Sär skriv mer!

  Jag läser en mycket intressant tidnings artikel i mars numret av Språk Tidningen där Per Ledin redovisar för mig lite okänd fakta. Sär skrivning är väl det språk fenomen som alla verkar ha en åsikt om och som på ett sätt också verkar göra alla till språk poliser. Men Ledin frågar sig om det nu är så farligt med sär skrivningar. Och jag måste säga, det han säger låter helt okej. Och jag är mycket nära att göra en ko vändning i frågan.

  Den som tror att sär skrivningar är ett nytt fenomen tror fel. Den som vidare tror att det bara är ungdomar som sär skriver, eller som leder den “utvecklingen”, tror också fel. Den som tror att det är engelskans fel, tror också fel. Ledin slår hål på flera myter, vilket jag tacksamt tar emot som den språk intresserade person jag är.

  Text är inte till för örat utan för ögat. Låter klokt. Tal och text är inte samma sak, det är två helt olika språk. Det klassiska sär skrivnings exemplet “Brun hårig sjuk sköterska” ser onekligen konstigt ut för den språk insatte, men när man uttalar det handlar skillnaderna om betoningar och accenter. Människan är smart språkligt, vi lär oss snabbt att tolka språk i kontext och betydelse. Vi vet när vi pratar om påskris som fjädersmyckade kvistar på påsk eller om det handlar om en maträtt med ris. Vad pratar vi om när vi säger brunsten - parningsvilja eller en stensort? Och finskorna, menar vi nationalitet eller ett par snygga skor? Vi har helt enkelt en förmåga att tyda och tolka ord i kontext och det torde nästan vara omöjligt för oss att misstolka. Vare sig det är i tal eller skrift. En myt runt sär skrivning är att den orsakar missförstånd. Svar nej. Inte mer än något annat språkligt fenomen.

   Att sär skrivning har blivit så hett att debattera handlar snarare om att vi gillar att se komiken i det, för sär skrivningar kan vara ofantligt roliga när man bestämmer sig för att se dem. Men som språkligt fenomen är det egentligen ingenting märkvärdigt. Komiskt, javisst, men är det ett kraftigt språk fel? Knappast.

  Engelskan då, har det någonting att göra med sär skrivningar? Ledin säger blankt nej och det gör de flesta språk forskare också. Vi har nämligen sär skrivit längre tillbaka i tiden, långt innan engelskan kom på tal i Sverige. Bellman sär skrev, Lenngren sär skrev också.

 Den ganska korta tidnings texten i Språk Tidningen är välkommen läsning och den får mig som sagt att tänka till och kanske rent av av drammatisera sär skrivningen. Jag har länge varit militant motståndare till dem, men nu undrar jag om jag kanske håller på att mjukna. Frågan är hur jag kommer att göra på jobbet med mina elever. Eller nej, det är ingen fråga alls. Det finns fortfarande regler i språket som är av vikt och rätt ska vara rätt, däremot kommer jag inte vara lika skade glad, militant motståndare eller anti sär skrivnings fascist - jag kommer snarare av dramtisera hela grejen. För saken är väl den också att det börjar bli lite tröttsamt. Så roliga är inte sär skrivningar. Längre.

(Källa: Språktidningen, mars 2013, Per Ledin)