Crazy Pictures - när läraren inte riktigt räcker till

Jag upptäckte gänget bakom Youtube-kanalen så sent som för någon vecka sedan. Efter det är jag som besatt. Jag analyseras och använder deras filmer i stort sett till allt som jag gör i skolan och med mina elever. Av den enkla anledningen att de gör det jag så gärna vill kunna åstadkomma själv.

Det är inte så enkelt att bara visa en av deras filmer och sedan tro att det blir bra. Det är när jag som lärare kan använda mig av dem i uppföljande diskussioner, som de verkligen kommer till sin rätt. För det är nämligen så att perspektiven måste eleverna (säkert vi alla) få hjälp att se och förstå. Och när jag gör det, ja då blir kortfilmerna till pedagogiska verktyg utan dess like!

Här följer en beskrivning om hur jag använder deras fantastiska filmer.


Den här filmen är nog min favorit. Den tar nämligen upp viktiga frågor på både ett roligt och våldsamt sätt. Det handlar dels om att man "idag inte kan säga någonting utan att bli misstolkad", men också hur vi ur ett samhällsperspektiv där vi känner något sorts behov av att sortera människor i grupper som allt som oftast finns för att nedvärdera och alienera våra medmänniskor.
 Här handlar det om fördomar, politik, språkets makt och påverkan, samt ren och skär rasism. Men det är roligt. Så roligt att fjortonåringar skrattar så att de gråter. Vi skrattar tillsammans så att vi gråter, helt enkelt. Men det får inte stanna där.
 Diskussionen efteråt handlar om allt från kränkande språk, semantik, rasism och fördomar till historia och filosofi. Jag har blandat vilt mellan språkvetenskap och samhällskunskap. Hur påverkar ord och uttryck oss? Varifrån kommer behovet av att såra och kränka genom att välja en viss vokabulär? Varför finns det människor som hellre säger chokladboll än negerboll - och varför inte fler? Eller färre?

"Ta mig" och "Se mig"

Två kortfilmer där könsrollerna bytt med varandra. Här är männen de utsatta, de som sexualiseras, tar hand om skitgörat och utnyttjas. Män i smink och klänning medan kvinnorna klär sig i skjorta och slips.
 Båda dessa filmer ställer saker på sin spets och kan också väl ligga till grund för diskussioner med lite äldre elever (från 14 år, skulle jag säga). Här finns nämligen en igenkänningsfaktor som både killar och tjejer kan både se och märka.
 Huvudrollerna, män som kvinnor, både klär och sminkar sig som kvinnor, men också beter sig kvinnor. Här finns "tjejsnacket", dramat och beteendet. Medans kvinnorna i filmerna, beter sig och klär sig som män.
 Jag har ett par frågor som startar igång diskussionen:
- Är det skillnad på hur man ser den här filmen beroende på om man är kille eller tjej?
- Ni killar, hur tänker ni, skulle ni tänka, om detta vore är framtid som man i dagens samhälle?
- Ni tjejer, tror ni att det här er framtid som kvinnor i dagens samhälle?
 Viktiga frågor som verkligen får, egentligen oss alla, att tänka till.


Den här filmen visar jag i samband med en av de filmerna ovan. För det har visat sig vara väldigt intressant att se reaktionerna hos mina elever och jämföra dem med varandra. Under till exempel "Se mig", så är det tyst. Både killar och tjejer tittar fascinerat och många, främst killar, ser både konfunderade och tagna ut. Men under "Vaskduellen" förändras atmosfären drastiskt.
 Filmen handlar om att tävla i vem som kan, vill och kan tänka sig att spela dyrbara kort - för den egna statusen. Man, frågar män, tävlar i vem som kan kasta bort mest pengar och ägodelar i kampen om att vara bäst och störst.
 Här finns många ingångar till diskussioner då filmen tar en allvarlig (men också humoristisk vändning). Fascinerande är här att de killar som varit knäpptysta under "Se mig", här gråter av skratt. En naturlig fråga är då:
- Killar, varför skrattar ni nu och inte under förra filmen?
Här kommer diskussionerna in på allt vad gäller hur ungdomarna ser på sig själva, vilka mål man har i livet och vad och vem man identifierar sig med.
- Killar, är det här er framtid?
Ingen dum fråga.
- Vad är makt?
- Vad är status?
- Vad är viktigt?

Crazy Pictures har som en slags tagline "Poesi för fiskar". Det är en bra sådan. Vi skojar ju gärna om hur guldfisken i akvariet simmar fram och tillbaka och tänker "Här har jag aldrig varit förut!". Så är det nog dessvärre även för oss människor som har lite större och mer utvecklad hjärna - vi glömmer för lätt och snabbt. Och att det handlar om poesi, gör det kanske än svårare att riktigt förstå budskapet.

Mina elever ska dock både se och förstå - och aldrig glömma.

Därför är jag lärare och inte en tunnelbaneförare

För ett par år sedan sökte jag jobb som tunnelbaneförare. Det efter att en rektor sagt till mig att jag borde söka annat yrke eftersom jag engagerade mig för mycket i dem av mina elever som behövde en engagerad vuxen. Det gick så där....


  När man söker jobb som tunnelbaneförare så får man genomgå ett ganska hårt test. Jag kastade mig över del 1 och svarade på frågorna. Det var ett slags intelligenstest som handlade om att kunna se färger, se och göra skillnad mellan olika figurer etc. Lättnaden var stor när jag en kort tid senare fick veta att jag gått vidare till nästa test.
  Test nummer två och som jag dessvärre inte klarade, var ett EQ-test. Det första var något slags IQ-test men det här var annorlunda. Här ville man veta hur jag som människa och person, reagerar i vissa situationer. Jag fick aldrig några siffror på hur illa jag låg till i testet och hur olämplig jag skulle vara att köra tunnelbana. Men jag fick veta att jag inte "gått vidare".
  Och det är någonting jag är stolt över idag. Jag var det redan då, men jag har förstått grejen med det än mer. Och jag är tacksam över att vi har tunnelbaneförare i Stockholm som klarar av det de gör och riskerar att utsättas för. Och jag är tacksam för att man tidigt såg att jag inte skulle klara det.
  Jag misslyckades, föll, på EQ-testet. För mig är det en bekräftelse för hur jag är som människa. Att jag är empatisk, human, omtänksam och en människa med självinsikt. Hade man satt mig i ett tåg och jag av en händelse, vilket alla tunnelbaneförare måste vara beredda på, kört över en människa som hoppat - då hade jag både varit en kostnad för företaget men också för vården. All den behandling, sjukpenning och vård jag hade behövt efter det hade helt enkelt varit en stor och kanske onödig kostnad. Därför är jag tacksam att jag inte klarade det här provet.
  Det går liksom inte att undhålla. Hade jag suttit vid spakarna på ett av Stockholms tunnelbanetåg och kört över en människa - ja, då hade jag gått sönder. Helt och hållet. Totalt, förmodligen. Jag kan beundra dem som skulle kunna göra samma sak och komma ut på andra sidan "åtminstone helare än vad jag skulle gjort". Att det finns hjälp och stöd för förare som är med om det, vet jag och det ärar så klart hela organisationen. Jag vill inte, vågar inte, tänka på hur det skulle vara att dag ut och dag in, leva med risken att se en människa hoppa...
 
  Funderar ibland på om läraryrket är så mycket mer annorlunda. Vi jobbar ju också med människor. Om lärarutbildningen hade haft samma rigorösa tester som tunnelbaneförare, hade jag gått vidare? Hade jag fallit på test nummer två som handlar om samma sak som med tunnelbaneförare, att jag känslomässigt engagerar mig, känner lite för mycket och kanske till och med, tar saker och ting personligt - skulle jag gå vidare?
  Kanske hade jag gått vidare på grund av akademiska poäng och avklarade kurser som tyder på ämneskunskaper. Förmodligen. Och det är vad som är viktigt. Att lära ut ämneskunskap och bedöma barn. Allt det andra är inte av vikt, trots att det så ofta är en större del av läraryrket än vad man tänker på. Ty läraryket handlar om så mycket mer än det där. Idag är akademiska poäng det som gör dig till lärare. Förmåga, kunskap i och hur du hanterar situationer som är minst lika svåra och traumatiska som det en tunnelbaneförare dagligen utsätts för - de beaktas inte.
  Jag älskar mitt jobb. Jag kan inte tänka mig annat. Den rektor som sa till mig att söka annat än lärarjobb, ja, hon hade helt enkelt fel.  Jag undervisar mina elever i ämneskunskaper - men jag engagerar mig minst lika mycket i andra saker som akademiska poäng aldrig kommer kunna lära ut eller lära mig. Livet.

Jag är idag glad över att man inte lät mig gå vidare i min ansökan och jag är stolt över att jag inte klarade EQ-testet för att bli tunnelbaneförare. Om inte annat gör det att jag fortfarande är lärare. Och jag känner att jag behövs. Passar in. Fungerar i yrket. Men samtidigt undrar jag, i konstrast till tunnelbaneförare, om vi inte ligger på samma nivå.

   Skillnaden är att jag har tid, kunskap och möjlighet att bromsa bra mycket tidigare än en tunnelbaneförare. Mitt samvete handlar om huruvida jag gör det. Eller inte.