Min mamma var en thailändsk hora

Jag, 1975, på barnhemmet i Thailand


 Mina elever läser en liten novell som heter “Mötet” som handlar om en flicka som ska träffa sin pappa för första gången. Efter det försöker vi sätta oss in i situationen, funderar runt omständigheter, känslor och tankar som kan uppstå. 


 Själv hamnar jag i tankar och funderingar runt rötter och ursprung. Jag har nämligen aldrig träffat min pappa heller. Han vars gener finns i min kropp och vars blod rinner i mina ådror. Vid läkarbesök då jag måste fylla i ett hälsoformulär kan jag aldrig veta om det finns sjukdomar eller ökade risker för sjukdomar i min släkt. På det sättet är jag som ett blankt papper. En lott. Eller kanske en bomb som kan brisera när som helst.


 Att vara utlandsfödd och adopterad har jag förstått kan upplevas olika beroende på individ. Vissa funderar aldrig på det, andra mår mycket dåligt och plågas ständigt av frågor och funderingar runt livet, döden och kanske den svåraste frågan av alla: “Varför lämnades jag?” Känslan av att vara oönskad, oälskad och sviken är en börda som även den starkaste människa omöjligt kan leva opåverkad av helt helt liv. 

 För min del har jag nog varit ganska skonad från allt för djupa tankar. Varför, är svårt att säga eller spekulera i. Det behöver inte ha något med uppväxt eller hemförhållanden att göra - finns tankarna och funderingarna där så finns de och man får leva med dem. 

 På senare år har jag tänkt mer på mina rötter och mitt ursprung. Kanske naturligt då jag befinner mig i åldern då de flesta bildar familj och får egna barn (inte jag dock). När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre än thailändare utan någon med mörka ögon, svart hår (i större utsträckning vitt) och mörk hy. Det jag har funderat mycket på senaste åren är om jag verkligen är 100% thailändare eller om det finns någonting mer. 

 Idag är jag mer eller mindre säker på att jag inte är 100 % thailändare. Jag kan inte bevisa det då jag inte gjort något DNA-test, men det finns för många faktorer som pekar mot det faktum att jag har annat blod och andra gener som byggt den jag är. Kanske är det ett sätt för mig att processa frågan, att komma till ett avslut i mina funderingar, men jag har tagit till mig en teori som jag håller för sann.

 
Jag är född i slutet av Vietnam-kriget, 1975. En tid då Bangkok invaderades av amerikanska soldater på permission. En tid då Thailands sexindustri tog fart och tusentals unga flickor och pojkar tvingades in i den. Den lilla information jag har om min biologiske mor är att hon var ung, vacker och ensam - så ensam och utan förutsättningar att ta hand om mig att hon blev tvungen att lämna bort mig. Med tanke på att jag har en hel del fysiska attribut som skiljer mot en “normal” thailändare, är min teori att min biologiska mor sålde sin kropp till utländska män. Jag är frukten av ett sådant möte. 

 Att komma till den insikten, eller att köpa den som sann, har för mig varit ganska oproblematiskt. Jag lider inte av det nämnvärt, men jag känner mig lugnare. I mitt arbete som lärare kan jag till och med använda det för att möta mina elever, samtala med dem om identitet, familj, det som varit och det som ska komma. När jag säger till dem att jag tror att jag är en “horunge”, möts jag av tystnad och respekt. Därifrån kan jag föra diskussionen åt vilket håll jag vill.

 När jag pratar med ungdomar om livet, om hälsa, om tolerans och acceptans gör jag det alltid med humor, värme och allvar. En blandning som visat sig vara effektiv. Ena stunden kan vi skratta, andra stunden kan både mina och elevernas ögon tåras. Det tar, det drabbar och det sätter sig. 


 Det ungdomar behöver är en vuxen som med erfarenhet och mod vågar beröra ämnen som är lite svåra. De behöver se och höra att även lärare är människor, har varit där de är, har haft eller har samma tankar och funderingar som de och som kan stötta, hjälpa och vägleda. Framför allt behöver ungdomar få känna. Känna och utveckla sin empati.

 När jag säger till mina elever att jag är barn till en thailändsk hora - då kommer verkligheten, livet och de funderingar som vi alla någonstans bär på, in i klassrummet. Då är det livskunskap. Då är det en chans för mig att beröra och förändra och, framför allt - det är en förmån.


EDIT:
Jag glömmer aldrig när jag och min pappa (adoptivpappa alltså) reste tillbaka till Thailand 1993, och det som skedde på hotellet i Bangkok. Vi fick inte åka upp till vårt hotellrum. Vakten och personalen krävde våra pass. De fick våra pass.

I efterhand förstår jag vad det handlade om. En vit man med en ung thailändsk pojke som ville ha tillräde till ett hotellrum. Jag var 18, förstod inte då direkt, men någon dag senare, slog det mig. Vad det handlade om.

Om jag ska peka ut ett tillfälle under mitt liv då jag känt mig "kränkt", så var det då.
Efter att personal och vakter fått se våra pass, förstod att det handlade om "far och son", fick vi åka upp. Det skulle dröja flera år innan jag på allvar förstod innebörden av det. Flera år innan jag på allvar, förstod det bedrövliga i det.

  1. Efter den händelsen, tedde sig saker och ting annorlunda. För mig. I mitt liv.