Hallå, Jazzper, vad handlar det där med kilten om egentligen?

  Hej Jazzper, du har ibland kilt på dig. Varför?
- Ja, det stämmer. Egentligen har jag haft en längtan efter att bära kilt sedan filmen Braveheart. Då väcktes också ett stort intresse för Skottland. Efter att jag var där så lämnade jag nog kvar en liten del av mitt hjärta vid den lilla sjön mitt uppe i de skotska högländerna, där jag satt på en sten och drömde mig bort. Skottland är ett underbart vackert land. Självklart är det också så att jag tycker att kilt är ganska snyggt, stiligt och coolt.
- När jag pluggade på universitetet så spelade jag i en studentorkester och eftersom det är lite "spexigt" så där, sydde jag en egen version av en kilt som jag hade till uniformen. Den var inte speciellt snygg eller ordentligt sydd och sporran bestod av en töntig reseväska som jag hittade i en resebutik. Riktigt fånigt faktiskt, men det funkade i den helgalna miljö som studentorkester innebär. Ju knasigare du är och ser ut, desto bättre är det.
- När jag köpte min kilt med tillbehör (handsydd sporran i äkta läder, läderbälte och ett handsmitt spänne med en keltisk symbol) bara för några år sedan, så var det en dröm som gick i uppfyllelse. Jag köpte den enbart för avslutningsbalen med min favoritklass och ville vara lite speciell. Och visst blev jag speciell. Jag brukar säga att jag är den enda halvtjocka asiatiska läraren som bär kilt. Med stolthet, ska tilläggas.
- Att bära kilt för mig är faktiskt också lite terapeutiskt. Folk stirrar, skrattar, pekar och viskar men framför allt så gör de det med beundran och leenden - inte negativt alltså. Och det känns bra. Jag går igång lite på det där, att skilja mig från mängden och våga vara udda. Det är också det meddelande jag vill förmedla till mina elever på skolan. Kläd dig, se ut och var som du vill, bry inte om vad andra tycker.

Men den kilten du har på dig på bilden, är den riktig?
- Japp, helt 100% äkta, sydd i Skottland och är en så kallad "single-width" modell och består av ca 8 meter tyg. Att det är så mycket tyg beror på att vecken är djupa och många för att ge den luftiga känslan och för att kilten ska röra sig snyggt när man går och rör på sig. Mönstret, eller tartan som det heter, är en Campbell-variant och är ett sådant tartan som alla kan bära. Nu för tiden finns inga egentliga regler om vem som får bära vilkan tartan, men jag tror att ett par är reserverade för t.ex. gamla adliga släkten.

Vad säger skottarna själva om att du bär kilt? Du är ju en svensk asiat!
- Jag frågade Peter, ägaren på Scottish House i Stockholm, det där och han är själv skotte. Han menade att kilten är ett klädesplagg idag som vilket plagg som helst och skottar och irländare har inte patent på det. Tvärt om ser man det lite som att man har spridit en kultur världen runt. Sedan är det inget unikt att män bär kjol och klänning om man ser sig om i världen. Asiatiska munkar bär heltäckande dräkter, åker du till mellan östern går män runt i långa dräkter, de romerska legionärerna bar knäkorta tygstycken. Att män inte skulle kunna bära kjol eller klänning är alltså någonting som vuxit fram på senare tid och är en tämligen fånig tanke. En man i kilt/kjol är inte konstigare än en kvinna i jeans/byxor. Egentligen.
- Men visst, det är annorlunda och det sticker ut. Men mest av allt på ett positivt sätt.

Hur ofta bär du kilt?
- Främst på fredagar då jag sedan jag började som lärare kört "Fancy Friday". Då klär jag upp mig på olika sätt och ibland när jag känner för det, så blir det kilt. Men det beror också på humör för det tar lite på krafterna att ha kilten på sig. Man måste nämligen känna sig bekväm i att bli uttittad, tillfrågad och ibland utskrattad. Så när jag bär den klarar jag av allt det där och klarar att ta kritik, kommentarer och svara på frågor på ett bra sätt.

Har du någonting under kilten?
- Du får väl titta efter!

HBTQ-arbetet i skolan bör kanske leda till nytt genusperspektiv

När skolan diskuterar genusperspektiv gör vi det utifrån manligt och kvinnligt. Två kön, två genus. Det handlar då om både fysiska och psykologiska attribut, men jag undrar om det räcker där. Kanske är det dags att även plocka in själsliga och sexuella attribut?

Det vi kommer se då är att vårt genusperspektiv i skolan paradoxalt nog är förlegat och kommer från en tid där HBTQ aldrig fanns på agendan, där HBTQ-personer tvingades leva med stora hemligheter i ständig oro eller i tron om att man är sjuk eller felskapt.

Sverige omnämns ofta som ett tryggt land som kommit långt vad gäller att låta människor bejaka sin sexuella och själsliga identitet. Det finns länder i världen idag där samma sak innebär dödsstraff. Ju fler människor som gör den här resan, desto viktigare blir det för samhället att börja förändra vissa synsätt och perspektiv - kanske är genusperspektivet ett av dem.

Är det traditionella genusperspektivet som vi "arbetar efter" rättvist gentemot HBTQ-personer? I min förra krönika skrev jag om Södra Latins gymnasium som ska öppna upp ett könsneutralt omklädningsrum i samband med idrottslektioner. Det är jag mycket glad över. Men framför allt så är det ett tecken på att skolans genusperspektiv står inför en utmaning - om hela eleven ska ses så bör det rimligen även innefatta hens sexuella identitet och "själsliga väsen". Kanske behöver vi till och med omdefinera termen kön i stort?

Ungdomar och idrottsvägran - vi glömmer ett perspektiv

Jag läser en kort men intressant artikel i Expressenn där Södra Latins gymnasium i Stockholm på prov kommer införa ett könsneutralt omklädningsrum i gymnastiksalen. På elevers efterfrågan. Och det är någonting som är mycket välkommet, men också någonting som vi i skolan sällan, eller kanske aldrig, diskuterar. Jag sitter själv nämligen och diskuterar elever som aldrig går på idrotten eller byter om och duschar efter en idrottslektion, och jag har aldrig hört någon ens ta upp sexualitetsfrågan. I stället diskuterar vi kroppsuppfattning, övervikt, skam inför sitt utseende etc. Sverige är ett land som ligger högt upp vad gäller HBTQ-frågor, men vi är långt ifrån framme. Vill vi ha ett land, en skola och ett samhälle där ingen ska känna sig utsatt, trakasserad eller diskrimineras, måste vi också ta ansvar för hela biten. Och här är en bit vi glömmer. Det finns ungdomar, unga som äldre, som är inne i en sökande fas vad gäller sexuell identitet och som därför känner sig mycket obekväma i att byta om eller vistas i omklädningsrum och i duschar.

Den här frågan måste upp. Det är en del av skolan. Idag. Nu.

Läs också: HBTQ-arbetet i skolan bör kanske leda till ett nytt genusperspektiv

Högskoleprov och lärarutbildning

Här kommer ett avslöjande efter senaste tidens megaskrik från lärarkåren runt att det tydligen går att bli lärare med 0,1 på högskoleprovet:
Jag skrev provet på tidigt 90-tal och var en av typ 200 som kom upp i hela 0,2 poäng.

Hela jakten på status blir ibland tröttsam. Faktiskt. Löner, akademiska poäng och allt det där - det blir tröttsamt. Speciellt idag. I en tid där teknik förespråkas och där kunskapen inte längre ägs av läraren som är den "upplyste". För det är lika bra att erkänna det - vi är inte längre den som bär och äger kunskapen. Vi är verktyget och nyckeln till att nå den och det krävs andra kunskaper än höga poäng på högskoleprovet för det. Eller, det spelar ingen roll, provet alltså. Teoretisk kunskap är inte lika viktig idag som förr. Idag krävs det andra kunskaper.

Jag har hållt mig fast som lärare i 12 år. Jag vet att trots mins 0,2 högskolepoäng så har jag kunnat lära mina elever ett och annat. De har gått vidare  utbildar sig till läkare, programmerare, lärare, psykologer, tekniker och statsvetare. Om mina 0,2 poäng hade spelat någon som helst roll hade jag för länge sedan haft ett obekvämt samtal med en rektor eller kollega som påpekat att det faktum att jag sög på ett prov inte gjorde mig lämplig som lärare. Det har inte hänt. Än. Händer det så har du mitt ord på att jag lämnar yrket.

Däremot träffar jag hela tiden före detta elever som tvärt om påpekar saker de lärt sig. Hur de blivit motiverade, sugna  hungriga och taggade att lära sig mer. De klarar nationella prov, många med höga betyg, de klarar gymnasiet och de glömmer mig aldrig. Högskoleprovet mäter ingenting av det där.

Om du fortfarande inte ser vad det verkligen handlar om, säg till så kanske jag berättar en vacker dag. En ledtråd: läraryrket är inte ett statusyrke. Lev med det eller bli någonting annat.

En version av "livet som lärare"

Jag har ett problem. Jag är lärare. Dessutom är jag singel. Snart 40. Ensam, inga barn. Inflyttad i Stockholmsområdet. Ett par vänner som jag älskar och värdesätter mer än någont. Och elever. Och kolleger. Och så här är det. Med handen på hjärtat.

När jag valde att nappa på erbjudandet om att komma och jobba i en förort till Stockholm 2004 blev jag smickrad och glad. Jag drog, utan att ha slutfört min examen. Ett par kurser som jag inte klarat, någon uppsats som jag blev underkänd på (jag var för bövelen engagerad i nationer och studentorkester!). Jag drog. Och jag trivdes. Så här i efterhand, drygt 10 år senare har jag lärt mig mer om yrket, fått mer kompetens än vad jag någonsin skulle kunna få om jag stannade på lärarutbildningen en termin till. Tyvärr så räknas inte det. Det enda som räknas är akademiska poäng. Och jag förstår det, trots att jag aldrig sitter säkert, trots att jag aldrig kan få en fast tjänst. Ändå fortsätter jag.

Jag har nämligen hittat det yrke jag älskar och drömmer om. Ett yrke som kombinerar möjligheten att förändra med chansen att påverka ungdomar. Det finns inget annat yrke som kan mäta sig med läraryrket i det. Det är ett faktum. Jag fick en gång frågan: Om du kan förändra ett liv eller flera, vad väljer du?
Jag svarade flera. Därför är jag singel.

Och jag gör det med hela min själ, mitt hjärta och min passion. För någonstans tror jag att det lönar sig i slutändan. Någonstans tror jag att det jag gör spelar roll. Och jag vet att det gör det. Jag har fått det bevisat flera gånger. Dessa gånger lever jag på. Det rör sig om elever, före detta elever, som hör av sig, ibland anonymt, ibland inte, och berättar vad jag har gjort för dem. Då gråter jag. På riktigt. Då hoppar mitt hjärta. På riktigt. Då svävar jag på rosa moln. På riktigt.

Om jag ska beskriva vem jag är, Jesper, läraren, så vet jag inte hur jag ska göra det. Men en sak är klar:
Jag är väl medveten om att som ensamstående, singel, utan familj - då har jag tid, kraft, ork, energi och kärlek att slösa. Och detta slösar jag på mina elever. Det har alltid varit så. Mina kolleger som jag älskar över allt annat, mina elever som ger mig kraft, ork och glädje - det är de som gör att jag lever. Det är de som jag lever för.

Och det är en förbannelse. Jag är 38 år. Lärare som älskar sitt jobb. Utan ett stort socialt nätverk. Jag får min sociala dos på jobbet. Jag lever upp när jag är med mina elever och mina kolleger och när jag kommer hem är jag ensam. Ensam. Tyst.

Det är mitt liv. Ensamhet på helger och lov. Liv, livet, social gemenskap, när jag får vara på jobbet.
Mitt jobb, min skola, mina elever, mina underbara kollegor - de är mitt allt.

Och det svåraste är att veta att det inte är ömsesidigt. Det är en förbannelse jag tvingas leva med. Kanske till den dag då jag får egna små att slösa min kärlek på. Men tills dess, om det någonsin händer, så får mina elever och kolleger leva i vetskap om att jag, Jesper, jag lever för dem. De är mitt allt. De får mig att må bra. De får mig att leva.

Förlåt.

Problematiskt med en transparent skola?

Upplevelsen att skolan alltid granskas, kritiseras och debatteras är ganska naturligt - det är trots allt någonting som angår alla. Utbildning är för oss en rättighet och vi har alla gått i den och vi har alla någon i vår närhet som finns i den. En angelägenhet helt enkelt. Precis som hälsovården, precis som bankernas avgifter, medias nyhetsbevakning, polisernas metoder och kändisarnas kläder. Om skolan diskuteras mer än andra saker, vågar jag inte spekulera i eftersom jag är en gnutta partisk. Men visst upplevs det så.

Skolan är transparent. Det finns inte utrymme för hemligheter, jargong eller yrkesspecifika aktiviteter som bara angår oss lärare. Skolan är helt öppen, lärarens arbeta likaså och alla har en åsikt om hur allt ska skötas. Är det ett problem? Det beror på. Jag kan tycka det. Jag kan tycka att det måste finnas saker som alla faktiskt inte behöver veta och därmed inte heller behöver ha en åsikt om.

Så om man tycker att skolan alltid granskas av media, så stämmer det. Men samtidigt sköter vi lärare det ganska bra själva. Få yrkesgrupper är så aktiva på sociala medier som skolpersonal och vi diskuterar öppet saker som avslöjar mer än vad vi kan tro. Vi kritiserar öppet chefen, arbetsgivaren och ansvariga politiker, vi klagar på ditt och datt, gnäller, ondgör oss och på så sätt ger vi faktiskt en bild av en skola och ett skolsverige som lider av stora problem - framför allt en tillsynes halvanarkistisk lärarkår som inte tänker finna sig i en styrningshierarki. Kaos, är ett ord. Öppenhet, ett annat beroende på vem du frågar.

I och med att vi gör det så öppet för alla att se och ta del av så är det fritt fram för vem som helst att se vad lärarna i skolan tycker och tänker om sitt eget jobb. Visst finns det alla sorters lärare, de som är stolta, nöjda och glada och så de som är bittra, trötta och griniga. Så är det visserligen inom alla yrken, gissar jag. Men kanske finns det ändå en skillnad - medan många andra diskuterar sitt jobb i personalrummet eller i annat mer "slutet rum", finns det många lärare som skriker ut sina tankar öppet i sociala medier för vem som helst att ta del av. Frågan är om det är bra. Om det är bra för yrkets status, lärarens yrkesstolthet, den allmänna bilden av skolan och skolpersonalen och rikets skolsituation i helhet. Jag är inte så säker på det. Jag är inte så säker på att det hjälper oss. Jag är inte så säker på att det förenklar arbetet att återföra yrket den status vi så desperat söker.

På många serviceställen så som restauranger, hotell etc. kan man ibland se skyltar som säger något i still med "Är du nöjd med någonting, berätta för alla du känner! Är du missnöjd, berätta för oss!". Det gäller inte i skolan. Vi är tämligen bra på att själva stärka bilden av lärare och skolan som någonting som har problem.

Fast jag vet inte. Jag har säkert fel.

When we smile and laugh at crying babies you know the world has changed

I found myself in a little discussion over at Buzzfeed's Facebook page when they linked to a blog called "Reasons my Son is Crying". A tumblr blog that is quite cute in many ways. Basically a lot of pictures of someone's son crying. Cute, sweet and in a way somewhat worrying, if you ask me. I replied that I at first smiled when I saw the pictures but rather immediately I changed my mind and my laughter got stuck somewhere along the way. I realized that there is nothing funny about crying children.
  So I questioned the very common phenomena to exploit ones children on the Internet, for whatever reason it may be. I would never myself put up photos of my kids in order to show the world how sad, cute and funny they are. Today it seems to be pretty legit to do so, which kind of makes me sad. What made me even sadder is that one I questioned it, people jumped to tell me to "chill", "stop being so melodramatic" and "it's funny, live with it". To me this is a proof that the world has indeed changed.
  Perhaps it's a sign of changed common sense. When it is totally okay to laugh at children who cry and to have fun on their expenses, well I say it has gone a tad too far. Children cry for many reasons. Some reasons are so bad I don't want to think about them. As a teacher I meet children who have gone through and live in hellish conditions and there is nothing funny about their tears, I tell you that.
  But this is perhaps the way the world is heading, after all. Back to the Roman gladiator games when people saw violence and death as entertainment. Which we by the way still do today. We laugh our asses of watching clips on Youtube when people hurt themselves, sometimes so bad it is hard to understand why it is funny. Violence, death, devestation, sorrow, hurting - it's all entertainment. Have lost track when even our youngest and most innocent ones are laughed at when they are sad, crying and hurting?
  We live in a world where we treat children as things that make us laugh. And we tell people who think this is wrong to stop being so damn melodramatic.

Harlem Shake? Självklart!

Alla måste göra den. Även jag och mina elever. Punkt.

Lärare är tydligen också människor

De senaste 36 timmarna, typ, har min bild av lärare förändrats aningen. Jag brukar säga att "lärare är den bästa sortens människor för vi har dagligen att göra med människor av olika slag, från den sämsta sorten till den bästa". Jag brukar säga att "lärare är de bästa föräldrarna för de vet av erfarenhet hur en dålig förälder är". Och jag tror fortfarande på det. Men tiden hinner ikapp även lärare.

Lektion.se är en guldgruva för lärare. Där delar lärare med sig av lektionsplaneringar och stenciler som alla kan använda. Jag gör det fortfarande och jag använder tjänsten emellanåt. Men jag har slutat att diskutera och debattera i det forum som finns. Och jag gjorde det när jag upptäckte att lärare inte är något undantag - vi kan vara lika taskiga, elaka och hatiska i våra kommentarer. Jag blev besviken. Helt enkelt.

Och i dagarna har jag lämnat ett par Facebook-grupper just av den anledningen. Jag trodde att lärare var bättre, kunde ta diskussioner på ett vuxet och konstruktivs sätt - men jag har blivit visad motsatsen. Det här är för mig en ganska jobbig upptäckt, för det visar att även vi lärare också är människor. Jag trodde vi var bättre människor. Men det visade sig att vi är som alla andra. Vanliga människor. Människr som påverkas av nätets lätthet att gömma sig bakom datorer och skriva saker vi aldrig skulle säga tilll våra kolleger i lärarrummet. Och det är just det jag menar. Och det är just det jag trodde att vi kunde fixa. För om några tvingas ta itu med alla möjliga nätproblem så är det vi lärare.Vi ser det dagligen, vi diskuerar det dagligen - och vi är inte ett dugg bättre än "de".

Och efter senaste tidens dabatt huruvida vem som helst kan bli lärare - självklart kan vem som helst bli lärare. Vi är som alla andra, vi beter oss som alla andra och vi tänker som alla andra. Och vi lever inte som vi lär - precis som alla andra.

Nu överväger jag definitivt att avsluta min lärarkarriär.

Japp.