Tolerantare ungdom ger mig hopp om framtiden

Det känns som om det håller på att hända någonting bland ungdomarna. Detta medan vi vuxna är de som står för motsatsen. Jag upplever en växande tolerans inför sådant som för några år sedan var känsligt och obekvämt. Kanske är det bara en känsla jag får när jag tittar på ungdomarna på just min skola, men jag tror faktiskt att det gäller i stort för hela den generationen.


Rasism
För tio år sedan när jag började som lärare, var upplevelsen att rasism fanns och den var också tämligen utbredd. Visst fanns det elever som var mer högljudda rasister än andra men mest handlade det om smygrasism som framkom när man grävde mer på djupet i uppsatser och diskussioner. "Blattarna tar våra jobb (och brudar)" och "de lever bara på socialbidrag och slappar hemma i soffan", var vanliga åsikter. Alla vet att barn inte föds rasister, tvärtom. Rasismen kommer från annat håll, främst hemma vid middagsbordet. Ungdomarna för tio år sedan har idag vuxit upp och har kanske egna barn och huruvida deras åsikter fortfarande finns kvar, vet jag inte. Men när man tittar på samhället och vad vi vuxna sysslar med, är jag rädd för att ingenting förändrats där.

Men mycket verkar hända på få år. Jag möter idag mindre rasism och mer empati. Om det har med att jag själv är "babbe" och att eleverna antingen inte vågar vara rasistiska i min närhet eller om det har att göra med att jag själv arbetar mycket och hårt med att motarbeta rasism på min skola, eller om vi i skolan i stort har blivit bättre på att motarbeta rasism, är svårt att säga. Jag upplever också att eleverna inte längre håller inne med vad de tycker är orättvist, otäckt, oacceptabelt och hemskt. När vi tittar på nyheter eller uppmärksammar orättvisor hör jag i större utsträckning ljudliga protester i form av ord, suckar, stön och huvudskakningar. Och allt det här är mycket glädjande och inger ett stort hopp inför framtiden.

Homosexualitet
Jag vet flera unga flickor i 12-13 års åldern som är medvetna om att de antingen är homosexuella eller bisexuella och som inte döljer det. Tvärt om. Klasskompisar och kompisar vet och när nu för tiden när jag frågar om eleverna känner någon som är homosexuell, så är det många händer som slängs upp i luften. Även inom det här området jobbar jag mycket och fokuserat och kan utan att tveka låta mina elever tro att jag själv är homosexuell och låta dem komma fram till att det inte gör mig till en sämre lärare eller människa.

Att homofobi fortfarande är störst bland pojkar, råder inga tvivel om, men även här upplever jag att det håller på att förändras. Skolan har helt enkelt blivit bättre på att prata om homosexualitet och fler lärare berör det än tidigare. När till och med ungdomar, en del väldigt unga, vågar komma ut som homosexuella så känner jag en otrolig respekt för dessa individer. Det är helt enkelt makalöst starkt och fantastiskt.

Diagnoser och handikapp
Det händer ofta att jag hör mina elever sitta och diskutera diverse diagnoser och det är för mig helt nytt. Så sent som förra veckan hörde jag ett gäng grabbar i år 7 sitta vid ett bord i skolan och prata. Så här lät det ungefär:
- Jag ska börja äta medicin nu!
- Vaddå för medicin?
- För min ADHD. Den ska få mig att bli lugn och kunna jobba bättre.
- Fan va bra! Det måste väl kännas grymt?
- Aaa, det ska bli skitgött. Ibland har det varit så jävla jobbigt att inte kunna koncentrera sig å så...
- Förstår det. Jag tror jag också har ADHD!
- Har inte du dyslexi?
- Aaa, men jag tror fan jag har något annat också, jag dampar ju så lätt å det liksom kryper i mig hela tiden. Och så är det ju inte med dyslexi.
- Nä, du skriver bara som en kratta...
- Hahaha, ja och jag läser ju som värsta bäbisen!
- Du kanske har Asperger?
- Nä, de tror jag inte...

Det som händer är att allt fler barn och ungdomar pratar om sina diagnoser utan att skämmas. Några gör det fortfarande och tycker det är jobbigt när det kommer på tal, men de lugnas också av det faktum att de flesta klasskompisar faktiskt inte ser det som något problem. Alla verkar veta vad dyslexi, ADHD, ADD och Asperger är för något och alla verkar förstå att det också är ganska vanligt. Kanske beror det också på att lärare börjar prata om det. Jag gör det. Jag ser ingen anledning att inte göra det, tvärt om så kan jag i min undervisning t.ex. belysa det:
- Har man t.ex. dyslexi kan det vara svårt att förstå just det här stycket i boken, därför läser jag det en gång till lite saktare. Men häng med alla nu, för alla lär sig faktiskt bättre om vi gör på det här sättet.

Några elever är så medvetna om sina diagnoser och klassen också att vi kan skämta om det:
- Kom igen nu, Nisse! Sätt dig ner och lugna dig. Har du glömt medicinen i morse? Hehehehe
Och så skrattar alla, och Nisse kanske mest. "Ja....jag glömde".

Sociala förhållanden och mental ohälsa
Det finns någonting som jag inte tror förändrats till det bättre: ungdomarnas mentala hälsa. Tvärtom. Och det är mycket illa. Ungdomar mådde dåligt för tio år sedan och de mår dåligt även idag. Och de som mår dåligt är förmodligen också fler än för tio år sedan. Och det är inte bara jag och vi vuxna på skolan som ser det, utan ungdomarna också. Och de verkar också förstå att klasskompisar har det tufft och jobbigt och gör allt för att hjälpa. I det tragiska, ser jag ändå en empati växa fram som jag inte märkt eller sett tidigare. Samtidigt blir ungdomarna bättre på att visa att de inte har det så bra och berätta om det och låta det märkas. Självklart är det en utmaning för oss vuxna att ta tag i. Ungdomarna gör det efter sin förmåga, men vi - ja, vi brister allt som oftast vilket är synd och skam. Här har regeringen och kommunerna ett stort ansvar som idag inte tas.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar