Därför är jag lärare och inte en tunnelbaneförare

För ett par år sedan sökte jag jobb som tunnelbaneförare. Det efter att en rektor sagt till mig att jag borde söka annat yrke eftersom jag engagerade mig för mycket i dem av mina elever som behövde en engagerad vuxen. Det gick så där....

  När man söker jobb som tunnelbaneförare så får man genomgå ett ganska hårt test. Jag kastade mig över del 1 och svarade på frågorna. Det var ett slags intelligenstest som handlade om att kunna se färger, se och göra skillnad mellan olika figurer etc. Lättnaden var stor när jag en kort tid senare fick veta att jag gått vidare till nästa test.
  Test nummer två och som jag dessvärre inte klarade, var ett EQ-test. Det första var något slags IQ-test men det här var annorlunda. Här ville man veta hur jag som människa och person, reagerar i vissa situationer. Jag fick aldrig några siffror på hur illa jag låg till i testet och hur olämplig jag skulle vara att köra tunnelbana. Men jag fick veta att jag inte "gått vidare".
  Och det är någonting jag är stolt över idag. Jag var det redan då, men jag har förstått grejen med det än mer. Och jag är tacksam över att vi har tunnelbaneförare i Stockholm som klarar av det de gör och riskerar att utsättas för. Och jag är tacksam för att man tidigt såg att jag inte skulle klara det.
  Jag misslyckades, föll, på EQ-testet. För mig är det en bekräftelse för hur jag är som människa. Att jag är empatisk, human, omtänksam och en människa med självinsikt. Hade man satt mig i ett tåg och jag av en händelse, vilket alla tunnelbaneförare måste vara beredda på, kört över en människa som hoppat - då hade jag både varit en kostnad för företaget men också för vården. All den behandling, sjukpenning och vård jag hade behövt efter det hade helt enkelt varit en stor och kanske onödig kostnad. Därför är jag tacksam att jag inte klarade det här provet.
  Det går liksom inte att undhålla. Hade jag suttit vid spakarna på ett av Stockholms tunnelbanetåg och kört över en människa - ja, då hade jag gått sönder. Helt och hållet. Totalt, förmodligen. Jag kan beundra dem som skulle kunna göra samma sak och komma ut på andra sidan "åtminstone helare än vad jag skulle gjort". Att det finns hjälp och stöd för förare som är med om det, vet jag och det ärar så klart hela organisationen. Jag vill inte, vågar inte, tänka på hur det skulle vara att dag ut och dag in, leva med risken att se en människa hoppa...
 
  Funderar ibland på om läraryrket är så mycket mer annorlunda. Vi jobbar ju också med människor. Om lärarutbildningen hade haft samma rigorösa tester som tunnelbaneförare, hade jag gått vidare? Hade jag fallit på test nummer två som handlar om samma sak som med tunnelbaneförare, att jag känslomässigt engagerar mig, känner lite för mycket och kanske till och med, tar saker och ting personligt - skulle jag gå vidare?
  Kanske hade jag gått vidare på grund av akademiska poäng och avklarade kurser som tyder på ämneskunskaper. Förmodligen. Och det är vad som är viktigt. Att lära ut ämneskunskap och bedöma barn. Allt det andra är inte av vikt, trots att det så ofta är en större del av läraryrket än vad man tänker på. Ty läraryket handlar om så mycket mer än det där. Idag är akademiska poäng det som gör dig till lärare. Förmåga, kunskap i och hur du hanterar situationer som är minst lika svåra och traumatiska som det en tunnelbaneförare dagligen utsätts för - de beaktas inte.
  Jag älskar mitt jobb. Jag kan inte tänka mig annat. Den rektor som sa till mig att söka annat än lärarjobb, ja, hon hade helt enkelt fel.  Jag undervisar mina elever i ämneskunskaper - men jag engagerar mig minst lika mycket i andra saker som akademiska poäng aldrig kommer kunna lära ut eller lära mig. Livet.

Jag är idag glad över att man inte lät mig gå vidare i min ansökan och jag är stolt över att jag inte klarade EQ-testet för att bli tunnelbaneförare. Om inte annat gör det att jag fortfarande är lärare. Och jag känner att jag behövs. Passar in. Fungerar i yrket. Men samtidigt undrar jag, i konstrast till tunnelbaneförare, om vi inte ligger på samma nivå.

   Skillnaden är att jag har tid, kunskap och möjlighet att bromsa bra mycket tidigare än en tunnelbaneförare. Mitt samvete handlar om huruvida jag gör det. Eller inte.

Jag satte bedömningsunderlaget för Nationellt prov i händerna på mina åttor - du anar inte vad som hände sedan!

Egentligen undrar jag varför jag inte gjort det tidigare. Tanken har funnits under lång tid, men jag har av olika anledningar inte riktigt kommit till skott. En anledning var att jag ventilerade tanken med en före detta kollega som utbrast:
- Så kan du ju inte göra! Det är ju hemligt!

Det är runt 1,5 år kvar innan mina åttor ska skriva nationellt prov i Engelska, C-delen, alltså uppsats. Prov är en knepig sak. Behövs dem och varför? Och behövs nationella prov? Jag har jobbat med kolleger som ser prov som ett sätt att helt enkelt "sätta dit" eleverna (moooahahahahaha) och med kolleger som helt sonika lämnat ut provets alla frågor i förhand. Av den enkla anledningen att det är just det som kommer på provet som är viktigt att kunna.

Det är som att det finns två läger vad gäller prov. Jag ansluter mig till den senare. Den som tänker att om man ger svaren i förväg så vet ju eleven precis vad det är som eleven ska kunna. I motsatts till att säga:
- Prov på måndag. Sidorna 15-140. 
Och så kommer det 10 frågor. 
    Då undrar jag vad det är man mäter med sitt prov. Elevens förmåga att studera, läsa in allsköns sidor i en bok eller det som jag som lärare bedömer är viktigt. Och vad bedömer jag är viktigt? Om jag redan vet om vad jag tycker är viktigt och som jag vill bedöma, varför inte bara ge dem frågorna? Och kanske till och med svaren? För onekligen måste jag som lärare ha en tanke på vad jag vill bedöma som viktig kunskap och därmed både i min undervisning fokusera på det samt att testa elevernas kunskaper på just det. Och om det handlar om mer saker än de där 10 frågorna på sida 15-140, men låt oss då för tusan skriva exakt vad det är som är viktigt på dessa sidor. Kanske genom att ge frågor och svar i förväg.

För jag ser inte prov som ett sätt att sätta dit mina elever. För mig är ett prov en del av min undervisning, snarare än ett verktyg att mäta kunskap.

Nå, hur som haver.

- Så kan du ju inte göra! Det är ju hemligt!
Kollegan är nästan röd i ansiktet, flämtar och är så upprörd så att hon skakar. 
- Ursäkta, svarar jag helt oförstående.
- Men du kan ju inte ge eleverna bedömningunderlaget till eleverna! Det är ju fusk!
- Hur då fusk? Att eleverna får veta hur kunskap, förmågor och vad vi kräver av dem värderas?
Hon harklar sig, tittar sig runt omkring och fortsätter vara röd i ansiktet och svarar barskt:
- Ja! Om eleverna vet hur vi kommer bedöma deras uppsatser så kan de ju skriva sina uppsatser på ett sätt som är hur bra som helst!
Jag avvaktar något. Tittar på henne, djupt i ögonen och lungt och sansat svarar jag:
- Så om eleverna kan producera fantastiska texter på höga betygsnivåer, så vill inte du att de ska göra det, förstår jag dig rätt?

I dagarna kopierade jag upp elevtexter ur Skolverkets bedömnigsmall för Nationella provet i engelska för år 9. Texterna spände från gamle betygssystemets G till MVG. Jag klippte och klistrade så att endast elevtexterna fanns. Men också bedömningsmallen för mig som lärare.
  Uppgiften för eleverna i åttan: ta fram den röda pennan, bedöm dessa texter utifrån den bedömningsmall du fått, stryk under, stryk över, rätta och betygsätt!
  

En elevgrupp på ca 18 elever i år 8, blott 14 år, kastar sig över uppgiften. De läser igenom elevtexterna, granskar rättningsmallar och bedömningsunderlag - och analyserar i minsta detalj det de har framför sig. Jag har aldrig njutit så i hela mitt liv som under den här halvtimmen. Jag cirkulerar mellan grupperna om tre elever, hör kommentarer och diskussioner.
"Språket här är lite för dåligt för MVG, men jag gillar innehållet!"
" Hon tappar den röda tråden efter första stycket"
"Det är för mycket stavfel!"
"Hon växlar tempus och verkar inte ha koll på verben"

Jag njuter, jag imponeras och jag är helt....mållös. 14-åringar som inte kommer skriva samma Nationella prov förrän om 1,5 år, analyserar, diskuterar, dissikerar - och lär sig av det! När det närmar sig slut får eleverna i sina grupper motivera sina bedömningar och betygsätta. Det visar sig att alla fyra grupper bedömt väldigt lika. På frågan om vad de tyckte om den här övningen får jag mängder med svar.
 Svar som handlar om att eleverna vet vad som förväntas av dem nästa läsår, vilka kunskaper de behöver för att prestera bra på NP, vad god engelska är enligt hur lärare bedömer den och hur de kan utveckla och förbättra sig själva.

Och jag tänker på min kollega som tycker det är fusk. Jag undrar om hon tyckt det om hon var med under den här lektionen.

Dessvärre tror jag att....förmodligen.

En bild säger mer än miljoner ord

Fick den här bilden skickad till mig. Den dröjde sig kvar.
Bestämde mig för att låta mina elever tänka runt den. Resultatet....

Flicka i sexan (blott knappt 12 år, på engeslska dessutom) analyserade bilden idag och ungefär så här lät det:
- Bilden visar att kunskap är nyckeln till verkligheten. Ju mer du vet, desto mer förberedd är du över vad som händer när vi växer upp. Vi har ett val, att antingen stirra in i en vacker vägg eller att studera världen och det som är viktigt, för att kunna handskas med den. Och förbättra den. Jag tror att med kunskap så har jag verktyg att göra verkligheten bättre.

Magister Isaksson är mållös. Känner att jag har så mycket att lära av dagens kids - och så mycket att kämpa för!

När jag tänker på mina elever är jag inte orolig. Det enda som gör mig orolig är att föräldrarna till dessa, jag, min och äldre generationer, inte ser det.

Jag känner hopp!

Att inte spela en lärarroll spelar roll

"Lärarrollen handlar om hur du uppträder mot dina elever när du är på jobbet", hörde jag en lärare säga för ett tag sedan. Det har liksom gnagt i mig sedan dess och jag fick direkt flashbacks till flera tillfällen då Lärarrollen satts på sin spets.

 Att vara lärare är ingen roll jag uppträder med. Hade det varit på Dramaten hade det varit en sak, men nu handlar det om det verkliga livet. Och då kan vi inte tala om uppträdande och roller. Skolan är inte en scen - det är verkligheten.

Visst leker jag med orden och vrider på dem lite, men samtidigt så använder jag dem på ett helt korrekt sätt. När man pratar om "lärarrollen" så menar man trots allt att man går in i en roll och att, enligt vissa, att man också bör göra det som lärare.

För något år sedan satt jag på ett kontor tillsammans med en rektor, som ifrågasatte min lärarroll. Jag med tårarna sprutande och fruktansvärt ledsen, besviken och oförstående. Rektorn ifrågasatte ett e-mail jag hade skrivit till en orolig mamma där jag lovade att göra allt för en ung elev, allt jag kunde. Dumt nog inkluderade jag kuratorn i mailet som i sin tur visade det för chefen.
- Du kan inte skriva så här. Du får inte skriva så här. Du måste vara professionell i din lärarroll!
  Jag började gråta. En stund tidigare hade eleven nämligen öppnar sitt hjärta för mig och tagit ned sin guard och gett mig en inblick i en trasig ung människas inre. Redan då brast det för mig och eleven fick mig att börja gråta. När sedan chefen säger till mig att den tid, energi och beslutsamhet jag är beredd att lägga på en ung människan - då brister det igen.

Jag förstår inte. Och mellan tårarna frågar jag rektorn:
- Varför är jag en dålig lärare för att jag vill hjälpa min elev och mamma som mår dåligt? Varför är det oprofessionellt? Varför säger du till mig att sluta bry mig?

Jag förstår hur chefen såg på det. Hen menade att jag inte skulle orka vara lärare speciellt länge om jag inte började bete mig professionellt.
- Så jag ska sluta bry mig om människor, frågar jag mellan tårarna.
- Ja, åtminstone så mycket som du gör.
  Jag förstår att hen såg till mitt bästa men det också utan att känna mig och veta speciellt mycket om mig. Hen såg utifrån en slags standardiserad bild av läraren. Jag lämnade chefen med orden:
- Jag håller inte med. Du vill att jag ska sluta känna, att jag ska bli en robot utan själ och hjärta och på det sättet, bli en professionell lärare. Jag håller inte med.

Jag tänker mycket på det där med lärarrollen. Vad det innebär och vad det inte innebär. Vad som ska finnas med och vad som inte ska finnas med. Finns det en roll som lärare förväntas spela, så tror jag att det inte finns ett givet manus att ladda hem från nätet. Ett manus med repliker som vi ska rätta oss efter och en karaktär som vi ska spela. Jag ser inte mitt yrke som teater, för mig är det större än så. Och kanske var det därför jag brast ut i gråt när jag blev utdömd för att min lärarroll handlar om att - vara människa och mänsklig.

Många elever och klasser har sett hur mänsklig jag är. De har sett mig gråta, skratta, flippa ur och de har sett mig förbannad, besviken och ledsen. Jag skulle inte kunna vara på något annat sätt. Att vara lärare och hjälpa eleverna till kunskap är mitt jobb - att dessutom få finnas där som människa och medmänniska, min passion och plikt.

Jag är stolt över den lärare jag är och även om samma rektor senare avrådde mig från att fortsätta vara lärare, är jag tillräckligt envis för att fullständigt skita i hens råd. Och fortsätta göra det jag tror på. Och jag har fått tillräckligt med bekräftelse för att det jag gör är bra.

Det räcker för mig.

Jag gick till en friskola... och har aldrig mått så bra!

http://www.svt.se/nyheter/sverige/lararnas-egna-berattelser

Förr eller senare måste jag ju lite mer ingående dela med mig av upplevelsen efter att jag - alltid friskolefientlig - hamnade på ny skola, nya kolleger och elever. En friskola.

Jag vill börja med det där som ligger nära till hands och då helt bortse från mina innersta principer, utan bara gå på det ytliga. Jag har inte heller jobbat speciellt länge inom Kunskapsskolan, så det här handlar om mina erfarenheter så långt.

För det första blev jag förvånad. Jag som under tolv år sett ned på både friskolor och lärare som jobbar inom den. Jag blev så förvånad över att de visade sig vara några av de mest duktiga och motiverade lärare jag mött. Jag vet att jag sa till en kollega som är lika ny som jag att "lärarna känns mer professionella här än vad jag är van vid". Jag har ätit upp alla hattar jag har och tvingats göra femtioelva pudlar...

För det andra, och det viktigaste och som gör att jag på något sätt, känner mig pånyttfödd. På min skola skulle vi kunna vara något fler lärare, det ska inte skickas under stol med, men saken är den att trots att jag har ansvar för fler elevers utbildning än någonsin, upplever jag att min arbetsbelastning har halverats. Och att jag dessutom aldrig haft så mycket individuell undervisningstid med så många elever någonsin. Och det har varit någonting jag drömt om under mina tolv yrkesverksamma lärarår.

För det tredje har jag mött otaliga elever som imponerar stort med allt från ambition till social funktion. Elever står nästan på rad för att, inte få hjälp, utan för att få berätta, visa och involvera mig i deras lärande. "Kolla Jeppe, det här gör jag nu och det går skitbra!" Jag har aldrig känt mig så nyttig och betydelsefull som lärare än de här veckorna. Och det kunde jag aldrig tänkt mig innan jag kom hit, för på Kunskapsskolan...

... ligger ett stort ansvar på eleven och jag har förstått att det inte flyttar ett endaste dugg av lärarens ansvar till densamma, någonting som var min och är mångas kritik. Den ömhet och noggrannhet jag såg när årets nya sexor introducerades, är rörande på alla sätt. Det pågår ett ständigt arbete för att hjälpa eleverna att äga sin utbildning och utveckling. Men ingen lämnas ensam under vägen.

... lyckas "bara vissa" elever. Jag köper det. Skolan passar inte alla. Vilken skola gör det? Jag frågade mig det tidigt. Jag har sett kommunala skolor som inte passar alla, där elever ständigt kommer i kläm. På min skola har vi en duktig specialpedagog, vi har en kurator och i våra personliga mötet är alla lärare en del av målet att alla ska lyckas. Alla självkritiska skolor vet att årligen förlorar man elever och varje skola och lärare sörjer, förhoppningsvis, över det. Det jag förstått är att huvudman inte är avgörande utan lärarna. Och vi är lika fantastiska var vi än jobbar!

Jag har fått ett uppvaknande, tror mig se att här där jag är, jobbar vi på ett sätt som jag hade drömt om på andra skolor jag varit på. Jag tror att i det här fallet Kunskapsskolan, faktiskt har någonting som fler skolor skulle må bra av. Och fler elever. Med andra ord, någonting som dagens skola skulle kunna hitta delar som faktiskt ligger i tiden.

Kunskapsskolan är ingenting för fd skolminister Jan Björklund, tvärt om. Flum i höga växlar där eleven står i centrum, där hens förmåga till att äga sin framtid, ständigt uppmuntras och utvecklas. Och det ska också sägas, jag har aldrig jobbat på en skola där Skolverkets dokument har haft så stort allvar och betydelse för verksamheten. Här tas de på största allvar.

Slutligen, ja, jag trivs med den lärarroll jag fått, all den tid jag har med eleverna (mellan 9-15 måste jag finnas bland eleverna, stötta, hjälpa, coacha och handleda) och hur jag plötsligt blir uppskattad och nödvändig i deras skoldag.
Slutligen, så är jag fortfarande emot vinster i välfärden men jag inbillar, eller blundar för det då jag trots allt trivs, att Kunskapsskolan tillhör de som ändå fortfarande har som mål att utbilda och utveckla eleverna (och vi är inte en del av Akademedia. Tror jag..)

Och jag behövde verkligen få känna mig nyttig en stund.

Lektionstips: Få dina elever att fundera över vad de har med hjälp av en kortfilm

Första gången jag såg kortfilmen "I want to be a pilot", var det som att det plötsligt stod klart för mig att den här filmen kan jag använda i min undervisning. Och så blev det och jag använder den varje gång jag får tillfälle vid möten med nya elever. 


i want to be a pilot from John Thatcher Montgomery on Vimeo.


I centrum av filmen står 12-åriga Omondi. Han lever i västafrikas största slum och vi får veta att senast han åt var i söndags - idag är det onsdag. Omondi drömmer om att bli pilot. För då kan han flyga iväg, långt bort till en plats där han kan gå barfota i grönt gräs, där vattnet är rent, där han inte blir behandlad illa för att han har en annan färg på huden, där det finns skolböcker och där han kan få hjälp att må bra så att han kan leka med barn som inte är rädda för honom - eftersom han har HIV.

Jag brukar inte berätta så mycket om vad filmen handlar om innan jag visar den, men jag är alltid tydlig med att be eleverna att lyssna, titta på vad som sker i filmen och ha ett öppet sinne. Filmen är en slags monolog i "diktform", vilket kan vara värt att påpeka (anaforer och upprepningar).

Efter filmen, kommer det fina. Det som gör att en slags atmosfär lägger sig i klassrummet och då eleverna får en stund att reflektera, fundera och tänka till. Jag ska försöka beskriva lite hur jag gör, men självklart varierar det beroende på hur eleverna tar emot filmen.

1. Det första jag frågar eleverna efter filmen är:
- Vilken plats är det Omondi drömmer om?
Här får man olika svar. Ibland svar som "Himlen" eller "Paradiset". Men allt som oftast finns det någon i gruppen som räcker upp handen och säger "Här, i Sverige!". Och finns inte den eleven kanske man kan behöva hjälpa eleverna att komma dit i tänket.
- Var finns grönt gräs? Var finns rent vatten? Var finns sjukvård och medicin? Var finns skolböcker för de som vill utbilda sig?
Det svar jag är ute efter är så klart "Här, i Sverige!".

2. När vi har kommit fram till att Omondi drömmer om en plats som Sverige, där vi bor och lever, är dörrarna öppna.
 - Precis. Omondi vill bli pilot så att han kan flyga till en plats. Och den platsen är...här. En plats där han kan bli vad han vill, där han kan få må bra, där han har oändliga möjligheter att lyckas och göra någonting bra av livet. Du som redan finns här, som befinner sig precis där Omondi drömmer om att vara, tar du tillvara på den möjligheten? Och hur? Ser du den? Förstår du den? Betyder den någonting för dig?

För de flesta elever blir det faktiskt ett uppvaknande. Jag har fått veta att vissa elever gjort helomvändning i sina ambitioner i skolan efter den här lektionen, börjat fundera och tagit skolan på allvar.

Jag låter diskussionen ta vid, jag låter eleverna diskutera sinsemellan, fundera och komma fram till saker. Och ibland så är det så att "stämningen kräver" ytterligare tyngd. Då drar jag fram mitt Ess.

- De flesta av er föddes med den här chansen. En del av er varken ser eller förstår den, men den finns mitt framför ögonen på er. Ni kan bli piloter om ni vill. Vilka chanser har Omondi? Jag föddes inte här. Jag föddes i Thailand, min mamma var en hora, min pappa någon sorts militär. Jag fick den här chansen. Och jag tänker dag ut och dag in att jag ska ta den. Och det är därför jag är här idag! Det är därför jag vill att du ska se och förstå vad du har, var du lever och vilka möjligheter du har - och göra det bästa av ditt liv!

Då brukar det "gå in" hos majoriteten av eleverna. Förmodligen alla. Och diskussionen blir plötsligt djupare, mer påtaglig och mina klassrum fylls av en atmosfär som vibrerar av...av...äh, jag vet inte... Insikt, kanske? Drömmar, längtan och ambitioner? Utbildning?

Hur som helst önskar jag att alla lärare visar den här filmen, tar tillvara på möjligheterna med den och ser den som ett verktyg i att forma, skapa och utveckla våra elever så att framtiden blir ännu ljusare än vad den är.

Skolan behöver se, förstå och ta chansen till det där lilla extra

Ibland tänker jag så här:
- Skolan borde nästan ta och bryta all undervisning under ett helt år och bara fokusera på frågor som rör världen, empati, solidaritet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter.
En temadag då och då, eller en temavecka till och med, fungerar uppenbarligen inte. Skolan, jag och mina kolleger, har ett ansvar - och om jag får säga det - en chans, att förändra saker och ting. Hoppet är ute för en växande del vuxna, men våra små och unga kan fortfarande omformas och påverkas.

Där den svenska skolan står idag, tror jag våra chanser är goda. Utmaningen handlar om att få barn och unga att kanske våga tänka annorlunda än sina föräldrar - den miljö man är uppvuxen i. Våra svenska elever må ha tappat i diverse internationella jämförelser, men det är ändå bland dem vi finner en tolerans, en empati och en solidaritet som vuxna i många fall saknar. Om "flumskolan" nu har lyckats med någonting, så är det att forma tänkande, kännande och empatiska individer.
Men det slutar inte där.

Idag träffar läraren en elev ofta fler timmar än eleven träffar sina egna föräldrar. Vi lever i en tid där till och med våra barn är sekundära, en tid där JAG och MIN karriär är det primära. Och jag undrar hur bra jag är på att utnyttja detta faktum. Det faktum att jag faktiskt KAN påverka och göra skillnad.

Så jag skulle nästan vilja vända lite på steken. Vi lärare har på tok för mycket administrativa uppgifter idag som gör att vi inte kan eller hinner undervisa våra elever. Ponera att vi byter ut det där med undervisning och i stället tänker att den tid vi har att förändra världen genom våra unga, blir allt mindre. Men hur förändrar vi världen? Vilken kunskap är viktig för våra 13-åringar om 20 år?

Jag kan känna att skolan inte gör tillräckligt. Att den är för fokuserad på teori och ämneskunskaper. Och det är en följd av den situation vi befinner oss i - en lärare skulle älska att prata med sina elever om medmänsklighet, men, faktiskt, hinner inte!

Så när jag säger att skolan borde ta ett års break från allt vad matte, grammatik och periodiska system heter och i stället fokusera på en helt annan kunskap, så tänker jag att det är så långt det har gått. En lärare idag måste fokusera på teoretiska kunskaper, men det andra, det där mänskliga - det hinns inte med.

Jag tänker under det här året försöka kombinera de två. Det behöver inte vara så svårt. Jag kan diskutera med kidsen, läsa texter och använda mig av omvärlden vid olika uppgifter. Men det primära tänker jag inte låta vara grammatik eller en litteraturhistoria - utan mänsklighet.

Jag vill ta den där chansen.

Svenska elever skriver bättre än du

Elevernas skrivkunskaper och resultat på nationella prov i svenska, är veckans pungspark mot skolan, lärarna och eleverna själva. Några andra verkar i debatten och bland gemene man stå helt utan ansvar. Det faktum att svenkar skriver sämre oavsett ålder och generation, förbises också så klart.

Redan för tre fyra år sedan började jag hamna i konflikt med det rättningsmaterial som hör till uppsatsdelen i svenska i år 9. Jag har nämligen inte hört en enda svensklärarkollega som under mina år som lärare jublat över de uppsatsämnen som funnits, än mindre över själva skrivuppgiften och rättningsmallen. En elev som skriver en alldeles utmärkt uppsats där alla kriterier uppfyller A, förutom ett som vi tvingas sätta F på - och det kan handla om fel rubriksättning, ett missat referat - gör helt sonika att hela delprovet blir underkänt.
   Så har det varit så länge jag kan minnas. Ett antal elever med höga betyg får tillbaka prov som visar helt andra resultat än vad ingen av oss önskar och jag får sätta mig med eleven i fråga och förklara hur det ligger till. "Du är duktig, du har ett fantastiskt språk, varierat ordförråd och en berättarteknik som få - men du glömde en mening eller ett par ord som gjorde att enligt Skolverket så är din uppsats underkänd."
  Det jag kan märka dock är att dessa elever blir fler. De elever som missar, tänker lite för långt och ibland utanför Skolverkets egna preferenser på innehållets karaktär och som i stundens allvar glömmer småsaker (sic!) - de blir fler för varje år. Självklart är det då lätt att säga att problemet ligger hos eleverna, skolan och lärarna. Men själv undrar jag när Skolverket ska ta på sig en del av ansvaret och erkänna att ja, minsann, uppsatsämnena var nog på tok för ålderdomliga i både tanke och utförande, att dagens ungdomar ska kunna visa upp sina bästa kvaliéer och förmågor. Ett prov bör aldrig utformas för att sätta dit eleverna - tvärtom bör de locka eleverna att redovisa sin kunskap på sitt sätt och efter egen förmåga. Så länge det inte sker kommer de nationella proven för de flesta lärare idag vara ett hån och någonting vi skrattar åt i lärarrummet.

  Det är lätt att skylla på dagens elever och lärare och skola. Men det borde bli svårare att tänka att det minsann bara är där den språkliga nivån har sjunkt när man samtidigt ser vuxna, utbildade i en skola långt tidigare, låter sitt eget språk förfalla. Jag är ledsen, men skyll inte på mig som är lärare idag för dina egna särskrivningar, chattspråk och emotikoner i dina egna texter. För visst är det så att skriftspråket i stort har försämrats i jämförelse med det du en gång i tiden lärde dig och säkert var tämligen duktig på?
  Jag har de senare åren stört mig allt mer på etablerade medias språk som allt oftare ger sken av att man antingen helt slutat korrekturläsa eller så tycker man inte att det är viktigt längre. Och frågan är om det inte är ett tecken i tiden, ändå. Om vi som gick i skolan "förr i tiden" (innan skolan började "suga så förtvivlat") själva börjar se mindre vikt i skrivandet, till och med journalister och etablerad media, varför ska vi förvänta oss att våra unga ska vara så mycket bättre? För det är ju så det är - de nationella proven i nian och på gymnasiet rättas efter mallar som ligger långt över det jag upplever är den allmäna och även professionella nivån idag, i samhället.
  Åter igen, kraven på nationella prov i svenska är fortfarande hopplöst ute och cyklar.

  Det Skolverket förmodligen är absolut sämst på, vilket är helt ofattbart i det samhälle vi lever i idag, är att också se att Sverige är ett mångkulturellt land. Sverige gillar det och vi vill fortsätta vara det så länge de styrande partierna/blocken är överens om det. År 2014 har jag inte sett en enda lärobok i SO, NO, Ma, HK - whatever - som är skriven på ett sätt som gör att en elev med annat modersmål än svenska ska kunna förstå och följa undervisningen.
 Dessutom är nationella provet i svenska identiskt med nationella provet i Svenska som andraspråk med vissa lättnader vad gäller grammatik och stavning. Det som gör Sverige så fantastiskt är att vi är mångkulturellt och åtminstone jag vill fortsätta vara det och det innebär självfallet - och det är inte "rocket science" - att med fler människor med annat språk än svenska som modersmål, så kommer det självfallet visa sig i statestiken. '

  Tekniken kan vi så klart också skylla på. Det är samma teknik som dagens tonåringar växt upp med som fått alla oss äldre att börja skriva lol, wtf, gtg, :), :(, å ja ba, nt - och med andra ord förenkla vårt egna skriftspråk. Här kan vi så klart välja. Ska vi se det som tillbakagång eller en normal utveckling av språk? Även de som gick ut med en 5:a i betyg på 80-90-talet har förmodligen börjat förenkla sitt skriftspråk.
  Och tror du mig inte, välkommen att höra av dig så skickar jag ett nationellt prov för årskurs 9 i Svenska till dig och bedömer den efter årets bedömningsnivå. Lycka till!
  Men visst spelar tekniken roll och även om Skolverket har glömt det, så måste skolan förhålla sig till det. Jag är emot pekplattor i älder årskurser, även i grundskolan, eftersom jag (kanske är jag gammalmodig där) tror på att det näst bästa efter att skriva för hand är en ordentlig skärm och ett ordentligt fysiskt tangentbord.

  Skolan har problem. Vi lärare har problem. Samhället har problem. Skolan kan anpassa sig bättre till tiden och dagens ungdomar. Vi lärare kan anpassa vår undervisning bättre till dagens elever. Samhället kan ransaka sig självt och se att allt som utmålas som problem, kanske inte behöver vara det, men framför allt, är ett samhälls ansvar.

 När läste du som förälder för ditt barn senast?

Inte bara lärare, jag försöker föreläsa också

För mig är det viktigt att dela med mig av den kunskap jag har. Inte bara ämneskunskap utan även livskunskap. På senare år vet mina elever mer om mig än min egen familj. Jag skulle aldrig dela med mig av saker ur mitt liv, min uppväxt och mina tankar om jag inte trodde att jag inte är ensam om det.

Så jag föreläser emellanåt. Både för mina elever som redan träffar mig, men också för elever på andra skolor. Inte för att jag kan, måste eller blir tvingad - utan för att jag vill och vet att jag har någonting att säga som dagens ungdomar kan behöva höra.

Idag känner jag mig klar med presentationssidan av min föreläsning.

Dela den gärna med dina kolleger, skolor och skolledare.

Tack!

http://www.strikingly.com/kiltedteacher

http://www.strikingly.com/kiltedteacher

En ofrivillig lektion i näthat

Klassen skapade en gruppchatt för att kunna ge förslag på klassresa och vad man skulle göra med klasskassan. Efter en mängd roliga emotikoner och skratt händer någonting.

En grupp killar lämnar klassrummet och sätter sig i ett grupprum för att jobba. Ett gäng tjejer är kvar med mig i klassrummet. Trots att jag träffar den här klassen tre gånger i veckan och inte är mentor eller känt dem före jul, märker jag att någonting händer. Tjejerna blir arga och upprörda och snart försvinner skratten. Någon engelskalektion är det inte tal om. Istället blir det en konkret och nästan skrämmande uppvisning i hur näthat uppstår och fungerar.

Jag bestämmer mig för att kalla in alla elever i klassrummet. Vi det här laget är jag så arg och upprörd att pulsen stiger och det fullkomligt kokar inombords. Under femton minuter händer alltså följande:

Klassen skapar gruppchatt. Oskyldigt och med syfte. När killarna lämnar klassrummet börjar tonen på chatten förändras. "Lisa är så jävla ful!", "Gå å häng dig!" och andra negativa kommentarer upptar chatten.

När klassen är samlad håller jag ett improviserat brandtal, för jag har svårt att greppa vad som just hände. Ungdomar som går i samma klass och har gjort det i många år, som i chatten är med med namn och allt - plötsligt vänder det till näthat. Som om någon tryckte på en knapp.

- Vad fan hände, dundrar jag från katedern, arg så att jag skakar. Ni går och har gått i samma klass i flera år och snart slutar ni som klass, skiljs för alltid och ni väljer att göra det på det här sättet? Eller vad fan är det frågan om?! Är det så jävla illa att så fort ni tar orden från munnen till ett tangenbord eller en touchscreen, inte behöver se varandra, så får ni något slags behov av att trycka ner och vara nedsättande mot era klasskompisar? Inser ni hur jävla idiotiskt det är?! Kan inte någon förklara hur det funkar, för jag är helt jävla lost här!

Allt tyst. Ingen säger något. Så säger någon någonting om att man gömmer sig bakom en skärm.

- Gömmer sig? Ni ser inte varandra där ni sitter men era namn syns i chatten. Ni är inte gömda eller ens anonyma - ni är klasskamrater som befinner er i samma klassrum nästan åtta timmar per dag! Vad får ni ut av att säga till någon att man tycker någon är ful eller dum i huvudet?! Varför i helvete ska du ens behöva låta denne få veta vad du tycker?

- Gå nu, gå och ät lunch och ta en funderare. Efter helgen vill jag att alla har analyserat vad fan det var som hände nu och hur ni som klass ska kunna rädda situationen de två månader som är kvar. Försvinn för fan...

Det kan inte bli tydligare än vad det blev idag, varken för mig eller tonåringarna som var där. Alla kände  upplevde och funderade men frågan är hur många som analyserar och lär sig av det. Kanske är det också det allvarligaste problemet vi har att ta i tu med. Vi ser det hela tiden men för få av oss avskyr det och för många accepterar det.

Vad det här handlar om är beroende på hur man ser på det, antingen lättbeskrivet eller helt enormt svårt att beskriva. Lätt för att man kan dra slutsatser som att det handlar om ett beteende bakom en skärm och ett beteende i det öppna rummet. Svårt för att det handlar om beteende, psykologi sociala mönster. Men det tydliga här är det faktum att det spelar ingen roll om man känner varandra eller syns med namn - krafterna bakom verkar vara svårare att definiera än så.

Det är uppenbart att vi inte kan skylla näthat på ungdomen eller ens tekniken, även om skärmarna man “gömmer sig bakom” är teknik. Det handlar snarare om mentalitet och hur vi tänker, fungerar med andra och bristen av empati. Vuxna som till skillnad från dagens tonåringar, inte är uppvuxna med internet, sitter idag bakom skärmar och näthatar, trakasserar och i och med det verkar vara oförmögna att se att det skrivna ordet är lika kraftfullt som det sagda. Och precis som vad som tydliggjordes idag, att bakom en skärm verkar man kunna släppa på alla de sociala förmågor som man kanske egentligen har i samröre med människor öga mot öga. Det förefaller handla om mentalitet, empati eller bristen av den och förmåga eller oförmåga att kunna skilja på verkligheter - för dessa verkar skärmen utgöra en slags overklighet. Och där tror jag problemet ligger.

Jag funderar på hur jag, skolan och samhället kan arbeta för att motarbeta detta. Det kan låta lätt, men det blir direkt svårare när man börjar tänka i banor om psykologi. För om det är så att de människor som utan att tveka bara så länge det handlar om text, kan skriva nedsättande ord, då blir allt mycket mer komplicerat. Här biter inte föreläsningar om näthat och mobbning. Det som biter är möjligen ett genomgående arbete redan från första början, när vi är små, där vi måste arbeta för medmänsklighet, empati och social kompetens.

Vi kan inte bryta utvecklingen, ta ifrån människor tekniken i form av datorer och mobiltelefoner eller surfplattor, men vi kan och måste arbeta på andra nivåer och andra sätt. De som näthatar idag gör det kanske omedvetet och utan att kunna se eller ta till sig det faktum att det gör lika mycket skada som om det sker med ord, kanske inte hade varit där de är om de vid tidig ålder lärt sig och utvecklat sociala förmågor och kompetenser. Därför är jag beredd att idag säga att här kan jag och alla andra som arbetar med barn och ungdomar göra skillnad. Det är ett långsiktligt arbete som spänner över flera år, men för att i framtiden få bukt med näthat, så måste vi börja någonstans.

Nu, helt enkelt.