Det känns nästan som det gjorde när jag som ung tonåring började fundera på att göra slut med hon den där tjejen. Egentligen ville jag inte, hon var trots allt min första (och enda har det visat sig) riktiga kärlek. Kärleken till henne fick mig att göra konstiga saker för att vara jag. Som den gången då jag till mammas förvåning helt oannonserat började frosta av frysen hemma. Eller när jag började städa bilen invärtes. Varför jag gjorde slut kan jag än idag inte förstå, kanske blev jag rädd, och jag ser det som en av mina största misstag i livet - ett liv som förmodligen hade tett sig tämligen annorlunda idag om jag inte hade...
Nu kan jag så här 20 år senare se tillbaka Och fortfarande ångra det jag gjorde. Hon är lyckligt gift med familj, villa, vovve och barn. Och jag är ensam utan någonting. Förutom ett jobb att gå till. Ett jobb som jag nu mer eller mindre har bestämt att jag måste överge, kanske inte för alltid, men för ett bra tag framöver. På ett sätt är det som att göra slut med någon jag älskar. Det är bara det att vårt förhållande har på senare tid blivit allt mer destruktivt att det inte längre håller och av ren självbevarelsedrift måste jag göra slut för att jag själv inte ska gå under.
En irländsk lärarinna, Shirley, som jag hade nöjet att träffa under det halvår jag undervisade i en liten by norr om Dublin, sa några ord som jag aldrig glömmer och som jag har haft som ett motto: “The day I don’t enjoy, for whatever reason, to be with my students and to work as a teacher, I must look for a different job. I owe my students this much.” Det är inte svårt att se vad hon menade. Alla elever, alla barn och ungdomar, är värda en engagerad lärare som lägger sitt fokus och sin energi på sina elevers lärande och välmående. Jag har i ca 12 år känt efter varenda dag innan jag går till jobbet och undrat om det är dags. I ca 12 år har jag inte känt det, tvärt om har jag känt att jag fortfarande går till jobbet med en vilja, en längtan och en entusiasm som ofta får mig att sväva på rosa moln. Mötet med mina elever har under 12 år inneburit kärlek, passion och engagemang.
En tidigare rektor och chef kallade in mig på kontoret för en tid sedan. Hon höll fram ett mail jag hade skickat till en förälder till en av de “struliga” eleverna. Hon gjorde det tydligt att jag hade gått för långt i mailet, att jag var för personlig och för oprofessionell när jag skrev att jag vill hjälpa, vill finnas där, vill vara en del av att eleven lyckas. Men så säger hon också någonting som blev början till där jag är idag:
- Jesper, jag vet att du är ensam, att du inte har någon partner, egen familj eller barn. Jag kan förstå att du har ork, energi och vilja att hjälpa andra barn och att du kanske ser dina elever som ett slags substitut. Jag beundrar dig verkligen för din inställning, för det jobb du gör och för din omtanke, men när jag säger att du måste var försiktig, så är det av omtanke för dig. Du kommer inte orka vara lärare så länge till om du fortsätter som du gör.
Hon fick mig att se vissa saker som jag kanske anat, men aldrig bejakat. Hon har rätt. När mina elever frågar mig varför jag inte har någon familj eller några barn så har jag skämtsamt sagt att “Nä, vem behöver barn - jag har ju flera hundra barn fem dagar i veckan!” Hon har också rätt i att det faktum att jag inte har några barn eller någon familj själv gör att jag snabbt hittar substitut för den kärlek och omtanke som jag kan tänka att familj och barn innebär. Och så lägger jag allt det där på andra. Men jag blev också lite sårad, vill jag minnas. Sårad över att min omtänksamhet och kärlek till mina elever kunde innebära någonting negativt. Jag brast i gråt, minns jag, och frågade henne “Varför är det någonting fel? Hur kan omtänksamhet och kärlek för andra människor vara någonting fel och negativt?” Jag minns inte vad hon svarade exakt, men i det stora handlade det om mig som lärare och huruvida jag skulle orka vara lärare. Några år senare var det också hon som vägrade svara på mail och frågor om varför jag inte fick jobba kvar på skolan utan fick gå och söka nytt. Jag vet fortfarande inte varför. Det jag vet är att kolleger och föräldrar till elever som har ifrågasatt beslutet att jag inte skulle vara kvar, aldrig heller fick svar. Men den mamma som kom fram till mig på skolavslutningen och som med tårar i ögonen sa att “Du är för bra, du är för mycket lärare, och det skrämmer vissa. Jag kommer aldrig förlåta henne för att du inte fick fortsätta som mitt barns lärare.” - ja, vi håller än idag kontakten och jag följer än i dag hennes barn och de hör av sig, än idag, för hjälp.
Hur som helst. Allt har sin tid. Så också det läraryrke jag en gång älskade. Jag älskade att möta mina klasser, jag älskade att sitta ned med mina elever, jag älskade att pendla flera timmar per dag för att känna allt från uppskattning till framgång. Och jag har inte varit bortskämd vad gäller det. Jag har fortfarande kontakt med många av mina före detta elever och jag vårdar kontakten med dem som om de vore min familj. Men det finns saker i läraryrket som gör att jag inte orkar hålla måttet. Det handlar inte längre om att vilja. För det fanns en tid då jag kunde halvsova mig igenom föreläsningar på studiedagar som var flummigare än vad Jan Björklund någonsin kunnat drömma om. Det fanns en tid då jag kunde prioritera bort allt det där administrativa, och i mina ögon helt betydelselösa, jobb för att fokusera på människor, på elever.
Men jag känner att jag inte kan det längre. Att det inte finns utrymme för passion, för entusiasm och för brinnande eldar. Att jag och många andra som brinner och älskar sitt jobb sakta men säkert kvävs under massor av måsten, arbeten och tvång - och allt är av en natur som gör att det inte gagnar någon. Inte eleverna, inte mig som lärare eller Sverige som land. Min passion och brinnande glöd för ungdomar finns kvar, men den har under ett par år kvävts till att snart inte ens vara synlig. I dag är varje dag jag går till jobbet en sorg - en sorg för att jag ser, för att jag märker och för att jag vill inget hellre än att göra det enda rätta - men, det finns inget utrymme. Ingen tid. Och skulle jag prioritera bort det oviktiga, ja, det är då jag får gå från ett jobb, lämna en skola och söka mig någon annanstans. Om mamman som jag nämnde tidigare hade rätt, vet jag inte. Det jag vet är att jag prioriterade mina elever framför välskrivna planeringar och annan dokumentation. Och kanske var det därför jag också fick gå. Jag höll mig helt enkelt inte innanför lärarramarna och jag blev på det sättet oprofessionell. Jag köper det. Jag erkänner.
Och det är också därför jag känner att jag inte kan fortsätta. Det är därför jag närmar mig beslutet om att göra slut med skolan, med Jan Björklund, med Skolverket och med läraryrket som det ser ut idag. Precis som flickan jag dumpade när jag var 19 och som jag nämnde tidigare i texten, så handlar det om att dumpa någonting jag älskar.
Jag ångrade det då. Kommer jag ångra det här beslutet? Kanske. Kanske inte. Men om saker och ting förändras - ja, då kommer jag vara först att fråga chans på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar