Lysande lärare - inte okej!

Mycket roligt och underhållande på Twitter. 

Fråga: Tror du att en del av alla som skriver under 0,5 på högskoleprovet trots det kan passa utmärkt som lärare i #skolan?

Mitt svar:  Jag är ett exempel. Och jag är en lysande lärare!

Det har förts diskussion huruvida man får säga så. Att man är en lysande lärare. Man måste ju vara ödmjuk, så det går ju inte an. Bra lärare säger aldrig att man är en bra lärare. Tydligen.

Kanske är det dags för en förändring? Är jag lysande? Självklart inte. Är jag ens bra? På vissa saker bättre än andra saker, antar då att då jag inte är bra på precis allt, så är jag ingen lysande lärare. Inget "förstelärarematerial", direkt. 

Så vad sysslar jag med då? Varför säger jag att jag är en lysande lärare? För man kan väl inte vara en lysande lärare om man skrev under 0,5 på högskoleprovet för 20 år sedan och än mindre om man säger det?

För att jag tror att år av svartmålning, diskussioner om lärare, status, kvalité, skola och elever, faktiskt inte hjälper ett endaste dugg i processen att göra skolan bättre. Jag vill gärna hjälpa till att vända på saker och ting och det första jag kan göra är att gå till jobbet glad i hågen, entusiastisk och motiverad för att göra ett gott jobb - och det gör jag ta mig tusan inte genom att låta mig sänkas av all skit som man får höra om lärare, skola och elever. Om jag går till jobbet och känner mig usel, ja då är jag definitivt inte en bra lärare.

Ödmjukhet är bra. Jag är ödmjuk nu. Skrev just att jag förmodligen inte är en lysande lärare, men att jag gärna vill bli det och ses som det. För det är så det börjar, det är då jag kan lyfta mig själv och mina elever och kolleger och tillsammans jobba mot en bättre skola.

Så ut med jante, lägg ödmjukheten åt sidan för en stund och sträck på dig! Se dig i spegeln innan du går till jobbet, du fantastiske lärare, och se en lysande och svinbra lärare och när du väl kommer dit, berätta för dina kolleger hur lysande och svinbra de är och berätta för dina elever hur lysande och svinbra de är!

Och kan man skriva under 0,5 på högskoleprovet och passa utmärkt i skolan? För alla som inte tror det - kom och låt dig bländas - jag är lysande!

Jag är inte bara bra - jag är jävligt snygg också!

Dagens lärare - en del av skolkrisen

 Det är inte riktigt så lätt att säga att allt hänger på politik, på resurser eller på pengar. Jag tror nämligen att det handlar om attityd bland oss vuxna, politiker och vanliga svenssons men också lärare och deras attityd. Och förståelse för att yrket kräver att man utvecklar och förändrar sin pedagogik. Förändring måste komma inifrån och går inte att påtvingas och min erfarenhet säger att skolpolitik hit och dit spelar föga roll när lärarkåren själv inte är beredd att förändra(s). Om lärarkåren hade varit enig i sitt gnäll hade till och med Jan Björklund behövt tänka anorlunda. Dessvärre är det inte så idag. 

    Skolan är "supervalårets" hetaste fråga. Jag vet inte om jag tycker det är bra eller om jag bara blir så där trött ända in i själen. Förmodligen det sistnämnda. Trött ända in i själen. Att skolan har blivit en valfråga säger trots allt tämligen mycket om samhället och synen på framtiden, utbildning och våra barn. I den bästa av världar skulle det aldrig vara en het fråga - det skulle fungera, det skulle vara uppebart och det skulle finnas perspektiv från alla håll och kanter där ingen tvekan råder att framtiden är värd att satsa på. För det är ju faktiskt det det handlar om.
    Men jag skulle vilja flytta fokus från politik för en stund och i stället titta på de som befinner sig i verksamheten, det vill säga i skolan, och som kämpar på så gott det går. För bland oss lärare finns det nämligen splittringar, grupperingar och viljor som kämpar åt olika håll. Och känner jag lärarna rätt, så kan knappast reformer och lagar förändra det. Sanningen är den att lärare måste vara de äldsta hundarna som aldrig kommer finna sig i att lära sig sitta. Så envisa är vi och så kommer det förbli. Vi gör som vi alltid gjort och kommer det nya reformer, ja då suckar och stönar vi, försöker få det att se ut som att vi följer dem - bara för att fortsätta som vi alltid gjort. Och det är det där som är problemet. Det där "som vi alltid gjort".
     Jag kan just nu inte komma på något annat yrke där utveckling inte är ett ledord i arbetsbeskrivningen än läraryrket. Är du ingenjör måste du läsa på och hänga med i tekniken för att kunna klara jobbet, är du läkare behöver du vara lyhörd gentemot nya forskningsresultat och behärska ny teknik och nya rön för att kunna hjälpa människor på bästa sätt. Men är du lärare finns det ingenting som säger att du behöver utvecklas eller ens anamma nya pedagogiska tekniker och metoder - du kan helt enkelt tänka och göra som du alltid gjort och fortsätta känna att du inte har någon status, inte respekteras av samhället och att skolpolitiker inte har någon tilltro till ditt jobb. När det borde vara tvärt om. Om någon yrkeskategori skulle behöva hålla sig ajour med samhällsutvecklingen så borde det vara lärarna.
    Saken är den att det finns på tok för många lärare i dag som av gammal vana anser att samhället, det vill säga våra elever, barn och ungdomar, ska anpassa sig efter hur vi vill ha det. Behöver jag säga att det inte är någonting annat än utvecklingshämmande? Jag har sagt det förr och jag säger det igen: skolan och lärare behöver anpassa sig efter eleverna och samtiden - inte tvärt om!

 På Twitter dök frågan upp

" Det krävs en maktförskjutning till elevernas fördel men jag tror inte att lärarna (som kollektiv) går med på det!!?? ",

- twittrat av en skolledare som är aktiv och som jobbar hårt för att utveckla och få in skolan i samtiden. Mitt svar?

"Jag skulle lätt gå med på det! :) eleverna äger sin inlärning, lärare får aldrig äga undervisningen"

Följdfråga:

Du upplever inte det som ett hot, att eleverna, & inte du som lärare, 'äger lärandet'? 

Mitt svar:

Inte ett dugg, då hade uppdraget varit omöjligt för mig. Både jag o elever förstår att det handlar om samarbete  

Min undervisning är min gåva och tjänst till mina elever, jag är mycket ödmjuk inför den äran  

Saken är den att det finns en stor del av lärarkåren som håller fast vid en, som jag anser, förlegad syn på lärarrollen. En lärarroll från tiden då lärare verkligen stod för kunskap och vetande. Det är inte riktigt så idag. Dagens samhälle är ett kunskapssamhälle där skolan inte längre behöver vara det enda alternativet för kunskapsinhämtande. Fråga dagens ungdomar var de lär sig engelska (jag har gjort det) och majoriteten, om inte alla, säger allt utom "i skolan" (film, internet, musik, bloggar, spel etc). Det skulle kunna vara en tankeställare, men det är det inte.
När jag går in i ett klassrum, i mitt möte med elever, så gör jag alltid det med en ödmjukhet. En ödmjukhet som handlar om att jag är där för deras skull, aldrig tvärt om. En ödmjukhet som handlar om att se på eleverna som fullt kapabla människor som kan med rätt verktyg få den kunskap som önskas av dem - och jag finns där för att bistå dem. För en del lärare, kanske fler än vi vill tro, så är det känsloladdat. Det handlar nämligen mer om att göra sig oumbärlig som "guide i kunskapsdjugeln" än att med pekpinnar och förmanande piska in rätt kunskap. Och när jag är oumbärlig som lärare, mentor och ledare, då är det skola på riktigt.

   Kanske är det dags att lärare ser sitt yrke för vad det är och inte för vad det en gång var. Och det behöver inte betyda någonting. Så länge du är oumbärlig för eleven, så kommer du alltid vara viktig. Så gör dig oumbärlig - på rätt sätt! Ett sätt som fungerar idag, i dagens kunskapssamhälle och bland dagens unga och framtidens ledare. Målet måste vara framtiden - för många lärare ligger målet i det förgågna.Och så länge det är så, kommer skolan förbli en het fråga i fler "superval" framöver.

"Fattar du inte, kan du lika gärna dra!"

Har tagit del av den examinationsuppgift jag förväntas göra för att klara kursen "Pedagogik och skola II" (eller något liknande "yada yada yada). Jag har hur mycket som, helst att säga om det här och att yada yada yada - men det som gör mig mest skogstokig nu är hur man fortfarande inom den akademiska världen lägger vikt på "språk och form". Som om innehållet är sekundärt - vilket det förmodligen också är i den akademiska världen.

Och det stör mig otroligt. När jag gick lärarutbildningen blev jag kuggad på en examinationsuppgift med orden att den inte "höll akademisk nivå". 

Man häpnar!

Så här i efterhand häpnar man. Så här i efterhand när man jobbat som lärare i 12 år, så häpnar man ännu mer. 

Om man tror att grunskolan behöver förändras - ja shit, då behöver ta mig fanken akademiska utbildninar också förändras. Och sluta hålla på med sitt akademiska trams. 

Kunskap är fint, vackert och enligt mig, bör den också vara tillgänglig för alla. Så är det inte idag. Det krävs i stort sett att du som läsare ska ha en akademisk utbildning och erfarenhet i det akademiska språket för att kunna förstå någonting i innehållet i en avhandling, uppsats eller vad fanken vad som helst. Det är ju inte konstigt att landet är uppdelat i "arbetare och akademiker"  när akademikerna på något sätt med tänder och klor kämpar för att "arbetarna" INTE ska ha tillgång till samma kunskap som de har. 

Jag tar det en gång till, aningen mer utvecklat:
Skillnaden mellan akademiker och icke-akademiker stärks av t.ex. ett akademiskt språk som gör att icke-akademiker aldrig någonsin kommer kunna bli akademiker. Om det nu är målet. Mål? Vafan!?

Kunskap och vetenskap borde vara tillgängligt för alla! De verkar ju trots för att sprida fakta och vetenskapliga belägg. Men det krävs att du är akademiker - eller nä... Jag är väl akademiker, men jag har svårt att ta till mig det som skrivs. Så det krävs att du är....är...smartare? Intelligentare? Lyckosammare? - än "icke-akademiker". 

Lyckosammare - jo jag tackar. Tänk att vi fortfarande dömer människor efter förutsättningar. För det är ju större chans att en ungdom som växer upp i ett akademiskt hem går vidare till högre studier än en "arbetaravkomma". Vi lägger en nivå som grundar sig i allt annat utom kunskap. Och vi gör kunskapen otillgänglig för en stor del av våra medborgare - med vilje. Med baktanke. Och med syfte?

Min 70-år gamle far berättade bara i helgen att han och hans bror liftade genom Europa (första gången jag fick veta det...). När de skulle ta sig från Malmö söderut, på 60-talet, väntade de i flera timmar. Tills dess att min far tog på sig sin studentmössa. Efter en kort stund fick de lift (far är den enda av fyra bröder i en småländsk familj som blev akademiker och därmed gjorde en klassresa. Född 1944).

Dagens samhälle, ett kunskapssamhälle som är helt fantastiskt - om man tillåter det att vara det. Och universiteten och högskolorna är  så efter, eller före, grundskolan och gymnasiet att de för i helvete måste börja förändras, de också.

Så, nu fick jag det sagt. 

IKT-Tips: GPS-baserad scavanger hunt

(en artikel från min andra blogg)

What a day we've had! Almost a clear blue sky and a shining sun - we couldn't have asked for better weather. Everything else went as planned and as the "brain behind the event" I am really happy and satisfied. I had my worries yesterday - what do I do if Pinwheel suddenly goes offline? What happens if all the pins for some reason were deleted or turned invisible or whatever? All that worrying for nothing, really, as it turned out to work perfectly. Here is a bit of evaluation of today's "Stockholm City Smartphone Scavenger Hunt 2012" with the students from Ösbyskolan, Stockholm, Sweden.

Preparation
A couple of months ago we started to plan a half a day out and about in Stockholm with our students. Even if they all live in an area only 30-40 minutes bus ride from Stockholm city, most of them have not been in Stockholm that much apart from the typical shopping areas. Our goal was from the start to offer our students a  way to discover the city and learn about important places such as museums, buildings, historical sites etc. But the question was: how do we do it?

Justin Bieber och den accepterade mobbningen

Bild via 

Jag får frågan av mina elever ungefär en gång i veckan. Ibland dagligen. Hade du frågat mig för några år sedan hade jag skrattade sagt "inte en chans!" och gjort mig löjlig över honom. Idag är det annorlunda och det finns flera anledningar till varför jag idag svarar "Ja!" på frågan.

När jag var tonåring var jag nog Lidköpings största Michael Jackson fan. Det gick så långt att jag mitt i natten smög ut genom fönstret för att vara först i kön till Skivshoppen, den skivaffär som fanns i Lidköping på den tiden. Och jag var först in klockan 00.00 natten till dagen då "Dangerous" släpptes. 1991, jag var 16 år. Samma år kom tidningen Okej till Stadsparken för ett gigantiskt disco för stans alla tonåringar. Men sig hade man svenska mästaren i Michael Jackson-dans. Jag hade kvällen till ära klätt mig i svarta bomullsbyxor, vit t-shirt, vit skjorta utanpå (som fladdrade i vinden som MJs gjorde i videon till "Black or white") och avklippta hängslebitar som jag hade gjort accessorier av (som i videon).

Ögonblicket när jag utmanar Okejs" MJ-kopia" mitt på dansgolvet med tusentalet Lidköpingstonåringar skrikandes "Jesper! Jesper! Jesper!" glömmer jag aldrig. Och jag minns att jag "vann" .

Idag, 23 år senare har jag ingen idol längre. Ingen artist som skulle kunna få mig att göra samma sak. Och det kan jag sakna. Men varje gång jag hör Justin Bieber sjunga färdas jag tillbaka till det där dansgolvet. För så är det, Justin Bieber har en röst och en karriär som får mig att minnas mina egna idoler från förr.

Men som sagt, hade du frågat mig för ett par år sedan om jag gillade Bieber, så hade jag skrattar dig rakt i ansiktet. För det gjorde man då. Och man gör det fortfarande. Bland oss lite äldre så handladar det om en syn på framgång som nås "lättare" idag än förr. Jag erkänner, jag kan fortfarande ifrågasätta artister som vinner stjärnstatus genom internet, tevejippon eller Melodifestivalen. Jag erkänner, för mig är det inte "äkta". Problemet är att jag då regrigerar till det som var och är envist inställd på att "verklig talang får världen lära känna enkom av hårt arbete i studion och små lokala klubbar i obetydliga småstäder". När Justin Bieber slog igenom som tämligen ung hade de lokala klubbarna ersatts av Youtube - en klubb så mycket större och världsomspännande än vad man vågade ana.

Bieber kom och krossade mina idéer om hur man blir en respekterad artist. Han var först och blev störst och han utmanade och lade grund för internet som en talangjakt. Här någonstans måste jag erkänna att jag tappade utvecklingen. För plötsligt handlade det om att antingen vara ett Bieber-fan eller att på alla möjliga sätt avsky honom. Och j undrar om någon egentligen vet varför man plötsligt riskerade att skratta åt och offentligt tycka illa om gossen som slog igenom på nätet.

Och jag måste, kan inte undgå, att tänka att roten till det "hat" som både Bieber som artist och hans fans under åren fått utstå, faktiskt kommer från min egna generation. En generation som inte riktigt kunde släppa det faktum att det i våra ögon blev "för lätt" att bli stjärna och kändis. För ska man se det krasst så är Bieber-generationen uppväxta med internet och Youtube och borde således se alla som slår igenom via digitala kanaler som någonting naturligt för sin tid. Om vi hatar Bieber borde vi i logikens namn hata en annan stjärna som idag rönt stor framgång tack vare Youtube - svenska Pewpew - en svensk kille som lirar dataspel och därför också ses av miljoner människor och fans världen över.

Men datorspel är någonting annat. Och en söt, skönsjungande ung kille likaså. Det är lätt att dra slutsatser att det också handlar om killar och män som skapade detta hat mot en ung kille som genom att sjunga sjöng sig rakt in i hjärtat på miljoner unga flickor. Och självklart blir det problematiskt på samma sätt som en flickvän måste konkurera mot pojkvännens datorspelande. Ska man långdra det hela ser det inte bättre ut än att Bieber-hatet kommer ur dels svartsjuka men också en traditionell syn på kvinnor som "icke skall hava andra gudar jämte sina män"

Jag ska vara ärlig.

Ja, jag erkänner - som man antog jag snabbt rollen som Bieber-hatare. Det var så det skulle vara, det var som att distansen mellan killar och tjejer blev oundviklig och till och med nödvändig. De unga tjejer som började stå upp för sin idoldyrkan har inte haft det lätt. Och de är värda all respekt och beundran just därför.

Jag erkänner - om en Bieber-låt spelas skulle jag aldrig kunna höra att det Bieber. Men så fort det skulle stå klart, skulle jag som man/kille ha en förväntan hängandes över mig att plötsligt ändra åsikt. Inte på grund av musiken utan på grund av en enda person och hans namn. Så laddat är hans namn idag. Och det är helt oförtjänt!

"Ja, jag diggar Bieber!", svarar jag numera när jag får frågan. Och dessutom med största respekt. Han sjunger som få, har en fantastisk röst och han är en otrolig talang. Jag har en video på Youtube där jag sjunger. Knappt någon har sett den och jag tvivlar på att speciellt många kommer se den. Och jag kommer aldrig få miljoner fans över en natt. Bieber gjorde det och om det inte handlar om talang, ja, vad är då talang?

Nu till skolan, eftersom det jag skriver om på min blogg ofta handlar om skolan. Här om någonstans kommer vuxna i kontakt med det här "fenomenet" - det är bara det att det allt som oftast inte ses för vad det är. Mobbning. Om du är lärare och höjer på ögonbrynen just nu, så är jag ledsen att behöva säga det - du behöver tänka efter ordentligt. För det som ett Bieber-fan får utstå idag är inget annat än mobbning. Mobbning inte bara mot artisten utan även mot hans fans. Nästa gång du som lärare och vuxen antingen ler, skrattar åt eller håller med hatarna som förlöjliga Biebers fanskara - ja, då det dags att tänka. För du som vuxen och lärare måste du reagera och motarbeta. Dessvärre har Bieber-hat blivit legitimt även bland vuxna så vi viftar bort det som om det inte är på allvar. Fel, fel, fel!

Jag lyssnar på Justin Bieber i mina lurar. Jag är inget fan, ingen Belieber. Jag lyssnar ibland på Metallica, men jag har ingen Metallica-tröja som jag bär. Bieber har åstadkommit mer än jag någonsin åstadkommit och är en fantastisk talang som förtjänar sitt kändisskap.

Och jag tänker inte ens gå in på senare årets felsteg som han gjort. Det vore nämligen att bevisa att jag är som "alla andra" - de som inte förstår någonting. Men å andra sidan, så kanske det alla hatare också vill, driva honom över kanten. Varför gör man det annars? Justin Bieber går den väg hatare öppnar upp för honom - alla borde vara nöjda...

Hur ett skägg kan skapa arbetsro i klassrummet

Jag skrev tidigare hur jag använde en stor spegel i mitt klassrum för att skapa lugn och ro.

Men se, jag har hittat ytterligare sätt! Jag har nämligen ett skägg som håller på att växa sig ganska långt och det är med stolthet (thailändare är inte kända för att ha någon vidare skäggväxt) , som jag visar upp det. Oundvikligt så leker jag ofta med det när jag till exempel har genomgångar. Då står jag där med ena handens fingrar och leker, drar, flätar och snurrar. Och det har visat sig vara näst intill hypnotiskt!

Killarna märkte jag först. De börjar omedvetet att "stryka sig om hakan", om sina förpubertala hakor, som om de leker med ett skägg som inte finns. Och så blir de lugna. Vad som är märkligare är att även tjejer kan omedvetet göra samma sak.

Nä, det här är så klart inget som det forskas på och jag har aldrig hört lärare prata om skägg som ett verktyg för att skapa lugn i klassrummet.

Men ibland funkar det!

Och det är ju lite lustigt samtidigt.

