Jag gick till en friskola... och har aldrig mått så bra!

http://www.svt.se/nyheter/sverige/lararnas-egna-berattelser

Förr eller senare måste jag ju lite mer ingående dela med mig av upplevelsen efter att jag - alltid friskolefientlig - hamnade på ny skola, nya kolleger och elever. En friskola.

Jag vill börja med det där som ligger nära till hands och då helt bortse från mina innersta principer, utan bara gå på det ytliga. Jag har inte heller jobbat speciellt länge inom Kunskapsskolan, så det här handlar om mina erfarenheter så långt.

För det första blev jag förvånad. Jag som under tolv år sett ned på både friskolor och lärare som jobbar inom den. Jag blev så förvånad över att de visade sig vara några av de mest duktiga och motiverade lärare jag mött. Jag vet att jag sa till en kollega som är lika ny som jag att "lärarna känns mer professionella här än vad jag är van vid". Jag har ätit upp alla hattar jag har och tvingats göra femtioelva pudlar...

För det andra, och det viktigaste och som gör att jag på något sätt, känner mig pånyttfödd. På min skola skulle vi kunna vara något fler lärare, det ska inte skickas under stol med, men saken är den att trots att jag har ansvar för fler elevers utbildning än någonsin, upplever jag att min arbetsbelastning har halverats. Och att jag dessutom aldrig haft så mycket individuell undervisningstid med så många elever någonsin. Och det har varit någonting jag drömt om under mina tolv yrkesverksamma lärarår.

För det tredje har jag mött otaliga elever som imponerar stort med allt från ambition till social funktion. Elever står nästan på rad för att, inte få hjälp, utan för att få berätta, visa och involvera mig i deras lärande. "Kolla Jeppe, det här gör jag nu och det går skitbra!" Jag har aldrig känt mig så nyttig och betydelsefull som lärare än de här veckorna. Och det kunde jag aldrig tänkt mig innan jag kom hit, för på Kunskapsskolan...

... ligger ett stort ansvar på eleven och jag har förstått att det inte flyttar ett endaste dugg av lärarens ansvar till densamma, någonting som var min och är mångas kritik. Den ömhet och noggrannhet jag såg när årets nya sexor introducerades, är rörande på alla sätt. Det pågår ett ständigt arbete för att hjälpa eleverna att äga sin utbildning och utveckling. Men ingen lämnas ensam under vägen.

... lyckas "bara vissa" elever. Jag köper det. Skolan passar inte alla. Vilken skola gör det? Jag frågade mig det tidigt. Jag har sett kommunala skolor som inte passar alla, där elever ständigt kommer i kläm. På min skola har vi en duktig specialpedagog, vi har en kurator och i våra personliga mötet är alla lärare en del av målet att alla ska lyckas. Alla självkritiska skolor vet att årligen förlorar man elever och varje skola och lärare sörjer, förhoppningsvis, över det. Det jag förstått är att huvudman inte är avgörande utan lärarna. Och vi är lika fantastiska var vi än jobbar!

Jag har fått ett uppvaknande, tror mig se att här där jag är, jobbar vi på ett sätt som jag hade drömt om på andra skolor jag varit på. Jag tror att i det här fallet Kunskapsskolan, faktiskt har någonting som fler skolor skulle må bra av. Och fler elever. Med andra ord, någonting som dagens skola skulle kunna hitta delar som faktiskt ligger i tiden.

Kunskapsskolan är ingenting för fd skolminister Jan Björklund, tvärt om. Flum i höga växlar där eleven står i centrum, där hens förmåga till att äga sin framtid, ständigt uppmuntras och utvecklas. Och det ska också sägas, jag har aldrig jobbat på en skola där Skolverkets dokument har haft så stort allvar och betydelse för verksamheten. Här tas de på största allvar.

Slutligen, ja, jag trivs med den lärarroll jag fått, all den tid jag har med eleverna (mellan 9-15 måste jag finnas bland eleverna, stötta, hjälpa, coacha och handleda) och hur jag plötsligt blir uppskattad och nödvändig i deras skoldag.
Slutligen, så är jag fortfarande emot vinster i välfärden men jag inbillar, eller blundar för det då jag trots allt trivs, att Kunskapsskolan tillhör de som ändå fortfarande har som mål att utbilda och utveckla eleverna (och vi är inte en del av Akademedia. Tror jag..)

Och jag behövde verkligen få känna mig nyttig en stund.

Lektionstips: Få dina elever att fundera över vad de har med hjälp av en kortfilm

Första gången jag såg kortfilmen "I want to be a pilot", var det som att det plötsligt stod klart för mig att den här filmen kan jag använda i min undervisning. Och så blev det och jag använder den varje gång jag får tillfälle vid möten med nya elever. 


i want to be a pilot from John Thatcher Montgomery on Vimeo.


I centrum av filmen står 12-åriga Omondi. Han lever i västafrikas största slum och vi får veta att senast han åt var i söndags - idag är det onsdag. Omondi drömmer om att bli pilot. För då kan han flyga iväg, långt bort till en plats där han kan gå barfota i grönt gräs, där vattnet är rent, där han inte blir behandlad illa för att han har en annan färg på huden, där det finns skolböcker och där han kan få hjälp att må bra så att han kan leka med barn som inte är rädda för honom - eftersom han har HIV.

Jag brukar inte berätta så mycket om vad filmen handlar om innan jag visar den, men jag är alltid tydlig med att be eleverna att lyssna, titta på vad som sker i filmen och ha ett öppet sinne. Filmen är en slags monolog i "diktform", vilket kan vara värt att påpeka (anaforer och upprepningar).

Efter filmen, kommer det fina. Det som gör att en slags atmosfär lägger sig i klassrummet och då eleverna får en stund att reflektera, fundera och tänka till. Jag ska försöka beskriva lite hur jag gör, men självklart varierar det beroende på hur eleverna tar emot filmen.

1. Det första jag frågar eleverna efter filmen är:
- Vilken plats är det Omondi drömmer om?
Här får man olika svar. Ibland svar som "Himlen" eller "Paradiset". Men allt som oftast finns det någon i gruppen som räcker upp handen och säger "Här, i Sverige!". Och finns inte den eleven kanske man kan behöva hjälpa eleverna att komma dit i tänket.
- Var finns grönt gräs? Var finns rent vatten? Var finns sjukvård och medicin? Var finns skolböcker för de som vill utbilda sig?
Det svar jag är ute efter är så klart "Här, i Sverige!".

2. När vi har kommit fram till att Omondi drömmer om en plats som Sverige, där vi bor och lever, är dörrarna öppna.
 - Precis. Omondi vill bli pilot så att han kan flyga till en plats. Och den platsen är...här. En plats där han kan bli vad han vill, där han kan få må bra, där han har oändliga möjligheter att lyckas och göra någonting bra av livet. Du som redan finns här, som befinner sig precis där Omondi drömmer om att vara, tar du tillvara på den möjligheten? Och hur? Ser du den? Förstår du den? Betyder den någonting för dig?

För de flesta elever blir det faktiskt ett uppvaknande. Jag har fått veta att vissa elever gjort helomvändning i sina ambitioner i skolan efter den här lektionen, börjat fundera och tagit skolan på allvar.

Jag låter diskussionen ta vid, jag låter eleverna diskutera sinsemellan, fundera och komma fram till saker. Och ibland så är det så att "stämningen kräver" ytterligare tyngd. Då drar jag fram mitt Ess.

- De flesta av er föddes med den här chansen. En del av er varken ser eller förstår den, men den finns mitt framför ögonen på er. Ni kan bli piloter om ni vill. Vilka chanser har Omondi? Jag föddes inte här. Jag föddes i Thailand, min mamma var en hora, min pappa någon sorts militär. Jag fick den här chansen. Och jag tänker dag ut och dag in att jag ska ta den. Och det är därför jag är här idag! Det är därför jag vill att du ska se och förstå vad du har, var du lever och vilka möjligheter du har - och göra det bästa av ditt liv!

Då brukar det "gå in" hos majoriteten av eleverna. Förmodligen alla. Och diskussionen blir plötsligt djupare, mer påtaglig och mina klassrum fylls av en atmosfär som vibrerar av...av...äh, jag vet inte... Insikt, kanske? Drömmar, längtan och ambitioner? Utbildning?

Hur som helst önskar jag att alla lärare visar den här filmen, tar tillvara på möjligheterna med den och ser den som ett verktyg i att forma, skapa och utveckla våra elever så att framtiden blir ännu ljusare än vad den är.

Skolan behöver se, förstå och ta chansen till det där lilla extra

Ibland tänker jag så här:
- Skolan borde nästan ta och bryta all undervisning under ett helt år och bara fokusera på frågor som rör världen, empati, solidaritet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter.
En temadag då och då, eller en temavecka till och med, fungerar uppenbarligen inte. Skolan, jag och mina kolleger, har ett ansvar - och om jag får säga det - en chans, att förändra saker och ting. Hoppet är ute för en växande del vuxna, men våra små och unga kan fortfarande omformas och påverkas.

Där den svenska skolan står idag, tror jag våra chanser är goda. Utmaningen handlar om att få barn och unga att kanske våga tänka annorlunda än sina föräldrar - den miljö man är uppvuxen i. Våra svenska elever må ha tappat i diverse internationella jämförelser, men det är ändå bland dem vi finner en tolerans, en empati och en solidaritet som vuxna i många fall saknar. Om "flumskolan" nu har lyckats med någonting, så är det att forma tänkande, kännande och empatiska individer.
Men det slutar inte där.

Idag träffar läraren en elev ofta fler timmar än eleven träffar sina egna föräldrar. Vi lever i en tid där till och med våra barn är sekundära, en tid där JAG och MIN karriär är det primära. Och jag undrar hur bra jag är på att utnyttja detta faktum. Det faktum att jag faktiskt KAN påverka och göra skillnad.

Så jag skulle nästan vilja vända lite på steken. Vi lärare har på tok för mycket administrativa uppgifter idag som gör att vi inte kan eller hinner undervisa våra elever. Ponera att vi byter ut det där med undervisning och i stället tänker att den tid vi har att förändra världen genom våra unga, blir allt mindre. Men hur förändrar vi världen? Vilken kunskap är viktig för våra 13-åringar om 20 år?

Jag kan känna att skolan inte gör tillräckligt. Att den är för fokuserad på teori och ämneskunskaper. Och det är en följd av den situation vi befinner oss i - en lärare skulle älska att prata med sina elever om medmänsklighet, men, faktiskt, hinner inte!

Så när jag säger att skolan borde ta ett års break från allt vad matte, grammatik och periodiska system heter och i stället fokusera på en helt annan kunskap, så tänker jag att det är så långt det har gått. En lärare idag måste fokusera på teoretiska kunskaper, men det andra, det där mänskliga - det hinns inte med.

Jag tänker under det här året försöka kombinera de två. Det behöver inte vara så svårt. Jag kan diskutera med kidsen, läsa texter och använda mig av omvärlden vid olika uppgifter. Men det primära tänker jag inte låta vara grammatik eller en litteraturhistoria - utan mänsklighet.

Jag vill ta den där chansen.