Mobilförbud visar lärarens brister som lärare

Mobiltelefoner finns överallt - ett förbud mot dem
blir snart en likabehandlingsfråga. Hoppas jag.
Följande kommentar i lärarrummet fick mig att bli lite smått förbannad. Men det är en kommentar som är vanlig och utbredd i förmodligen alla lärarrum i hela världen.


“I sju år har resultaten i den svenska skolan bara gått nedför och jag lovar att det har med de där jävla mobiltelefonerna som de ska leka med på lektionstid hela tiden. Förbjud dem, säger jag!”


Det finns ganska mycket att säga om den här kommentaren. Den ger uttryck för någonting, låt oss säga en diagnos för enkelhetens skull, som handlar om flera saker.


“BUBBLAN”
Det är för mig obegripligt hur lärare, vuxna människor, som har som yrke att finnas och verka bland dagens unga ändå mer eller mindre vägrar låta skolan vara en del av det nutida samhället med allt vad det innebär. Ett samhälle som vi i allra största grad är en del av och också lite smått börjar inse att vi inte alls skulle få det så lätt att stå utanför. Vi kan välja, lägga oss ned och dö eller helt enkelt köpa läget och anpassa oss. Lärarbubblan handlar om att bekämpa, vägra se och uppleva dagens tekniksamhälle som ett hot. I själva verket säger det mer om skolans och lärarnas förmåga att verka i nuet - i många fall klarar vi det inte alls.


När en lärare yrkar på förbud av mobiltelefoner handlar det mycket om att förbjuda någonting som vare sig vi vill eller inte, blivit en viktig del av våra liv. Jag som lärare och vuxen erkänner att jag är behjälpt av min mobiltelefon men att förvägra andra detta “viktiga” måste ses som tämligen hjärtlöst och ett bevis på att bubblan är större och mer problematisk än vad man kan tro.


Handlar det enbart om tekniken i mobiltelefonen som utgör problemet? Självfallet inte. Det handlar om lärarens behov och avsaknad av förmågan att handskas med människor. Det är en jakt efter auktoritet och respekt som man tror löses genom att förbjuda mobiltelefoner i klassrummet på något sätt ska komma som ett brev på posten. (Kanske finns det en uns av sadism i det också - genom att förbjuda mobiltelefonerna visar vi vem som bestämmer och vi gör det genom ett förbud av en sak som idag är en del av våra liv - och det kanske kan vara en slags njutning för vissa. Auktoritet känns bra!)


Dock då alla vet hur viktig mobilen är för oss och att utöva auktoritet genom att förvägra elever dem så är det enda man gör att meddela att man som vuxen och lärare inte klarar av eller kan förmå eleverna att fokusera på lektionstid. Eller för att ge sig ut på djupt vatten: du som lärare är inte intressant nog. Elever som vänder sin uppmärksamhet mot någonting annat, bör i stället vara en utvärdering av dig som lärare. Uppmärksamhet och fokus kan man inte tvinga eller kräva, ty sådana är vi människor, den måste framlockas, stimuleras och uppmuntras.


Att befinna sig i bubblan innebär också att man någonstans har fått för sig, eller vill, att skolan ska vara en fredad zon från all den teknik som finns till förfogande så fort du lämnar skolan som byggnad och institution. Det rimmar illa, skolan ska ju vara en del av samhället och att då motverka dess utveckling genom att inte avspegla dess helhet, ter sig absurt. Samhället förändras och utvecklas, människor förändras och utvecklas - varför inte skolan och pedagogerna?


Men åter igen, den stora faran med “bubblan” är att man som ledare, pedagog och människokännare (vilket de flesta lärare ändå är) missar att se sin egen del i den problematik som kan tänkas finnas runt skolan idag. I stället för att sätta sig ned för en stunds 
självkritisk självanalys skyller man på ofokuserade ungdomar och deras mobiltelefoner och ondgör sig över en generation människor som växer upp i ett samhälle som den äldre generationen skapat och utvecklat. Och självklart ska det utnyttjas, aldrig bekämpas.

Jag skriver i en debattartikel att “Utveckling och utbildning måste gå hand i hand.” Jag står fast vid det. Dagen vi börjar diskutera mobilförbud så stannar utvecklingen och utbildningen riskerar att bara landa väl hos vissa elever - inte alla som ju är skolans syfte.


Skillnaden mellan en mobiltelefon, en laptop, en läsplatta eller en projektor i klassrummet är tekniskt sett stor, men ur ett tillämplingsperspektiv finns lika många användningsområden. Problemet är att vi redan bestämt oss - mobiltelefonen, hur smart den än må vara, ska bort. Men som sagt, kanske för att den får oss att inse våra egna brister som lärare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar