Lärare och hjältar

  Min första lärare, Anette, känner igen mig fortfarande. Visserligen inte helt konstigt eftersom jag har vissa utmärkande drag. Som att vara brun och stor. Min andra lärare Håkan var lång och hade stort adamsäpple som guppade när han skrattade. Sedan kom Bosse. Han hade skägg och var lite tråkig. Efter det Leif. Han var snäll, bra och duktig som lärare. På gymnasiet fick jag Marianne med sminket och snälla härliga Karin.
  Som lärare är det lätt att glömma att man aldrig blir bortglömd. Att hundratals, ja tusentals människor, kommer emellanåt skänka en tanke till en. Vem du än frågar så kommer du alltid möta människor som utan tvekan kan rabbla namnen på sina lärare och allt som oftast med leende på läpparna och nostalgi i blick.
  Jag vet inte hur många människor som tänker på mig då och då. Och jag låter det vara osagt hur man tänker på mig - om det är i positiva eller negativa tankar. Självklart hoppas jag att det är bra minnen man har.
  Jag tänker på det ofta. Hur jag kommer bli ihågkommen hur jag etsar mig fast i minnet hos de elever jag lär känna. Det gör att lärare är näst efter närmsta familjen, de som spelar mest roll för varje människas liv. För visst är det så att det vi inte bryr oss om eller känner att vi har haft någon viktig relation till, glömmer vi. Snabbt.
  Många kommer aldrig glömma mig. Många kommer prata om mig och berätta om mig. Och minnet av mig kommer leva och föras vidare i generationer.
  Som hjältar ur gamla grekiska sagor. Som hjältar i modern tid. Som människor som åstadkommer stordåd.
Som alla lärare.