Att våga klä av sig för andras skull


2010 gjorde jag en gastic bypass-operation.
 Gick ned 50 kg på ett halvår.
  Jag har varit med om en hel del saker under mina tio år som lärare och fortsätter jag lika länge till kommer jag med all säkerhet få vara med om ännu fler. Det rör sig om saker som jag stått maktlös inför, saker som påverkat mig eller saker som jag bestämt att jag ska utnyttja för att påverka andra. En av de mest minnesvärda händelserna har satt sina spår i mig som lärare på många sätt, men så här två år efteråt är jag ändå bara stolt över vad jag gjorde den där dagen. Men det var inte utan konsekvenser.
  Tillsammans med 100-talet nior satt jag i en biosalong för att se en svensk film som heter "Prinsessa". En film som berör många viktiga saker runt kroppsideal, fördomar, förakt och självförtroende. Dessvärre visade det sig snabbt att den en och en halv timme långa bioföreställningen skulle förvandlas till en plågsam upplevelse för mig och många andra som någon gång i livet blivit utsatta på grund av hur man ser ut. När huvudpersonen i filmen, en ung tjej med skådespelardrömmar, visar sig vara överviktig, börjar publiken ganska omgående att visa hur skev syn samhället har på kroppar och kroppsideal. Så fort hon kom i bild hojtades det, gjordes det kräkljud, hånskrattades det och fnissades. Och så fortsatte det hela filmen igenom.
  Jag har varit överviktig i stort sett hela mitt liv. Jag vägde som mest 170kg och efter en magsäcksoperation väger jag idag runt 115kg. Om någon vet hur samhället bemöter någon som är överviktig eller som på andra sätt inte lever upp till de kroppsideal som vi hamrar in i våra medborgare redan som spädbarn, så är det jag. Du kan fråga mig hur det känns när folk inte vill sitta bredvid mig på tunnelbanan eller tittar på mig med äcklad blick. Tänk då hur man som 15-åring i en tid av ständig press på sig själv från andra tar det. Jag vet att i den där biosalongen satt ett flertal ungdomar och fick det bekräftat att de inte dög på grund av hur de ser ut.
  När filmen började gå mot sitt slut var jag så illa berörd att jag skakade. Jag var ledsen, upprörd, arg och förbannad. Medan ungdomarna hånskrattade åt en överviktig tjej på vita duken, tog jag varje skratt, varje nedsättande kommentar personligt. När eftertexterna började rulla, gjorde jag någonting jag inte vågade men var tvungen att göra.
  Jag gick fram på scenen och ställde mig i strålkastarljuset. Jag fick dem alla att bli tysta. Och så stod jag där i tio sekunder och tittade ut över ungdomarna. Och så gör jag det. Jag tar av mig på överkroppen och visar mina mansbröst, mina bilringar och min osexiga rygg. Först får jag applåder och visslingar. Men snabbt fastnar skrattet i halsen på alla som var där och det blev knäpptyst. Jag står där i strålkastarljuset och för första gången på nästan 10 år har jag vågat visa min nakna överkropp för någon annan än mig själv (jag har inte ens kunnat vara utan kläder på överkroppen heta sommardagar). Och så säger jag:
"Duger jag?"
  Jag kunde höra hur ungdomar svalde. Jag kunde höra hur någon snyftade. Jag kunde höra hur någon vred på sig besvärat i stolen. Och så fortsätter jag:
"Under en och en halv timme har flera av er berättat för mig att jag inte duger eftersom jag ser ut som jag gör. Duger jag?!"
  Då börjar någon säga att jag gör det. Och fler håller med. Jag hör hur "Ja, du duger!", sprider sig i salongen.
"Bra", fortsätter jag. "Glöm aldrig den här dagen...". Jag böjer mig fram och tar upp mina kläder och går av scenen. Jag har tårar i ögonen, jag känner mig yr och jag mår illa. Ungdomarna reser sig sakta och och lämnar tyst biosalongen. Jag är så svag att jag nästan känner att jag ska svimmar. Jag skakar i hela kroppen.

  När jag sedan kommer till skolan en stund senare blir jag mött av flera kramar från kolleger som redan hört vad som hänt. Elever följer mig med ögonen och det viskas. Nyheten om läraren som strippade, som fick nog, hade spridit sig som en löpeld. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag kunde inte fortsätta min arbetsdag - jag var helt slutkörd på energi och jag var fortfarande upprörd så att jag skakade.
  Dagen efter blev jag inkallad till chefen som var orolig, men som sade att det jag hade gjort var att gå för långt, men att det också förmodligen förmedlade ett budskap som gått fram. Och det är vad jag har fått höra efter det - det gick fram. Flera elever har via ombud tackat för vad jag gjorde, elever som för en stund fick känna att de dög, att de inte var ensamma.

Så här två år senare har jag fortfarande svårt att gå på skolbio och jag vet att min chef alltid är lite orolig och tittar på mig när det är dags. Hennes ögon säger: "Du gör väl inget dumt nu va?". Och jag ler tillbaka och meddelar på samma sätt: "Det beror på, jag kan inte lova någonting."




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar