HBTQ-arbetet i skolan bör kanske leda till nytt genusperspektiv


När skolan diskuterar genusperspektiv gör vi det utifrån manligt och kvinnligt. Två kön, två genus. Det handlar då om både fysiska och psykologiska attribut, men jag undrar om det räcker där. Kanske är det dags att även plocka in själsliga och sexuella attribut?
Det vi kommer se då är att vårt genusperspektiv i skolan paradoxalt nog är förlegat och kommer från en tid där HBTQ aldrig fanns på agendan, där HBTQ-personer tvingades leva med stora hemligheter i ständig oro eller i tron om att man är sjuk eller felskapt.
Sverige omnämns ofta som ett tryggt land som kommit långt vad gäller att låta människor bejaka sin sexuella och själsliga identitet. Det finns länder i världen idag där samma sak innebär dödsstraff. Ju fler människor som gör den här resan, desto viktigare blir det för samhället att börja förändra vissa synsätt och perspektiv - kanske är genusperspektivet ett av dem.
Är det traditionella genusperspektivet som vi "arbetar efter" rättvist gentemot HBTQ-personer? I min förra krönika skrev jag om Södra Latins gymnasium som ska öppna upp ett könsneutralt omklädningsrum i samband med idrottslektioner. Det är jag mycket glad över. Men framför allt så är det ett tecken på att skolans genusperspektiv står inför en utmaning - om hela eleven ska ses så bör det rimligen även innefatta hens sexuella identitet och "själsliga väsen". Kanske behöver vi till och med omdefinera termen kön i stort?