Hemmasittaren som förändrade mitt liv

“Jag vill att du tar dig an en elev som heter Peter. Han har inte varit i skolan på ett halvår och han vägrar komma eftersom han blir retad av de andra. Som det är nu sitter han mest bara hemma och spelar World of Warcraft. Han går i sexan.”

  Så blir det också. Det är början på ett äventyr som fortfarande inte slutat och som jag vägrar avsluta. För det som händer under den där vårterminen är en av mina största upplevelser som lärare. En utmaning som jag till en början inte visste hur jag skulle ta mig an. Det fick ta tid, helt enkelt. Det var det viktigaste.

  Första gången jag träffar Peter tittar han inte ens på mig. Han sitter där framför sin splitternya speldator med megastor skärm, helt uppslukad av World of Warcraft. Hans rum är fullt av böcker. Här finns fantasy, biografier, faktaböcker om historiska krig och människor.

  “Hej, Peter! Jesper heter jag, jag är lärare på din skola. Vad gör du?” Jag närmar mig honom där han sitter, svagt framåtlutande och avståndet mellan näsa och datorskärm kan inte vara mer än tre fyra decimeter. Hans fingrar far över tangentbordet i rasande takt, han låter musen dansa bredvid, fram och tillbaka, upp och ned. Det smattrar och detl klickar i takt till larmet som kommer ur datorhögtalarna. På skärmen händer det saker. Gubbar springer omkring, det blinkar, smäller, exploderar. Ljud- och bildeffekterna är många och varierande.

  “Vad är det du spelar?”, försöker jag igen. Peter verkar inte ens ha märkt att jag är i rummet. Han har inte släppt skärmen med blicken. Jag slår mig ned i en röd soffa bakom honom, läser av bokryggarna i bokhyllan, tittar på Peter där han sitter i den svarta kontorsstolen. Peter är stor för att gå i sexan. Kraftigt byggd men också överviktig. Han har en smutsig t-shirt på sig med svettringar under armarna och lukten i rummer avslöjar att han förmodligen inte duschat på ett par dagar. Hade jag inte vetat att han gick i sexan skulle jag lätt ta honom för en nia.

  Det blir inte så mycket mer än så här. Matteboken ligger kvar i min väska och jag fick aldrig tillfälle att ens visa den för honom. “Hej, då Peter! Vi ses på torsdag!”. Peters fingrar fortsätter dansa över tangentbordet. Jag lämnar honom.

 Första mötet med Peter blev som det blev. Jag diskuterade med hans ordinarie lärare och fick lite mer information. Han har diagnosen Asperger, är otroligt historieintresserad och älskar att skriva. Han är mycket duktig på engelska. När torsdag kom och jag gick de hundra meterna från skolan hem till Peter, hade jag tänkt ut en ny strategi. Jag kände att jag aldrig skulle kunna hjälpa honom i ett enda skolämne om han först inte fick lära mig någonting.

 “Tjenare, Peter! Nu är jag här igen, du slipper mig inte!”

Jag går raka vägen fram till Peter som sitter i samma kläder och han är idag i ännu större behov av att tvätta sig än två dagar innan. På skärmen händer samma saker. Gubbar som springer runt, det blinkar, exploderar i allsköns olika färger. Jag hämtar en stol i köket, sätter mig bredvid honom och böjer mig fram för att visa mitt intresse.

“Vad gör du nu, varför tryckte du på den knappen?”, frågar jag och känner hur jag sugs in i spelet. Peter rycker till litet, sneglar på mig och drar en djup suck och med en något irriterad ton säger han: “Jag dödar monster.” Jag fortsätter titta, utropar emellanåt små exalterade ord så som “Wow!” och “Shit va coolt!”.

  Timmen går, lektionen är slut. Innan jag går säger jag till Peter att nästa vecka vill jag lära mig allt om det där spelet. Peter mumlar ett dämpat “Whatever”. Jag går.

  Jag förstår någonstans att det finns en hel del problem här. Dels så har jag att göra med en pojke som är för stor för att gå i sexan och för den sakens skull blir retad och mobbad och dels en pojke med en Asperger-diagnos och som för tillfället är helt uppslukad av ett datorspel. Jag funderar mycket på om datorspelet är en flykt från någonting annat eller om det har blivit ett beroende. Jag kommer fram till att det är svårt att avgöra, men att det kanske inte heller behöver spela någon roll.

  Den tredje träffen börjar precis som de tidigare två. Jag hejar glatt när jag kommer in i rummet, Peter sitter vid datorn och spelar precis som de två tidigare gångerna. Idag har han andra kläder på sig och luktar fräscht. Hans hår är blött och det ligger en fuktig handduk slängd i soffan.

“Hur är läget idag, Peter?”, undrar jag. Han vänder sig om snabbt och grymtar någonting om att pappa tvingade honom att duscha.

“Härligt! En dusch är aldrig fel, vilken tid på dygnet det än är”, bedyrar jag. Peter grymtar. Som vanligt plockar jag fram en stol, sätter mig bredvid honom och stirrar på datorskärmen.

“Okej, Peter, jag fattar absolut ingenting om vad det här spelet går ut på. Visa!”

Som vanligt dansar Peters fingrar över tangentbordet i rasande fart. Och plötsligt så stannar han upp, vänder sig mot mig och säger:

“Du har aldrig spelat dataspel va?”

Jag blir både förbluffad och överraskad och skakar på huvudet och ler försiktigt.

Så börjar han visa mig hur det fungerar, vad varje knapp gör, hur man ska flytta sin spelgubbe, hur man dödar djur och monster och hur man tar sig runt i den där världen som är World of Warcraft. Och jag stirrar, ställer frågor, ber att få prova och snart sitter jag där och styr min alldeles egna “dvärgjägare”.

 När det är dags att gå, får jag för första gången ett svar när jag säger att vi ses, om än bara ett korthugget grymtande “Ses!”.

 Peter har inte lämnat huset på ett halvår. Han har inte varit utanför dörren. Pappan berättar sorgset hur han försöker gång på gång, men han får inte pojken utanför huset - inte ens för att gå och handla eller ens åka till mormor och morfar som får åka till familjen i stället. Pappan berättar om hur Peters skolgång varit fram tills nu. I och med ett lärarbyte försvann en trygghet och Peter blev allt mer tillbakadragen. Och så började trakasserierna och mobbningen och sedan gick allt åt skogen. Och skolan, ja inte hände mycket där. EVK, möten och elevhälsoteam och hela paketet.

Den här "bilden" gjorde jag till Peter och har använt till andra
unga killar som är "gamers" (en del av World of Warcraft - när
man i spelet hittar saker/loot har de ett värde för spelgubben)

 Efter kanske sex sju träffar kan jag äntligen plocka upp skolböckerna. Då har jag lärt mig hur World of Warcraft fungerar. Jag har till och med installerat spelet hemma och provat lite för att kunna imponera med min kunskap hos Peter. Och han blir imponerad och hans ögon lyser när han förstår att jag lyssnat, lärt mig och blivit nyfiken. Vi sätter oss i köket, så långt från datorn vi kan komma. Jag dricker kaffe, Peter ett glas mjölk och en limpmacka. Och så plockar jag upp mattebocken och låter den falla tungt med en smäll framför honom. Han suckar och stönar. Jag ler och fnissar.

“Nu har du lärt mig World of Warcraft, nu ska jag lära dig att räkna!” Peter fortsätter oja sig och suckar och stönar djupare och ljudligare. Men jag anar ett leende hela tiden. Vi sätter igång med ett tal. Peter vrider och vänder på sig och tycker det är rent ut sagt skitjobbigt. Vi löser det tillsammans.

“Om jag dödar fem troll och det fanns 25 troll från början, hur många finns kvar?” Peter skrattar och tycker det är jobbigt att han ändå tycker det är lite roligt. Han räknar och tänker till.

“20!”

Jag gör det där ljudet som man hör i spelet när spelgubben “levlar upp” (kommer upp en nivå i spelet) “Pheewwwwwwaaaoooooboiiing! Du är nu level 2 - BRA JOBBAT!

Vi gör några tal till, sedan ser jag hur svetten börjar lacka på hans panna och vi bryter. Kör en halvtimme World of Warcraft innan dagen är slut.

 Terminen fortsätter så här. Vi får allt mer gjort. Mot slutet av terminen kör vi bara 20 minuter spel och sedan en timme plugg. Och det går bättre och bättre. Vi skrattar tillsammans, lär oss matte och samhällskunskap med hjälp av troll, alver, monster och fantasty-gubbar. Peters engelska är på en gymnasienivå och jag lämnar ämnet helt till fördel för andra ämnen som inte går lika bra. Grammatik är svårt, speciellt verbtempus, i både engelska och svenska, något som ofta hör till Peters diagnos.

  

  När våren kommer och solen börjar steka och björkarna har slagit ut sitter vi som vanligt i köket med matten. Jag testar:

“Om du löser tio tal nu så går vi till centrum och köper glass”, säger jag och tittar Peter djupt in i ögonen. Jag väntar mig protester eftersom han fortfarande inte lämnat huset. Han stönar och suckar. Och så räknar han tio tal och klarar dem galant.

“Vi tar fem till va?”

Peter morrar, räknar fem tal till.

“Ska vi gå då?” Jag reser på mig, helt säker på att Peter inte gör det samma. Men han reser på sig. Han följer med mig ut i hallen. Vi hittar ett par skor, en tunn jacka och när vi är på väg ut genom dörren kommer Peters pappa hem. Han följer oss choackad med blicken när vi försvinner mot centrum för att köpa glass. Det blev den godaste glassen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Peter strålade när han vände ansiktet mot solen och blundade och njöt. Och jag njöt.

 Terminen tog slut, Peter kom inte tillbaka till skolan. Efter sommaren fick han plats i specialklass för elever med Asperger. Åren går och jag lämnar skolan. Ibland träffade jag på Peters pappa i centrum som berättade om allt som hänt. Hur Peter tog studenten, hur han kom in på KTH - och jag glömmer aldrig hur pappan lade sin hand på min arm och med röda ögon, utan att säga någonting, ändå förmedlade en tacksamhet som jag lever på än idag. Och för någon månad sedan, möter jag Peter och pappa tillsammans. En lång ståtlig och stilig ung man som skiner upp när han ser mig och som ivrigt berättar hur det går med hans studier på KTH och pappa är så stolt så att han håller på att gå sönder. Och jag är överväldigad, mållös och rörd. När vi kramats och jag går hem. Då gråter jag och känner mig så lycklig och glad för Peters skull.

Fråga mig aldrig mer igen varför jag är lärare - här är svaret.

LGR 11 - Om Sverigedemokraterna fick skriva om den

Jag har länge funderat över hur den svenska skolan skulle se ut och främst, styrdokumenten som utgör den, om Sverigedemokraterna fick skriva om den. Så jag satte mig ned med första sidan i LGR11 och funderade, tänkte, tog fram överstrykningspennan och började stryka och lägga till.

Resultatet (klicka på bilden för större bild):

http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Likabehandlingsarbete efter Lundsberg - jag skäms

(mobilbloggat)

De senaste dagarna har jag jublat över att en skola, och en uråldrig skolform som inte borde finnas i ett modernt Sverige, har tvingats stänga ner. Det hedrar Skolinspektionen.

De senaste dagarna har jag också avslöjat både för mig själv och min omgivning min syn och mina fördomar mot en överklass. Jag har twittrat och Facebook-uppdaterat saker som "Välkomna till verkligheten", "...gråt inte, pappa köper väl en superlärare till dig" (påhittade, men med samma innebörd efter självrannsakan). Samma ton har jag sett och hört från kolleger inom skola och barnomsorg.

Och plötsligt när jag läser det öppna brevet från Gustaf Littorin, ordförande i elevrådet på Lundsberg samt efterföljande läsarkommentarer, slår det mig att jag borde skämmas ögonen ur mig, låsa in mig på kammaren och utvärdera mina egna värderingar och framförallt mina fördomar. Speciellt som brinnande toleransförespråkare och som den medmänniska jag trots allt vill vara.

Jag tittar på bilder av gråtande ungdomar som plötsligt inte har en skola att gå till, som plötsligt måste spridas vind för våg över hela landet och förlora en trygghet och vänskap man levt med under många år. Och jag känner ingenting. Jag är tvärtom kall, kanske lite skadeglad.

Fast det förändras nu. För jag börjar känna en stark skam.

En skam som får mig att ifrågasätta min lämplighet som lärare nu när mina fördomar plötsligt blivit synliggjorda i tanke och handling. Det är med mening jag uteslöt att nämna de elever på Lundsberg som blivit fysiskt och psykiskt kränkta, torterade och misshandlade av människor som självklart är att betrakta som brottslingar efteråt. För där finns inga fördomar från min sida - brottsoffer och brottslingar finns i alla samhällsklasser och alla andra grupper.

När jag ingår i skolans likabehandlingsarbete predikar jag att man inte kan, får eller ska värdera kränkningar, sorg eller andra upplevelser och känslor. Vem som helst kan och får känna sig kränkt och sårad och det måste respekteras. Gråtande och kränkta elever som känner sig utpekade i media och på sociala medier på Lundsberg är lika kränkta och ledsna som någon annan - och det är skamligt om jag som skolpersonal inte behandlar dem på samma sätt som någon annan.

Vad ska jag göra nu?

Jag känner skam och jag skriver den här texten, kanske för att visa att jag förändrats. Inte kanske, jag har tänkt om. Jag lämnar min kammare med en ny insikt. Kan jag fortsätta som lärare och likabehandlingsförespråkare? Jag hoppas det.

Men först måste jag omvandla min skam till handling och låta det mynna ut i en ny nyttig läxa som jag efter läxförhör, klarat med ett skinande A.

Att prata HBTQ och tolerans som hetero

För inte alls så länge sedan, typ 20 minuter sedan, knackadedet på dörren till mitt klassrum där jag sitter och rättar diagnostiska prov. Ett okänt huvud dyker upp, elev som jag inte träffat.

“Ursäkta”, säger han försiktigt. Jag tittar upp och ler på det där vanliga sättet som jag brukar le på när elever kommer till mig (stort, varmt och välkomnande).

“Jaha, unge man, vad kan jag göra för dig?”

Han tar ett steg in i klassrummet, stänger dörren och tittar ned på skorna.

“Jo, jag undrar...gillar du killar?”

Han vill egentligen inte fråga, men nyfikenheten håller förmodligen på att äta upp honom inifrån, jag ser det på honom.

“Hur menar du?”, undrar jag och håller kvar mitt leende. Jag vet mycket väl vad han menar eftersom jag odlat ett frö i eleverna i andra klasser.

“Ja, alltså...är du bög?”

“Varför undrar du?”, frågar jag försiktigt.

“Nä, jag vet inte...de andra säger det…”, fortsätter han, klart röd i ansiktet.

“Då säger jag som jag säger till de andra - spelar det någon roll?”

Han tittar på mig, ler stort och börjar gå mot dörren samtidigt som han säger:

“Nä, inte ett dugg”

“Vänta”, ropar jag halvhögt. “Om du vill veta så nej, jag är inte bög. Men vi kan väl låta de andra tro det ett tag?”

Han skiner upp, nickar och försvinner ut genom dörren.

Jag läser en artikel i en av lärarfackens tidningar om en kollega som mot sin vilja blev “outad” i sin skola och höll på att bryta ihop av pressen och ångesten inför vad som skulle hända. En ångest som visade sig vara onödig eftersom han snarare märkte tvärt emot vad han trodde, en mycket tolerant stämning bland eleverna. Det är märkvärdigt på alla sätt och vis och det är också det jag spinner på, går igång på och utnyttjar.

För hur gör man bäst som en heterosexuell lärare som vill prata tolerans och ta upp HBTQ-frågan med eleverna? Jag vet inte, men min lösning blev att helt enkelt utge mig för att vara homosexuell själv. Jag tänker att jag har ingenting att förlora, tvärt om. Hela min uppenbarelse i övrigt skriker fördomar: jag är fet, jag är en man med stora tuttar, jag köper kläder på Dressmann, jag är blatte och svartskalle och jag har glasögon - självklart kan jag även låtsas vara bög ett tag om det hjälper mig i mitt likabehandlingsarbete och toleransundervisnig.

 

Så har det blivit, helt enkelt. Jag pratar om mig som blatte och fetto och bög och jag frågar alltid mina elever den där frågan som man tvingas fundera och reflektera över:

“Spelar det någon roll? Gör det mig till en sämre lärare och människa?”

Och hallå, jag har aldrig under alla mina samtal jag haft med elever mött en enda som sagt “Nej, du duger inte och ja, det spelar roll.”

Tolerans är det hetaste ordet i dag och jag lägger all min kraft och energi på att väva in det i min undervisning. Det finns ingenting som säger att en lärare ska eller ens får vara personlig och självutlämnande i sin läraroll. Med mina förmågor, det läge jag har att förändra, bryta normer och få ungdomarna att tänka till, känner jag att det vore synd att inte utnyttja det. Och när tiden är mogen, oftast när eleverna går ut nian (vissa klasser har fått vänta i två tre år på att få veta sanningen), säger jag som det är:

“Jag är heteroseuxuell så det skriker om det!”

Status och stolthet går hand i hand - någonting annat vet jag inte om

  Jag har varit lärare i runt 12 år om man räknar med studieavbrott och vikariat, ändå känner jag mig inte speciellt duktig på att vara lärare. Min förmåga att vara självkritisk är så klart en hjälp, men min oförmåga att förändra mig och förändra mitt arbetssätt är någonting som jag också vet är till en last.  Beroende på humör kan jag känna mig stolt över den jag är på jobbet och ta till mig komplimanger och beröm. Dessvärre handlar det mesta om min person och kanske inte direkt min lärarroll även om de två går hand i hand.

   Jag är mycket väl medveten om vad jag är dålig på, vissa så grundläggande saker som att ha koll på frånvaro, skriva LPP:er och planera lektioner. Typiska saker som förväntas att en lärare ska vara duktig på, helt enkelt. Jag vet också vad jag är bra på - skapa relationer med elever och kolleger, skapa ett tillåtande och utvecklande klassrumsklimat, få elevernas förtroende och entusiasmera eleverna till lärande.

  I bland undrar jag om det ena måste utesluta det andra. Om jag ska bli “bättre lärare” behöver jag onekligen lägga mer tid på det administrativa och mindre tid på eleverna och ibland känns det som om jag gör ett medvetet val. För det administrativa är tråkigt, ofta känns det onödigt men framför allt gör det mig till en tråkigare människa och lärare. Det är nämligen viktigt för mig att trivas med det jag gör och som det är nu, när jag medvetet eller omedvetet, prioriterar eleverna främst, så gör det mig till en gladare och lyckligare människa. Så har det alltid varit.

  Därför ser du mig sällan vid mitt skrivbord eller i lärarrummet. Det är samma sak när jag på somrarna är ute och reser som språkreseledare - du hittar mig där ungdomarna är. Inte i fikarummet eller arbetsrummet. Jag tycker ärligt att det är både roligare, trevligare och mer givande att umgås med unga än med vuxna.

   Det fanns en tid där jag hade dåligt samvete över mina prioriteringar, speciellt eftersom yrket i allt större utsträckning handlar om mer administrativt arbete än egentlig undervisning. Jag kände mig sämre som lärare för jag visste att mina kolleger och min skolledning ansåg att jag slarvade med “den andra biten” av yrket. Nu har jag inte fått det bekräftat att någon elev tagit skada av det, utan det är snarare tvärt om men jag tänker att jag fortsätter tills dess att läraryrket blir så uppstyrt och reglerat att det inte finns utrymme för mig. Då glädjen jag känner inför en arbetsdag försvinner - då byter jag bana, sadlar om och försöker hitta någonting annat. För jag tror nämligen inte man kan vara superduktig på både det administrativa och det andra utan att antingen vara en slags superhjälte eller så bränner man ut sig illa kvickt. Det gör yrket inte bara komplext utan även i någon mån självutplånande - den bästa läraren enligt lag, arbetsbeskrivning och idé har en kort karriär idag.

 Det heter att dagens lärare inte längre är lärare utan en kombination mellan en mängd olika yrken, ändå är det lärare du blir och studerar till på lärarutbildningarna och sedan förväntas du att behärska de andra utan utbildning i dem. Samtidigt som jag kan tycka att det är just tjusningen med yrket, att det är så brett och mångfasetterat, kan jag också se att det gör att det det ställer, ibland, orimliga krav på den person som tar sig utmaningen. Vem som helst klarar det inte. Vem som helst äger inte rätt värderingar, rätt sociala förmågor, rätt egenskaper eller rätt psyke, för den delen. Att ha klarat mig i tolv år som lärare och fortfarande går till jobbet sprudlande glad och på små rosa moln, är nog få förunnat. Och det är det här som gör läraryrket speciellt och det är det här som gör lärare till speciella människor - och det är det här man borde använda för att få tillstånd lite status, som tydligen mer eller mindre är borta enligt vissa. Jag har ingen aning om vad man pratar om då.

 Status. Jag vet inte riktigt vad det är, om jag ska vara ärlig. Eller varför jag behöver det. Eller om det skulle förändra någonting. Ett papper där det står att jag är “legitimerad att undervisa”, är det status? Eller ett par tusen kronor mer i börsen på löningsdagen? Nä, jag tror hela den där diskussionen har tappat fotfästet och blivit till någonting som definitivt skadar mer än hjälper. Därför lägger jag mig sällan i debatter och diskussioner runt lön och status. Därför reser jag på mig och går när kollegerna kommer igång i fikasoffan. Därför följer jag inte speciellt många lärare på Twitter eller andra sociala medier.

 Jag tror nämligen att status och stolthet går hand i hand men det måste börja med stolthet. 10 000

kronor mer i månaden kommer inte göra mig stoltare över att vara lärare, ett papper som bevis på att jag kan (?) undervisa kommer inte heller göra det och ett debattklimat där jag utpekas som den gnälligaste yrkeskategoring, definitivt inte. Vad som gör mig stolt är att lyckas med det jag gör, inte så mycket den jag är eller den yrkeskår jag tillhör. Och jag känner mig ofta stolt över det jag gör och jag känner ofta att det ger mig status bland mina elever och deras föräldrar. Det räcker gott och väl för mig. Och om jag skulle ta del av debatten som sker dagligen bland lärarkolleger och andra “vetandes”, vet jag att jag bara blir deprimerad.

Jag värnar om och vårdar min stolthet och det är när jag går genom skolans korridorer med högt huvud och säkra och stolta steg, det är då jag känner att jag har status. Stolthet och status kommer inifrån och det bästa av allt - den smittar!

"Finns det wifi?" - Om en skola i tiden, där den borde vara.

Mitt under genomgången av information runt nästa veckas lägerskola med klass 7A, min mentorsklass, räcker en pojke upp handen och frågar:

- Finns det Wifi?

Jag och min jämnåriga kollega tittar på varandra, börjar skratta och säger:

- Nä, det gör det inte! Dessutom så vill vi att ni lämnar era mobiler hemma.

Protesterna är högljudda, öronbedövande och eleverna är i uppror. Inte på riktigt så klart, de vet att vi skojar. Och det gör vi. Så klart. Men inte vad gäller wifi, det är vi säkra på att det inte finns.

- Om vi inte får ha med oss mobilerna, va fan ska vi då göra på kvällen, undrar någon.

- Vi ska sjunga runt lägerelden, leka lekar och mysa, utropar jag entusiastiskt.

De köper det. De ser fram emot en klassresa med två hyfsat unga mentorer som fortfarande är lite coola och inte så stela och tråkiga som lärare annars gärna kan vara. En vecka i förväg vågar jag nästan sia om att det kommer bli så; jag kommer slita fram guran vid lägerelden, vi kommer sjunga, grilla korv och marshmallows och ha det riktigt mysigt. Och mobilerna ligger i våra fickor och vi glömmer dem för en stund.

För så gick det nämligen till förr. Förr då det inte fanns några mobiltelefoner, då internet inte fanns, då vi åkte i kollektivtrafiken med pappersremsor, då vi gick till banken för att sätta in och ta ut pengar, då vi hade ett par stycken tevekanaler och då vi skapade blandband genom att i timmar sitta vid radion och “Tracks”, med fingret på inspelningsknappen. Då var det mysigt. Då var fredagsmys verkligen chips och “Razzel” med Lennart Swahn. Då bråkade jag och syrran om vem som fick flest chips och jag krossade mina till småsmulor i tron om att det på så sätt skulle bli mer. Syrran vann alltid. Hon var dessutom sparsam - hon hade sina chips kvar när jag hade ätit upp mitt.

Jag fnissar länge åt det pojken sa i klassrummet och jag delar gladeligen vidare mitt vittnesbörd:

- ...och så säger Gustav “Finns det wifi?”!

Vi skrattar. Jag och mina lärarkolleger skrattar så vi nästan gråter. För det är så typiskt dagens ungdom. Att aldrig liksom slappna av, att alltid vara online, inloggad, påloggad, incheckad. “Oj vad det måste vara jobbigt för dem”, tänker vi och börjar planera mobilfria dagar, utflykter där vi minsann ska låta mobilerna stanna i skåpet, eller en hel vecka utan teknik i klassrummet - istället för att titta på teveprogram, surfa på webbsidor, lyssna på streamade “Sommar i P1”, så ska vi skapa våra egna. Genidrag! Fan vad bra vi är som räddar våra ungdomar från allt det där moderna!

Låt oss ta en titt på vad det står i den lag, LGR11, som vi lärare är satta att följa, undervisa efter och ha som mål med vår undervisning. Eftersom jag är lite för lat för att skriva allt tänker jag istället tvinga dig klicka fram medelst mus en redan skapad sammanställning.

Lgr 11 och digital kompetens from Lise-Lott Larsson

Är du klar? Bra.

Allt detta är nytt i LGR11. Det fanns inte av självklara skäl med i LPO 94 (det händer saker i världen under 17 år, om du av någon anledning missat det). Och det var egentligen på tiden. LGR11 är om man ser det krasst, ungefär 10 år efter. För att inte tala om skolorna. Och om pedagogerna.

Det heter att utan kristendomen skulle världen se annorlunda ut idag vad gäller teknik, forskning och utveckling. Huruvida det är sant spekulerar jag inte i, men nog står kristendom och religion för ett konservativt tänk där. Uppenbart bara man begrundar att man låter en två tusen år gammal skrift styra ens liv. Men det här handlar inte om då - det handlar om nu. Om religionen nu bromsat utvecklingen mest så hamnar nog skolan på en icke hedrande andra plats. Och det är motsägelsefullt så det skriker om det.

Utbildning är en möjlighet för många, en räddning för flera och en väg till livskvalitet för alla. När unga Malala i Pakistan för en tid sedan blev skjuten i ansiktet av människor som mycket väl inser kraften i kunskap och som använder den som ett maktredskap, är det så långt från den verklighet vi lever i man kan komma. Det finns ett antal länder och områden där utbildning och kunskap medvetet fråntas människor just för att det är ett hot mot makten. Allt Malala ville var att hon och andra flickor och kvinnor i Pakistan ska få gå i skolan - därför utsattes hon för mordförsök. Utbildning och kunskap är för fler än vi vågar se, en väg ut ur fattigdom och förtryck.

I Sverige är det så klart annorlunda. Ingen riskerar att mördas för att man vill gå i skolan. Tack och lov. Sverige är ett framstående land som inom många områden leder utvecklingen och Sverige har ett gott rykte runt om i världen. Det svenska samhället är idag i allra högsta grad högteknologiskt och vår vardag är mer eller mindre beroende av teknik. Här är utbildning en rättighet som alla ska åtnjuta och ha rätt till och målet för vår verksamhet är att säkerställa att Sverige i framtiden fortfarande leder utvecklingen och använder sin kunskap för att göra gott  inte bara på hemmaplan utan runt om i världen. En sådan viktig samhällsfunktion som skola borde därför befinna sig i nuet, I verkligheten och med alla medel också ligga i framkant. Så är inte fallet idag i de svenska grundskolorna.

Det finns flera problem här och det går inte att skylla på en instans utan ansvaret ligger på många. Dels på styrande politiker som prioriterar och sitter på pengarna och dels lärarkåren. Förra kunde jag se att det handlade om generationer. Att den äldre generationen lärare var mycket fientligt inställda till digital teknik i klassrummet. Senare har jag förstått att det faktiskt inte enbart handlar om ålder utan snarare en syn på den yngre generationen, våra barn och ungdomar i skolan. För när jag skrattar 13-åriga ungdomar i ansiktet som undrar om det finns wifi på lägergården, så har jag inte förstått någonting. Och ändå har jag till yrke att finnas bland dem nästan två hundra dagar om året. Den som görs till åtlöje här är jag, inte ungdomen.

Den rädsla för teknik och digitala verktyg som finns inom skolan är stigmatiserande för ett av skolans stora problem: att anpassa sig och verka i nuet. Tendenser till ett förakt gentemot förändring och barn och ungdomar finns också. Det är ett under att våra unga fortfarande går vidare till att göra stordåd och leda utvecklingen, men frågan är hur länge till. Hur länge kan vi fortsätta plocka in våra högteknologiska och moderna barn och ungdomar in i en verksamhet som inte verkar förstått överhuvudtaget vad som sker utanför skolans väggar? När säger det stopp?

När lgr11 dök upp jublade många lärare runt om i landet. Lärare som ville, hade kunskap och såg vikten av att få in skolan i nuet. Dessvärre motarbetas man fortfarande av kommuner som inte satsar och av kolleger som fortfarande vill hålla tillbaka utvecklingen. Runt om i landet finns därför hundra tusentals elever som borde redan vid läsårsstart se att man inte mår målen. Just för att motståndet inom skolan är för stort, motståndet inom kommunerna likaså och för att det verkar finnas en allmän åsikt om att skolan på något obegripligt sätt faktiskt ska hållas utanför det övriga samhället.

Jag har börjat en nu lärartjänst på en grundskola i Solna. Det arbete och tid jag lagt under tidigare år på att modernisera min undervisning och använda metoder som gynnar dagens ungdomar, visade sig vara slöseri med tid. Här finns förutom prat från ansvariga politiker att datorer minsann ska komma (sedan ett par år tillbaka) absolut ingenting som garanterar mina elever att nå kunskapskraven enligt lgr11. Det jag måste göra är att bekosta mitt egna 4g-modem om jag vill kunna använda mig av internet i min undervisning. Jag har min egna laptop eftersom den stationära dator vi har delas av 8 pedagoger. Förmodligen kommer jag behöva ta dit min egna skrivare eftersom den som finns allt som oftast inte fungerar.

Eller….

Gå tillbaka till lpo94, en pedagogik som bygger på ett jordbruksaamgälle och göra ansluta mig till resten av skolsverige som fortfarande befinner sig i början av 80-talet. Och säga till mina elever att jag inte kan godkänna dem för att jag inte får de verktyg jag behöver för att göra det.

När det nästan dagligen skrivs om hur den svenska skolan befinner sig i en kris, hur elevernas kunskaper rasar i internationella mätningar, söker vi svar lite här och där utan att komma fram till någonting. Malala i Pakistan dog nästan för rätten att gå i skolan, här i Sverige beskyller vi barnen för att inte vara tacksamma, för att inte ta chansen eller för att vara lata och odisciplinerade. Och där är vi igen - vi skrattar dem rakt upp i ansiktet och hånar dem för att de är som de är, lever som de gör och det i en värld vi, den äldre generationen, skapat och utvecklat. Det rimmar illa. Mycket illa.

Kan svaret på frågan varför våra elever i Sverige halkar efter vad gäller kunskap, vara så enkelt som att den svenska skolan och de svenska lärarna halkat efter vad gäller utveckling, förnyelse och modern metodik och pedagogik? Självklart är det ett svar av många, men också ett svar som i allra högsta grad är intressant och som bör tas på allvar.

Vill vi ha en Skola för Alla, måste vi också se till att den också verkar i dagens samhälle och inte i gårdagens. Så länge den inte befinner sig här och nu, kommer allt fler barn ramla mellan stolarna och den nedåtgående kunskapstrenden fortsätta nå bottenvärden. Det säger sig självt. En skola där vi diskuterar förbud mot mobiltelefoner tyder på att vi har inte förstått någonting.

Därför önskar jag att Sverige inte ställer upp i Sochi 2014

Jag ska försöka ge min tanke om varför jag tycker att Sverige inte ska åka till Sochi i vinter för att delta i de Olympiska spelen 2014. Men innan så vill jag säga att en bojkott är plan B. Plan A vore att de svenska idrottarna på eget bevåg faktiskt stannade hemma. Det skulle om någonting visa ett ställningstagande som skulle eka över hela världen. Men låt oss återkomma till det.

Jag har ett ganska okomplicerat förhållningssätt till idrott och idrottare. Jag är knappt inte intresserad alls med undantag av internationella mästerskap. Snarare så kan jag tycka att elitidrott är kanske något av det mest egoistiska en person kan göra - att tillbringa år och dar tränandes för att kunna hoppa längre eller springa fortare. Den personliga prestationen står alltså i centrum, inte någon annan och det enda som ens hårda arbete kan skänka andra är spänning, glädje (vilket jag heller inte förstår) och eufori när vederbörande lyckas. På det sättet visar alla idrottsintresserade det motsatta - att glädjas över andras framgångar och lida över andras motgångar. Idrottarens egna motivation tycks alltid ligga och bygga runt en enda person  

Jag äger alltså inget intresse vad gäller idrott och jag utövar ingen idrott själv. Vissa skulle hävda att det gör mig inkompetent att uttrycka mig om saken, vilket skulle vara ett knepigt resonemang. Framför allt eftersom jag är desto mer kompetent inom skälet till varför jag då önskar att Sverige inte åker till Sochi i vinter - mänskliga rättigheter, HBTQ-frågor och omvärldsanalys. Och för mig så kommer mänskliga rättigheter alltid vara viktigare än individuella prestationer och kanske en medalj att hänga runt halsen.

Så vad är problemet med OS i Sochi? Det hade inte behövt vara speciellt stora problem om vi den senaste tiden inte bevittnat människor som brutalt slås ned, torteras, fängslas och diskrimineras - allt mer eller mindre tillåtet i Ryssland enligt lag och som ibland också uppmuntras. De människor vars mänskliga rättigheter här kränks på värsta sätta är HBTQ-personer. Människor som bland annat blir kära i det egna könet. Det här händer i värdlandet för OS 2014, år 2013, idag, nu. Och president Putin gillar det.

Men hallå, vad har idrott med det här att göra? Och hur kan du begära att idrottare som tränar hårt under flera år inför ett mästerskap inte ska få åka dit?

Tack för att du frågar. På fråga A vill jag svara: idrott på elitnivå har i största grad med det här att göra. Även i ett land som Sverige så är det medialt laddat och stort när en elitidrottare kommer ut som homosexuell. Vem minns inte Anjas sommarprogram eller Hyséns steg ut ur garderoben för inte alls så länge sedan? När elitidrottare kommet ut skrivs det kilometerlånga texter om det och nu för tiden i goda ordalag. Men så har det inte alltid varit. Och definitivt inte i Ryssland.

Internationella tillställningar är politik vare sig vi vill eller inte. Eurovision Song Contest har blivit allt mer politik de senaste årtionden, fotbolls-EM och VM likaså. De Olympiska Spelen kanske mer än någon annan tävling. Det måste bli politik när värdlandet mer eller mindre satsar sitt lands förmögenhet på spelen, något annat finns inte. Den idrottsman eller idrottsintresserade som inte ser det är ute och cyklar. Hur mycket vi gärna vill att det "bara ska vara idrott" är det inte det. Därför har det här ytterst mycket med idrott att göra. Framför allt eftersom det kan påverka, förändra och förbättra.

Hur märkligt det än förefaller för mig att någon spenderar sitt liv på att springa fortare och hoppa högre, så är det många som finner något sorts nöje i det och det är tydligt att en elitidrottare idag följs av miljoner människor som delar dennes framgångar och motgångar likt en rockstjärna eller filmstjärna. Länge känns det som om idrottsstjärnor dock har särbehandlas, att samma krav på dem som andra offentliga personer inte riktigt ställts. Jag kan tycka att det måste bli ändring på det. En individ eller ett lag med så många fans och som slår an en känslomässig sträng hos så många, behöver börja ta sitt ansvar. Och det fyra års hård träning till trots.

Så ja, jag respekterar människor hårda arbete men på samma sätt som jag arbetar hårt för att utbilda mig under fem år, skaffa ett jobb att försörja mig på skulle jag inte ställa upp på vad som helst. Jag med min etik och moral och värderingar skulle så långt som möjligt undvika att kränka och diskriminera andra människor och ta alla chanser att göra gott. Och det skulle begäras av mig.

Återigen tror jag inte på bojkott. Jag tror på människor och att det är dags att elitidrott och elitidrottare börjar se att det handlar även om andra saker än den egna prestationen och därmed också skaffar sig lite större perspektiv. Önskvärt vore att elitidrottare som vet vad det handlar om att bli kränkt och diskriminerad på grund av sin sexuella läggning kanske är först ut med att ta avstånd och sedan för samman idrottskåren att göra en gemensam sak. En bojkott skulle kunna skada, medan ett gemensamt modigt beslut skulle påverka en hel värld och framförallt, visa vad Sverige står och att vi värnar om mänskliga rättigheter.

Men visst, om bojkott är sista utvägen - ja tack. Miljoner människors mänskliga rättigheter är mer värda en en ensam persons individuella drömmar om att åka snabbare skidor.

Tack Österåkers kommun!

Tack Österåkers kommun för gratisbussen till Domarudden! Jag har använt den ett par gånger under sommaren och för någon som varken har bil eller cykel så har det varit riktigt välkommet. Under mina resor har jag glatt kvittrat att “det här måste vara det bästa som Österåkers kommun gjort någonsin”, varpå flera hållit med. Och så fortsätter det. En gratisbuss under sommarsäsongen till en liten sjö i kommunen verkar vara det bästa som den här kommunen har gett sina invånare på ganska lång tid. Och flera håller med för någonting annat bra kan man inte se att kommunen gjort. Ingen verkar ha fyllts av samma glädje och entusiasm vad gäller skola, äldreomsorg, bostad och allt sådant där annat viktigt som ju en kommun ska se till att tillfredsställa sina invånare med. 

För alla kommer väl ihåg att politiker och styre i en kommun finns till för invånarnas bästa, eller hur? Eller har det redan glömts?

Nåja, jag kommer åka gratisbussen ett par varv till, kanske varenda tur som går bara för att för en stund känna att jag som kommunmedborgare och skattebetalare har fått någonting tillbaka. För jag och ganska många kommuninvånare till, har tämligen svårt att se någonting bra som gjorts de senaste tio åren. Ja, förutom en förträfflig gratisbuss till Domarudden då.

Förresten, jag söker ny bostad i en helt annan kommun. Hör av er om ni vet någonting. Jag vill gärna härifrån innan årsskiftet...

Jesper

Själv är bäste dräng - att välja ensamhet

Min fantastiska syster har två underbara barn som jag älskar över allt annat. Som lärare träffar jag hundratals fantastiska barn och ungdomar som jag älskar över allt annat. Men det blir problem. Tyvärr. För jag är 38 år, snart 40, ensam, singel, utan barn eller ens planer på att skaffa barn. Får många är det obegripligt. För mig är det ett val.

Jag är barnkär. Jag är ungdomskär. Jag fäster mig snabbt vid elever och ungdomar jag möter i mitt jobb. Jag är beredd att göra mitt yttersta för dem. De är viktigare än jag. Så är det. Så har det alltid varit.

Och än så länge, så trivs jag med det. Jag är singel. Jag är ensam. Jag har ingen kvinna som kramar mig, ingen som håller om mig när jag vill, ingen som städar min lägenhet... Just så. Ingen som städar min lägenhet. Ibland får jag nämligen, genom att iaktta andra, känslan att det är därför man skaffar en partner. Ett sällskap. En städerska. Någon som fixar och donar.

De jag älskar, de jag uppskattar, de jag är villig att göra allt för - ja, de kommer aldrig att städa min lägenhet.

Så jag är trött. Trött på att samhället någonstans kräver att jag som snart 40-årig man, hetero- eller homosexuell man (se, jag kommer aldrig berätta vad) ska ha familj och barn. Framför allt inte leva ensam.

Men ibland känner jag så här: om jag hade en person som tog upp min tid, tog min passion och kärlek, skulle det innebära att det blir mindre av det till mina elever. Och där jag är nu, idag, i mitt liv, är det inte vad jag vill. Jag är lärare. Jag vill fortsätta känna mig fäst vid mina elever, vid ungdomar, och fortsätta känna att det är där mitt hjärta finns.

Så ja. Jag har barn. Jag har en familj. Jag har genom åren haft ett tusental barn och ett hundratal syskon i fantastiska lärarkolleger.Och det du - det räcker för mig. Jag får min dos av barn och familj. För det är min svaghet: jag förälskar mig i ungdomar snabbt och tidigt. Även om det är ungdomar jag möter på mina språkresor om somrarna, elever som jag här äran att finnas bland under en tid - så är det kärlek. En annan sorts kärlek, må hända. Men en kärlek som jag just nu lever på och ser som viktigast.

Alla mina elever i skolan.
Alla mina ungdomar på språkresor.
Alla före detta elever.
Alla jag möter.

Ni gör mig. Fullständig.

Att leva borta

De senaste fem somrarna har jag tillbringat på resande fot. Två resor till Beijing och två resor till Tokyo (och en resa genom USA, men det räknas inte riktigt) och varje gång jag kommer hem till Sverige efter dessa, infinner sig känslan snabbt att jag inte är hemma. Att även om jag bor och lever här och är uppväxt här, så känner jag min ändå inte hemma. Men så fort jag kommer till Kina eller Japan - ja, då är jag hemma. 

Jag funderar mycket på varför. Och jag tror det är en kombination av många saker.

En sak är att när jag är i Asien är det ingen som diskriminerar mig för mitt utseende eller kallar mig för saker som har med mitt ursprung att göra - rasistiska saker. Det är självklart att det är lätt att känna sig hemma i en sådan miljö där jag inte längre skiljer mig speciellt från mängden. 

Och så den andra saken som förmodligen också är den största och viktigaste: jag känner inte längre att jag som människa med mina värderingar och min syn på livet och mina medmänniskor passar in i det svenska samhället. Däremot stortrivs jag i Kina, Japan och i Thailand. För här är det annorlunda. 

Jag fick under årets Japan-resa frågan om vad jag skulle köpa med mig hem som jag skulle sakna mest. Jag grubblade länge på frågan. Visst, riskrydda med strimlat sjögräs och salt skulle jag definitivt köpa samt misopasta, men det är ändå inte det jag saknar mest. Det jag saknar mest går nämligen inte att köpa, men det är någonting jag ändå tar med mig hem och gör mitt bästa att försöka sprida: synen på medmänniskan.

Den östasiatiska och buddhistiska synen på livet är nämligen någonting som tilltalar mig oerhört och hela samhället är här uppbyggt runt det. I stället för att sätta sig själv i centrum för att lyckas i livet och karriären så handlar det om kontakter och samspel med andra människor. Och det märks tydligt i vardagen:

- i Tokyo är det rökförbud på gatan och rökare hänvisas utan gnäll till designerade rökrutor. Och det är som om alla rökare ser det som självklart - ingen ska behöva andas giftrök som jag sprider. 

- i tunnelbanan, på bussen och pendeltågen ber man om visad hänsyn gentemot sina medpassagerare och vädjar om att stänga av sina mobiltelefoner. Dels för att tekniken kan störa medicinsk utrustning som t.ex. pacemakers, men också för att man ska ha fokus på människorna runt omkring i stället för en liten teknisk pryl.

- hänsyn, omtanke och respekt gentemot andra är ledorden. Utifrån dessa saker kan man sedan bygga vidare. Själv är inte bäste dräng, människan mår och fungerar som bäst i harmoni med sina medmänniskor. 

Och jag tanker på hur det är en vanlig dag i Stockholm. Här debatterar vi rökning på offentlig plats och där ickerökare minsann få vara så goda att flytta på sig om man nu inte vill andas giftrök. Här äger andra problemen och här får andra anpassa sig efter mig. Om jag vill lyssna på hög musik i mina lurar är det inte mitt problem om andra tvingas lyssna på det läckande ljudet - de får vara så goda att flytta på sig. 

Det är ett omvänt tänk. Ett tänk som i det långa loppet aldrig kan föra någonting gott med sig.

Utifrån goda relationer med andra människor kan man nämligen bygga vidare. Så skapas affärskontakter, så skapas karriärsmöjligheter, så skapas ett samhälle i harmoni. Ett vi-tänk som fungerar, det är bara att se hur världen ser ut idag, vilka länder som ligger i framkant och som idag har framtiden framför sig. 

Jag tar till mig allt det här, jag suger i mig det som en svamp, fast besluten att sprida vidare hela filosofin. Jag gör mitt bästa för att visa på skillnaden och jag gör det samtidigt som jag blir allt mer medveten om att jag är på fel plats - att jag är borta. Inte hemma. På senare tid har det blivit för mig allt mer påtagligt och jag kan ibland lida av det. Jag kan ofta känna mig förtvivlad, ledsen och arg att mina medmänniskor här inte riktigt verkar ha samma syn på mig som jag har på dem. Det är en jobbig känsla som får mig att bli deprimerad. 

Men flytta då, säger någon. Ja, om det vore så lätt skulle jag gjort det för länge sedan. Eller inte. Kanske är det snarare så att jag ska stanna kvar här, borta, som en missionär som försöker omvända människor. Det är inte religion eller politik - det är bara ett tänk och en livsfilosofi som i slutändan handlar om att vårda och ta hand om människor runt omkring oss. 

Men visst, ibland så vill jag bara bort. Ofta vill jag bara bort. Fly till en del av världen där hänsyn är en självklarhet och inte en börda. Som här.