Skolan har inte problem - min generation är problemet

Vi befinner oss i en tid där svensk skola är i kris. Så heter det om man får tro media. Så heter det om man får tro politiker. Jag och ett par hundra tusen lärare och ett par miljoner elever vet inte riktigt vad vi ska tro. Skolan är väl som den alltid har varit, menar någon. Det är inte skolan som är i kris utan skolpolitiken, menar någon annan. Problemet är föräldrarna, säger en tredje medan en fjärde menar att problemet är elevernas. Men att skolan skulle vara i kris (i jämförelse med vadå, förresten?), har åtminstone jag svårt att sätta fingret på.


Är skolan i mer kris än vad den var på 60-talet? Eller 80-talet? Eller jämför vi före och efter kommunaliseringen? Eller före och efter då Alliansen kom till makten 2006? Vad vi än jämför med undrar jag vad som är skillnaden. Det mest tydliga är väl generationsskiftet - både bland lärare, bland politiker och bland eleverna. Men vem äger då problemet?


Jag har ingen aning. Inga avhandlingar eller ens någon forskning att gå på när jag säger följande:
- Dagens eventuella skolproblem ligger i ett generationsskifte där dagens vuxna svartmålar, ser ned på, lågprioriterar och alienerar barn och ungdomar. Jag går bara på min upplevelse, mina erfarenheter och min övertygelse om att dagens barn och ungdomar som finns i dagens skolverksamhet, är helt fantastiska, underbara och de har så mycket att lära oss vuxna som vi inte vill, eller kan, se eller förstå. Och det, ja, det är det största problem som vi har om vi vill förändra skolan och därmed också framtiden.


Ja, jag står på barnens och ungdomarnas sida. Det märks tydligt i mitt sätt att arbeta och i min lärarvardag. Jag tillbringar allt mindre tid bland kolleger och vuxna och i stället allt mer tid bland eleverna - barnen och ungdomarna. Jag njuter av varje sekund jag får vara med dem och jag lyssnar, iakttar, lär mig och utvecklar min egen roll efter hur de fungerar. Man kan säga att jag baserar min pedagogik på mina egna observationer och erfarenheter i stället för trötta professorer, forskare och filosofer som antingen är döda eller blivit förpassade till pedagogikinstitutioner på landets universitet eftersom de själva som lärare saknade “det där extra” för att vara lärare och på så vis i stället blev teoretiker i stället för praktiker. En skola baserad på teori och inte praktik, kan jag tycka är en skola på villovägar och en skola oförmögen att förändras och utvecklas. Så länge vi baserar vår verksamhet på teori blundar vi för samhällsutveckling, nya tider och nya generationer. Och det kan aldrig fungera i det långa loppet.


Skolans stora problem och indirekt dess svårigheter som vi tror oss se idag, hänger ihop med det här, plus en förändrad syn på vad som är viktigt. På prioriteringar om man så vill. Våra elever är helt enkelt inte värda att satsas på. Även ett barn, en av dagens skolelever, förstår sammanhanget mellan satsning, prioritering, och resultat. Så länge vi inte omvärderar vår syn på barn och ungdomar kommer vi fortsätta hävda att vi har en skola i kris. Men frågan är om det inte bara är tomma ord när vi säger det. För vi kan ställa högre krav på barnen, ge lärarna ännu mer att jobba med - men det spelar liksom ingen roll när dagens vuxna redan verkat besluta sig för att tänka kortsiktligt och tänka på den egna karriären.


Inga pekpinnar i världen, ingen pedagogik, ingen teknik eller didaktik kan någonsin lappa ihop de brister som skolan lider av idag. Inte så länge som vi svartmålar, trycker ned, prioriterar bort den kommande och den unga generationen människor. Inte så länge samhället och dess styrning glömmer den klichéaktika tesen att “vi har lånat jorden av våra barn”. Och tyärr är det just det som hänt - vi lånar inte, vi tar den och vi skiter i resten.

Det är ett misstag som jag hoppas vi får äta upp inom en snar framtid.

Projekt "Sommarprat"

Projekt “Sommarprat”

Inledning och hur det började

Till en början tänkte jag att det här projektet, så som jag gör det, kunde få bli mitt som svensklärare “singnaturprojekt”, men jag har tänkt om där. Det finns säkert fler lärare i riket som gjort samma sak och det är i så fall fantastiskt. Jag tänkte dock dela med mig av ett projektarbete som blivit så mycket mer än “svenska” - som har blivit ett uppvaknande för både elever och lärare och vuxna. Men det är inte utan försiktighet och lyhördhet det kan ske. Men när det fungerar så kan en vecka förvandlas till så mycket mer än en svenskalektion - det blir livskunskap.

Sommaren 2012 blev Sverige överraskat av elitidrottaren Anja Pärsons modiga “Sommar i P1”. Radioprogrammet i sig är ett av Sveriges mest älskade radioprogram med miljoner lyssnare varje dag. När man frågar ungdomarna blir de förvånande - ett program i stort sett utan musik, bara massa prat? Med Anja Pärsons fantastiska program som förlaga (hon fick nys om det och skickade en videohälsning till mig och mina elever) skred jag till verket. Och resultatet blev överraskande och över alla förväntningar.

Projektet
Så här har projektet sett ut elevmässigt
- Skriva och bearbeta ett manus
- Ge och få respons och kommentarer från klasskompisar och lärare
- Inspelning
- Uppspelning

* Inspelat ska programmet vara minst tre minuter
* Två låtar ska presenteras och ska vara genomtänkta val. Ca 30 sekunder av låtarna ska vara med.
* Möjlighet finns att hålla programmet "live" (uppläst, talat) om tekniken begränsar.
* Projektet bedöms på det skrivna manuset samt slutresultatet (tal).
* Innehåll: det ska handla om någonting eleven kan äga och göra personligt. Det behöver inte vara om livet, det kan lika gärna handla om drömmar och intresse, men "jaget" ska vara tydligt.
* Tidsåtgång: ca tre två till tre veckor för manusskrivande, respons och bearbetning. Ca en vecka för inspelning.

Tekniken
Det som kan strula är det tekniska. Här måste jag dock ödmjukt böja mig inför den kunskap och lust att hjälpa andra som ungdomar besitter. Det finns olika lösningar på hur det kan göras:

* Soundcloud (mobilapp till de flesta mobilsystem) - eleverna använder sina mobiler för inspelning eller webbplatsen och då med mikrofon. Genom sitt konto på Soundcloud kan elever och jag "följa" varandra och det blir lättare att spela upp och bedöma då programmet finns sparat i molnet.
* Röstinspelare på mobiltelefoner - eleverna använder mobilen, spelar in och sedan delar filen med mig. Här kan finnas vissa komplikationer beroende på mobil och operativsystem. För iPhone behövs ofta tredjepartsprogram (iTunes).
* Datorprogrammet Audacity eller liknande gratisprogram.

Jag har ofta blivit glatt förvånad över den kreativitet som ungdomarna besitter. På egen hand har många själva lagt in musik, ljudeffekter, bakgrundsljud etc och i varje klass har det funnits flera elever som är villiga att visa och hjälpa sina klasskamrater.

Tekniken kan vara ett hinder, men behöver inte vara det. Låt eleverna använda sina smarta mobiler och låt dem kanske ibland under inspelningen, ta med sig jobbet hem för att använda sin egna teknik. Slutresultatet är det som i slutändan bedöms.

Uppspelning/redovisning/framförande
Det här är stunderna då magin visar sig. För mig har det blivit stunder av gråt, skratt och eftertanke. En klass bjöd in alla föräldrar till en kväll med Öppet hus - rörda föräldrar fick ta del av, och lära känna sidor av sina barn de inte kände, saker som vi vuxna glömmer att barn och ungdomar funderar över. Andra klasser har suttit samlade i klassrummet med fika, andra har valt att lyssna på varandra under lägerskola, vid en öppen eld när mörkret lagt sig.

Efter varje program har jag sagt någonting. Det kan vara kommentarer om innehållet, framförandet eller en liten intervju med eleven. Det har hänt att jag inte kunnat kommentera alls, utan istället brustit ut i gråt - någonting som jag inte skäms över eller ens kan hjälpa. För var så säker, du kommer få lyssna till unga människor som inget hellre vill än att dela med sig av sina berättelser. Och de är starka, svåra, vackra, roliga och känslosamma.

Var förberedd
Jag kan inte trycka på den här biten tillräckligt. Ibland måste du som vuxen och lärare kanske styra eleverna och verkligen få dem att tänka på innehållet både en och två gånger. En frågar att ställa är: "Du måste kunna känna att det du pratar om är någonting du vill och kan berätta för andra - kan du det?"

För saken är den att du kommer få lyssna till ungdomar som berättar om saker som är svåra och tunga, men ack så viktiga. Du behöver vara förberedd på att det kan svänga, från en elev som pratar om sitt idrottsintresse till nästa elev som berättar om när pappa gick bort i cancer eller hur hen tänkt ta livet av sig flera gånger.

Jag upplever att lärare och vuxna ofta räds svåra frågor i klassrummet och är du en sådan lärare, anpassa då uppgiften till någonting du kan stå för och känner är okej för dig. Men jag kan också rekommendera att "dyka ned i en värld och en tid" som vi vuxna behöver påminnas om.

En sak är säker. I en trygg klass kan det här projektet resultera i en ännu tryggare samvaro, ännu bättre dynamik och fantastiska ögonblick då barn och ungdomar får kunskap om livet som jag som vuxen och lärare redan har glömt att de behöver.

Lycka till!

Posted via Blogaway


Posted via Blogaway

Lundsberg och Förvaltningsrätten gör det lättare att vara lärare - Hurra!


Lundsberg och resten av skolsverige ansvarar inte för det som inte sker inom och som är skolverksamhet.
Det är vad jag tolkar besked från Förvaltningsrätten som därmed upphäver Skolinspektionens beslut att stänga internatskolan. Eller citerat ur DN.se:
"Den rättsliga genomgång som domstolen gjort visar att Skolinspektionen inte har befogenhet att utöva tillsyn över sådan internatverksamhet som äger rum utanför skoldagen", säger chefsrådmannen Anna Maria Åslundh-Nilsson i ett pressmeddelande.
Vidare tolkar jag det som att skola och lärare inte längre behöver bry sig om vad som sker med och händer runt eleverna vardagar mellan kl. 16-08 och om elevernas skoldag påverkas av utanförliggande faktorer kan vi i framtiden hänvisa till fallet Skolinspektionen vs Lundsberg. För "internatverksamhet" är väl egentligen samma som "vilken verksamhet som helst".
Otrygg social miljö i hemmet, kränkningar på nätet (för internet kan ju knappast ses som skolans domäner), missbruk och kriminalitet på kvällar och helger m.m - ja, det behöver vi inte bry oss om längre.
Hurra, så lätt det blev att vara lärare plötsligt! Sorry Aftonbladet, nu kan ni stryka skolornas ansvar i era artiklar runt mobbning för vi har i stora fina Förvaltningsrätten på vår sida och därmed också lagen! In your face!

Fast nä. Jag jublar inte.
Inte som ett antal styrelsemedlemmar och stiftelser kanske gör just nu. Av den enda anledningen: det är åt helvete.
Konspiratören i mig säger: JÄV och tillägger ett mummel om att "ja se Lundsbergarna finns långt uppe i toppen av rättsväsendet".
Pedagogen och läraren i mig säger: En otrygg elev kan man aldrig lära hur mycket tid man än lägger ned och hur mycket hjälp man än ger. Endast när de själsliga och sociala faller på plats blir det äkta kunskapande.
Människan i mig säger: Vem ska hjälpa alla barn som far illa om inte jag?
Den förvirrade i mig säger: Kan någon förklara hur jag ska tolka det så att jag förstår det rätt??!