Att göra eld av glöd

Det är dags för terminens först kvällskonferens på mitt nya jobb, min nya skola. Vi ska få resultatet av vårens medarbetarenkät, dels lokalt på skolan men också på en kommunal nivå. Siffrorna som presenteras är låga. För låga. Det verkar som ingen förväntar sig någonting annat heller. Jag blir förtvivlad och på en fråga vi får att fundera över “Om du skulle vakna upp en morgon och komma till den perfekta skolan där alla dina önskningar har slagit in, vad skulle du möta?” så svara jag:

- Kolleger som är stolta över att vara lärare som uträttar mirakel varje dag och som vet om det.

På mitt förra jobb där jag jobbade i tre år blev jag alltid inbjuden till åttornas arbetslivsdag. Man bjuder in olika yrken som finns inom skolan och som för berätta vad just deras yrke handlar om. Eleverna får sedan skatta varje yrke efter en summa pengar där man lagt ihop våra sammanslagna löner och sätta månadslön efter vad man kommer fram till. Så det är jag som lärare, det är en städerska, en från köket, vaktmästare, skolsyster eller kurator och så rektor. När jag presenterar vad jag gör låter det så här:

“Hej, jag heter Jesper och jag är systemvetare. Fast det som skiljer mig från någon IT-nörd som pluggat ynka 4 år på KTH och som sitter framför en och samma skärm och jobbar med ett och samma operativsystem och program, är att jag i dagsläget kan och behärskar ca 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk. Dess 2000 olika operativsystem och programmeringsspråk utgör varje elev som jag haft äran att möta och undervisa under mina 12 år som lärare. Säg mig, tror du att Bill Gates, Steve Jobs eller någon annan framgångsrik IT-gurur hade kunnat göra samma sak? Inte en chans! Jag är systemvetare, jag är en trollkarl, jag är en superhjälte - jag får nämligen mina elever att lära sig om vad empati, tolerans, demokrati, medmänsklighet, grammatik, språkhistoria, språkriktighet, hur man talar inför en grupp, hur man skriver för tidningar och böcker, hur man kombinerar ett antal streck till att bli ord och meningar - och det på 2000 olika språk! Snacka om multitasking! Snacka om kompetens! Snacka om att ha superkrafter! Dessutom, kära vänner - är det världens bästa yrke!”

I elevernas skattningar har jag aldrig haft en lön på under 40,000 kr/månaden.

Jag har börjat erkänna det för mig själv som om det vore någonting fult, någonting tabu bland lärare - jag har börjat se mig som en lärare som brinner för det jag gör och som älskar varje sekund av det. Under samma kvällskonferens var jag en av två av en personalstyrka på 70 pedagoger som räckte upp handen på frågan om man går till jobbet glad, förväntansfull och motiverad. Under samma kvällskonferens hör jag kolleger som undrar hur man gör för att känna arbetsglädje. Under samma kvällskonferens diskuterar man avsaknaden av resurser, pengar, teknik som boven i dramat - medan jag sitter på nålar och vill resa mig upp och säga att det skulle inte spela någon roll om eleverna har en läsplatta i varje hand, om du har miljoner i månadslön eller om din rektor skulle överösa dig med rosor varje morgon och säga hur bra du är. Det spelar ingen roll om du går på en glöd som är så svag att du själv knappt känner värmen från den.

Och det gör mig ärligt talat förtvivlad och sorgsen.

Jag tänker på barnen. Jag tänker på mina lärarkolleger. Och jag tänker på hur mycket jag vill att de ska må bra. Och jag tänker att jag skulle vilja hjälpa. Få mina kolleger att uppleva det jag ser varje gång jag går in i ett klassrum, varje gång jag sitter med en elev vars ögon plötsligt börjar tindra, varje gång en elev kommer fram till mig och vill kramas, varje gång jag mottar anonyma brev, sms eller meddelanden genom sociala medier där man tackar för lektioner, för vad jag fått betyda för dem eller för att jag hjälpt dem komma vidare. Saken är att det händer säkert mina kolleger, även de vars glöd håller på att slockna - men man märker det inte längre. Man har glömt hur man gör för att blåsa liv i glöden och få det att börja brinna igen.

Och jag vill så gärna hjälpa. Och jag försöker.

En månad in på mitt nya jobb. Det tog en vecka innan jag fick höra av mina kolleger att jag kom som en frisk vind som blåste genom de gamla tråkiga lokalerna. Jag kommer till skolan iklädd en fånig kilt på fredagar (japp, det är sant), jag sjunger högt i korridorerna, jag berättar solskenshistorier som jag varit med om som lärare och jag är glad, sprudlande glad, hela tiden. Kanske räcker det för vissa. Jag hoppas det. Några kolleger har redan börjat klä sig i skjorta på fredagar (ingen i kilt än, men snart…), några har börjat skoja till det lite mer med eleverna. Det känns så klart bra och det känns så klart underbart om jag nu kunnat få vara en frisk vind.

Vad mer kan jag göra, undrar jag. Jag är ny på skolan, jag har inte riktigt börjat våga “ta för mig”. Än. Men snart, tänker jag.

Men det finns ett problem som jag brottas med:

- För varje gång jag blåser på andras glöd, märker jag att min egen eld veknar.

Det blir tungt, helt enkelt. Jag vet att jag inte kan rädda alla mina elever även om jag gör allt för dem. Kan jag även rädda mina kolleger? Till vilket pris? Jag vet inte.

Om ärligheten ska fram, så har jag allt mer börjat tänka i banor som att lämna undervisningen och bara fokusera på individer. Kanske föreläsa för barn och ungdomar om tolerans, medmänsklighet och empati. Kanske bara peppra trötta lärare med upplyftande peptalk om hur fantastiska de är, hur viktiga de är och vilka hjältar de är.

Nä, jag vet inte. Det enda jag vet är jag imorgon åker till jobbet och förutom att förändra 70 ungdomars liv och framtid, ska jag ta mig tusan också krama varenda kollega jag möter. För en kram kan, och det vet jag och det har jag sett, om än för en stund blåsa liv i en annars döende glöd. Tror du mig inte? Jag gör det. Just watch me!

Kallad eller icke kallad, det är frågan.

Jag fick för mig att krama 100 kvinnor och tjejer på Internationella
Kvinnodagen förra året. Det blev närmare 200.

Det ska finnas ett kall, sägs det. Och kall, vad är det och måste man ha eller känna att man har ett, undrar jag. Är det likställt med passion? Engagemang? En slags drift?

“Du är kallad”. Är jag kallad?

En liten diskussion på Twitter handlade en gång om vilka lärare det är som förmodligen kommer söka sig bort från sitt läraryrke i och med förändrade arbetsförhållanden så som lön, arbetstid och arbetsbörda. Jag funderade länge och twittrade sedan:

“De lärare som har ett kall kommer stanna”. Det väcker frågor och funderingar.

Är alla lärare kallade och måste de vara det?

Svar nej, det tror jag inte. På båda. Ett lärarjobb kan mycket väl vara ett jobb som alla andra och man kan definitivt tycka att det är roligt och spännande och givande. Att känna ett kall inför läraryrket är varken en förutsättning eller ett kriterium för att vara en duktig lärare.

Så vad är det då?

Jag tror att kallet inte syns eller märks - det känns. Är jag kallad? Jag vet inte. Jag går till jobbet fem dagar i veckan, älskar 99,9% av sekunderna jag är där, älskar att vara med mina elever, älskar att undervisa och älskar att få vara en del av människors utveckling. Du hör mig aldrig gnälla över lön, arbetstider eller arbetsbörda - tvärt om hoppar jag frivilligt in i klasser och vikarierar om jag har möjlighet.

Kan jag tänka mig andra yrken?

Jodå, det kan jag. Journalist vore trevligt eller varför inte författare på heltid. Jag ska inte sticka under stol med att jag har en liten filmstjärnedröm också. Läkare vore intressant, sjuksköterska också men även att stå och sälja elektriska prylar i en butil. Eller varför inte köra buss eller taxi? Men visst är det så, läraryrket är speciellt för mig på många sätt och det är långt från ett jobb som gör att jag kan betala hyran och lite till. Det är någonting som skänker mig glädje och tillfredsställelse när jag får känna att jag får vara till betydelse för andra. Det är nog faktiskt en passion.

Det är inte alltid positivt att brinna eftersom man hela tiden riskerar att bränna sig. Jag har gjort det, men har också kommit tillbaka med nya lärdomar - men med samma glöd. Förmodligen har jag inte lärt mig än hur man handskas med elden och med jämna mellanrum fortsätter jag bränna mig. Men jag vägrar låta glöden slockna.

Jag vet inte om jag är kallad. Jag hoppas det. Och jag hoppas och önskar att alla mina kolleger känner likadant och får känna och uppleva det jag känner och upplever varje dag i mötet med mina elever.

Det där med läxor alltså...

Det finns få ord inom skoljargongen som väcker så många känslor, minnen och diskussioner som det lilla ordet “läxa”. Vi har alla haft dem. Jag har sedan ett par år tillbaka aldrig använt mig av ordet “läxa” och jag säger att jag inte heller ger några läxor. Låt mig förklara.

När jag hör ordet läxa kryper det i kroppen och jag minns hur jag satt hemma vid köksbordet med en mattelärarpappa och en svensklärarmamma som ständigt kikade över axeln på mig och som ständigt frågade om jag hade läxor att göra. Självklart ljög jag ofta och svarade att nej, idag har jag inga läxor. Det var självklart för mig, som den något skoltrötta, vilda och lite halvslappa kille jag var - jag slapp dels mamma och pappas ständiga tjat och jag kunde använda tiden till annat. Det här är inget unikt, tvärt om finns det mängder med elever som gör på samma sätt. Och diskussionen om varför elever ska ta med sig skolarbetet hem har förmodligen också funnits hur länge som helst.

Jag ger inga läxor, alltså. Det jag kan göra är, om det absolut är nödvändigt, att formulera mig på följande sätt:

“Nästa lektion ska vi prata om olika genrer i litteraturen. Det står lite om dem i läroboken och för att få ut så mycket som möjligt av lektionen, kan det vara bra att kika på sidorna innan. Hemma, på rasten eller om du vill sitta kvar i klassrummet efter skolan, spelar ingen roll.”

Det händer inte speciellt ofta att mina elever “behöver” vara förberedda eller att göra någonting hemma, varken i svenska eller engelska, men visst, det händer. Och då är jag noga med att inte göra det till en läxa. Ordet läxa för med sig känsla av tvång och även stress för många elever och det rimmar illa med hur jag arbetar. Att i stället mer eller mindre göra eventuellt hemarbete frivilligt (för de som är flitiga, månne) gör att de som vill kunna få ut mest av undervisningen och som ser sambandet mellan att vara förberedd och “fliltig” också når högre resultat i bedömningen. Och visst är det så att det är samma typ av elever som inte gör läxor som inte heller “förbereder sig” hemma. Men jag märker att många elever ändå efter en tid gör mer saker hemma och då på eget bevåg. “Mitt sätt” inbjuder också till ökat studieansvar efter sin egna förmåga och motivation. Självklart arbetar jag hela tiden med att den förmågan och studiemotivationen ska vara hög och entusiastisk för alla elever, men det arbetet sker på lektionstid.

Jag bedömer inte läxor. Jag bedömer inte heller huruvida man gjort läxan eller inte. Det ger inte något plus i min bok. Den verkliga bedömningen gör jag vid kursens slut, examinationen/provet/inlämningsuppgiften och det som jag ser på lektionstid. Jag tycker mig läsa rapporter ofta om hur forskare kommit fram till att läxor inte har någon som helst betydelse för studieresultat och jag är beredd att hålla med.

Hur får jag pojkar att läsa?

   Jag säger, nej, jag predikar, för mina elever att läsning är det absolut viktigaste om man vill få höga betyg. Jag vet inte än om någon av mina elever har eller tar mina ord på allvar. Som det är nu finns det så mycket annat som är viktigare. Men jag fortsätter predika. Jag fortsätter berätta att skillnade mellan dem som får höga betyg och de som "inte får det", ofta handlar om läsvana.
  Jag tar kidsen till skolbibliotek. Jag tar dem till stadsbibliotek. Jag och bibliotekarier gör reklam för böcker som är spännande, intressanta och som vi tror kan väcka lust att läsa. Men det fungerar inte. Det fungerar inte alls.
  Därför gjorde jag en enkät som mina elever får fylla i där den viktigaste frågan, och det ska erkännas, jag läser killarnas svar noggrannast, handlar om "vilken sorts böcker man skulle kunna tänka sig läsa". Resultatet är....
  Så ser det ut. De killar som svarat på min lilla lekmannaenkät, som också frågar vilken sorts film man helst ser (jag tror nämligen det går hand i hand), visar det sig att man vill läsa om skräck, mord, våld, fantasty och action.
  Och så tittar jag på det lilla utbud av litteratur jag vet eller hört om och tänker:
"Nä, något sådant finns inte."
  Och så tänker jag:
"Jaha, jag får väl skriva den ultimata "killboken" själv då!".

Och där står jag nu. Med 60-talet unga pojkars utlåtande om läsning och innehåll. Och så tänker jag att jag får väl skriva den boken själv. Jag får väl kombinera sport och idrott med zombier och våld - enbart för att jag vill att mina elever ska börja läsa.

Jag gör det.

Titta i bokhyllan om ett år. Sök efter ett namn. Jesper heter jag. Och jag vill inget hellre än att mina killar i skolan ska börja läsa.

Hemmasittaren som förändrade mitt liv

“Jag vill att du tar dig an en elev som heter Peter. Han har inte varit i skolan på ett halvår och han vägrar komma eftersom han blir retad av de andra. Som det är nu sitter han mest bara hemma och spelar World of Warcraft. Han går i sexan.”

  Så blir det också. Det är början på ett äventyr som fortfarande inte slutat och som jag vägrar avsluta. För det som händer under den där vårterminen är en av mina största upplevelser som lärare. En utmaning som jag till en början inte visste hur jag skulle ta mig an. Det fick ta tid, helt enkelt. Det var det viktigaste.

  Första gången jag träffar Peter tittar han inte ens på mig. Han sitter där framför sin splitternya speldator med megastor skärm, helt uppslukad av World of Warcraft. Hans rum är fullt av böcker. Här finns fantasy, biografier, faktaböcker om historiska krig och människor.

  “Hej, Peter! Jesper heter jag, jag är lärare på din skola. Vad gör du?” Jag närmar mig honom där han sitter, svagt framåtlutande och avståndet mellan näsa och datorskärm kan inte vara mer än tre fyra decimeter. Hans fingrar far över tangentbordet i rasande takt, han låter musen dansa bredvid, fram och tillbaka, upp och ned. Det smattrar och detl klickar i takt till larmet som kommer ur datorhögtalarna. På skärmen händer det saker. Gubbar springer omkring, det blinkar, smäller, exploderar. Ljud- och bildeffekterna är många och varierande.

  “Vad är det du spelar?”, försöker jag igen. Peter verkar inte ens ha märkt att jag är i rummet. Han har inte släppt skärmen med blicken. Jag slår mig ned i en röd soffa bakom honom, läser av bokryggarna i bokhyllan, tittar på Peter där han sitter i den svarta kontorsstolen. Peter är stor för att gå i sexan. Kraftigt byggd men också överviktig. Han har en smutsig t-shirt på sig med svettringar under armarna och lukten i rummer avslöjar att han förmodligen inte duschat på ett par dagar. Hade jag inte vetat att han gick i sexan skulle jag lätt ta honom för en nia.

  Det blir inte så mycket mer än så här. Matteboken ligger kvar i min väska och jag fick aldrig tillfälle att ens visa den för honom. “Hej, då Peter! Vi ses på torsdag!”. Peters fingrar fortsätter dansa över tangentbordet. Jag lämnar honom.

 Första mötet med Peter blev som det blev. Jag diskuterade med hans ordinarie lärare och fick lite mer information. Han har diagnosen Asperger, är otroligt historieintresserad och älskar att skriva. Han är mycket duktig på engelska. När torsdag kom och jag gick de hundra meterna från skolan hem till Peter, hade jag tänkt ut en ny strategi. Jag kände att jag aldrig skulle kunna hjälpa honom i ett enda skolämne om han först inte fick lära mig någonting.

 “Tjenare, Peter! Nu är jag här igen, du slipper mig inte!”

Jag går raka vägen fram till Peter som sitter i samma kläder och han är idag i ännu större behov av att tvätta sig än två dagar innan. På skärmen händer samma saker. Gubbar som springer runt, det blinkar, exploderar i allsköns olika färger. Jag hämtar en stol i köket, sätter mig bredvid honom och böjer mig fram för att visa mitt intresse.

“Vad gör du nu, varför tryckte du på den knappen?”, frågar jag och känner hur jag sugs in i spelet. Peter rycker till litet, sneglar på mig och drar en djup suck och med en något irriterad ton säger han: “Jag dödar monster.” Jag fortsätter titta, utropar emellanåt små exalterade ord så som “Wow!” och “Shit va coolt!”.

  Timmen går, lektionen är slut. Innan jag går säger jag till Peter att nästa vecka vill jag lära mig allt om det där spelet. Peter mumlar ett dämpat “Whatever”. Jag går.

  Jag förstår någonstans att det finns en hel del problem här. Dels så har jag att göra med en pojke som är för stor för att gå i sexan och för den sakens skull blir retad och mobbad och dels en pojke med en Asperger-diagnos och som för tillfället är helt uppslukad av ett datorspel. Jag funderar mycket på om datorspelet är en flykt från någonting annat eller om det har blivit ett beroende. Jag kommer fram till att det är svårt att avgöra, men att det kanske inte heller behöver spela någon roll.

  Den tredje träffen börjar precis som de tidigare två. Jag hejar glatt när jag kommer in i rummet, Peter sitter vid datorn och spelar precis som de två tidigare gångerna. Idag har han andra kläder på sig och luktar fräscht. Hans hår är blött och det ligger en fuktig handduk slängd i soffan.

“Hur är läget idag, Peter?”, undrar jag. Han vänder sig om snabbt och grymtar någonting om att pappa tvingade honom att duscha.

“Härligt! En dusch är aldrig fel, vilken tid på dygnet det än är”, bedyrar jag. Peter grymtar. Som vanligt plockar jag fram en stol, sätter mig bredvid honom och stirrar på datorskärmen.

“Okej, Peter, jag fattar absolut ingenting om vad det här spelet går ut på. Visa!”

Som vanligt dansar Peters fingrar över tangentbordet i rasande fart. Och plötsligt så stannar han upp, vänder sig mot mig och säger:

“Du har aldrig spelat dataspel va?”

Jag blir både förbluffad och överraskad och skakar på huvudet och ler försiktigt.

Så börjar han visa mig hur det fungerar, vad varje knapp gör, hur man ska flytta sin spelgubbe, hur man dödar djur och monster och hur man tar sig runt i den där världen som är World of Warcraft. Och jag stirrar, ställer frågor, ber att få prova och snart sitter jag där och styr min alldeles egna “dvärgjägare”.

 När det är dags att gå, får jag för första gången ett svar när jag säger att vi ses, om än bara ett korthugget grymtande “Ses!”.

 Peter har inte lämnat huset på ett halvår. Han har inte varit utanför dörren. Pappan berättar sorgset hur han försöker gång på gång, men han får inte pojken utanför huset - inte ens för att gå och handla eller ens åka till mormor och morfar som får åka till familjen i stället. Pappan berättar om hur Peters skolgång varit fram tills nu. I och med ett lärarbyte försvann en trygghet och Peter blev allt mer tillbakadragen. Och så började trakasserierna och mobbningen och sedan gick allt åt skogen. Och skolan, ja inte hände mycket där. EVK, möten och elevhälsoteam och hela paketet.

Den här "bilden" gjorde jag till Peter och har använt till andra
unga killar som är "gamers" (en del av World of Warcraft - när
man i spelet hittar saker/loot har de ett värde för spelgubben)

 Efter kanske sex sju träffar kan jag äntligen plocka upp skolböckerna. Då har jag lärt mig hur World of Warcraft fungerar. Jag har till och med installerat spelet hemma och provat lite för att kunna imponera med min kunskap hos Peter. Och han blir imponerad och hans ögon lyser när han förstår att jag lyssnat, lärt mig och blivit nyfiken. Vi sätter oss i köket, så långt från datorn vi kan komma. Jag dricker kaffe, Peter ett glas mjölk och en limpmacka. Och så plockar jag upp mattebocken och låter den falla tungt med en smäll framför honom. Han suckar och stönar. Jag ler och fnissar.

“Nu har du lärt mig World of Warcraft, nu ska jag lära dig att räkna!” Peter fortsätter oja sig och suckar och stönar djupare och ljudligare. Men jag anar ett leende hela tiden. Vi sätter igång med ett tal. Peter vrider och vänder på sig och tycker det är rent ut sagt skitjobbigt. Vi löser det tillsammans.

“Om jag dödar fem troll och det fanns 25 troll från början, hur många finns kvar?” Peter skrattar och tycker det är jobbigt att han ändå tycker det är lite roligt. Han räknar och tänker till.

“20!”

Jag gör det där ljudet som man hör i spelet när spelgubben “levlar upp” (kommer upp en nivå i spelet) “Pheewwwwwwaaaoooooboiiing! Du är nu level 2 - BRA JOBBAT!

Vi gör några tal till, sedan ser jag hur svetten börjar lacka på hans panna och vi bryter. Kör en halvtimme World of Warcraft innan dagen är slut.

 Terminen fortsätter så här. Vi får allt mer gjort. Mot slutet av terminen kör vi bara 20 minuter spel och sedan en timme plugg. Och det går bättre och bättre. Vi skrattar tillsammans, lär oss matte och samhällskunskap med hjälp av troll, alver, monster och fantasty-gubbar. Peters engelska är på en gymnasienivå och jag lämnar ämnet helt till fördel för andra ämnen som inte går lika bra. Grammatik är svårt, speciellt verbtempus, i både engelska och svenska, något som ofta hör till Peters diagnos.

  

  När våren kommer och solen börjar steka och björkarna har slagit ut sitter vi som vanligt i köket med matten. Jag testar:

“Om du löser tio tal nu så går vi till centrum och köper glass”, säger jag och tittar Peter djupt in i ögonen. Jag väntar mig protester eftersom han fortfarande inte lämnat huset. Han stönar och suckar. Och så räknar han tio tal och klarar dem galant.

“Vi tar fem till va?”

Peter morrar, räknar fem tal till.

“Ska vi gå då?” Jag reser på mig, helt säker på att Peter inte gör det samma. Men han reser på sig. Han följer med mig ut i hallen. Vi hittar ett par skor, en tunn jacka och när vi är på väg ut genom dörren kommer Peters pappa hem. Han följer oss choackad med blicken när vi försvinner mot centrum för att köpa glass. Det blev den godaste glassen jag någonsin ätit i hela mitt liv. Peter strålade när han vände ansiktet mot solen och blundade och njöt. Och jag njöt.

 Terminen tog slut, Peter kom inte tillbaka till skolan. Efter sommaren fick han plats i specialklass för elever med Asperger. Åren går och jag lämnar skolan. Ibland träffade jag på Peters pappa i centrum som berättade om allt som hänt. Hur Peter tog studenten, hur han kom in på KTH - och jag glömmer aldrig hur pappan lade sin hand på min arm och med röda ögon, utan att säga någonting, ändå förmedlade en tacksamhet som jag lever på än idag. Och för någon månad sedan, möter jag Peter och pappa tillsammans. En lång ståtlig och stilig ung man som skiner upp när han ser mig och som ivrigt berättar hur det går med hans studier på KTH och pappa är så stolt så att han håller på att gå sönder. Och jag är överväldigad, mållös och rörd. När vi kramats och jag går hem. Då gråter jag och känner mig så lycklig och glad för Peters skull.

Fråga mig aldrig mer igen varför jag är lärare - här är svaret.

LGR 11 - Om Sverigedemokraterna fick skriva om den

Jag har länge funderat över hur den svenska skolan skulle se ut och främst, styrdokumenten som utgör den, om Sverigedemokraterna fick skriva om den. Så jag satte mig ned med första sidan i LGR11 och funderade, tänkte, tog fram överstrykningspennan och började stryka och lägga till.

Resultatet (klicka på bilden för större bild):

http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Likabehandlingsarbete efter Lundsberg - jag skäms

(mobilbloggat)

De senaste dagarna har jag jublat över att en skola, och en uråldrig skolform som inte borde finnas i ett modernt Sverige, har tvingats stänga ner. Det hedrar Skolinspektionen.

De senaste dagarna har jag också avslöjat både för mig själv och min omgivning min syn och mina fördomar mot en överklass. Jag har twittrat och Facebook-uppdaterat saker som "Välkomna till verkligheten", "...gråt inte, pappa köper väl en superlärare till dig" (påhittade, men med samma innebörd efter självrannsakan). Samma ton har jag sett och hört från kolleger inom skola och barnomsorg.

Och plötsligt när jag läser det öppna brevet från Gustaf Littorin, ordförande i elevrådet på Lundsberg samt efterföljande läsarkommentarer, slår det mig att jag borde skämmas ögonen ur mig, låsa in mig på kammaren och utvärdera mina egna värderingar och framförallt mina fördomar. Speciellt som brinnande toleransförespråkare och som den medmänniska jag trots allt vill vara.

Jag tittar på bilder av gråtande ungdomar som plötsligt inte har en skola att gå till, som plötsligt måste spridas vind för våg över hela landet och förlora en trygghet och vänskap man levt med under många år. Och jag känner ingenting. Jag är tvärtom kall, kanske lite skadeglad.

Fast det förändras nu. För jag börjar känna en stark skam.

En skam som får mig att ifrågasätta min lämplighet som lärare nu när mina fördomar plötsligt blivit synliggjorda i tanke och handling. Det är med mening jag uteslöt att nämna de elever på Lundsberg som blivit fysiskt och psykiskt kränkta, torterade och misshandlade av människor som självklart är att betrakta som brottslingar efteråt. För där finns inga fördomar från min sida - brottsoffer och brottslingar finns i alla samhällsklasser och alla andra grupper.

När jag ingår i skolans likabehandlingsarbete predikar jag att man inte kan, får eller ska värdera kränkningar, sorg eller andra upplevelser och känslor. Vem som helst kan och får känna sig kränkt och sårad och det måste respekteras. Gråtande och kränkta elever som känner sig utpekade i media och på sociala medier på Lundsberg är lika kränkta och ledsna som någon annan - och det är skamligt om jag som skolpersonal inte behandlar dem på samma sätt som någon annan.

Vad ska jag göra nu?

Jag känner skam och jag skriver den här texten, kanske för att visa att jag förändrats. Inte kanske, jag har tänkt om. Jag lämnar min kammare med en ny insikt. Kan jag fortsätta som lärare och likabehandlingsförespråkare? Jag hoppas det.

Men först måste jag omvandla min skam till handling och låta det mynna ut i en ny nyttig läxa som jag efter läxförhör, klarat med ett skinande A.

Att prata HBTQ och tolerans som hetero

För inte alls så länge sedan, typ 20 minuter sedan, knackadedet på dörren till mitt klassrum där jag sitter och rättar diagnostiska prov. Ett okänt huvud dyker upp, elev som jag inte träffat.

“Ursäkta”, säger han försiktigt. Jag tittar upp och ler på det där vanliga sättet som jag brukar le på när elever kommer till mig (stort, varmt och välkomnande).

“Jaha, unge man, vad kan jag göra för dig?”

Han tar ett steg in i klassrummet, stänger dörren och tittar ned på skorna.

“Jo, jag undrar...gillar du killar?”

Han vill egentligen inte fråga, men nyfikenheten håller förmodligen på att äta upp honom inifrån, jag ser det på honom.

“Hur menar du?”, undrar jag och håller kvar mitt leende. Jag vet mycket väl vad han menar eftersom jag odlat ett frö i eleverna i andra klasser.

“Ja, alltså...är du bög?”

“Varför undrar du?”, frågar jag försiktigt.

“Nä, jag vet inte...de andra säger det…”, fortsätter han, klart röd i ansiktet.

“Då säger jag som jag säger till de andra - spelar det någon roll?”

Han tittar på mig, ler stort och börjar gå mot dörren samtidigt som han säger:

“Nä, inte ett dugg”

“Vänta”, ropar jag halvhögt. “Om du vill veta så nej, jag är inte bög. Men vi kan väl låta de andra tro det ett tag?”

Han skiner upp, nickar och försvinner ut genom dörren.

Jag läser en artikel i en av lärarfackens tidningar om en kollega som mot sin vilja blev “outad” i sin skola och höll på att bryta ihop av pressen och ångesten inför vad som skulle hända. En ångest som visade sig vara onödig eftersom han snarare märkte tvärt emot vad han trodde, en mycket tolerant stämning bland eleverna. Det är märkvärdigt på alla sätt och vis och det är också det jag spinner på, går igång på och utnyttjar.

För hur gör man bäst som en heterosexuell lärare som vill prata tolerans och ta upp HBTQ-frågan med eleverna? Jag vet inte, men min lösning blev att helt enkelt utge mig för att vara homosexuell själv. Jag tänker att jag har ingenting att förlora, tvärt om. Hela min uppenbarelse i övrigt skriker fördomar: jag är fet, jag är en man med stora tuttar, jag köper kläder på Dressmann, jag är blatte och svartskalle och jag har glasögon - självklart kan jag även låtsas vara bög ett tag om det hjälper mig i mitt likabehandlingsarbete och toleransundervisnig.

 

Så har det blivit, helt enkelt. Jag pratar om mig som blatte och fetto och bög och jag frågar alltid mina elever den där frågan som man tvingas fundera och reflektera över:

“Spelar det någon roll? Gör det mig till en sämre lärare och människa?”

Och hallå, jag har aldrig under alla mina samtal jag haft med elever mött en enda som sagt “Nej, du duger inte och ja, det spelar roll.”

Tolerans är det hetaste ordet i dag och jag lägger all min kraft och energi på att väva in det i min undervisning. Det finns ingenting som säger att en lärare ska eller ens får vara personlig och självutlämnande i sin läraroll. Med mina förmågor, det läge jag har att förändra, bryta normer och få ungdomarna att tänka till, känner jag att det vore synd att inte utnyttja det. Och när tiden är mogen, oftast när eleverna går ut nian (vissa klasser har fått vänta i två tre år på att få veta sanningen), säger jag som det är:

“Jag är heteroseuxuell så det skriker om det!”

Status och stolthet går hand i hand - någonting annat vet jag inte om

  Jag har varit lärare i runt 12 år om man räknar med studieavbrott och vikariat, ändå känner jag mig inte speciellt duktig på att vara lärare. Min förmåga att vara självkritisk är så klart en hjälp, men min oförmåga att förändra mig och förändra mitt arbetssätt är någonting som jag också vet är till en last.  Beroende på humör kan jag känna mig stolt över den jag är på jobbet och ta till mig komplimanger och beröm. Dessvärre handlar det mesta om min person och kanske inte direkt min lärarroll även om de två går hand i hand.

   Jag är mycket väl medveten om vad jag är dålig på, vissa så grundläggande saker som att ha koll på frånvaro, skriva LPP:er och planera lektioner. Typiska saker som förväntas att en lärare ska vara duktig på, helt enkelt. Jag vet också vad jag är bra på - skapa relationer med elever och kolleger, skapa ett tillåtande och utvecklande klassrumsklimat, få elevernas förtroende och entusiasmera eleverna till lärande.

  I bland undrar jag om det ena måste utesluta det andra. Om jag ska bli “bättre lärare” behöver jag onekligen lägga mer tid på det administrativa och mindre tid på eleverna och ibland känns det som om jag gör ett medvetet val. För det administrativa är tråkigt, ofta känns det onödigt men framför allt gör det mig till en tråkigare människa och lärare. Det är nämligen viktigt för mig att trivas med det jag gör och som det är nu, när jag medvetet eller omedvetet, prioriterar eleverna främst, så gör det mig till en gladare och lyckligare människa. Så har det alltid varit.

  Därför ser du mig sällan vid mitt skrivbord eller i lärarrummet. Det är samma sak när jag på somrarna är ute och reser som språkreseledare - du hittar mig där ungdomarna är. Inte i fikarummet eller arbetsrummet. Jag tycker ärligt att det är både roligare, trevligare och mer givande att umgås med unga än med vuxna.

   Det fanns en tid där jag hade dåligt samvete över mina prioriteringar, speciellt eftersom yrket i allt större utsträckning handlar om mer administrativt arbete än egentlig undervisning. Jag kände mig sämre som lärare för jag visste att mina kolleger och min skolledning ansåg att jag slarvade med “den andra biten” av yrket. Nu har jag inte fått det bekräftat att någon elev tagit skada av det, utan det är snarare tvärt om men jag tänker att jag fortsätter tills dess att läraryrket blir så uppstyrt och reglerat att det inte finns utrymme för mig. Då glädjen jag känner inför en arbetsdag försvinner - då byter jag bana, sadlar om och försöker hitta någonting annat. För jag tror nämligen inte man kan vara superduktig på både det administrativa och det andra utan att antingen vara en slags superhjälte eller så bränner man ut sig illa kvickt. Det gör yrket inte bara komplext utan även i någon mån självutplånande - den bästa läraren enligt lag, arbetsbeskrivning och idé har en kort karriär idag.

 Det heter att dagens lärare inte längre är lärare utan en kombination mellan en mängd olika yrken, ändå är det lärare du blir och studerar till på lärarutbildningarna och sedan förväntas du att behärska de andra utan utbildning i dem. Samtidigt som jag kan tycka att det är just tjusningen med yrket, att det är så brett och mångfasetterat, kan jag också se att det gör att det det ställer, ibland, orimliga krav på den person som tar sig utmaningen. Vem som helst klarar det inte. Vem som helst äger inte rätt värderingar, rätt sociala förmågor, rätt egenskaper eller rätt psyke, för den delen. Att ha klarat mig i tolv år som lärare och fortfarande går till jobbet sprudlande glad och på små rosa moln, är nog få förunnat. Och det är det här som gör läraryrket speciellt och det är det här som gör lärare till speciella människor - och det är det här man borde använda för att få tillstånd lite status, som tydligen mer eller mindre är borta enligt vissa. Jag har ingen aning om vad man pratar om då.

 Status. Jag vet inte riktigt vad det är, om jag ska vara ärlig. Eller varför jag behöver det. Eller om det skulle förändra någonting. Ett papper där det står att jag är “legitimerad att undervisa”, är det status? Eller ett par tusen kronor mer i börsen på löningsdagen? Nä, jag tror hela den där diskussionen har tappat fotfästet och blivit till någonting som definitivt skadar mer än hjälper. Därför lägger jag mig sällan i debatter och diskussioner runt lön och status. Därför reser jag på mig och går när kollegerna kommer igång i fikasoffan. Därför följer jag inte speciellt många lärare på Twitter eller andra sociala medier.

 Jag tror nämligen att status och stolthet går hand i hand men det måste börja med stolthet. 10 000

kronor mer i månaden kommer inte göra mig stoltare över att vara lärare, ett papper som bevis på att jag kan (?) undervisa kommer inte heller göra det och ett debattklimat där jag utpekas som den gnälligaste yrkeskategoring, definitivt inte. Vad som gör mig stolt är att lyckas med det jag gör, inte så mycket den jag är eller den yrkeskår jag tillhör. Och jag känner mig ofta stolt över det jag gör och jag känner ofta att det ger mig status bland mina elever och deras föräldrar. Det räcker gott och väl för mig. Och om jag skulle ta del av debatten som sker dagligen bland lärarkolleger och andra “vetandes”, vet jag att jag bara blir deprimerad.

Jag värnar om och vårdar min stolthet och det är när jag går genom skolans korridorer med högt huvud och säkra och stolta steg, det är då jag känner att jag har status. Stolthet och status kommer inifrån och det bästa av allt - den smittar!

"Finns det wifi?" - Om en skola i tiden, där den borde vara.

Mitt under genomgången av information runt nästa veckas lägerskola med klass 7A, min mentorsklass, räcker en pojke upp handen och frågar:

- Finns det Wifi?

Jag och min jämnåriga kollega tittar på varandra, börjar skratta och säger:

- Nä, det gör det inte! Dessutom så vill vi att ni lämnar era mobiler hemma.

Protesterna är högljudda, öronbedövande och eleverna är i uppror. Inte på riktigt så klart, de vet att vi skojar. Och det gör vi. Så klart. Men inte vad gäller wifi, det är vi säkra på att det inte finns.

- Om vi inte får ha med oss mobilerna, va fan ska vi då göra på kvällen, undrar någon.

- Vi ska sjunga runt lägerelden, leka lekar och mysa, utropar jag entusiastiskt.

De köper det. De ser fram emot en klassresa med två hyfsat unga mentorer som fortfarande är lite coola och inte så stela och tråkiga som lärare annars gärna kan vara. En vecka i förväg vågar jag nästan sia om att det kommer bli så; jag kommer slita fram guran vid lägerelden, vi kommer sjunga, grilla korv och marshmallows och ha det riktigt mysigt. Och mobilerna ligger i våra fickor och vi glömmer dem för en stund.

För så gick det nämligen till förr. Förr då det inte fanns några mobiltelefoner, då internet inte fanns, då vi åkte i kollektivtrafiken med pappersremsor, då vi gick till banken för att sätta in och ta ut pengar, då vi hade ett par stycken tevekanaler och då vi skapade blandband genom att i timmar sitta vid radion och “Tracks”, med fingret på inspelningsknappen. Då var det mysigt. Då var fredagsmys verkligen chips och “Razzel” med Lennart Swahn. Då bråkade jag och syrran om vem som fick flest chips och jag krossade mina till småsmulor i tron om att det på så sätt skulle bli mer. Syrran vann alltid. Hon var dessutom sparsam - hon hade sina chips kvar när jag hade ätit upp mitt.

Jag fnissar länge åt det pojken sa i klassrummet och jag delar gladeligen vidare mitt vittnesbörd:

- ...och så säger Gustav “Finns det wifi?”!

Vi skrattar. Jag och mina lärarkolleger skrattar så vi nästan gråter. För det är så typiskt dagens ungdom. Att aldrig liksom slappna av, att alltid vara online, inloggad, påloggad, incheckad. “Oj vad det måste vara jobbigt för dem”, tänker vi och börjar planera mobilfria dagar, utflykter där vi minsann ska låta mobilerna stanna i skåpet, eller en hel vecka utan teknik i klassrummet - istället för att titta på teveprogram, surfa på webbsidor, lyssna på streamade “Sommar i P1”, så ska vi skapa våra egna. Genidrag! Fan vad bra vi är som räddar våra ungdomar från allt det där moderna!

Låt oss ta en titt på vad det står i den lag, LGR11, som vi lärare är satta att följa, undervisa efter och ha som mål med vår undervisning. Eftersom jag är lite för lat för att skriva allt tänker jag istället tvinga dig klicka fram medelst mus en redan skapad sammanställning.

Lgr 11 och digital kompetens from Lise-Lott Larsson

Är du klar? Bra.

Allt detta är nytt i LGR11. Det fanns inte av självklara skäl med i LPO 94 (det händer saker i världen under 17 år, om du av någon anledning missat det). Och det var egentligen på tiden. LGR11 är om man ser det krasst, ungefär 10 år efter. För att inte tala om skolorna. Och om pedagogerna.

Det heter att utan kristendomen skulle världen se annorlunda ut idag vad gäller teknik, forskning och utveckling. Huruvida det är sant spekulerar jag inte i, men nog står kristendom och religion för ett konservativt tänk där. Uppenbart bara man begrundar att man låter en två tusen år gammal skrift styra ens liv. Men det här handlar inte om då - det handlar om nu. Om religionen nu bromsat utvecklingen mest så hamnar nog skolan på en icke hedrande andra plats. Och det är motsägelsefullt så det skriker om det.

Utbildning är en möjlighet för många, en räddning för flera och en väg till livskvalitet för alla. När unga Malala i Pakistan för en tid sedan blev skjuten i ansiktet av människor som mycket väl inser kraften i kunskap och som använder den som ett maktredskap, är det så långt från den verklighet vi lever i man kan komma. Det finns ett antal länder och områden där utbildning och kunskap medvetet fråntas människor just för att det är ett hot mot makten. Allt Malala ville var att hon och andra flickor och kvinnor i Pakistan ska få gå i skolan - därför utsattes hon för mordförsök. Utbildning och kunskap är för fler än vi vågar se, en väg ut ur fattigdom och förtryck.

I Sverige är det så klart annorlunda. Ingen riskerar att mördas för att man vill gå i skolan. Tack och lov. Sverige är ett framstående land som inom många områden leder utvecklingen och Sverige har ett gott rykte runt om i världen. Det svenska samhället är idag i allra högsta grad högteknologiskt och vår vardag är mer eller mindre beroende av teknik. Här är utbildning en rättighet som alla ska åtnjuta och ha rätt till och målet för vår verksamhet är att säkerställa att Sverige i framtiden fortfarande leder utvecklingen och använder sin kunskap för att göra gott  inte bara på hemmaplan utan runt om i världen. En sådan viktig samhällsfunktion som skola borde därför befinna sig i nuet, I verkligheten och med alla medel också ligga i framkant. Så är inte fallet idag i de svenska grundskolorna.

Det finns flera problem här och det går inte att skylla på en instans utan ansvaret ligger på många. Dels på styrande politiker som prioriterar och sitter på pengarna och dels lärarkåren. Förra kunde jag se att det handlade om generationer. Att den äldre generationen lärare var mycket fientligt inställda till digital teknik i klassrummet. Senare har jag förstått att det faktiskt inte enbart handlar om ålder utan snarare en syn på den yngre generationen, våra barn och ungdomar i skolan. För när jag skrattar 13-åriga ungdomar i ansiktet som undrar om det finns wifi på lägergården, så har jag inte förstått någonting. Och ändå har jag till yrke att finnas bland dem nästan två hundra dagar om året. Den som görs till åtlöje här är jag, inte ungdomen.

Den rädsla för teknik och digitala verktyg som finns inom skolan är stigmatiserande för ett av skolans stora problem: att anpassa sig och verka i nuet. Tendenser till ett förakt gentemot förändring och barn och ungdomar finns också. Det är ett under att våra unga fortfarande går vidare till att göra stordåd och leda utvecklingen, men frågan är hur länge till. Hur länge kan vi fortsätta plocka in våra högteknologiska och moderna barn och ungdomar in i en verksamhet som inte verkar förstått överhuvudtaget vad som sker utanför skolans väggar? När säger det stopp?

När lgr11 dök upp jublade många lärare runt om i landet. Lärare som ville, hade kunskap och såg vikten av att få in skolan i nuet. Dessvärre motarbetas man fortfarande av kommuner som inte satsar och av kolleger som fortfarande vill hålla tillbaka utvecklingen. Runt om i landet finns därför hundra tusentals elever som borde redan vid läsårsstart se att man inte mår målen. Just för att motståndet inom skolan är för stort, motståndet inom kommunerna likaså och för att det verkar finnas en allmän åsikt om att skolan på något obegripligt sätt faktiskt ska hållas utanför det övriga samhället.

Jag har börjat en nu lärartjänst på en grundskola i Solna. Det arbete och tid jag lagt under tidigare år på att modernisera min undervisning och använda metoder som gynnar dagens ungdomar, visade sig vara slöseri med tid. Här finns förutom prat från ansvariga politiker att datorer minsann ska komma (sedan ett par år tillbaka) absolut ingenting som garanterar mina elever att nå kunskapskraven enligt lgr11. Det jag måste göra är att bekosta mitt egna 4g-modem om jag vill kunna använda mig av internet i min undervisning. Jag har min egna laptop eftersom den stationära dator vi har delas av 8 pedagoger. Förmodligen kommer jag behöva ta dit min egna skrivare eftersom den som finns allt som oftast inte fungerar.

Eller….

Gå tillbaka till lpo94, en pedagogik som bygger på ett jordbruksaamgälle och göra ansluta mig till resten av skolsverige som fortfarande befinner sig i början av 80-talet. Och säga till mina elever att jag inte kan godkänna dem för att jag inte får de verktyg jag behöver för att göra det.

När det nästan dagligen skrivs om hur den svenska skolan befinner sig i en kris, hur elevernas kunskaper rasar i internationella mätningar, söker vi svar lite här och där utan att komma fram till någonting. Malala i Pakistan dog nästan för rätten att gå i skolan, här i Sverige beskyller vi barnen för att inte vara tacksamma, för att inte ta chansen eller för att vara lata och odisciplinerade. Och där är vi igen - vi skrattar dem rakt upp i ansiktet och hånar dem för att de är som de är, lever som de gör och det i en värld vi, den äldre generationen, skapat och utvecklat. Det rimmar illa. Mycket illa.

Kan svaret på frågan varför våra elever i Sverige halkar efter vad gäller kunskap, vara så enkelt som att den svenska skolan och de svenska lärarna halkat efter vad gäller utveckling, förnyelse och modern metodik och pedagogik? Självklart är det ett svar av många, men också ett svar som i allra högsta grad är intressant och som bör tas på allvar.

Vill vi ha en Skola för Alla, måste vi också se till att den också verkar i dagens samhälle och inte i gårdagens. Så länge den inte befinner sig här och nu, kommer allt fler barn ramla mellan stolarna och den nedåtgående kunskapstrenden fortsätta nå bottenvärden. Det säger sig självt. En skola där vi diskuterar förbud mot mobiltelefoner tyder på att vi har inte förstått någonting.