IKT-Tips: Undervisa med digitala Lego-bitar i Build With Chrome

Att Minecraft blev en succé skulle kunna vara oväntat beroende på hur man ser på det. Medan spelutveckling handlar om bättre, större och maffigare kommer ett spel som med dagens mått mätt, inte liknar någonting. Här handlar det om stora pixlar ungefär som spelen såg ut till min Spectrum 48k på 80-talet. Men succén blev snabbt ett faktum och när man tänker på det, också ett självklart sådant.

Det handlar nämligen indirekt om Lego i en digital version och Legos betydelse för miljoner människor ur flera generationer kan aldrig överskattas. Lego är lek, kreativitet, skaparglädje och pedagogik på en och samma gång och därmed kan Mojang, studion bakom Minecraft, åtnjuta samma succé. Jag jobbar med Minecraft i min undervisning och lärare som upptäcker möjligheterna blir bara fler.

In kommer Google. Dessutom tillsammans med LEGO® i det webbaserade Build With Chrome. Jag blev redan vid första kontakten med den digitala sandlådan, alldeles till mig. Direkt började idéer ta form hur jag redan innan veckan är över, låta mina elever prova, leka och skapa.

Allt sker i webbläsaren, förslagsvis Chrome, och du behöver varken ladda hem eller installera någon mjukvara. Du kan välja om du vill börja bygga direkt eller om du vill gå en kurs (Build Academy) för att lära dig behärska applikationen och skapa häpnadsväckande konstruktioner med hjälp av tvättäkta digitala legobitar. Och det är kursen som jag till att börja med kommer låta mina elever gå och och då i ämnet engelska, eftersom kursen är på just engelska.

Eleverna kommer lära sig ord och öva på att följa instruktioner på engelska under kursens gång. Vid senare tillfälle ser jag möjligheter att skapa egna kurser och utmaningar, men också låta eleverna få använda sina språkfärdigheter för att guida varandra enligt elevernas egna ritningar.

Har du inte upptäckt Build with Chrome än är det hög tid att göra det. Dela gärna med dig av dina upplevelser och idéer på hur du tänker att du kan använda det i klassrummet!

Studiemotivation blir aldrig vinsten av läxor

I en tidigare sortens skola var läxan mer eller mindre självklar. Den självklarheten borde ha försvunnit i och med ett förändrat samhälle men också vetenskapliga studier som pekar på att läxan som den såg ut inte fyller någon funktion. Och då ska det sägas att det är ur ett jämlikhetsperspektiv där varje elev ska utvecklas efter sin egna förmåga. För självklart finns det elever som utvecklas av ett "läxtänk".

Att slopa läxor i skolan är inte att ta bort möjligheten för studiemotiverade elever, vilket kanske är en första spontan reaktion. Det finns nämligen inget förbud mot att studera och förkovra sig utanför skoltid. En alldeles berättigad fråga är nämligen om läxans syfte är att hjälpa eleverna att lära sig mer eller att genom förmaningar  göra elever studiemotiverade. Frågan är tämligen berättigad när läxans effekt allt som oftast visar motsatsen - den kväver i större utsträckning idag än tidigare, den lilla motivation som en växande grupp elever må hända har.

Ytterligare problem med läxor är att lärare använder det som ett verktyg för att bedöma eleven, förhoppningsvis inte kunskapsmässigt vilket vore ett direkt tjänstefel, men tyvärr inte så sällan efter en slags "ordningsskala". Skötsamma elever som gör sina läxor och är duktiga och fina elever. Elever som inte gör läxorna är lata och slarviga elever. Förkämpar av skolans lagstadgade värdegrund borde här få andnöd.

Jag har helt slutat använda ordet läxa som lärare. Ordet är så infekterat att bara höra första stavelsen får flera elever att känna stress, press och ångest. Det kan jag aldrig försvara som lärare som ett godkänt verktyg för att stärka mina elevers kunskaper. I stället är mitt mål och metod att successivt försöka få varje elev att både bli studiemotiverade och att lära sig studieansvar. Därför formulerar jag mig på ett sätt som gör att förmaning, plikt och skyldighet försvinner.
- Nästa vecka kommer vi prata om handlingen i Romeo och Julia och för att få ut så mycket som möjligt av lektionen behöver man kanske titta igenom häftet en gång till.

Och det är allt.

Jag säger aldrig när man kan läsa häftet. Det kan ske på en rast, på bussen hem från skolan, innan man går och lägger sig eller vid köksbordet. Eller inte alls. Så ja, på ett sätt gör jag det frivilligt. En läxa kan jag aldrig bedöma som en elevs kunskap och jag kan aldrig bedöma elevens förmåga att göra läxor. Det är inte "rocket science". Väldigt få människor på jorden klarar att under en stund lära sig handlingen i Romeo och Julia eller tjugo glosor och sedan minnas allt en tid senare.

Forskare är tydliga, läxor handlar om närminne och ytlig kunskap. Den kunskap som skolan behöver bedöma är djupkunskap och den hjälper vi våra elever med genom helt andra metoder.
Studiemotivation går inte att tvinga fram. Våra elevers hjärnor är självständiga diton som däremot kan lockas och inspireras till lust att lära. Det kan läraren åstadkomma - aldrig en läxa.

Skolutveckling - ledarskapet, tekniken och tiden

Tiden går, samhället utvecklas. Skolan har under lång tid inte gjort det. Men saker och ting börjar hända, rekordmånga svenska deltagare besökte BETT-mässan i London i veckan. Men räcker det?Skolan behöver utvecklas och förändras men vem ska leda den? Vem vet, kanske är de bäst lämpade skolledarna i framtiden också de yngsta pedagogerna och ledarna.

Den första skolledare jag jobbade med var 60+ och bilmekaniker i grunden. Han hade halkat in i skolans värld på ett bananskal och gjorde några år som slöjdlärare innan han fick jobb som rektor. En helt annan rektor flera år senare, också 60+, hade långt förflutet som lärare och lika långt som rektor.

Dessa två skolledare hade inte mycket gemensamt förutom en månadslön på drygt 50 000 -  allt annat var varandras ytterligheter. Den ena ett pedagogiskt orakel medan den andra näst intill pedagogiskt inkompetent. Den ena lyhörd och duktig på att delegera medan den andra hade starkt kontrollbehov och lät varken biträdande eller pedagogiska ledare ha något direkt och egentligt inflytande över verksamheten. Båda två bra med barn så som en vuxen människa förväntas vara mot barn. Däremot ur ett skolutvecklingsperspektiv, saknades en närhet och förståelse för barnen och den tid de växte upp i. Det tydliggörs snabbt och lättast genom en snabb titt på skolans regelsamling - nämns mössa och mobiltelefon i den, ja, då är glappet uppenbart.

Inledningen på 2014 har redan slagit rekord. Antalet svenska deltagare på BETT-mässan i London under vecka 4 har förmodligen med råge växt i jämförelse med i fjol. Och det har gått snabbt. För kanske fyra fem år sedan var vi en liten grupp IKT-drivna lärare som nätverkade och drömde om att själva kunna åka dit, på arbetstid och helst också utan att behöva betala. En i dagens mått mätt liten skara lyckades övertyga vissa kommuner och skolledare och fick möjlighet att resa iväg. Ett antal vet jag reste ändå - och betalade ur egen ficka. De drivna som reste till BETT då, ja, det är de som idag satt Nacka, Årsta och Sollentuna på kartan över drivna skolutvecklingskommuner.

Det återstår att se vad som händer när flera hundra svenska lärare och skolledare kommer hem i helgen. Förhoppningsvis resulterar det i ett rejält skutt framåt i tiden och då handlar det inte om in i framtiden, utan kanske som bäst till igår. Det säger en hel del om hur långt efter utvecklingen vi är. Det som ändå äntligen verkar ske är att begreppet skolutveckling mer eller mindre måste handla om en samtidsanpassning där IKT är ett måste. Men det är inte allt. Skolutveckling måste även handla om att utveckla förmågan att anpassa sin verksamhet till dagens barn och allt vad det innebär. Det kan aldrig vara skolutveckling om man i stället försöker göra tvärt om och få dagens barn att anpassa sig efter det förgångna, omoderna och förlegade.

Det alla pedagoger som nu återvänder från London kommer behöva fundera på är hur man ska möta en skola som trots allt har en lång väg kvar innan man kan kalla sig "utvecklad". På ett sätt är varje padda  laptop och andra IKT-lösningar nämligen ett steg i en riktning som bl.a vår utbildningsminister skulle om man ska tolka honom konsekvent, mena är flum. Vidare utmanar det en gammal men ändå ack så etablerad syn på teknik som ett problem i klassrummet. Kepsen och mössan får se sig slagna.

En tredje punkt att ha i åtanke, också den viktigaste, är att en IKT-satsning inte får stanna vid att smälla upp smartboards, sätta en platta i handen på varje elev eller att flippa klassrummet. Det måste komma till en helt ny syn på elever, kunskap, skola och pedagogik. Åtminstone om man vill få ut det mesta av IKT.

Är vi där än? Är vi redo? Finns viljan bland personalen att sätta sig in i och bli en del av en verklig skolutveckling? Finns stödet hos politiker och skolledning? Är vi beredda att börja anpassa vår verksamhet efter dagens elever och inte tvärt om?

Självklart måste vi börja någonstans och små steg framåt är en bra början. Det måste få ta tid att komma ikapp nutiden.

Tillbaka till de två skolledare jag inledde med. Två olika skolledare med olika ledarstilar, kompetenser och kvalitéer. Det som jag ändå såg som mest problematiskt var aldrig kompetens inom olika områden eller ens ledarskapet - utan avståndet till dagens barn och vår samtid. När jag grubblar, vilket jag senaste dagarna har gjort en hel del i och med BETT-mässan, har en fundering tagit upp lite mer tid än allt det andra: är det så att en grundlig och ordentlig skolutveckling också kräver förnyelse av ledarskapet i en skolverksamhet?

Jag formulerar en tanke: i en grundlig satsning på skolutveckling kanske det också ska innefatta en modernisering av skolledare - och för att sticka ut hakan och provocera - vilket skulle kunna innebära en föryngring av skolledarkåren. Självklart finns det undantag. De två exempel på skolledare jag har med här tror jag inte skulle kunna vara en drivande kraft i skolutvecklingen som vi så desperat är i behov av. Det har med generationer att göra, det har med mycket erfarenhet från en tid men mindre erfarenhet av den nya. Och pratar vi utveckling tror jag att det behöver vara tvärt om - mer erfarenhet av den nya tiden och mindre av den gamla. Annars finns det en risk att utvecklingen går sakta eller stannar av helt.

Anledningen till att det idag inte finns en akademisk utbildning som direkt ger dig kompetens som skolledare, rektor, kan jag tänka mig handlar om att man gärna vill ha skolledare med erfarenhet av skolan och skolverksamheten. Jag förstår den tanken och kan hålla med om det att det absolut kan underlätta. Däremot kan man ifrågasätta vad det är för erfarenhet som eftersöks och kanske också, från "vilken skola" och då menar jag i termer gammal eller ny, förlegad eller modern.

Lek med tanken att det införs en akademisk rektorsutbildning. Lek med tanken att en en nyexad Richard, född 1990, gick raka vägen till vidarestudier efter studenten och nu hälsar välkommen till ett nytt läsår. Han har under sin utbildning varit mycket i skolor, följt med lärare och skolledare, läst ledarskap, pedagogik, IKT i skolan, psykologi och kanske till och med några poäng i entreprenörskap. Är scenariot otänkbart?

Vilken erfarenhet, kunskap och kompetens behöver skolledare idag i en skola som mer eller mindre måste komma ifatt? Det är värt att fundera över. För tänk om det faktum att unge Richard, född och uppvuxen i början på 90-talet när saker började ta fart på allvar, skulle göra honom en bättre ledare att föra skolutvecklingen. Antingen en svindlande tanke eller en tämligen lockande beroende på vem du är. 

Men den är inte helt dum.

"Om ett barn inte lär sig..."

För tillfället florerar det en bild på nätet med Michael J Fox och ett citat. Söker man på citatet så kommer det tämligen få träffar på just MJ Fox. Däremot dyker namnet Ignacio Estrada upp, lätt fler gånger än MJF. Så vem sa det först då?
   Jag har mycket liten anledning att tro att en skådespelare skulle sagt det överhuvudtaget.
  Men jag översätter väl det till svenska och gör ett par"citatbilder" på mig själv så får vi se vad som händer. Bra citat som jag köper till 100% och nu säger jag det.
  Gör mig viral - det där med källkritik bryr sig ingen om ändå. Ju.