Lista över mina 10 mest lästa texter

Håll till godo!

Lärare - med livet som läromedel

Posts

Entry	Pageviews
Att våga klä av sig för andras skull Feb 4, 2013,	1801
Hur Kunskapsskolan fick mig att omvärdera allt May 20, 2015,	1680
Hemmasittaren som förändrade mitt liv Sep 9, 2013,	1320
Språkinlärning, föräldraansvar och glädjediagnoser... Feb 28, 2013,	1108
IKT-Tips: Tre sätt att använda Kahoot i undervisni... Mar 31, 2014,	736
Hur speglar kan förändra skolan (och världen) Jan 4, 2014,	379
Mobilförbud i skolan borde förbjudas Jan 2, 2014,	344
Min mamma var en thailändsk hora Feb 6, 2013,	326
Öppet brev till Skolministern: Hjälp mig att bli e... Mar 9, 2015,	294
Lärarnas attityd och En Skola För Alla Jan 7, 2014,	284

Hur Kunskapsskolan fick mig att omvärdera allt

Om man ska prata om erfarenheterna man gjort efter snart ett skolår på Kunskapsskolan, så är det - tro det eller ej - bara positivt.

I begynnelsen handlade den stora kritiken mot skolan om att det inte är en skola för alla. Nu har skolformen med all säkerhet förädlats till en skolform som jag nästan skulle våga påstå är mer skola för alla än de kommunala skolor jag jobbat på (typ 8 stycken).

Att avvisa Kunskapsskolan som "inte en skola för alla" är absurt. Säg den kommunala skola som inte misslyckas med någon elev.

Det som jag gillar med Kunskapsskolan och som jag önskar den kommunala skolan skulle våga inspireras av, är det faktum att "eleven i centrum" inte är en fin slogan och ett tomt mantra - det är det mest centrala i hela verksamheten.

  Här finns särbegåvade elever som under sin skolgång inspireras och motiveras att ständigt utvecklas. Övergången till gymnasiekurserna är inget hinder. Vi har elever på grundskolan som läser gymnasiekurser som det vore det mest naturliga någonsin.
  Här finns svaga elever som tillåts utvecklas efter sin förmåga. De är inte enskilda kroppar i en klass med 25 elever där alla har olika förutsättningar och behov. Lärarna har full koll på varje elev och hennes behov och handleder henne där hon är.
  Här finns starka elever som tillåts progression i sin utveckling utan att hållas tillbaka för att den lärarledda undervisningen tvingas anpassas till samma brokiga skara individer som i exemplet ovan.

  Som lärare i Kunskapsskolan under snart ett år, har det varit omvälvande på många sätt. Jag har ofta tvingats omvärdera min 12-års erfarenhetsbaserade syn på både skola, utbildning, elever och lärare.

- Hur har jag kunnat haft lektioner med 25 elever i en grupp? Hur många av dessa upplevde det för svårt? Eller för lätt? Hur tänkte jag? Vad utgick jag ifrån när jag planerade lektionen - en grupp eller 25 individer? Hur kan det fortfarande vara så?

- Jag har inte på någon av de alla kommunala skolor jag arbetar på, känt mig så betydelsefull och viktig som lärare som på Kunskapsskolan. Tänk då också att jag samtidigt upplevt att arbetsbelastningen nästan halverats. Hur går det ihop? Svaret är enkelt. Jag undervisar mellan 8.30 - 15.00 varje dag (45 min lunch). Då är jag med skolans elever, sitter aldrig i lärarrummet, hjälper, svarar på frågor, handleder, coachar och undervisar. För mig har det varit en dröm och den ultimata lärarvardagen.

- Lärarna inom Kunskapsskolan är som vilka andra lärare som helst, men jag vågar påstå att de som trivs bäst också är de som upptäckt och uppskattat det faktum att man faktiskt fyller en funktion som både lärare, specialpedagog och mentor. I och med att vi jobbar med alla elever ställs vår pedagogiska förmåga på sin yttersta spets - och man älskar det!

- Kanske den viktigaste och största punkten är det faktum att Kunskapsskolan tar läroplanen på största allvar. Och det är respekt, bara där. All verksamhet är in i minsta detalj utformad efter läroplanens alla paragrafer och regler och de lärare jag har haft nöjet att arbeta med, är förmodligen också i och med detta, de mest professionella pedagoger jag mött.

- Slutligen, jag är övertygad om att när en elev lämnar grundskolan och Kunskapsskolan, så har hon större, djupare och mer kunskap än från andra skolor jag jobbat på. Till och med svaga och lågpresterande elever. Det är kanske det häftigaste av allt.

 Det man gör här är utan tvekan framtidens skolform redan idag. Ta det från en fd kommunal lärare som fick äta upp en mängd hattar efter någon månad och som fick omvärdera en hel del. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit det viktigaste året i min lärargärning.

(Jag föreläser även för elever runt tolerans, empati och medmänsklighet - läs mer om det här om du är intresserad!)

Öppet brev till Skolministern: Hjälp mig att bli en och dessutom en bättre lärare!

Bäste Gustav Fridolin,

Jag heter Jesper och är en engagerad och passionerad lärare på högstadiet och har så varit sedan 2004. Jag var dessvärre lite för sugen att börja jobba så jag var dum nog att lämna lärarutbildningen vid Umeå universitet utan examen. Det saknas idag ca 20p för att kunna få kalla mig lärare.

Sedan tre år tillbaka har jag varit inskriven vid VAL-projektet för att kunna ta de där poängen. Det rör sig om kurser inom pedagogik, didaktik och IT i skolan. Jag har fortsatt jobba som lärare och har inte en tanke på att byta yrke. Däremot har jag haft mycket svårt att läsa de där kurserna. Motivationen är lika med noll och stressen och pressen gör att jag mår dåligt mentalt, då jag arbetar heltid.

Jag kan tycka att efter sammanlagt 12 års erfarenhet som lärare i mina ämnen (svenska och engelska), är jag överkvalificerad för att försöka stressa mig till 20 studietimmar i veckan utöver heltidsarbete. Det går helt enkelt inte så som min livssituation ser ut idag.

Men jag har ett förslag och ett önskemål. Någonting som skulle få mig motiverad och känna att jag verkligen utnyttjar tiden till någonting konstruktivt och nyttigt, vore att helt enkelt fortbilda mig. Jag skulle med glädje läsa SvA eller specialpedagogik och på så sätt bli både en bättre lärare men också förtjäna titeln.

Jag tror det är många fler än jag som vill vara kvar i yrket och som faktiskt har både kunskapen och kompetensen för att med stolthet kalla sig lärare på riktigt. Låt fortbildning och kompetensutveckling bli en del av att få fler lärare att stanna kvar i skolan. Kanske kan det till och med vara en god idé och chans att höja kvaliteten i lärarkåren överlag? Kanske är det vad som fattas för att göra yrket mer akademiskt och att höja yrkets status? Kanske kan det till och med vara en fantastisk åtgärd för att bemöta kommande lärarbrist?

Ta vara på oss som vill men av olika anledningar inte har möjlighet att få kalla sig lärare.

Med vänlig hälsning
Jesper Isaksson

Crazy Pictures - när läraren inte riktigt räcker till

Jag upptäckte gänget bakom Youtube-kanalen så sent som för någon vecka sedan. Efter det är jag som besatt. Jag analyseras och använder deras filmer i stort sett till allt som jag gör i skolan och med mina elever. Av den enkla anledningen att de gör det jag så gärna vill kunna åstadkomma själv.

Det är inte så enkelt att bara visa en av deras filmer och sedan tro att det blir bra. Det är när jag som lärare kan använda mig av dem i uppföljande diskussioner, som de verkligen kommer till sin rätt. För det är nämligen så att perspektiven måste eleverna (säkert vi alla) få hjälp att se och förstå. Och när jag gör det, ja då blir kortfilmerna till pedagogiska verktyg utan dess like!

Här följer en beskrivning om hur jag använder deras fantastiska filmer.

"Negerboll"

Den här filmen är nog min favorit. Den tar nämligen upp viktiga frågor på både ett roligt och våldsamt sätt. Det handlar dels om att man "idag inte kan säga någonting utan att bli misstolkad", men också hur vi ur ett samhällsperspektiv där vi känner något sorts behov av att sortera människor i grupper som allt som oftast finns för att nedvärdera och alienera våra medmänniskor.

 Här handlar det om fördomar, politik, språkets makt och påverkan, samt ren och skär rasism. Men det är roligt. Så roligt att fjortonåringar skrattar så att de gråter. Vi skrattar tillsammans så att vi gråter, helt enkelt. Men det får inte stanna där.

 Diskussionen efteråt handlar om allt från kränkande språk, semantik, rasism och fördomar till historia och filosofi. Jag har blandat vilt mellan språkvetenskap och samhällskunskap. Hur påverkar ord och uttryck oss? Varifrån kommer behovet av att såra och kränka genom att välja en viss vokabulär? Varför finns det människor som hellre säger chokladboll än negerboll - och varför inte fler? Eller färre?

"Ta mig" och "Se mig"

Två kortfilmer där könsrollerna bytt med varandra. Här är männen de utsatta, de som sexualiseras, tar hand om skitgörat och utnyttjas. Män i smink och klänning medan kvinnorna klär sig i skjorta och slips.

 Båda dessa filmer ställer saker på sin spets och kan också väl ligga till grund för diskussioner med lite äldre elever (från 14 år, skulle jag säga). Här finns nämligen en igenkänningsfaktor som både killar och tjejer kan både se och märka.

 Huvudrollerna, män som kvinnor, både klär och sminkar sig som kvinnor, men också beter sig kvinnor. Här finns "tjejsnacket", dramat och beteendet. Medans kvinnorna i filmerna, beter sig och klär sig som män.

 Jag har ett par frågor som startar igång diskussionen:

- Är det skillnad på hur man ser den här filmen beroende på om man är kille eller tjej?

- Ni killar, hur tänker ni, skulle ni tänka, om detta vore är framtid som man i dagens samhälle?

- Ni tjejer, tror ni att det här er framtid som kvinnor i dagens samhälle?

 Viktiga frågor som verkligen får, egentligen oss alla, att tänka till.

"Vaskduellen"

Den här filmen visar jag i samband med en av de filmerna ovan. För det har visat sig vara väldigt intressant att se reaktionerna hos mina elever och jämföra dem med varandra. Under till exempel "Se mig", så är det tyst. Både killar och tjejer tittar fascinerat och många, främst killar, ser både konfunderade och tagna ut. Men under "Vaskduellen" förändras atmosfären drastiskt.

 Filmen handlar om att tävla i vem som kan, vill och kan tänka sig att spela dyrbara kort - för den egna statusen. Man, frågar män, tävlar i vem som kan kasta bort mest pengar och ägodelar i kampen om att vara bäst och störst.

 Här finns många ingångar till diskussioner då filmen tar en allvarlig (men också humoristisk vändning). Fascinerande är här att de killar som varit knäpptysta under "Se mig", här gråter av skratt. En naturlig fråga är då:

- Killar, varför skrattar ni nu och inte under förra filmen?

Här kommer diskussionerna in på allt vad gäller hur ungdomarna ser på sig själva, vilka mål man har i livet och vad och vem man identifierar sig med.

- Killar, är det här er framtid?

Ingen dum fråga.

- Vad är makt?

- Vad är status?

- Vad är viktigt?

Crazy Pictures har som en slags tagline "Poesi för fiskar". Det är en bra sådan. Vi skojar ju gärna om hur guldfisken i akvariet simmar fram och tillbaka och tänker "Här har jag aldrig varit förut!". Så är det nog dessvärre även för oss människor som har lite större och mer utvecklad hjärna - vi glömmer för lätt och snabbt. Och att det handlar om poesi, gör det kanske än svårare att riktigt förstå budskapet.

Mina elever ska dock både se och förstå - och aldrig glömma.