Mina elever behöver sportlov och det behöver jag också, minsann. Vi börjar bli trötta, det märks. Drama, bråk, gnäll och gnabb. Och så tvål i håret, tvål i skåpet och ordkastning om vem som är mogen och vem som är omogen. En sak som alltid fungerar för att tysta och vända en klass är att låta dem bli mogna och vuxna för en stund.
"Jaha, vad är det att vara mogen?", frågar jag lugnt och sansat. Kidsen är fortfarande pratiga, bubbliga och tämligen oroliga i kroppen.
"Det är när man är vuxen", säger någon.
"När är man vuxen då?", undrar jag.
"När man är 18", menar någon.
"Jaha", fortsätter jag. "Jag är 38 och jag får ofta höra att jag är omogen, hur förklara du det?"
"Ja men, du kan ju ändå vara vuxen i vissa lägen, när det behövs, liksom", säger en flicka.
"Ja, jo... Det kan jag väl", svarar jag. "Men är det viktigt att vara mogen då?"
"Ja, det beror på hur man vill bli behandlad", menar en lite av de mer mogna pojkarna.
Och så bestämmer jag mig för att be klassen om hjälp med någonting som jag gått och funderat på hela dagen. Någonting som inte har med skolan att göra, men som de ändå kan hjälpa mig med.
"I natt sov jag inte en minut. Grannen festade och var högljudd hela natten och till och med när jag gick till jobbet kl.06.15 höll de fortfarande på. Står ute på balkongen och fyllesnackar om relationer, sex och allt sådant man snackar om när man är medelålders och går på fest. Det är bara det att det är inte första gången det händer en dag i veckan och jag vet att människorna som springer i den lägenheten inte är några som jag skulle bjuda hem på fika."
Några fnissar. Någon säger "Varför gick du inte över och knackade på och frågade om du fick vara med? Kanske fanns någon snygg tjej till dig".
"Nej tack", svarar jag och fortsätter: "Det stora problemet är dock att jag vet att i den här lägenheten bor det också en ung flicka."
Eleverna tystnar. Inget mer tjabbel och babbel. Det är som om de plötsligt förstod att det någonting blev allvarligt. Och jag tittar ut över en tyst klass med 13-åringar, ungdomar som ibland kan bete sig som femåringar och som precis eller knappt kommit i puberteten.
"Det jag har tänkt på hela dagen idag och det som också gör att jag varit vissen och lite nere, är just det att jag vet att det finns en liten flicka som mycket väl kan ligga i sitt rum och gråta, lika sömnlös som jag, och vara fruktansvärt rädd och otrygg. Och jag funderar på vad jag kan göra. Ska jag ringa socialen? Vad tycker ni?"
Flera röster börjar höras, flera händer sträcks upp i luften och flera menar att ja, det ska jag.
Och så berättar jag om socialtjänstlagen, om att som lärare som arbetar med barn och ungdomar har jag en skyldighet att anmäla minsta oro. Och jag berättar att antalet barn som far illa hemma ökar med åren. Och mina elever, lyssnar, tar till sig det jag säger och ser bekymrade ut. Men vi kommer fram till att jag nog borde ringa och åtminstone prata med soc och höra vad de har att säga.
"Jag är ju inte hennes lärare", säger jag. "Jag är hennes granne. Ska jag ändå ringa?"
"Ja, det tycker jag. För du är vuxen och alla vuxna måste bry sig om barn", säger någon.
Och det avgjorde saken.
Jag tar ofta hjälp av mina elever med alla möjliga saker. Frågar dem om råd i olika situationer och då spelar det ingen roll om de är 13-år. För saken är den att barn och ungdomar har så mycket vettigt att säga och ser på saker och ting i perspektiv som man som vuxen ibland tappar. Men en sak till, jag tror att ungdomarna behöver få tänka till lite, behöver få känna att de har en röst och en röst som faktiskt är lika vettig och lika mycket värd som någon annans. Och de behöver få fundera över livet och prata om saker som de kanske tidigare ansett var "vuxensaker". För jag tror nämligen att ett fel vi gör i skolan är att vi förminskar dem och ofta aldrig ger de chansen att mogna och växa upp.
Telefonkö. Jag ska ringa om en timme igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar