Skolan är inte i kris - det är skolpolitiken

På väggen i en av alla skolor jag arbetat på sitter en skylt strax innanför huvudentrén och på den står det att läsa "Obehöriga äga ej tillträde!". Den skylten välkomnades jag dagligen av i fem år. Eller nej, skylten tillsammans med de två lärarfacken och en alliansregering gjorde att jag aldrig var välkommen. Kanske är det dags att sluta.
Självklart kan jag se tillbaka snart tio år senare och undra varför jag tog jobbet jag blev erbjuden i stället för att skriva klart den där B-uppsatsen och ta de där poängen i kursen "Skola och samhälle" och "IT i skolan". Efter tio år som IKT-inriktad pedagog på ett par skolor i Stockholm befinner jag mig vid ett vägskäl. Så länge jag inte skriver uppsatsen eller tar poängen kommer jag fortsätta bli tvungen att hoppa från skola till skola och alltid mötas av den där gula skylten som säger att jag inte är välkommen.
 Jag vet att jag är bra som lärare. Jag vet att jag kan skapa relationer med mina elever som är en förutsättning för ett inspirerande och studiemotiverande klassrumsklimat. Jante får ursäkta, men jag går hellre på de tusentals barn och ungdomar som jag träffat under åren som lärare och deras kommentarer, utvärderingar, små fina lappar och meddelanden jag fått, än en uppfattning om att jag är inte kvalificerad eftersom jag inte tagit poäng i ett par kurser. Kurser som jag under åren bara genom erfarenhet har klarat flera gånger om. Idag när det kommer till lärare går kvalité och kompetens inte att finna i individen - den sitter i ett papper.
Svensk skola är i kris, heter det och det är någonting som politiker och media, med Jan Björklund i spetsen, fått resten av samhället att likt ett mantra upprepa så fort skolan kommer på tal. Det är bara det att genom att säga att skolan är i kris så lägger man skulden på alla som finns och verkar i den: eleverna, lärarna och skolledarna. Det är ett smart drag att hamra in detta mantra i gemene man för det tar nämligen fokus från det som verkligen utgör krisen - skolpolitiken. En skolpolitik som nått sin kulmen efter sju år med alliansen i styre och Jan Björklund vid rodret.
Att låta kvalité avgöras av ett pappersdokument framför egenskaper och individ när man pratar om en av samhällets största arbetsplatser är att skjuta sig själv i foten och borra hål i sin egen båt och sedan förlita sig på att andra håller skeppet flytande. Det här är ett tänk och en lösning som i det närmaste blivit synonymt med alliansens politik och skolan är bara en av månnga. Att enbart tro att ett väl utfört arbete garanteras genom akademiska poäng tyder på en naivitet och en tämligen bristfällig verklighetsuppfattning om vad läraryrket innebär och hur dagens barn och unga fungerar.
Den stora frågan jag ställer mig nu är huruvida jag ska fortsätta vara lärare. Jag är ju trots allt inte välkommen och jag anses ju vara tämligen inkompetent eftersom jag inte har ett papper att visa upp. Och jag måste också fundera på om jag ska ta de där sista poängen, lägga ned tiden och energin på dem som kommer resultera i ekonomisk förlust och ett fokus riktat mot annat än mitt jobb (om jag väljer att försöka studera vid sidan om mitt arbete). Och jag måste fundera över om det är värt det med tanke på hur yrket ser ut idag.
För några år sedan satt jag ned med en irländsk lärare och pratade om skillnader mellan att vara lärare i Sverige och i Irland. Hon säger följande ord som blivit mitt motto i min lärargärning:
- Den dagen då jag inte känner någon glädje över att gå till jobbet och möta mina elever, då måste jag se mig om efter ett nytt jobb. För elevernas skull.
Hon har så rätt i det hon säger. Dessvärre måste jag erkänna att jag befinner mig just här, vid ett vägskäl som handlar om att kämpa på ett tag till trots att glädjen tryter för varje dag jag går till jobbet och skolan som den ser ut idag eller att faktiskt söka mig till en annan bransch. Att hamna i dessa tankar och funderingar är en sorg, för i snart 12 år har jag älskat varje sekund som lärare tillsammans med mina elever. På senare tid finns samma passion och engagemang för eleverna kvar, men lusten för jobbet som helhet håller på att försvinna helt. Det är inte eleverna, barnen och ungdomarna, det beror på - det beror på en skolpolitik i kris.
Välkommen eller inte, problemet kvarstår: jag är inte den enda passionerade och faktiskt, kompetenta, läraren som mer eller mindre flyr skolan. Visst finns det möjligheter för mig och alla andra att åtgärda vår situation genom ett par olika åtgärdsprogram som ska hjälpa oss till examen och legitimation För vissa går det och vissa gör det, för andra kan det vara omöjligt och hopplöst. Det behövs någonting annat, det behövs en bredare syn på det komplexa yrke läraryrket har blivit idag och det behövs ett alternativt instrument att mäta lärarkompetens. För annars står vi där inom en snar framtid med en lärarbrist större än någonsin.


Måste man älska sitt land?

Jag fick frågan  för en tid sedan av en elev:
- Älskar du ditt land?
Vad svarar man på det? Jag tänkte ett par sekunder, antog att hen menade Sverige och svarade:
- Nej. Måste man det?

Jag måste erkänna en sak. Jag tror inte jag vet hur det är eller hur det känns att älska. Tycka om eller vara småförälskad ja, men att älska, nej. Älskar jag min familj? Jag vet inte. Hur vet man det? Jag bryr mig så klart om dem, blir orolig om någon av familjemedlemmarna mår dåligt eller är sjuk, ser fram emot att träffa dem (inte allt för ofta dock) och har så klart något sorts band till dem. Är det att älska? Igen, jag vet inte. Kanske är det så att det där ordet, älska, är så svårdefinerat att det går inflation i det. Och det gör mig förvirrad.

Med mina preferenser om att älska någonting, så måste jag nog säga ett rungande "Icke". Jag älskar inte mitt land. Sverige. Det land jag vuxit upp i och lever i. Och faktiskt, om jag skulle träffa Sverige på krogen en kväll, prata och diskutera, kanske ta en fika dagen efter, träffa dess föräldrar och leka med dess husdjur, tror jag inte att jag skulle förmå mig att älska Sverige. Vi är helt enkelt för olika för att jag ska falla pladask och som jag ser det, kommer jag inte ens kunna lära mig älska Sverige även om jag så vill.

Okej, utsidan är vacker, det håller jag med om. Från de böljande sädesfälten och vida stränderna i söder, till skogarna och sjöarna i mitten och de tysta och fridfulla fjällen i norr. En sådan mångfald, sådan bredd på skönhet finner man inte på speciellt många ställen i världen. Och jag måste nog erkänna att jag ofta går på utseende och inte på det "inre" - själen, värderingarna och mentaliteten. För det är nämligen där det skär sig.

Älskar jag Sverige? Nej. Vi är för olika. Sverige visar allt för ofta upp sidor som jag inte köper eller håller med om. En del av Sverige menar att alla inte är lika mycket värda, en annan säger att det är skillnad på kärlek och kärlek och en tredje tycker att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det sämre får skylla sig själva. Jag har också upptäckt mängder med småsidor som jag länge hoppats inte fanns, men som uppenbarligen finns t.ex. saker som att bli upprörd när bussen inte går i tid, tycka att det är okej att publicera i hemlighet filmad älskog på nätet, diskriminera på grund av kön, religion, hudfärg, sexualitet etc. Småsaker kanske, men ändå saker som jag reagerar på. Saker som faktiskt gör mig lite avtänd.

Så älskar jag Sverige? Nej.

Måste man det?

Mobilförbud visar lärarens brister som lärare

Mobiltelefoner finns överallt - ett förbud mot dem
blir snart en likabehandlingsfråga. Hoppas jag.
Följande kommentar i lärarrummet fick mig att bli lite smått förbannad. Men det är en kommentar som är vanlig och utbredd i förmodligen alla lärarrum i hela världen.


“I sju år har resultaten i den svenska skolan bara gått nedför och jag lovar att det har med de där jävla mobiltelefonerna som de ska leka med på lektionstid hela tiden. Förbjud dem, säger jag!”


Det finns ganska mycket att säga om den här kommentaren. Den ger uttryck för någonting, låt oss säga en diagnos för enkelhetens skull, som handlar om flera saker.


“BUBBLAN”
Det är för mig obegripligt hur lärare, vuxna människor, som har som yrke att finnas och verka bland dagens unga ändå mer eller mindre vägrar låta skolan vara en del av det nutida samhället med allt vad det innebär. Ett samhälle som vi i allra största grad är en del av och också lite smått börjar inse att vi inte alls skulle få det så lätt att stå utanför. Vi kan välja, lägga oss ned och dö eller helt enkelt köpa läget och anpassa oss. Lärarbubblan handlar om att bekämpa, vägra se och uppleva dagens tekniksamhälle som ett hot. I själva verket säger det mer om skolans och lärarnas förmåga att verka i nuet - i många fall klarar vi det inte alls.


När en lärare yrkar på förbud av mobiltelefoner handlar det mycket om att förbjuda någonting som vare sig vi vill eller inte, blivit en viktig del av våra liv. Jag som lärare och vuxen erkänner att jag är behjälpt av min mobiltelefon men att förvägra andra detta “viktiga” måste ses som tämligen hjärtlöst och ett bevis på att bubblan är större och mer problematisk än vad man kan tro.


Handlar det enbart om tekniken i mobiltelefonen som utgör problemet? Självfallet inte. Det handlar om lärarens behov och avsaknad av förmågan att handskas med människor. Det är en jakt efter auktoritet och respekt som man tror löses genom att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet på något sätt ska komma som ett brev på posten. (Kanske finns det en uns av sadism i det också - genom att förbjuda mobiltelefonerna visar vi vem som bestämmer och vi gör det genom ett förbud av en sak som idag är en del av våra liv - och det kanske kan vara en slags njutning för vissa. Auktoritet känns bra!)


Dock då alla vet hur viktig mobilen är för oss och att utöva auktoritet genom att förvägra elever dem så är det enda man gör att meddela att man som vuxen och lärare inte klarar av eller kan förmå eleverna att fokusera på lektionstid. Eller för att ge sig ut på djupt vatten: du som lärare är inte intressant nog. Elever som vänder sin uppmärksamhet mot någonting annat, bör i stället vara en utvärdering av dig som lärare. Uppmärksamhet och fokus kan man inte tvinga eller kräva, ty sådana är vi människor, den måste framlockas, stimuleras och uppmuntras.


Att befinna sig i bubblan innebär också att man någonstans har fått för sig, eller vill, att skolan ska vara en fredad zon från all den teknik som finns till förfogande så fort du lämnar skolan som byggnad och institution. Det rimmar illa, skolan ska ju vara en del av samhället och att då motverka dess utveckling genom att inte avspegla dess helhet, ter sig absurt. Samhället förändras och utvecklas, människor förändras och utvecklas - varför inte skolan och pedagogerna?


Men åter igen, den stora faran med “bubblan” är att man som ledare, pedagog och människokännare (vilket de flesta lärare ändå är) missar att se sin egen del i den problematik som kan tänkas finnas runt skolan idag. I stället för att sätta sig ned för en stunds 
självkritisk självanalys skyller man på ofokuserade ungdomar och deras mobiltelefoner och ondgör sig över en generation människor som växer upp i ett samhälle som den äldre generationen skapat och utvecklat. Och självklart ska det utnyttjas, aldrig bekämpas.

Jag skriver i en debattartikel att “Utveckling och utbildning måste gå hand i hand.” Jag står fast vid det. Dagen vi börjar diskutera mobilförbud så stannar utvecklingen och utbildningen riskerar att bara landa väl hos vissa elever - inte alla som ju är skolans syfte.


Skillnaden mellan en mobiltelefon, en laptop, en läsplatta eller en projektor i klassrummet är tekniskt sett stor, men ur ett tillämplingsperspektiv finns lika många användningsområden. Problemet är att vi redan bestämt oss - mobiltelefonen, hur smart den än må vara, ska bort. Men som sagt, kanske för att den får oss att inse våra egna brister som lärare.

Utbildning och utveckling måste gå hand i hand

Jag fick en debattartikel publicerad på Dagens Arena (tjoho!). Här är den.

Lärare: Utveckling och utbildning måste gå hand i hand

De verktyg som skolan förser lärarna med räcker inte till för att hjälpa elever att nå kunskapskraven. Det skriver läraren Jesper Isaksson.
Jag tänker tillbaka till min egen tid på grundskolan och klassrummet med kassettbandspelaren, OH-apparaten och de stora neddragbara kartorna som då mycket riktigt visade både Sovjetunionen och Jugoslavien.
Samma karta hänger i mitt klassrum 28 år senare. Tiden har stått still och detta faktum får också bli mitt bidrag till debatten om skolan.
I en av de rikaste Stockholmskommunerna med en av de lägsta skatterna i länet, ska jag på en kommunal skola låta mina elever arbeta med hörförståelse på engelska.
Jag får i min hand en vit kassett och orden ”Du får själv spola fram till rätt kapitel, tror det är mitt i någonstans.” Min nya kollega på den för mig nya arbetsplatsen ser mitt ansiktsuttryck och tillägger ”Välkommen till Solna stad”. Jag går till mitt klassrum och stoppar i kontakten till kassettbandspelaren som står ovanpå OH-apparaten och bredvid tjockteven med tillhörande VHS-spelare.
Skälen till att skolan och elevers kunskapsnivå har halkat efter är många. De gör sig ofta påminda i min vardag som lärare.
Varje skoldag gör jag så gott jag kan för att välkomna mina moderna elever in i mitt klassrum som är identiskt med det klassrum jag själv satt i på 80-talet.
Här ska jag enligt LGR11 undervisa med hjälp av IKT, digitala medier och en pedagogik som ska ha ett ”entreprenörtänk” för att förbereda dagens moderna ungdomar inför ett modernt och ett samhälle som utvecklas i raketfart.
De verktyg som skolan förser mig med räcker inte, om man ska tolka läroplanen rätt, till att hjälpa mina elever att nå kunskapskraven.
Jag frågar mig ofta hur länge det håller. En vacker dag kommer vi vakna upp till en värld där det inte räcker att bygga en skolverksamhet och pedagogik på “gamla beprövade metoder – det fungerade förr, då gör det väl det idag också?”
Vi kan redan se det hända när pojkar hamnar på efterkälken, när behovet av resurser till elever i behov av särskilt stöd ökar och när allt fler elever presterar sämre i brist på motivation och stimulans.
När jag tittar ut över mitt klassrum på mina elever finns det i varje klass ett antal elever som det diskuteras särskilt stöd för. I avsaknaden av resurser och pengar och det verkar som om allt hänger på det.
Jag är övertygad om att i en modern skola anpassad efter moderna elever, skulle både kostnaden och antalet elever med behov av särskilt stöd minska drastiskt.
En undervisning som tar hjälp av och utnyttjar dagens teknik kan vara lösningen på många problem i klassrum över hela landet. Att tro någonting annat är att missa en viktig poäng: Utveckling och utbildning går hand i hand.
Att skolan är en plats där utvecklingen tillsynes verkar ha stannat och fastnat, både resursmässigt och pedagogmässigt, tyder på en paradox som både är märklig och i rådande situation, pinsam.
Skolan borde i stället för att vara sist in i utvecklingen vara först och ledande, oavsett utbildningsnivå. Det må handla om resurser, pengar och politiska beslut, men faktum kvarstår att den verkliga anledningen handlar om en syn på våra barn som en generation inte värd att satsa på.
Ett samhälle som inte satsar på sina barn är ett samhälle som inom en snar framtid kommer att behöva ta ställning till hur man reparerar ett gigantiskt svek mot en hel generation.
Jag hoppas det sker snart och att dagens styrande politiker får se resultatet av en politik och en syn på unga människor och som då måste vara först med att be om förlåtelse. Dessvärre kan det då vara försent.