Jag lät mina elever hata mig och det blev fantastiskt

Det primära syftet med lektionen var egentligen att jag ville göra ett litet experiment med hjälp av eleverna. Syftet var att jag ville få eleverna att reflektera över skillnaden mellan talspråk och skriftspråk och huruvida det kan vara en förklaring till näthat och att de båda språken borde betraktas som ett och samma och i så fall, hur man i så fall kan arbeta med den processen i skolan.


Idén var att använda mig själv, som jag så ofta brukar. Jag skrev upp på lappar saker som jag antingen fått sagda till mig, fått skickade i text eller saker som jag tror man skulle skriva eller säga till mig. Det blev sex mycket personliga meningar:



- JÄVLA BLATTESVIN, STICK TILLBAKA HEM!
- DU ÄR SÅ JÄVLA FET, DITT SVULLO!
- FATTAR DU HUR JÄVLA DUM DU SER UT I KJOL, BÖGJÄVEL!
- NEGERJÄVEL, GÅ OCH DÖ!
- FY FAN, DU ÄR JU MAN MEN HAR TUTTAR, BANTA DITT ÄCKEL!
- INGEN GILLAR DIG, ALLA HATAR DIG, FATTAR DU INTE DET?




Jag informerade och beskrev övningen så gott jag kunde och fick sex frivilliga elever att ställa upp. De fick varsin lapp.


Första delen:
Varje elev med lapp gick fram en och en till mig och visade upp vad som stod på lappen.


Andra delen:
Varje elev fick komma ut till mig utanför klassrummet, en och en, och säga till mig vad som stod på lappen.


Efterspel:
Jag hade så klart tänkt på att det skulle bli intensivt, tungt, svårt och på något sätt väldigt tydligt. Och det blev det. Eleverna tyckte det var mycket jobbigt, framför allt att säga till mig vad som stod på lappen.


Några elevkommentarer:
  • Det svåraste och jobbigaste var att jag skulle säga någonting jag inte tycker.
  • Det var jobbigt för att det kändes som om jag sårade dig utan att jag ville.
  • Det var lättare att bara visa dig lappen än att säga orden till dig.


Efteråt diskuterade vi länge om det vi nyss gjort. Var det någon skillnad att “gömma sig bakom lappen” än att se mig i ögonen och säga orden? Varför är det så? Är det en del av problemet med näthat idag?
 Stämningen i klassrummet var magisk. Vibrerande. Ur ett lärarperspektiv så magiskt det bara kan bli. Eleverna bidrog med mogna, genomtänkta och fantastiska inlägg och kommentarer och jag blev alldeles varm i hjärtat.
 Jag frågade: “Hur hatade man före internet tror ni?” och berättade sedan om hur jag i deras ålder själv var mobbad och samtidigt mobbare. Och att det är den största anledningen idag att jag är lärare - för att på något sätt gottgöra för det jag själv gjorde som barn. Då hade jag nära till tårar och även många elever. Starkt, helt enkelt.


Det som jag inte hade tänkt på när jag planerade övningen var hur jag skulle känna det. Jag trodde inte jag skulle reagera som jag gjorde. Även om jag för elevernas skull hade ett snällt och litet leende ansiktsuttryck, så gjorde det ordentligt ont inom mig. Det var tungt att läsa orden, trots att jag själv skrivit dem. Det var otroligt jobbigt att höra dem från någon annan. Det var inte det lättaste att berätta hur det kändes för mig, för eleverna. Men det var nödvändigt.


Den här lektionen blev en lektion som ingen annan jag någonsin varit med om eller haft. Den här lektionen blev dock en av de största upplevelserna i min lärarkarriär - den kändes viktig, den kändes ärlig och den kändes nödvändig.

Och jag hoppas att eleverna som var närvarande kände samma sak.