Jag tror jag närmar mig slutet på min lärarkarriär. Fakstiskt. Läraryrket må vara det bästa yrke i världen och jag kommer sakna det - men jag börjar allt mer känna, som den person jag är, att jag inte kan eller har energi att klara allt på en och samma gång. Och då menar jag inte att skriva planeringar, omdömen och sitta på konferenser hit och dit. Då menar jag att göra det samtidigt som jag helst av allt vill påverka, förändra och bry mig om de unga - och mina trötta kolleger.
Jag har allt mer börjat tänka i banor om att föreläsa för barn, ungdomar och lärare. Peppa, motivera och entusiasmera för framtiden. I min hand håller jag så mycket feedback från elever och jag har äntligen lärt mig hur jag kan ta till mig komplimanger från kolleger och andra (Jante får ursäkta). Men jag börjar se att jag inte, som människa, kan göra både ock utan att springa in i väggen lagom till jul - igen.
Det är ett nederlag. Det kan jag se som en svaghet. Men jag jobbar på att se det som en insikt hellre. Jag vet att mina elever genom åren har klarat sig bra, vilket är en trygghet och en glädje. Jag vet att de kolleger och de skolor jag varit på, fortfarande pratar om Jesper som den friska vind och glädjespridare och uppgiggande själ som jag vet att jag kan vara ofta. Det har lagt en press på mig som jag inte alltid orkar bära.
Jag har levt hela min uppväxt genom en mask, genom en roll som till slut blivit så tung att jag gått sönder. Ibland känner jag att jag är på väg dit igen. Jag vill så mycket, jag önskar så mycket!
Kanske är det helt enkelt dags att jag fokuserar på en sak - att tala till, beröra och väcka tankar och funderingar runt livet, runt att vara medmänniska. Det jag brinner för, helt enkelt. För mig är nämligen det primärt - satsdelar och ordklasser har länge varit sekundärt.
Idag har jag tagit kontakt med Rädda Barnen och imorgon tänker jag kontakta Friends och andra organisationer för att erbjuda mina tjänster. Jag vet inte om jag är bra, jag är inte utbildad föreläsare eller talare, men jag bär på mycket, har så mycket vilja och så mycket passion att kanske, så är det det bästa sättet för mig att känna att jag gör någonting gott.
Jag har haft en tung kväll, eller nä, en glädjens kväll, där jag faktiskt gråtit. Jag gör det ibland när jag tänker på människor som jag bryr mig om och som jag är orolig för eller, faktiskt, som jag gläds för. Kanske är jag blödig, för känslosam eller patetisk i andras ögon. Men ibland blir det mycket känslor, ibland vill jag bara så himla mycket - och då visar det sig genom tårar av glädje, sorg eller oro. Det är så jag är. Jag kan inte hjälpa det.
Jag har anställning fram till jul på mitt jobb. Jag har redan börjat planera att inte fortsätta den. Utan att kanske helt släppa läraryrket som det ser ut idag - och i stället göra vad jag kan för att påverka världen på annat sätt.
Så om någon där ute har kontakter, känner någon som har kontakter, vet någonting, hör gärna av er. Jag har en dröm, en längtan att fortsätta betyda någonting för människor, barn och ungdomar. Men inte som lärare utan som... jag vet inte, någon som vet. Kanske?
Min eld brinner fortfarande i hjärtat. Så kraftigft att det ofta gör ont. Jag behöver sprida den till andra som kan brinna tillsammans med mig. För det är inte Olympiska Spelen där en fackelbärare springer mot ett mål - för en bättre värld måste vi vara fler som bär lågan.
http://www.strikingly.com/tolerans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar