Melodifestival - då går jag i ide

Det fanns en tid då jag satt klistrad framför teven och tittade på diverse svenska kända, mindre kända och helt okända så kallade artister som framförde bra, mindre bra och rent usla musikstycken. Då satt jag där med familjen och mumsade chips och drack Vira Blåtira. Jag brukade krossa chipsen till smulor, minns jag, för att då verkade det som om det var mer än vad det var.
 Det är ganska länge sedan det där. Traditionen lever dock vidare i min systers familj och som morbror till två fina barn, är det inte helt utan irritation jag ser hur hon har indoktrinerat de små liven till att bli renodlade schlagernördar. För mig dog nämligen traditionen i samma stund som Anders Berglund blev överflödig som orkesterledare och orkestern ersattes av förinspelad elektronisk studiomusik, runt 1999. Sedan dess har jag med tiden intagit en militant och aggressiv inställning till hela spektaklet. Min svåger påpekade så sent som igår “Dina två fina systerbarn älskar melodifestivalen! Var inte så bitter!”. Jag fnyste och mumlade någonting ohörbart om barnmisshandel och BRIS men beslöt att inte ge mig vidare in i debatten.
 Att debattera melodifestivalen med en melloälskare och schlagernörd är ungefär som att debattera jungfrufödelsen med en pingstvän. Det är lika bra att inte ge sig in i diskussion över huvudtaget. I stället har jag varje år sedan slutet av 1990-talet byggt upp en taktik för att stålsätta mig mot det schlagerbrus som fortfarande, över mitt förstånd, drabbar riket varje vår. Till en början gick det att genomlida då det bara handlade om en helg. Men påfundet att förlänga tortyren i flera veckor har tvingat mig att mer eller mindre gå i ett slags socialt och medialt ide under februari- och marsveckorna.
 Okej, det är väl dags att förklara då vad det är som får mig så bitter vid den här tiden på året. För tydligen så behövs det förklaras - det räcker inte med att folk analyserar själva vad det är för spektakel och freakshow de så förnöjt dåsar framför om lördagkvällarna. But, here goes:

1. Musikaliteten. En gång i tiden var schlager ett traditionellt musikteoretiskt begrepp som kortfattat innebar bombastiska arrangemang i formen “vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-t
onartshöjning-refräng”. Ungefär samtidigt som Anders Berglund och hela orkestern sparkades och ersattes av E-type-dunkadunka försvann hela konceptet och idag ryms allsköns musikstilar i den så kallade tävlingen. Eller festivalen. Inget fel med det. Men musikaliskt sett innebar digitaliserandet av musiken att bidragen också sjönk musikaliskt i kvalité.

2. Freakshowen. Det sägs att Sverige är det sista landet i Europa som över huvudtaget bryr sig om Eurovision Song Contest (ESC). I flera andra europeiska länder skrivs möjligen en liten notis på kultursidorna i de halvstora nyhetsblaskorna - i Sverige går media på högvarv. Alla medier, även seriösa som fram till februari har satsat på att framstå som seriösa. Då spekuleras det i bidragen, vilka låtar som är bra, usla eller genombedrövliga, vilka artister som är klädda rätt och vilka som får dricka och inte dricka på efterfesten på grund av låg ålder. Musikens roll i tävlingen försvann för länge sedan - idag är det snarare en tävling i att vara mest eller minst speciell, utmanande eller knäpp. Eller tävling och tävling - själva det momentet försvann när Christer Björkman började sortera bland deltagarna efter kändisgrad, kontaktnät och särart.

3. Arrangemanget. Det här är förmodligen det värsta med hela grejen. Paketet det levereras i. Jag hade köpt det om det hela hade utspelat sig i en gymnasieaula i en grå förort till Malmö. Men när man fläskar på med miljonproduktioner som dessutom ska hålla på i ett antal veckor in i absurdum - då har det för länge sedan gått över styr. Då har det blivit en Kay Pollak-rulle som har som enda syfte att locka publiken till tårar genom att slå på alla känslosträngar på en och samma gång. Innehållet, storyn och budskapet är inte det minsta av vikt och allt som oftast helt saknas. Och precis som med “Så som i himmelen” så köper vi det utan att blinka. Vi vallfärdar till biograferna och gråter oss snoriga. Vi bänkar oss framför teven och sväljer chipspåse efter chipsåse och känner oss underhållna.

 Mello. Schlagerfestivalen. Eurovision Song Contest. Ja, jag är bitter. Jag avskyr det. Av hela mitt hjärta. Under ett antal veckor framöver kommer jag därför att dra ned på min närvar på sociala medier, dra ned på min konsumtion av medier och dra ned på mitt sociala IRL-umgänge. Allt för att slippa. Jag går i ide med skämskuddar fasttejpade över ögon och öron. Hej då.