slår det mig att jag borde skämmas ögonen ur mig, låsa in mig på kammaren och utvärdera mina egna värderingar och framförallt mina fördomar. Speciellt som brinnande toleransförespråkare och som den medmänniska jag trots allt vill vara.
Jag tittar på bilder av gråtande ungdomar som plötsligt inte har en skola att gå till, som plötsligt måste spridas vind för våg över hela landet och förlora en trygghet och vänskap man levt med under många år. Och jag känner ingenting. Jag är tvärtom kall, kanske lite skadeglad.
Fast det förändras nu. För jag börjar känna en stark skam.
En skam som får mig att ifrågasätta min lämplighet som lärare nu när mina fördomar plötsligt blivit synliggjorda i tanke och handling. Det är med mening jag uteslöt att nämna de elever på Lundsberg som blivit fysiskt och psykiskt kränkta, torterade och misshandlade av människor som självklart är att betrakta som brottslingar efteråt. För där finns inga fördomar från min sida - brottsoffer och brottslingar finns i alla samhällsklasser och alla andra grupper.
När jag ingår i skolans likabehandlingsarbete predikar jag att man inte kan, får eller ska värdera kränkningar, sorg eller andra upplevelser och känslor. Vem som helst kan och får känna sig kränkt och sårad och det måste respekteras. Gråtande och kränkta elever som känner sig utpekade i media och på sociala medier på Lundsberg är lika kränkta och ledsna som någon annan - och det är skamligt om jag som skolpersonal inte behandlar dem på samma sätt som någon annan.
Vad ska jag göra nu?
Jag känner skam och jag skriver den här texten, kanske för att visa att jag förändrats. Inte kanske, jag har tänkt om. Jag lämnar min kammare med en ny insikt. Kan jag fortsätta som lärare och likabehandlingsförespråkare? Jag hoppas det.
Men först måste jag omvandla min skam till handling och låta det mynna ut i en ny nyttig läxa som jag efter läxförhör, klarat med ett skinande A.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar