Skolor och lärare behöver hjälp och stöd för att arbeta med och mot mobbning

När jag valde att bli lärare så valde jag det utifrån ett par saker. Inte så viktigt kanske, men jag är uppvuxen i en riktig lärarfamilj med föräldrar, mostrar, fastrar, kusiner och ännu fler som är eller har varit lärare. Det viktigare är känslan av att kunna förändra, lära och utveckla människor. Jag har gjort det i 12 år nu och även om jag ibland känner att det kanske räcker snart, så brinner jag fortfarande för dessa ord - förändra, lära och utveckla. Men då inte bara om ämnesspecifika kunskaper utan även, eller framför allt, kunskaper som alla behöver för att bli goda och skötsamma demokratiska medborgare.

  Jag kan inte säga hur det är bland kolleger runt om i landet eller hur rektorer och politiker ser på saken, på mobbning alltså, jag kan bara själv säga med den personliga erfarenhet som mobbad och som mobbare, är det någonting jag tar på största allvar och jag arbetar förebyggande med det ständigt. Även i min ordinarie ämnesundervisning. Det är nämligen lätt att välja texter och uppgifter som berör ämnen som tolerans, medmänsklighet, empati och omtänksamhet och nästan varje lektion får jag anledning att prata om det med mina elever. Och får jag inte anledning att göra det tar jag den.

  Jag kan dock känna att jag arbetar lite i motvind och att det arbete jag och måna kolleger och skolor faktiskt ändå gör, ofta känns betydelselösa. Alla skolor idag ska ha regler och vi har lagar som säger att diskriminering och kränkande behandling inte får förekomma på skolan. Dessa regler tror jag, fast jag är osäker, finns även utanför skolan i andra samhällsfunktioner och verksamheter. Men jag är osäker, finns det samma krav på idrottsföreningar, kulturorganisationerna, företagen, tidningsredaktionerna eller i media? Eller är det bara inom skola dessa självklara lagar och och regler finns? 

  Alla lärare jag jobbat med under mina 12 år har dragit åt samma håll vad gäller våra elever. Vi har oroats, vi har suttit på möte efter möte, diskuterat likabehandling, mobbning, åtgärder hit och dit och vi har alla legat sömnlösa på nätterna. Det är lite så att "that's how we roll" - vi är allt som oftast mycket engagerade i våra elever. Man brukar säga att när eleverna lämnar grundskolan, lämnar man också en trygghet som inte eleverna inte kommer få framöver. När den tryggheten verkligen fungerar så stämmer det också. 

  Men tryggheten fungerar inte alltid. Och det är ett av skolans allra största problem idag. Långt ifrån alla barn går till skolan och känner sig trygga, blir bemötta med respekt av andra barn och vuxna - många barn, långt fler än vi anar. Förmodligen skrämmande fler än vi anar. Skolans ansvar är oerhört, lärarnas ansvar likaså och vi brister när vi inte kan garantera alla barns trygghet. Och vi behöver hjälp.

  Riktigt vad för hjälp vi behöver är svårt att säga. Vi behöver utbildning (pengar till utbildning), vi behöver stöd från föräldrar och övriga samhället. Kanske behöver vi också fler befogenheter och ett öppnare samarbete med t.ex. sociala myndigheter där vi kan diskutera öppet utan att begränsas av diverse sekretessregler. Nyckeln och räddningen för oss i skolan och för oss lärare är nog helt enkelt ordet SAMARBETE.

  Dessvärre är det här det ofta brister och jag skulle vilja säga att det är just bristen på samarbete som också gör att vi inte alltid klarar det. Mobbning är ett samhällsproblem där en mängd faktorer spelar in, många som skolan inte har makt eller rår över. De barn som går i skolan idag är ett resultat av politik och skolpolitik, samhällsklimat, föräldraskap, media och samhällsutveckling. Någonstans lär sig barn, människor, att det är okej att använda fysiskt våld mot någonting man inte tycker om eller trivs med, att kalla varandra för skälls- och diskriminerande ord, att frysa ut andra, att diskriminera och nedvärdera andra människor. Jag vet inte, men jag har inte hittat en enda lärobok som lär ut detta beteende eller mött en enda kollega i Sverige som skulle göra det.

  Vi behöver hjälp, vi behöver stöd och vi behöver kunna samarbeta för att vi ska lyckas med vår uppgift. För vi klarar inte bära hela bördan om människors ovilja/okunskap/oförmåga att leva alla tillsammans i harmoni och trygghet. För alla vill väl leva i harmoni och trygghet? Tänkte väl det.