Status och stolthet går hand i hand - någonting annat vet jag inte om

  Jag har varit lärare i runt 12 år om man räknar med studieavbrott och vikariat, ändå känner jag mig inte speciellt duktig på att vara lärare. Min förmåga att vara självkritisk är så klart en hjälp, men min oförmåga att förändra mig och förändra mitt arbetssätt är någonting som jag också vet är till en last.  Beroende på humör kan jag känna mig stolt över den jag är på jobbet och ta till mig komplimanger och beröm. Dessvärre handlar det mesta om min person och kanske inte direkt min lärarroll även om de två går hand i hand.

   Jag är mycket väl medveten om vad jag är dålig på, vissa så grundläggande saker som att ha koll på frånvaro, skriva LPP:er och planera lektioner. Typiska saker som förväntas att en lärare ska vara duktig på, helt enkelt. Jag vet också vad jag är bra på - skapa relationer med elever och kolleger, skapa ett tillåtande och utvecklande klassrumsklimat, få elevernas förtroende och entusiasmera eleverna till lärande.

  I bland undrar jag om det ena måste utesluta det andra. Om jag ska bli “bättre lärare” behöver jag onekligen lägga mer tid på det administrativa och mindre tid på eleverna och ibland känns det som om jag gör ett medvetet val. För det administrativa är tråkigt, ofta känns det onödigt men framför allt gör det mig till en tråkigare människa och lärare. Det är nämligen viktigt för mig att trivas med det jag gör och som det är nu, när jag medvetet eller omedvetet, prioriterar eleverna främst, så gör det mig till en gladare och lyckligare människa. Så har det alltid varit.

  Därför ser du mig sällan vid mitt skrivbord eller i lärarrummet. Det är samma sak när jag på somrarna är ute och reser som språkreseledare - du hittar mig där ungdomarna är. Inte i fikarummet eller arbetsrummet. Jag tycker ärligt att det är både roligare, trevligare och mer givande att umgås med unga än med vuxna.

   Det fanns en tid där jag hade dåligt samvete över mina prioriteringar, speciellt eftersom yrket i allt större utsträckning handlar om mer administrativt arbete än egentlig undervisning. Jag kände mig sämre som lärare för jag visste att mina kolleger och min skolledning ansåg att jag slarvade med “den andra biten” av yrket. Nu har jag inte fått det bekräftat att någon elev tagit skada av det, utan det är snarare tvärt om men jag tänker att jag fortsätter tills dess att läraryrket blir så uppstyrt och reglerat att det inte finns utrymme för mig. Då glädjen jag känner inför en arbetsdag försvinner - då byter jag bana, sadlar om och försöker hitta någonting annat. För jag tror nämligen inte man kan vara superduktig på både det administrativa och det andra utan att antingen vara en slags superhjälte eller så bränner man ut sig illa kvickt. Det gör yrket inte bara komplext utan även i någon mån självutplånande - den bästa läraren enligt lag, arbetsbeskrivning och idé har en kort karriär idag.

 Det heter att dagens lärare inte längre är lärare utan en kombination mellan en mängd olika yrken, ändå är det lärare du blir och studerar till på lärarutbildningarna och sedan förväntas du att behärska de andra utan utbildning i dem. Samtidigt som jag kan tycka att det är just tjusningen med yrket, att det är så brett och mångfasetterat, kan jag också se att det gör att det det ställer, ibland, orimliga krav på den person som tar sig utmaningen. Vem som helst klarar det inte. Vem som helst äger inte rätt värderingar, rätt sociala förmågor, rätt egenskaper eller rätt psyke, för den delen. Att ha klarat mig i tolv år som lärare och fortfarande går till jobbet sprudlande glad och på små rosa moln, är nog få förunnat. Och det är det här som gör läraryrket speciellt och det är det här som gör lärare till speciella människor - och det är det här man borde använda för att få tillstånd lite status, som tydligen mer eller mindre är borta enligt vissa. Jag har ingen aning om vad man pratar om då.

 Status. Jag vet inte riktigt vad det är, om jag ska vara ärlig. Eller varför jag behöver det. Eller om det skulle förändra någonting. Ett papper där det står att jag är “legitimerad att undervisa”, är det status? Eller ett par tusen kronor mer i börsen på löningsdagen? Nä, jag tror hela den där diskussionen har tappat fotfästet och blivit till någonting som definitivt skadar mer än hjälper. Därför lägger jag mig sällan i debatter och diskussioner runt lön och status. Därför reser jag på mig och går när kollegerna kommer igång i fikasoffan. Därför följer jag inte speciellt många lärare på Twitter eller andra sociala medier.

 Jag tror nämligen att status och stolthet går hand i hand men det måste börja med stolthet. 10 000

kronor mer i månaden kommer inte göra mig stoltare över att vara lärare, ett papper som bevis på att jag kan (?) undervisa kommer inte heller göra det och ett debattklimat där jag utpekas som den gnälligaste yrkeskategoring, definitivt inte. Vad som gör mig stolt är att lyckas med det jag gör, inte så mycket den jag är eller den yrkeskår jag tillhör. Och jag känner mig ofta stolt över det jag gör och jag känner ofta att det ger mig status bland mina elever och deras föräldrar. Det räcker gott och väl för mig. Och om jag skulle ta del av debatten som sker dagligen bland lärarkolleger och andra “vetandes”, vet jag att jag bara blir deprimerad.

Jag värnar om och vårdar min stolthet och det är när jag går genom skolans korridorer med högt huvud och säkra och stolta steg, det är då jag känner att jag har status. Stolthet och status kommer inifrån och det bästa av allt - den smittar!