Svenska elever skriver bättre än du

Elevernas skrivkunskaper och resultat på nationella prov i svenska, är veckans pungspark mot skolan, lärarna och eleverna själva. Några andra verkar i debatten och bland gemene man stå helt utan ansvar. Det faktum att svenkar skriver sämre oavsett ålder och generation, förbises också så klart.

Redan för tre fyra år sedan började jag hamna i konflikt med det rättningsmaterial som hör till uppsatsdelen i svenska i år 9. Jag har nämligen inte hört en enda svensklärarkollega som under mina år som lärare jublat över de uppsatsämnen som funnits, än mindre över själva skrivuppgiften och rättningsmallen. En elev som skriver en alldeles utmärkt uppsats där alla kriterier uppfyller A, förutom ett som vi tvingas sätta F på - och det kan handla om fel rubriksättning, ett missat referat - gör helt sonika att hela delprovet blir underkänt.
   Så har det varit så länge jag kan minnas. Ett antal elever med höga betyg får tillbaka prov som visar helt andra resultat än vad ingen av oss önskar och jag får sätta mig med eleven i fråga och förklara hur det ligger till. "Du är duktig, du har ett fantastiskt språk, varierat ordförråd och en berättarteknik som få - men du glömde en mening eller ett par ord som gjorde att enligt Skolverket så är din uppsats underkänd."
  Det jag kan märka dock är att dessa elever blir fler. De elever som missar, tänker lite för långt och ibland utanför Skolverkets egna preferenser på innehållets karaktär och som i stundens allvar glömmer småsaker (sic!) - de blir fler för varje år. Självklart är det då lätt att säga att problemet ligger hos eleverna, skolan och lärarna. Men själv undrar jag när Skolverket ska ta på sig en del av ansvaret och erkänna att ja, minsann, uppsatsämnena var nog på tok för ålderdomliga i både tanke och utförande, att dagens ungdomar ska kunna visa upp sina bästa kvaliéer och förmågor. Ett prov bör aldrig utformas för att sätta dit eleverna - tvärtom bör de locka eleverna att redovisa sin kunskap på sitt sätt och efter egen förmåga. Så länge det inte sker kommer de nationella proven för de flesta lärare idag vara ett hån och någonting vi skrattar åt i lärarrummet.

  Det är lätt att skylla på dagens elever och lärare och skola. Men det borde bli svårare att tänka att det minsann bara är där den språkliga nivån har sjunkt när man samtidigt ser vuxna, utbildade i en skola långt tidigare, låter sitt eget språk förfalla. Jag är ledsen, men skyll inte på mig som är lärare idag för dina egna särskrivningar, chattspråk och emotikoner i dina egna texter. För visst är det så att skriftspråket i stort har försämrats i jämförelse med det du en gång i tiden lärde dig och säkert var tämligen duktig på?
  Jag har de senare åren stört mig allt mer på etablerade medias språk som allt oftare ger sken av att man antingen helt slutat korrekturläsa eller så tycker man inte att det är viktigt längre. Och frågan är om det inte är ett tecken i tiden, ändå. Om vi som gick i skolan "förr i tiden" (innan skolan började "suga så förtvivlat") själva börjar se mindre vikt i skrivandet, till och med journalister och etablerad media, varför ska vi förvänta oss att våra unga ska vara så mycket bättre? För det är ju så det är - de nationella proven i nian och på gymnasiet rättas efter mallar som ligger långt över det jag upplever är den allmäna och även professionella nivån idag, i samhället.
  Åter igen, kraven på nationella prov i svenska är fortfarande hopplöst ute och cyklar.

  Det Skolverket förmodligen är absolut sämst på, vilket är helt ofattbart i det samhälle vi lever i idag, är att också se att Sverige är ett mångkulturellt land. Sverige gillar det och vi vill fortsätta vara det så länge de styrande partierna/blocken är överens om det. År 2014 har jag inte sett en enda lärobok i SO, NO, Ma, HK - whatever - som är skriven på ett sätt som gör att en elev med annat modersmål än svenska ska kunna förstå och följa undervisningen.
 Dessutom är nationella provet i svenska identiskt med nationella provet i Svenska som andraspråk med vissa lättnader vad gäller grammatik och stavning. Det som gör Sverige så fantastiskt är att vi är mångkulturellt och åtminstone jag vill fortsätta vara det och det innebär självfallet - och det är inte "rocket science" - att med fler människor med annat språk än svenska som modersmål, så kommer det självfallet visa sig i statestiken. '

  Tekniken kan vi så klart också skylla på. Det är samma teknik som dagens tonåringar växt upp med som fått alla oss äldre att börja skriva lol, wtf, gtg, :), :(, å ja ba, nt - och med andra ord förenkla vårt egna skriftspråk. Här kan vi så klart välja. Ska vi se det som tillbakagång eller en normal utveckling av språk? Även de som gick ut med en 5:a i betyg på 80-90-talet har förmodligen börjat förenkla sitt skriftspråk.
  Och tror du mig inte, välkommen att höra av dig så skickar jag ett nationellt prov för årskurs 9 i Svenska till dig och bedömer den efter årets bedömningsnivå. Lycka till!
  Men visst spelar tekniken roll och även om Skolverket har glömt det, så måste skolan förhålla sig till det. Jag är emot pekplattor i älder årskurser, även i grundskolan, eftersom jag (kanske är jag gammalmodig där) tror på att det näst bästa efter att skriva för hand är en ordentlig skärm och ett ordentligt fysiskt tangentbord.

  Skolan har problem. Vi lärare har problem. Samhället har problem. Skolan kan anpassa sig bättre till tiden och dagens ungdomar. Vi lärare kan anpassa vår undervisning bättre till dagens elever. Samhället kan ransaka sig självt och se att allt som utmålas som problem, kanske inte behöver vara det, men framför allt, är ett samhälls ansvar.

 När läste du som förälder för ditt barn senast?


Inte bara lärare, jag försöker föreläsa också

För mig är det viktigt att dela med mig av den kunskap jag har. Inte bara ämneskunskap utan även livskunskap. På senare år vet mina elever mer om mig än min egen familj. Jag skulle aldrig dela med mig av saker ur mitt liv, min uppväxt och mina tankar om jag inte trodde att jag inte är ensam om det.

Så jag föreläser emellanåt. Både för mina elever som redan träffar mig, men också för elever på andra skolor. Inte för att jag kan, måste eller blir tvingad - utan för att jag vill och vet att jag har någonting att säga som dagens ungdomar kan behöva höra.

Idag känner jag mig klar med presentationssidan av min föreläsning.

Dela den gärna med dina kolleger, skolor och skolledare.

Tack!

http://www.strikingly.com/kiltedteacher

En ofrivillig lektion i näthat

Klassen skapade en gruppchatt för att kunna ge förslag på klassresa och vad man skulle göra med klasskassan. Efter en mängd roliga emotikoner och skratt händer någonting.
En grupp killar lämnar klassrummet och sätter sig i ett grupprum för att jobba. Ett gäng tjejer är kvar med mig i klassrummet. Trots att jag träffar den här klassen tre gånger i veckan och inte är mentor eller känt dem före jul, märker jag att någonting händer. Tjejerna blir arga och upprörda och snart försvinner skratten. Någon engelskalektion är det inte tal om. Istället blir det en konkret och nästan skrämmande uppvisning i hur näthat uppstår och fungerar.
Jag bestämmer mig för att kalla in alla elever i klassrummet. Vi det här laget är jag så arg och upprörd att pulsen stiger och det fullkomligt kokar inombords. Under femton minuter händer alltså följande:
Klassen skapar gruppchatt. Oskyldigt och med syfte. När killarna lämnar klassrummet börjar tonen på chatten förändras. "Lisa är så jävla ful!", "Gå å häng dig!" och andra negativa kommentarer upptar chatten.
När klassen är samlad håller jag ett improviserat brandtal, för jag har svårt att greppa vad som just hände. Ungdomar som går i samma klass och har gjort det i många år, som i chatten är med med namn och allt - plötsligt vänder det till näthat. Som om någon tryckte på en knapp.
- Vad fan hände, dundrar jag från katedern, arg så att jag skakar. Ni går och har gått i samma klass i flera år och snart slutar ni som klass, skiljs för alltid och ni väljer att göra det på det här sättet? Eller vad fan är det frågan om?! Är det så jävla illa att så fort ni tar orden från munnen till ett tangenbord eller en touchscreen, inte behöver se varandra, så får ni något slags behov av att trycka ner och vara nedsättande mot era klasskompisar? Inser ni hur jävla idiotiskt det är?! Kan inte någon förklara hur det funkar, för jag är helt jävla lost här!
Allt tyst. Ingen säger något. Så säger någon någonting om att man gömmer sig bakom en skärm.
- Gömmer sig? Ni ser inte varandra där ni sitter men era namn syns i chatten. Ni är inte gömda eller ens anonyma - ni är klasskamrater som befinner er i samma klassrum nästan åtta timmar per dag! Vad får ni ut av att säga till någon att man tycker någon är ful eller dum i huvudet?! Varför i helvete ska du ens behöva låta denne få veta vad du tycker?
- Gå nu, gå och ät lunch och ta en funderare. Efter helgen vill jag att alla har analyserat vad fan det var som hände nu och hur ni som klass ska kunna rädda situationen de två månader som är kvar. Försvinn för fan...
Det kan inte bli tydligare än vad det blev idag, varken för mig eller tonåringarna som var där. Alla kände  upplevde och funderade men frågan är hur många som analyserar och lär sig av det. Kanske är det också det allvarligaste problemet vi har att ta i tu med. Vi ser det hela tiden men för få av oss avskyr det och för många accepterar det.
Vad det här handlar om är beroende på hur man ser på det, antingen lättbeskrivet eller helt enormt svårt att beskriva. Lätt för att man kan dra slutsatser som att det handlar om ett beteende bakom en skärm och ett beteende i det öppna rummet. Svårt för att det handlar om beteende, psykologi sociala mönster. Men det tydliga här är det faktum att det spelar ingen roll om man känner varandra eller syns med namn - krafterna bakom verkar vara svårare att definiera än så.
Det är uppenbart att vi inte kan skylla näthat på ungdomen eller ens tekniken, även om skärmarna man “gömmer sig bakom” är teknik. Det handlar snarare om mentalitet och hur vi tänker, fungerar med andra och bristen av empati. Vuxna som till skillnad från dagens tonåringar, inte är uppvuxna med internet, sitter idag bakom skärmar och näthatar, trakasserar och i och med det verkar vara oförmögna att se att det skrivna ordet är lika kraftfullt som det sagda. Och precis som vad som tydliggjordes idag, att bakom en skärm verkar man kunna släppa på alla de sociala förmågor som man kanske egentligen har i samröre med människor öga mot öga. Det förefaller handla om mentalitet, empati eller bristen av den och förmåga eller oförmåga att kunna skilja på verkligheter - för dessa verkar skärmen utgöra en slags overklighet. Och där tror jag problemet ligger.
Jag funderar på hur jag, skolan och samhället kan arbeta för att motarbeta detta. Det kan låta lätt, men det blir direkt svårare när man börjar tänka i banor om psykologi. För om det är så att de människor som utan att tveka bara så länge det handlar om text, kan skriva nedsättande ord, då blir allt mycket mer komplicerat. Här biter inte föreläsningar om näthat och mobbning. Det som biter är möjligen ett genomgående arbete redan från första början, när vi är små, där vi måste arbeta för medmänsklighet, empati och social kompetens.
Vi kan inte bryta utvecklingen, ta ifrån människor tekniken i form av datorer och mobiltelefoner eller surfplattor, men vi kan och måste arbeta på andra nivåer och andra sätt. De som näthatar idag gör det kanske omedvetet och utan att kunna se eller ta till sig det faktum att det gör lika mycket skada som om det sker med ord, kanske inte hade varit där de är om de vid tidig ålder lärt sig och utvecklat sociala förmågor och kompetenser. Därför är jag beredd att idag säga att här kan jag och alla andra som arbetar med barn och ungdomar göra skillnad. Det är ett långsiktligt arbete som spänner över flera år, men för att i framtiden få bukt med näthat, så måste vi börja någonstans.

Nu, helt enkelt.