Hur Kunskapsskolan fick mig att omvärdera allt

Om man ska prata om erfarenheterna man gjort efter snart ett skolår på Kunskapsskolan, så är det - tro det eller ej - bara positivt.

I begynnelsen handlade den stora kritiken mot skolan om att det inte är en skola för alla. Nu har skolformen med all säkerhet förädlats till en skolform som jag nästan skulle våga påstå är mer skola för alla än de kommunala skolor jag jobbat på (typ 8 stycken).

Att avvisa Kunskapsskolan som "inte en skola för alla" är absurt. Säg den kommunala skola som inte misslyckas med någon elev.

Det som jag gillar med Kunskapsskolan och som jag önskar den kommunala skolan skulle våga inspireras av, är det faktum att "eleven i centrum" inte är en fin slogan och ett tomt mantra - det är det mest centrala i hela verksamheten.

  Här finns särbegåvade elever som under sin skolgång inspireras och motiveras att ständigt utvecklas. Övergången till gymnasiekurserna är inget hinder. Vi har elever på grundskolan som läser gymnasiekurser som det vore det mest naturliga någonsin.
  Här finns svaga elever som tillåts utvecklas efter sin förmåga. De är inte enskilda kroppar i en klass med 25 elever där alla har olika förutsättningar och behov. Lärarna har full koll på varje elev och hennes behov och handleder henne där hon är.
  Här finns starka elever som tillåts progression i sin utveckling utan att hållas tillbaka för att den lärarledda undervisningen tvingas anpassas till samma brokiga skara individer som i exemplet ovan.

  Som lärare i Kunskapsskolan under snart ett år, har det varit omvälvande på många sätt. Jag har ofta tvingats omvärdera min 12-års erfarenhetsbaserade syn på både skola, utbildning, elever och lärare.

- Hur har jag kunnat haft lektioner med 25 elever i en grupp? Hur många av dessa upplevde det för svårt? Eller för lätt? Hur tänkte jag? Vad utgick jag ifrån när jag planerade lektionen - en grupp eller 25 individer? Hur kan det fortfarande vara så?

- Jag har inte på någon av de alla kommunala skolor jag arbetar på, känt mig så betydelsefull och viktig som lärare som på Kunskapsskolan. Tänk då också att jag samtidigt upplevt att arbetsbelastningen nästan halverats. Hur går det ihop? Svaret är enkelt. Jag undervisar mellan 8.30 - 15.00 varje dag (45 min lunch). Då är jag med skolans elever, sitter aldrig i lärarrummet, hjälper, svarar på frågor, handleder, coachar och undervisar. För mig har det varit en dröm och den ultimata lärarvardagen.

- Lärarna inom Kunskapsskolan är som vilka andra lärare som helst, men jag vågar påstå att de som trivs bäst också är de som upptäckt och uppskattat det faktum att man faktiskt fyller en funktion som både lärare, specialpedagog och mentor. I och med att vi jobbar med alla elever ställs vår pedagogiska förmåga på sin yttersta spets - och man älskar det!

- Kanske den viktigaste och största punkten är det faktum att Kunskapsskolan tar läroplanen på största allvar. Och det är respekt, bara där. All verksamhet är in i minsta detalj utformad efter läroplanens alla paragrafer och regler och de lärare jag har haft nöjet att arbeta med, är förmodligen också i och med detta, de mest professionella pedagoger jag mött.

- Slutligen, jag är övertygad om att när en elev lämnar grundskolan och Kunskapsskolan, så har hon större, djupare och mer kunskap än från andra skolor jag jobbat på. Till och med svaga och lågpresterande elever. Det är kanske det häftigaste av allt.

 Det man gör här är utan tvekan framtidens skolform redan idag. Ta det från en fd kommunal lärare som fick äta upp en mängd hattar efter någon månad och som fick omvärdera en hel del. Jag överdriver inte när jag säger att det har varit det viktigaste året i min lärargärning.

(Jag föreläser även för elever runt tolerans, empati och medmänsklighet - läs mer om det här om du är intresserad!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar